26 000 svenska soldater under Natobefäl

I början av augusti skrev tre socialdemokrater en debattartikel om att Sverige inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl menar man och blickar tillbaka på det som många inom socialdemokratin tänker sig var en guldålder. Den historien har vi hört förr. Det intressanta är istället det lilla men inte oviktiga faktafelet.

Debattörerna skriver:

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer. Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd. En röst för världens förtryckta – var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Det är så här Veronica Palm, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin tror att svensk utrikespolitik har sett ut fram tills nu. Det är en helt felaktigt bild av historien eftersom den glömmer att Sverige sedan 1994 ingår i Partnerskap för fred tillsammans med Nato, vilket är ett projekt som framför allt socialdemokratiska regeringar har stått bakom.

Det intressanta faktafelet är siffran 100 000. Eftersom författarna mentalt lever på 1980-talet tror de att de främsta internationella insatserna som Sverige har gjort har varit i FN:s regi. Så var det en gång i tiden: Kongo, Cypern, Bosnien.

Men efter FN:s fiasko i Bosnien och Rwanda var det få länder som ville ställa soldater under FN-befäl. Istället uppdrog FN åt Nato att ta hand om olika insatser: Kosovo, Afghanistan och Libyen.

Siffran 100 000 är så många svenska soldater som har tjänstjort utomlands, men inte under FN-befäl, och därför inte med blå basker på huvudet.

Hur många svenska soldater har då tjänstgjort under Natobefäl? Den siffran gick inte att få fram någonstans så jag skrev till Försvarsmaktens presstjänst. Rätt svar är 26 000 befattningar. Och då talar vi alltså om svenskar som tjänstgjort under Natobefäl i insatser med FN-mandat. Sverige har aldrig deltagit in några krigsoperationer som inte haft FN:s godkännande.

En befattning är inte det samma som en soldat. Många soldater har tjänstgjort flera gånger  utomlands och således stått under Natobefäl mer än en gång. En normal vända för en utlandsvistelse är ungefär ett halvår. Det finns soldater som har gjort tre-fyra vändor i Afghanistan.

Siffran imponerar ändå. Tusentals svenska soldater har alltså redan tjänstgjort under Natobefäl.

Enligt den nostalgiska 1980-talsvisionen är samröre med Nato något som förstör trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Den gamla teorin var att Sverige och svenska FN-soldater åtnjöt respekt på grund av alliansfriheten. Enligt den teorin skulle Sveriges anseende alltså varit dött nu, eftersom vi med tusentals soldater under Natobefäl knappast kan sägas stå oberoende av alliansen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Ingen får halsen avskuren i Finland

Finland 3 635, Irland 1 450, Norge 11 480, Polen 8 025, Portugal 445, Sverige 81 325. Siffrorna är antalet asylsökande under 2014. Det borde gå att bedriva en politik som avlastar Sverige och som styr fler asylsökande till andra länder i Europa. Ingen får sin hals avskuren i Finland. Alltså är det inte inhumant att hänvisa fler asylsökande dit.

Invandringsdebatten är alltjämt så skruvad att det är svårt att få fram ett vettigt argument. Men jag gör ändå ett försök.

Den fråga som ger ångest är: Vad händer om vi i Sverige börjar bedriva en mer restriktiv asylpolitik? Tvingar vi folk att stanna i Syrien där de riskerar att få sin hals avskuren?

Nej, inte om Sverige driver en politik som gör att asylsökande söker till sig något av våra grannländer istället, eller kanske Irland eller Portugal. Så här såg asylmottagningen ut i EU och Norge under 2014.

Asylsökande per inv
Källa: Eurostat.

 

Sveriges asylmottagning är i relativa tal långt, långt, långt större än alla andra länders. Tyskland har fått en mycket kraftig tillströmning under 2015, men som framgår av diagrammet var det inte så förra året, trots att landet i absoluta tal tog emot mest asylsökande (202 815 st). Följaktligen är det rimligt att andra länder avlastar Sverige.

Det kommer inte att ske av sig självt. Inget land kommer att höra av sig till oss och erbjuda hjälp. Tvärtom har Danmark precis beslutat att minska bidragen till de asylsökande, vilket gör att Sverige framstår som än mer attraktivt i jämförelse.

Det är glädjande att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tänker ta upp frågan om en jämnare fördelning av ansvaret vid EU-toppmötet i september. Sveriges regering har såvitt jag vet inte sagt ett pip om saken.

Kan då Sverige göra något på egen hand? Ja, enklast är att anpassa asylsystemet så att det liknar grannländernas. Så länge villkoren för asylsökande är generösare i Sverige än Finland och Danmark så kommer Sverige att vara den stora uppsamlingsplatsen.

Sverige har inte samma regelsystem för asyl som sina grannar. I grunden finns samma lagar och konventioner, men tillämpningen skiljer sig åt.

Fortfarande är det många i vårt land som har svårt för att säga att de är för en minskad asylmottagning. Risken för att man ska bli kallas rasist finns där alltjämt även om den inte är lika stor som den var tidigare. Det påstås också felaktigt att om man argumenterar för ett minskat asylmottagande så kommer det att spela SD i händerna. Det finns inget stöd i statsvetenskaplig forskning att det skulle vara så.

Jag har också noterat att det finns många liberaler därute som tycks vara helt likgiltiga inför SD:s snabba tillväxt. De har bitit sig fast i sin egen retorik om att ”försvara öppenheten” och ignorerar alla de hot ett starkt SD för med sig.

Jag har istället argumenterat för att man ska SD som ett problem i sig som också måste hanteras. SD har en ideologi som i grunden är osund där man gör en stor sak av att det finns ”svenskar” och ”icke svenskar”, vilket skapar splittring i ett samhälle som behöver sammanhållning. SD är också ett parti för höga skatter och höga bidrag. Partiet driver även samma företagsfientliga linje när det gäller företag i välfärdssektorn som vänsterpartierna.

Om alliansen inte driver en politik som tar ifrån SD initiativet kommer partiet att ligga på omkring 20 procent i opinionen för all framtid. Därmed omöjliggörs allt vad en liberal ekonomisk politik heter. Det kommer inte att finnas ett parlamentarisk underlag för det.

_______________________

Pingat på intressant.se.