Svenska folket konservativare än vad man kan tro

Svenska folket är betydligt mer konservativt än vad dess ledare tror. Det är en av flera slutsatser i Markus Uvells nya bok Bakslag: Radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag). Samtidigt är det något oklart vad denna konservatism egentligen består i och vilket parti som klarar av att företräda den bäst.

Det här är en recension, men eftersom undertecknad är vän och tidigare kollega med Uvell, kan man inte säga att den är helt opartisk. Icke desto mindre vill jag gärna skriva något om boken.

I boken utforskar Uvell de idéströmningar hos väljarkåren som ligger bakom SD:s framgångar. Det är känt sedan tidigare att steget mellan S och SD för vissa väljare är betydligt mindre än vad man tror. Hur kan detta vara möjligt? Nu tycks det dessutom att det inte bara är arbetarklassväljare som inte tycker steget är så stort. Alltså finns det något att gräva i.

Det Uvell gör är att med ett eget statistiskt material, framtaget av opinionsföretaget Inizio, utforska hur det står till med konservativa attityder i befolkningen. Han utforskar även ett antal attityder som kan sägas tillhöra populistiska antietablissemangspartier. Attityder som undersöks är exempelvis ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” eller ”Politikens uppgift är att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för medborgarna hur de ska leva”.

Resultatet visar att en inte oansenlig del av befolkningen håller med om detta (43 respektive 37 procent). Detta kontrasterar Uvell mot den radikala agenda som han menar etablissemanget driver bestående av frågor rörande normkritik, identitetspolitik och klimatalarmism. Etablissemangets intresse för dessa frågor motsvaras inte av samma intresse hos befolkningen.

Ett parti som är bra på att fånga upp dessa attityder är SD och Uvell kommer därför fram till att SD:s väljare är mer konservativa än andra partiers väljare. Kanske är det därför detta som förklarar varför SD drar till sig så mycket fler väljare än bara de som är invandringskritiska? För som Uvell påpekar är svenska folket inte kritiskt mot mångfald. Svenskarna är inte rasister.

Uvells bok kommer precis i rätt tid. Vi behöver i en djupdykning i de attityder som finns hos väljarna som kan förklara varför de vill rösta på SD. Någon borde har gjort detta för länge sedan. Undersökningar som dessa görs av partierna, men de är aldrig offentliga. Det är bra att allmänheten får en chans att se sig själv i spegeln.

Men givetvis har jag kritiska anmärkningar mot innehållet också.

En sådan är hur graden av konservatism mäts. Uvell testar abstrakta formuleringar. Påståendet ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” kan sägas vara en konservativ attityd, men det är inte en politisk ståndpunkt. En konservativ politisk ståndpunkt är snarare: mer pengar till försvaret, fler poliser, sänkt skatt, betyg i skolan eller sänkt a-kassa.

Med Uvells sätt att mäta blir SD-väljarna de mest konservativa, men med ett annat sätt att mäta (t.ex. om skatter och bidrag) misstänker jag att M-väljarna hade blivit de mest konservativa. Båda sätten att mäta är rätt skulle jag säga, och därför borde Uvell varit mer försiktigt i sina slutsatser på denna punkt.

Ett annat problem är att Uvell inte diskuterar problemet med att partiledning, partiaktivister och väljare kan ha väldigt olika politiska uppfattningar. För att utforska SD:s ideologiska innehåll har Uvell intervjuat partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur representativ är han för sitt parti? Är han representativ för sina väljare?

Det är lång ifrån säkert. Karlsson är utan tvekan partiets chefsideolog, och så långt gör Uvell rätt när han intervjuar honom, men nu råkar Karlsson vara en person som läst mycket om ideologi, kan citera politiska tänkare, och använder sig av en begreppsapparat som en ideologiskt insatt akademiker gör. Det gör honom inte särskilt representativ alls. Dessutom har Karlsson i egenskap av aktiv politiker ett intresse att framställa SD:s ideologi på det sätt som han vill marknadsföra partiet inför väljarna.

En sak som SD har velat torgföra är att partiet är ”socialkonservativt”. Saken är bara den att begreppet inte har någon naturlig definition. Såsom Herbert Tingsten använder det i sin bok om konservativa idéer står det för konservativa på 1800-talet som lade sig till med en socialpolitisk agenda, företrädesvis i Tyskland. Är detta samma som SD idag? Knappast.

Ytterligare en sak som Uvell borde ha lagt mer tid på är att fastställa vad det radikala etablissemanget faktiskt står för. Nu råkar jag personligen tycka att han träffar rätt. Det finns hos ledande politiker och journalister, som verkar dela samma världsbild, ett mycket starkt intresse för exempelvis identitetspolitik. Men har vi bevis för att det är så? Eller är det bara en subjektiv upplevelse?

Det är i alla fall i konstaterandet att det hos befolkningen i stort finns attityder som inte alls överensstämmer med den radikala agendan som värdet av Uvells bok ligger. Här känner jag nämligen igen mig själv. Jag förstår inte heller den agendan och tycker precis som många av väljarna att den inte har med verkligheten att göra. Ofta tycker även jag att vad som försiggår i Stockholm med rikspolitiker och medier är en egen värld för sig, helt frikopplad från vardagslivet, men som ändå producerar en mängd pekpinnar som man ska förhålla sig till som medborgare. Som etablissemangsskeptiker undrar man vad de håller på med.

Men hur kommer det sig då att många av dessa väljare samlats hos SD? Uvells poäng är att det inte nödvändigtvis har med invandringspolitiken att göra, men det går ju ändå inte att bortse från det. Vill man veta varför väljare går över till SD måste man göra en undersökning som undersöker både antietablissemangsattityder och invandringsattityder samtidigt och försöka dela upp det. Annars hamnar man i problemet med att man försöker förrklara att SD väljaren ”egentligen” inte är en invandringskritisk väljare. Sådana förklaringar har ingen trovärdighet eftersom den mest uppenbara förklaringen till varför väljare vill stödja ett invandringskritiskt parti är att de vill ha en invandringskritisk politik.

Men med detta sagt lyckas Uvell ändå ringa in att det finns många väljare som är etablissemangskritiska, konservativa och genuina motståndare till den dominerande vänsterradikala agendan. Denna grupp är stor. Och – vilket är det intressanta – många av dem har inget intresse av att stödja SD. För om alla dessa skulle stödja SD skulle detta parti ha över 40 procent. Denna grupp bör de äldre högerpartierna, M och KD, och kanske även i viss mån L och C, intressera sig för. Annars kanske de drar till SD och blir kvar där.

Recension: Massutmaning av Tino Sanandaji

Jag var en av dem som direkt skickade pengar när jag fick höra att Tino Sanandaji skulle skriva en bok om den svenska flyktinginvandringen och gjorde en insamling för detta ändamål. Då hade ännu inte 2015 års flyktingkris inträffat och debatten i Sverige var verkligen skruvad. Jag upplevde inte att etablerade medier försåg allmänheten med ett seriöst faktaunderlag. Sanandaji var då en ensam röst, som visserligen många lyssnade på, men alla hans Facebookinlägg behövde ett mer samlat format. En bok, helt enkelt. 

Nu finns boken utgiven och jag har tagit mig tid att läsa och fundera. Det har varit mycket lärorikt. Det är många som är misstänksamma mot Sanandaji på grund av att han är en temperamentsfull debattör som sällan undviker konflikter i sociala medier. Men hans bok är inte så. Tvärtom.

Bokens grundläggande idé är nämligen ganska enkel och det är att visa vad redan existerande undersökningar säger om flyktinginvandringens effekter. Hos SCB och andra statistikproducenter finns ett kunskapsunderlag. Sanandaji ser det som sin uppgift att presentera detta, vilket egentligen är helt okontroversiellt, om det nu inte vore för att ämnet i sig är så infekterat.

IMG_6095

Viktigt att ha i åtanke för den som läser boken är att det inte är en utvärdering av invandringens för- och nackdelar i stort. Den fokuserar istället på ett antal områden där den politiska debatten har låst sig, där ledande politiker inte har klarat av att förse allmänheten med korrekta fakta och inte heller medierna har gjort sitt jobb.

Ämnen i fokus är därför i vad mån flyktinginvandringen är en kostnad för samhället eller inte, i vad mån invandring för med sig sociala problem i termer av utanförskap, ”asocialt beteende” (t.ex. att kasta sten på bussar) och kriminalitet. Sammantaget kan man därför få intrycket att boken endast uppmärksammar negativa sidor av invandringen och att Sanandaji därför skulle vara mot invandring i sig. Men så tror jag inte att det är tänkt att boken ska läsas utan snarare handlar det om att författaren vill göra människor uppmärksamma på att viktiga problem har förtigits.

Sanandaji är nationalekonom och det är den ekonomiska delen av boken som är den bästa och den som verkligen rekommenderas till läsning. Mycket tydligt visar han att det inte med någon slags rimlighet går att påvisa att flyktinginvandringen är en vinstaffär. Några exempel: invandrares förvärvsinkomster ligger kraftigt under inföddas under hela deras yrkesverksamma liv, graden av förvärvsarbete hos gruppen utlandsfödda ligger kraftigt under graden av förvärvsarbete hos gruppen infödda i alla ålderskategorier, kommuner med stor andel invandrare förlorar kraftigt i skattekraft (med undantag för Solna och Sundbyberg) och så vidare. Som Sanandaji många gånger har påpekat i debatten är utbildningsgraden generellt sätt också lägre, jämfört med den infödda befolkningen. Allt tal om att det skulle ha kommit ett ”kompetensregn” saknar stöd i offentlig statistik och hos de ekonomer som har räknat på saken.

En stor del av boken handlar också om asocialt beteende och kriminalitet. Här går Sanandaji in på ett akademiskt ämnesområde som inte är hans specialitet och är därför försiktigare i sina slutsatser. Men på en punkt går han i kraftig polemik och det är verkligen nödvändigt för även jag har retat mig på hur man ska tolka undersökningar som visar att det är socioekonomiska variabler som främst förklarar grad av kriminalitet.

När en forskare letar efter orsaker till kriminellt beteende med hjälp av ett statiskt underlag genomför han analyser där han konstanthåller olika variabler. Då kan man se effekten av varje enskild variabel. När materialet på detta sätt delas upp kan han jämföra olika variablers betydelse. Variabler som jämförs brukar vara kön, ålder, utbildning, bostadsort, inkomst, arbetslöshet eller född inom eller utom landet, med flera. Variabler kan sedan studeras kombinerat eller var för sig, och så vidare.

Då har det visat sig att socioekonomiska variabler har stor förklaringskraft. Med det menas inkomst, utbildning, arbetslöshet m.m. I gruppen socioekonomiskt utsatta finns det fler kriminellt belastade personer än i befolkningen i övrigt. En annan variabel som har stor betydelse är kön. I gruppen män finns långt fler kriminellt belastade än i gruppen kvinnor.

Så långt är det ingen som är överraskad utan det är kända förhållanden sedan tidigare. Frågan är hur man ska se på variabeln född inom eller utom landet. Går det att se en effekt av detta på kriminalitet?

Då visar statistiken att det går att uppmäta en sådan effekt, men effekten är inte större än den som finns på grund av kön och socioekonomiska faktorer. Därför drar vissa slutsatsen att invandring egentligen inte har någon effekt, eller bara en liten sådan och som därför inte behöver beaktas.

Det är här som Sanandaji, och även jag, menar att det blir fel med slutsatsdragningen. Kruxet är nämligen att det är just kombinationen av variabler som spelar roll. Även jag tror att socioekonomisk ställning och kön är de viktigaste förklaringarna till kriminalitet, men vi har fler invandrare i just denna situation än vad vi har infödda svenskar (i relativa tal). En man som invandrar från ett annat land till Sverige har statistiskt sett större risk för att hamna i en socioekonomiskt utsatt position än en man som är född i Sverige, med följden att han även har en statistiskt sett större risk att hamna i kriminalitet. (Kvinnor som invandrar har inte den här problematiken eftersom kvinnor i allmänhet inte begår särskilt mycket brott.)

Jag vet att det är extremt känsligt att skriva om detta ämne, eftersom det finns stor risk för att invandrade män stämplas som kriminella överlag. Risken för stigmatisering är uppenbar. I debatten finns också gott om rasister som vill visa att kriminaliteten sitter i själva DNA-molekylen och som inte är intresserade av avancerade analyser utan bara vill ha sina fördomar bekräftade.

Men den tänkande delen av allmänheten måste ändå kunna föra ett vuxet samtal omkring problemet. Vi borde kunna konstatera att invandring har socioekonomiska effekter som i sin tur påverkar graden av kriminalitet utan att vara rädda för att vi därmed stigmatiserar en hel grupp människor i samhället. Det finns alltid risk för att mata trollen när denna fråga diskuteras, men trollen matar sig själva om frågan tystas ned.

Avslutningen i Sanandajis bok är också mycket läsvärd eftersom han där går igenom olika förslag på hur vi ska lyckas med integrationen av den omfattande invandringen.

Sanandaji tillhör den borgerliga sfären i samhället och det är framför allt denna som han vänder sig till.

Läsningen är tankeväckande eftersom han ger sig på ett antal käpphästar som finns på högerkanten. Standardsvaret borgerliga företrädare ger när det gäller hur man ska fixa integrationen är att det behövs fler enkla jobb och att detta ska åstadkommas genom avreglering av arbetsmarknaden och sänkta skatter och/eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Sanandaji konstaterar istället att det inte ser ut som att det går att få någon tillväxt av enkla jobb. Automatiseringen av tjänster i samhället går framåt och gör den typen av tjänster överflödiga samt att jobb som tidigare var enkla inte är det längre. Människor som inte har gymnasieutbildning blir nästan automatiskt oanställningsbara. Inte heller hjälper det med subventionerade tjänster, där staten går in och betalar en stor del av lönekostnaden, eftersom arbetsgivarna ändå tycker sig ha en för stor kostnad att handleda dem som inte har någon utbildning.

Avreglering av arbetsmarknaden kommer kanske inte heller att ge något i och med att Sverige faktiskt har gjort en hel del förändringar i det förflutna. Ytterligare avregleringar kommer att ha effekt, men kanske inte så stor som många tror.

Inte heller kanske det hjälper med sänkta arbetsgivaravgifter vilket många företagare brukar vilja ha. Det finns studier som visar att det snarare är löntagarna som tjänar på sänkta arbetsgivaravgifter än arbetsgivarna. Vem som får löneutrymmet beror ju på hur jämviktsläget på arbetsmarknaden ser ut. Är det stor efterfrågan på arbetskraft i en viss bransch kan löntagarna passa på att be om påökt istället för att låta arbetsgivaren anställa någon ytterligare.

Även förslaget om lägre ingångslöner sågas med hänvisning till att de förmodligen blir så låga att kommunerna ändå måste gå in och understödja många familjers inkomst.

Istället, föreslår Sanandaji, bör Sverige satsa på generella reformer som höjer tillväxten: investeringar i forskning och utveckling, bättre företagsklimat samt utbildning av den del av arbetskraften som inte har tillräckliga kunskaper. Om tillväxten i landet ökar generellt sett har vi råd att hjälpa dem som har svårt att hitta jobb.

Avsnittet om policyförslag är välargumenterat men på en punkt skulle man ha önskat en mer utförlig analys och det är i vilken mån sänkta inkomstskatter och användandet av RUT- och ROT-avdrag har effekt på lågutbildades möjligheter att få jobb. Sanandajis påpekande att sänkta lönekostnader inte spelar någon roll i vissa fall är värt att lyssna på. Det finns företagare som helt enkelt inte vill anställa lågutbildade även om de så fick dem gratis eftersom de bör bedömningen att de har negativ produktivitet. För dem är inte lönekostnadsläget det avgörande.

