Svenska folket konservativare än vad man kan tro

Svenska folket är betydligt mer konservativt än vad dess ledare tror. Det är en av flera slutsatser i Markus Uvells nya bok Bakslag: Radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag). Samtidigt är det något oklart vad denna konservatism egentligen består i och vilket parti som klarar av att företräda den bäst.

Det här är en recension, men eftersom undertecknad är vän och tidigare kollega med Uvell, kan man inte säga att den är helt opartisk. Icke desto mindre vill jag gärna skriva något om boken.

I boken utforskar Uvell de idéströmningar hos väljarkåren som ligger bakom SD:s framgångar. Det är känt sedan tidigare att steget mellan S och SD för vissa väljare är betydligt mindre än vad man tror. Hur kan detta vara möjligt? Nu tycks det dessutom att det inte bara är arbetarklassväljare som inte tycker steget är så stort. Alltså finns det något att gräva i.

Det Uvell gör är att med ett eget statistiskt material, framtaget av opinionsföretaget Inizio, utforska hur det står till med konservativa attityder i befolkningen. Han utforskar även ett antal attityder som kan sägas tillhöra populistiska antietablissemangspartier. Attityder som undersöks är exempelvis ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” eller ”Politikens uppgift är att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för medborgarna hur de ska leva”.

Resultatet visar att en inte oansenlig del av befolkningen håller med om detta (43 respektive 37 procent). Detta kontrasterar Uvell mot den radikala agenda som han menar etablissemanget driver bestående av frågor rörande normkritik, identitetspolitik och klimatalarmism. Etablissemangets intresse för dessa frågor motsvaras inte av samma intresse hos befolkningen.

Ett parti som är bra på att fånga upp dessa attityder är SD och Uvell kommer därför fram till att SD:s väljare är mer konservativa än andra partiers väljare. Kanske är det därför detta som förklarar varför SD drar till sig så mycket fler väljare än bara de som är invandringskritiska? För som Uvell påpekar är svenska folket inte kritiskt mot mångfald. Svenskarna är inte rasister.

Uvells bok kommer precis i rätt tid. Vi behöver i en djupdykning i de attityder som finns hos väljarna som kan förklara varför de vill rösta på SD. Någon borde har gjort detta för länge sedan. Undersökningar som dessa görs av partierna, men de är aldrig offentliga. Det är bra att allmänheten får en chans att se sig själv i spegeln.

Men givetvis har jag kritiska anmärkningar mot innehållet också.

En sådan är hur graden av konservatism mäts. Uvell testar abstrakta formuleringar. Påståendet ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” kan sägas vara en konservativ attityd, men det är inte en politisk ståndpunkt. En konservativ politisk ståndpunkt är snarare: mer pengar till försvaret, fler poliser, sänkt skatt, betyg i skolan eller sänkt a-kassa.

Med Uvells sätt att mäta blir SD-väljarna de mest konservativa, men med ett annat sätt att mäta (t.ex. om skatter och bidrag) misstänker jag att M-väljarna hade blivit de mest konservativa. Båda sätten att mäta är rätt skulle jag säga, och därför borde Uvell varit mer försiktigt i sina slutsatser på denna punkt.

Ett annat problem är att Uvell inte diskuterar problemet med att partiledning, partiaktivister och väljare kan ha väldigt olika politiska uppfattningar. För att utforska SD:s ideologiska innehåll har Uvell intervjuat partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur representativ är han för sitt parti? Är han representativ för sina väljare?

Det är lång ifrån säkert. Karlsson är utan tvekan partiets chefsideolog, och så långt gör Uvell rätt när han intervjuar honom, men nu råkar Karlsson vara en person som läst mycket om ideologi, kan citera politiska tänkare, och använder sig av en begreppsapparat som en ideologiskt insatt akademiker gör. Det gör honom inte särskilt representativ alls. Dessutom har Karlsson i egenskap av aktiv politiker ett intresse att framställa SD:s ideologi på det sätt som han vill marknadsföra partiet inför väljarna.

En sak som SD har velat torgföra är att partiet är ”socialkonservativt”. Saken är bara den att begreppet inte har någon naturlig definition. Såsom Herbert Tingsten använder det i sin bok om konservativa idéer står det för konservativa på 1800-talet som lade sig till med en socialpolitisk agenda, företrädesvis i Tyskland. Är detta samma som SD idag? Knappast.

Ytterligare en sak som Uvell borde ha lagt mer tid på är att fastställa vad det radikala etablissemanget faktiskt står för. Nu råkar jag personligen tycka att han träffar rätt. Det finns hos ledande politiker och journalister, som verkar dela samma världsbild, ett mycket starkt intresse för exempelvis identitetspolitik. Men har vi bevis för att det är så? Eller är det bara en subjektiv upplevelse?

Det är i alla fall i konstaterandet att det hos befolkningen i stort finns attityder som inte alls överensstämmer med den radikala agendan som värdet av Uvells bok ligger. Här känner jag nämligen igen mig själv. Jag förstår inte heller den agendan och tycker precis som många av väljarna att den inte har med verkligheten att göra. Ofta tycker även jag att vad som försiggår i Stockholm med rikspolitiker och medier är en egen värld för sig, helt frikopplad från vardagslivet, men som ändå producerar en mängd pekpinnar som man ska förhålla sig till som medborgare. Som etablissemangsskeptiker undrar man vad de håller på med.

Men hur kommer det sig då att många av dessa väljare samlats hos SD? Uvells poäng är att det inte nödvändigtvis har med invandringspolitiken att göra, men det går ju ändå inte att bortse från det. Vill man veta varför väljare går över till SD måste man göra en undersökning som undersöker både antietablissemangsattityder och invandringsattityder samtidigt och försöka dela upp det. Annars hamnar man i problemet med att man försöker förrklara att SD väljaren ”egentligen” inte är en invandringskritisk väljare. Sådana förklaringar har ingen trovärdighet eftersom den mest uppenbara förklaringen till varför väljare vill stödja ett invandringskritiskt parti är att de vill ha en invandringskritisk politik.

Men med detta sagt lyckas Uvell ändå ringa in att det finns många väljare som är etablissemangskritiska, konservativa och genuina motståndare till den dominerande vänsterradikala agendan. Denna grupp är stor. Och – vilket är det intressanta – många av dem har inget intresse av att stödja SD. För om alla dessa skulle stödja SD skulle detta parti ha över 40 procent. Denna grupp bör de äldre högerpartierna, M och KD, och kanske även i viss mån L och C, intressera sig för. Annars kanske de drar till SD och blir kvar där.

Dela med andra: