Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Hur kan det ryska informationskriget motverkas?

När jag har föreläst om det ryska informationskriget (med anledning av min bok Vilseledning) har jag ofta fått frågan vad vi kan göra för att motverka detta. Kan Sverige och andra länder i väst svara med samma mynt? Jag har då alltid sagt att vi inte kan det utan måste svara med konventionella medel istället.

Ryssland gör saker som demokratiska regeringar inte kan göra. Putins strategi har varit att kontrollera hela det inhemska medieflödet. Det finns idag endast ett fåtal självständiga tidningar som lever på nåder. De stora TV-kanalerna är i händerna på Kreml och för ut regimens budskap. Samma sak gäller nyhetsbyråerna.

Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.
Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.

För den internationella publiken har ryska staten byggt upp propagandakanalerna RT (Russia Today) och Sputniknews. Dessa har också som enda uppgift att vara en kanal för regimen.

Vidare producerar Kreml en flod av falska nyheter och andra typer vilseledningsförsök, underblåser politiska motsättningar i andra länder, anställer heltidstwittrare som trakasserar folk på nätet. Sist men inte minst drar sig inte heller Putin och Lavrov för att inför världens TV-kameror blåljuga om det skulle behövas (gjordes i samband med invasionen av Krim och har erkänts i efterhand).

Demokratiska regeringar kan inte agera på detta sätt. Vårt politiska styre bygger på fri åsiktsbildning, vilket i sin tur förutsätter en fri press. Ljugande politiker finns givetvis i demokratier också, men hos oss finns en opposition som attackerar det man uppfattar som en lögn. Allt detta gör tillsammans att ingen demokratisk regering kan agera med samma slagfärdighet som den ryska på informationsarenan.

Vad kan man då göra istället? Här menar jag att man ska ta fasta på att den ryska regimen i grund och botten tänker i termer av makt och att världen är ett nollsummespel. För den ryska regimen spelar ord inte så stor roll. Det är därför som man inte drar sig för att fuska med sanningen.

Däremot går det inte att fuska med allianser och konventionella stridskrafter. Den ryska regimen förstår och respekterar makt. Det syns väldigt tydligt varje gång det blir tal om att Nato förstärker sin närvaro i Baltikum. Då protesterar Kreml. Samma sak sker varje gång svenskt och finländskt Natomedlemskap kommer på tal. Däremot bryr sig inte regimen ett skvatt om den kritik som riktas mot den när det gäller informationssfären. Se hur den rycker på axlarna åt de amerikanska underrättelsetjänsternas anklagelser att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet.

Det enda Kreml fruktar på riktigt är sannolikt ett öppet krig med Nato, ett konventionellt krig där amerikanska flygplan gör räder in över Ryssland. Det skulle nämligen betyda krig inne i hjärtat av moderlandet för första gången sedan andra världskriget. Det skulle bli ett nationellt trauma utan dess like och Putins definitiva slut som president.

Det kan därför vara intressant att påminna sig om att Finland som ett av tre länder i världen fått köpa den amerikanska kryssningsmissilen Jassm, som i sin uppdaterade version har en räckvidd på 10 mil och som avfyras från ett flygplan. Det är ett vapen som man använder för att kunna slå mot mål långt inne på fiendens territorium. Mot vilken fiende tänker sig Finland att man behöver det?

Men offensiv avskräckning är riskfyllt eftersom det hotar den andre på djupet, och bör därför aldrig vara huvudalternativet.

Det som däremot fungerar lugnt och tryggt är defensiv avskräckning, det vill säga att man bygger en solid försvarsmur. Den som bygger ett fort och befäster det sänder ut ett tydligt budskap om att man kommer att försvara sig, att angrepp inte är meningsfulla, men att inget anfallskrig heller kommer att startas.

Anledningen till att Ryssland utvecklat sin förmåga att agera militärt med andra medel än konventionella (dvs. det så kallade hybridkriget) är att man vet att man aldrig kan möta Nato i ett öppet krig. Däremot kan man med informationsoperationer och andra metoder ständigt störa västländernas regeringar (där även Sverige räknas in eftersom vi i praktiken är en del av Natofamiljen). Med ständiga nålstick tänker man sig att Nato ska hålla sig borta från det som Kreml uppfattar som Rysslands intressesfär.

Mot detta hjälper inte att sticka tillbaka utan en bättre strategi är att bygga ett skal som gör alla nålstick meningslösa.

För Natos del betyder det konkret att förstärka de baltiska länderna för att tydligt och bestämt visa för Kreml att man inte viker undan för nålsticken, att det enda sättet för Ryssland att vinna militära framgångar i detta område är att ta till konventionella stridsmedel. Ryssland skulle vinna första ronden i ett sådant krig och kunna ockupera hela Baltikum, men i andra ronden skulle helvetets portar vara öppnade.

För svensk del är det rimliga att göra samma sak. Att understödja Nato, antingen som medlem eller som nära associerad, med att förstärka Baltikum men inte minst se till att det egna territoriet är säkrat, vilket inte är fallet idag med de stora bristerna vi har i försvarsmakten.

Utöver detta finns också mycket att göra när det gäller att förstärka skalet som har med informationskriget att göra och att minska sårbarheten för sabotage av kritisk infrastruktur. Detta måste givetvis också göras eftersom det är svaga punkter hos oss där lönar sig att komma med nålstick.

I grunden tror jag således på att vi i väst ska satsa på en strategi som bygger på fysisk styrka. Det är fortfarande vår strategiska fördel gentemot Ryssland och Putinregimen vet att det är så. Det är ett språk Kreml förstår.