Sommaren 2016 blev världen plötsligt mycket farligare

Donald Trump. Turkiet. Nice. Brexit. Sommaren 2016 vittnar om att vi går in i en tid av ökad oro. Att fortsätta att skjuta på de nödvändiga satsningarna på det militära försvaret framstår som alltmer världsfrånvarande. Hur snabbt kan vi få 2009 års försvarsreform på plats? Hur snabbt kan vi gå med i Nato? Hur snabbt kan vi krossa Islamiska staten? Dessa tre frågor borde vara de mest prioriterade just nu.

Det var precis innan han skulle bli vald till republikanernas presidentkandidat som Trump nämnde för New York Times att USA med honom som president inte självklart skulle komma till sina Natoallierades understöd om de hamnade i krig. Först skulle USA kolla om de hade levt upp till sina åtaganden.

Som många redan har nämnt skulle detta bli första gången sedan andra världskriget som USA svävade på målet om att ställa upp för sina allierade. Ännu mera anmärkningsvärt är att uttalandet gjordes på en direkt fråga om de baltiska länderna i händelse av en rysk attack. Att Estland är ett av Natos mest lojala och skötsamma länder verkar han inte ha förstått eller tagit någon notis om. (Estland lägger 2 % av sin BNP på försvarsmakten i enlighet med Natos riktlinjer.)

Trumps uttalande har skakat om Nordeuropa, eftersom risken för att han blir vald till president måste sägas vara hög. Om detta sker kommer Nato att plötsligt bli en långt svagare allians än vad vi kunnat ana bara för något år sedan. Det är USA som står för ledarskapet i Nato. Om ledaren tvekar, tvekar alla andra.

Eftersom en grundbult för den svenska försvarspolitiken är samarbete med Nato drabbar detta även oss. Den svenska planen har varit att bygga upp ett litet men modernt försvars som ska kunna ta hjälp av andra. Med Trump i vita huset är den planen död. Om han inte vill stötta sina allierade vad ska han då säga om någon som inte ens ingår i alliansen?

Följaktligen måste Sverige ta ett mycket större regionalt ansvar än vad vi hittills gjort om vi ska kunna försvara vårt land. Enklast att göra det är inom Nato, eftersom detta ändå är den enda regionala organisation för försvarssamarbete som kan göra något. Nato har etablerade strukturer och rutiner för samarbete. Det är ingenting man kan skaffa sig över en natt, allra minst när en militär kris redan har brutit ut.

Att endast satsa på ett starkt svenskt försvar, som inte behöver någon hjälp utifrån, är inte ett realistiskt alternativ. Tyvärr är det många försvarsnostalgiker som tror att vi skulle kunna göra det. De tror att det bara är att backa bandet till 1989 och så är allt klart. Men Sverige kan inte försvaras med infanterisoldater på cykel. Den militära teknologin har sprungit ifrån försvarsnostalgikerna.

Sveriges framtida försvar kommer att vara beroende av hjälp. Detta alldeles oavsett vilket partis försvarspolitik som drivs igenom (inget parti förespråkar en återuppbyggnad av 1989 års försvar).

Att Brexit kom till försämrar det svenska säkerhetsläget ytterligare. I centrum för de säkerhetspolitiska problem Sverige lever med står den ryska miitära aggressionen. Ryssland för krig i Ukraina och sätter press på de baltiska staterna, vilket gör att Sverige dras in i ekvationen på grund av vårt geografiska läge. Ett sätt att hålla Ryssland undan har varit att låta EU hålla fast vid de ekonomiska sanktionerna som infördes på grund av kriget i Ukraina. Men hur länge orkar EU hålla stånd? Tyvärr finns det politiska krafter både i Tyskland och Frankrike som vill släppa på sanktionerna, vilket skulle göra att Ryssland får ett OK för sitt agerande i Ukraina. Att släppa på sanktionerna i förtid vore att släppa fram den ryska aggressionen. Storbritannien har varit en god allierad till Sverige i att bevara sanktionerna, men när nu landet säger hej då till EU, vem stöttar oss då?

Läget i Mellanöstern är också alltjämt mycket allvarligt och har försämrats på grund av kuppförsöket i Turkiet. Jag vet för tillfället inte bakgrunden kuppförsöket, men ett instabilt Turkiet är verkligen det sista Europa behöver. Vi vet att extrema islamister profiterar på svaga stater (Afghanistan, Mali, Pakistan, Somalia, Yemen). Ett sönderfall i Turkiet liknande Irak eller Syrien vore en regional katastrof.

Erdogan slåss för sin överlevnad och verkar av allt att döma inte vilja följa några etablerade rättsstatliga regler. Turkiet går mot en diktatur, inte genomförd av kuppmakarna utan av Erdogan. Väldigt lite talar för att Turkiet kommer att vara en oas av stabilitet i Mellanöstern de kommande åren.

Vidare fortsätter den islamistiska terrorn. De tidigare attentaten i Frankrike var inga enskildheter. Dådet i Nice vittnar om att den franska terrorvågen nog bara har börjat.

Terrorattentaten utförs ofta av enskilda självradikaliserade individer, men de inspireras av Islamiska staten. Så länge IS existerar kommer organisationen att vara en magnet för jihadister som vill komma till Syrien för att göra tjänst som heliga krigare eller att vara en inspirationskälla för terrorister i Europa. IS har en stående uppmaning till alla ”sina” soldater utanför Syrien att utföra terrorhandlingar var de än befinner sig, om så bara med knytnävarna.

Enligt min samlade bedömning – för att låna ett av Stefan Löfvens favorituttryck – måste Sverige ta ett nytt grepp på sin säkerhetspolitik. Vi hade en försvarsberedning som gick igenom läget 2014 och 2015, men i politikens värld går det ofta fort. När skolorna slutade i juni trodde ingen att vi skulle uppleva en av de säkerhetspolitiskt mest händelseriska somrarna på länge. Nu är det juli. Högsommar och semester för de flesta. När vi är tillbaks i augusti får vi nog ställa in oss på att världen har förändrats.

Dela med andra:

Kommentarer stängda.