Den centrala frågan i Natodebatten

Den centrala frågan i Natodebatten tycks vara huruvida ett Natomedlemskap för Sverige gör vårt närområde mer eller mindre stabilt. Grupp 25 som undertecknade en gemensam debattartikel i DN menar att Natomedlemskap gör Nordeuropa stabilt. ”Natoutredarna” som nyligen släppt en debattbok mot Natomedlemskap menar att det istället blir instabilt.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tidigare statsminister i Norge och partiledare för Arbeiderpartiet. Här besöker han sin gamle partikompis i Sverige, statsminister Stefan Löfven.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tidigare statsminister i Norge och partiledare för Arbeiderpartiet. Här besöker han sin gamle partikompis i Sverige, statsminister Stefan Löfven.

Båda kan inte ha rätt och eftersom jag ingår i Grupp 25 vill jag lista alla argument som förklarar varför svenskt Natomedlemskap gör norra Europa stabilt. Varje enskilt argument förtjänar egentligen en egen uppsats, men för just denna gång får det räcka med en lista.

För det första är fel att tro att läget i vårt närområde är stabilt just nu, och att vi har det bra som vi har det. Säkerhetsläget har försämrats allvarligt i och med kriget i Ukraina. Att bevara alliansfriheten betyder alltså inte att vi bevarar stabiliteten, utan att vi snarare bevarar instabiliteten.

För det andra: Neutralitetspolitiken under kalla krigets tid gick ut på att upprätthålla en balans i vårt närområde. Men då stod två jämbördiga supermakter mot varandra som båda hade ett intresse av att balansen upprätthölls. Idag finns inte två jämbördiga parter. Ryssland är inte Sovjetunionen.

För det tredje: Ryssland under Putins ledning agerar mer aggressivt än Sovjetunionen och mindre förutsägbart. Ryssland har två gånger attackerat mindre grannländer, Georgien 2008 och Ukraina 2014. Den ryska statsledningen respekterar inte länder som är svaga utan attackerar dem för att kunna hålla kontroll över dem. Aptiten ökar ju mer framgångsrik den ryska regimen är. Mycket vill ha mer.

För det fjärde: Om det är provokativt för Sverige att gå med i Nato bör det rimligen också vara provokativt att samarbeta med Nato. Sverige har sedan 1994 ett nära samarbete med försvarsalliansen. Dessutom arbetar regeringen för att vi ska stärka detta samarbete ytterligare, och inte minst ska vi stärka vårt samarbete med det ledande Natolandet USA. Men varför har detta nära samarbete aldrig orsakat instabilitet?

För det femte: Att tala med den ryska statsledningen för att få den att bli mer fredlig till sinnes har inte fungerat. Obama försökte med sin ”reset”-politik 2009, ett halvår efter kriget i Georgien. Det gav inget resultat. Merkel och Hollande har genomfört flera förhandlingsomgångar för att få Ryssland att backa ur Ukraina. Inte heller detta har resulterat i något. Västvärldens ledare talar ofta med Putin, men det händer inget.

För det sjätte: Det är alliansfriheten som skapar instabilitet i vårt närområde på grund av att Sverige med sitt svaga försvar visar att vi inte tar vare sig vårt eget försvar på allvar eller det gemensamma försvaret av Nordeuropa. Alliansfriheten har skapat ett säkerhetsvakuum. Det är mer sannolikt att Ryssland agerar militärt för att utnyttja detta vakuum än att Ryssland agerar militärt för att det känner sig provocerat av att Sverige går med i Nato.

Svensk försvarspolitik – Sämst i Österjöområdet

Att upprätthålla freden i norra Europa är ett gemensamt ansvar, och vi i Sverige brukar säga att vi tar vår del av ansvaret. Gör vi det? Nej, inte alls. Genom att både stå utanför den gemensamma försvarsorganisationen och inte rusta upp sitt eget försvar lyckas Sverige kombinera det sämsta av alla alternativ: allianslöshet och minskade försvarsutgifter.

Minskade försvarsutgifter? Kommer de inte att höjas från och med i år? Ligger det inte en kraftig ökning i senaste budgetpropositionen? Det ligger en ökning, men den är inte i närheten av vad som behövs och kommer att göra att försvarets andel av BNP minskar de kommande åren. Vid 2020 ungefär kommer andelen vara nere på en procent. Vi kommer till och med att ligga sämst till av alla Östersjöstater, enligt FOI.

foi
Källa: FOI.

Natoländerna har som riktmärke att varje land ska avsätta två procent av sin BNP. Det flesta Natoländer har slarvat med detta, men en tillnyktring är på väg. I täten går de baltiska länderna. Estland ligger redan på två procent och Lettland och Litauen har fattat beslut om rejäla upprustningar.

Sverige gör dock tvärtom trots att försvarsanslaget ökar i antal kronor. BNP ökar för varje år med ungefär två till tre procent, och därmed blir försvarsbudgetens andel av BNP mindre för varje år som går.

I säkerhetspolitikens värld är det viktigt att visa för omvärlden att man tar försvaret av det egna landet på allvar. Riktlinjen om två procent är inte så viktig att följa när det gäller pengarna i sig, eftersom man aldrig kan säga att ett visst politikområde alltid måste ha en viss andel. Så mekaniskt kan man inte fördela pengar. Däremot är det en bra värdemätare för att visa om befolkningen i ett land bryr sig om sitt försvar eller inte. Vad sänder det ut för budskap till andra länder att Sverige fortsätter att minska försvarets andel av BNP? Kan man lita på Sverige eller inte?

Till detta kommer också problemet med att den försvarsreform som Sverige har beslutat om, den som sjösattes 2009, är kraftigt underfinansierad. Den lilla budgetförstärkning som regeringen och tre av oppositionspartierna kom överens om i våras räcker inte på långa vägar när.

Vid nyåret 2012–2013 fördes en intensiv diskussion om ”enveckasförsvaret”. ÖB hade då förklarat för Mikael Holmström i SvD (numera är han på DN) att det saknades ungefär 40 miljarder om 2009 års försvarsreform skulle kunna genomföras. Dessutom skulle försvaret bara kunna utkämpa en strid i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp.

CAoU_CbUwAAc9hP

Av dessa 40 miljarder kommer försvarsmakten att tilldelas 10,2 enligt den överenskommelse som regeringen och tre av oppositionspartierna ingick i våras.

Så vad säger allt detta om svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, att vi fortfarande inte tar försvaret på allvar, vilket andra länder tydligt kan se. De kan se att vi fortsätter att minska försvarets andel av BNP. De kan se att vi har fattat beslut om en försvarsreform men inte skjutit till ens hälften av vad den kostar. Samtidigt kan de notera att vi alltjämt inte vill vara med och ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i området eftersom vi inte vill vara med i den försvarsallians övriga är med i.

Allt detta göra att Sverige tyvärr inte framstår som en seriös samarbetspartner när det gäller försvaret av norra Europa. Snarare är vi en belastning.

Att tänka på är att Sverige också har ett stort behov av stöd från våra grannländer när det gäller flyktingsituationen. Vi har ansträngda relationer med Danmark just nu på grund av detta. Jag tror att Sveriges ställning hos våra närmaste grannar skulle stärkas avsevärt om vi skaffade oss en seriös försvars- och säkerhetspolitik. Om vi bidrog till det gemensamma försvaret skulle vi kunna använda vår trovärdighet till att be om hjälp på andra politikområden.

Värnplikt eller ett djupare tag i plånboken

Antingen betalar vi för att få de soldater vi vill ha eller så återinför vi värnplikten. Det är de två alternativ som står till buds. Den nuvarande ordningen där Försvarsmakten inte kan fylla ut leden har visat sig inte fungera. Och eftersom riksdagen inte vill betala…

DN skriver idag att 7 av 10 vill återinföra värnplikten. För ett par år sedan var även jag för avskaffandet av värnplikten eftersom jag helt enkelt inte kunde särskilt mycket om frågan. På min dåvarande arbetsplats, FOI, fanns de som var med och drev fram reformen. De förklarade för mig att det var dåligt använda resurser att utbilda soldater som man inte använde till något. Det fanns inget behov av en stor värnpliktsarmé. Däremot fanns det ett stort behov av soldater som var villiga att tjänstgöra utomlands och men värnpliktiga soldater får man inte sända ut på uppdrag i utlandet.

varnplikt

Den alllmänna värnplikten var inte heller allmän längre. Endast ett fåtal män togs ut ur varje årskull, vilket också undergrävde legitimiteten i systemet.

Den dåvarande regeringen tyckte därför att tiden var mogen för ett yrkesförsvar. Oppositionen röstade mot, men även Socialdemokraterna hade umgåtts med tanken att lägga ned värnplikten även de så protesterna kändes inte helt övertygande.

Men det var då. Nu står det som sagt klart att Försvarsmakten under nuvarande förutsättningar inte klarar av att rekrytera folk, och det rör sig framför allt om tidvis tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande genomgår utbildning och tjänstgör sedan i samband med övningar och insatser utomlands.

Så varför vill folk inte tjänstgöra i försvarsmakten? Det är faktiskt inte så svårt att förklara. Det konstiga är att regeringen inte tog intryck av tidigare utredningar. Frågan diskuterades redan i början av förra seklet och har utretts mer än en gång.

Enkelt uttryckt rör det sig om två saker:

1. Lön. Om en arbetsgivare betalar för låg lön förlorar den sin personal till dem som betalar bättre. Den privata marknaden betalar förvisso alltid bättre, men det går inte att ligga för långt efter, särskilt inte om man vill ha rätt personer. Att vara soldat är inte att vara kanomat som förr i tiden. Soldatyrket kräver utbildning.

Den tidsvis tjänstgörande soldaten måste dessutom hitta en civil arbetsgivare som går med på att han eller hon är borta ett antal veckor per år och flera månader när det handlar om tjänstgöring utomlands.

2. Pengar till verksamheten. Det är tyvärr många som lämnat Försvarsmakten med hänvisning till att det inte går att arbeta i en organisation som ständigt lider brist på resurser. Att försvarsmakten är underfinansierad är välkänt och ett medvetet beslut från riksdagens sida. Uppdragsgivaren – riksdagen och därmed i förlängningen svenska folket – har beslutat att vi ska ha ett försvar men vill inte skjuta till de pengar som krävs. Följden är att det alltid uppstår märkliga brister. Just nu är det exempelvis brist på vinterkängor. Vem vill jobba i en organisation där man ofta får höra att den nödvändiga utrustningen saknas?

Båda dessa problem kan lösas genom att svenska folket tar ett djupare tag i plånboken. Men kommer detta att hända? Sannolikt inte.

Samtidigt kan vi inte ha ett försvar utan soldater. Om en försvarsmakt ska fungera väl måste inge förtroende. Det gör den inte om den saknar soldater. Den kan vara liten (om det är så att man samarbetar med andra länder) men den måste vara rustad och tränad. Annars inger den inte resepekt och då utsätter man landet för fara.