Nej, debatten om Ryssland är inte ”polariserad”

Idag handlade Sveriges Radios program Konflikt om Ryssland och debatten om detta land i Sverige. Programmet är till största delen mycket välgjort, inte för att undertecknad medverkar, utan för det mycket bra reportaget av Johanna Melén, en av SR:s Rysslandskorrar. Däremot utgår programmet från en felaktig vinkel när det påstås att debatten om Ryssland i Sverige blivit ”polariserad”.

Den reporter som intervjuade mig när jag i måndags (5/9) talade om min bok på Stockholms stadbibliotek frågade mig varför debatten blivit polariserad. Jag svarade då att jag inte ansåg att den var det, men tyvärr kom just det svaret inte med i programmet. Mitt svar stred mot grundtesen för programmet och jag förstår att det därför inte passade in i dramaturgin, men jag håller fast vid att det inte finns någon polarisering och att den valda vinkeln för programmet därför är missvisande.

Det finns en debatt och den är känslosam i vissa avseenden. Så långt håller jag med programmakarna, men för att man ska kunna tala om ”polarisering” så måste det finnas en skala med två poler och människor som drar sig mot varsin pol. Ordet polarisering använder man för att beskriva debatter där människor sluter upp bakom två konkurrerande uppfattningar och där möjligheterna till samsyn mellan de två lägren är liten.

Så ser inte Rysslandsdebatten ut i Sverige. Jag nämnde för reportern att alla partier i riksdagen är eniga i sin syn på Rysslands folkrättsvidriga agerande avseende Ukraina. Alla partier står bakom EU:s sanktionspolitik. Alla fördömer ockupationen av Krim.

Bland utrikespolitiska experter på universiteten, Utrikespolititiska Institutet, Totalförsvarets forskningsinstitut m.m. finns inte heller någon som menar att Ryssland agerat försvarbart avseende kriget i Ukraina. Jag kan ha missat någon avvikande röst från denna sfär, men jag tror inte att jag har gjort det.

Mediernas Rysslandskorrespondenter är inte heller oeniga i sin rapportering om hur den ryska regimen är eller vad den gör i Ukraina. Rapporteringen är mycket samstämmig, vilket inte beror på att de beundrar och tar efter varandra, utan för att det finns en verklighet att rapportera om som ser ut på ett visst sätt. De svenska korrespondenterna rapporterar samma sak som BBC, Reuters, New York Times, Der Spiegel osv.

När i stort sett alla har ungefär samma bild av verkligheten kan man inte tala om polarisering.

Vad som finns i Sverige är dock några röster som av någon anledning inte tar intryck av den information som medier och Rysslandsexperter tillhandahåller och som därför har avvikande mening. I vissa fall handlar det om enskilda individer som en av Sveriges tidigare Moskvaambassadörer, Sven Hirdman (som alltså inte är den ende ambassadör Sverige har haft i Moskva) eller chefredaktören på magasinet Filter, Mattias Göransson. I andra fall handlar det om öar av personer som Aftonbladets kulturredaktion, den nybildade Svensk-ryska vänskapsföreningen eller Donbassföreningen. Vid sidan av dessa grupper finns också i oorganiserad form en stor grupp människor inom den så kallade högerpopulistiska gruppen. De utgör inget gemensamt åsiktskluster, ingen gemenskapskänsla finns dem emellan, men där är ändå tillsammans en grupp av Putinapologeter. Några av dem försvarar Putin. Andra försvarar inte men vill ”förstå” (dvs. ursäkta).

Putinapologeterna finns där och deltar friskt i debatten, men hur många är de? Drar de anhängar till sig? Nej, de gör ju inte det och kan därför inte sägas utgöra representanter för ett bredare åsiktssegment inom allmänheten.

Jag förstår att ett radioprogram måste ha ett dramaturgiskt upplägg. Ett enkelt sätt att rapportera om ett sahmällsproblem är att säga att det finns en debatt och att debatten har två sidor. Därefter ger man lika stort utrymme åt båda sidor. Men ibland blir denna enkla modell att skapa balans skev om det är så att man lyfter fram udda minoritetsuppfattningar och låter påskina att de har ett brett stöd hos allmänheten.

Hur skulle SR istället ha lagt upp programmet? Enklast hade varit att säga att det finns en utbredd konsensus i synen på Ryssland i Sverige och övriga västländer, men att det också finns avvikande meningar av olika slag. Då blir minoritetsuppfattningarna representerade i programmet men man slipper att felaktigt påstå att det finns en ”polarisering”.

Vuxna män blir barn i medierna

Problemet med unga män som söker asyl och hävdar att de är under 18 har nu till sist blivit ett debattämne där man kan ha en vuxen diskussion. Vägen fram tid har dock varit tämligen bisarr. I veckan granskade Uppdrag granskning myndigheternas haveri. Till detta vill jag också lägga mediernas haveri. Medierna har betett sig lika märkligt som myndigheterna.

Av någon anledning är det många medier som har spelat med i farsen på ett för mig obegripligt vis. Journalister har gjort reportage om ensamkommande flyktingbarn och publicerat bilder på vad jag skulle säga uppenbart är män i 20-årsåldern.

hd

 

Här hade jag först tänkt klippa in några bilder från artiklar på nätet som visar hur löjligt det blir när svenska journalister kallar vuxna män för barn. Det är tragikomiskt. Men jag beslöt att endast länka till artiklarna eftersom jag inte vill att någon ska tro att jag anklagar männen på bilderna för att vara bedragare. En sådan sak måste ju redas ut av rättsväsendet i så fall. Mitt syfte med det här inlägget är dessutom att kritisera medierna och inte männen på bilderna.

Istället presenterar jag en lista med länkar till artiklar där det förekommer bilder på män i vad jag skulle säga är 20-årsåldern men som reportrarna kallar för ”barn”. Att de flesta av artiklarna handlar om idrott beror på att jag använde ordet ”fotboll” som sökord för att hitta artiklar om ”ensamkommande barn”. Idrottsrörelsen har tagit sig an många av de unga män som kommit till Sverige och det görs därför reportage om det i lokalpressen.

Flyktingbarnen drömmer om att flytta till ett familjehem – Helsinborgs Dagblad.

Fotbollsfest för ensamkommande flyktingbarn – Sveriges Radio.

Här får flyktingbarnen lära sig simma – Dagens Nyheter.

Nyanlända lyfter Örtomta GOIS – Corren.

Lycka är fotboll för ensamkommande – Kristianstadsbladet.

Startade fotbollslag för flyktingbarn – Kvällsposten.

Det finns långt fler artiklar än så här. Jag har bara tagit några av de allra tydligaste exemplen.

corren

Men kan det ändå inte vara så att männen på bilderna är under 18 och således barn? Det finns väl 17-åringar som ser ut som 25-åringar? Jo, det gör det, men det rör sig om några få fall. Inte så många som man kan hitta i tidningsreportagen.

Det har gått troll i frågan om ensamkommande barn. Varken myndigheter eller den granskande journalistiken har velat ifrågasätta uppenbara lögner. De modiga röster som har varit kritiska offentligt har fått höra att de är rasister osv. Vi känner igen mönstret sedan tidigare. Reslutatet har blivit ett journalistiskt haveri utan dess like.