Men som RUT-avdraget har visat finns det branscher som är mycket känsliga för hur skatterna är utformade. För hushållsnära tjänster har det visat sig att ”skattekilen”, skillnaden mellan vad arbetsgivaren betalar och vad arbetstagaren får i plånboken har betydelse för om tjänsterna ska kunna gå att sälja. Vilka andra branscher fungerar på liknande sätt? Hur många jobb kan växa fram där?

Till sist: Bör man läsa Massutmaning? Ja, jag tycker det. Invandringspolitiken kommer under lång tid att vara en av de viktigaste frågorna för svensk politik. Den är också tätt sammankopplad med jobb och ekonomi, vilket brukar vara väljarkårens viktigaste fråga vid valen. Tidigare har jag, och jag gissar många med mig, betraktat invandringspolitiken på avstånd och tänkt att någon annan får fixa detta. Man kan ju inte vara intresserad av alla politiska ämnesområden. Men så tänker jag inte längre utan det är bara inse att man som allmänbildad medborgare bör skaffa sig en välgrundad uppfattning om hur vi ska hantera vår stora invandring. Massutmaning är som sagt ingen total utredning, men boken ger svar på ett antal frågor som ledande politiker har haft svårt att diskutera.

Sverige behöver en fortsatt paus i flyktingmottagandet

”Vi tar kraftigt avstånd från Moderaternas förslag om flyktingpaus”, skriver nya ledningen för MUF i en debattartikel i DN. Föga överraskande för den som läst tidigare inlägg av mig i denna fråga håller jag på partilinjen. Sverige har inte möjlighet att införa fri invandring på det sätt som MUF vill, utan den nuvarande politiken bör fortsätta på obestämd tid.

Med sin nya linje ansluter sig MUF till ungefär samma politik som Centerns när det gäller asylpolitiken. Gränserna ska vara öppna, men asylsökande ska inte förses med några av de välfärdstjänster och bidrag de får idag. MUF menar att helomvändningen i politiken under förra hösten beror på att politikerna inte har kunnat sätta någon gräns för generositeten med skattepengar.

Men så ser jag inte på problemet. Frågan är betydligt svårare än så. Låt mig göra en kort lista över problem vi har att hantera som inte handlar om pengar i första hand.

1. Många av de asylsökande som kom under 2015 är inte flyktingar. De söker sig till Europa av ekonomiska skäl. ”Alla ska röra sig fritt” leder inte att de som kommer till Sverige flyr från krig och förtryck. På grund av förra årets okontrollerade inströmning har vi idag många människor i landet som antingen har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller kommer att få det. Många av dem kommer inte att lämna landet utan uppehålla sig här olagligt.

2. Könsfördelningen bland dem som kommer som asylsökande är ca 70/30 procent, där männen utgör den större gruppen. Den gamla ordningen där Sverige prioriterat asylsökande framför andra former av flyktingmottagande är kraftigt könsdiskriminerande.

3. Under förra året tog Sverige emot över 35 000 ensamkommande barn. De flesta av dem är inte barn i egentlig mening utan ungdomar, afghanska unga män. Sverige kommer att ha ett omfattande arbete med att integrera denna grupp i samhället. Man behöver inte vara expert för att förstå hur mycket problem en grupp tonårskillar kan ställa till med om den lämnas vind för våg. Sverige kommer att behöva ägna denna grupp långt mer uppmärksamhet och resurser än vad vi gör nu. Om vi återgick till 2015 års öppna gränser skulle vi få 35 000 tonårskillar till att ta hand om. Det är helt enkelt inte möjligt.

4. Alla myndigheter som på något sätt hanterar förra årets stora migrationsvåg är satta under hård press just nu. Migrationsverket, polisen och kommunerna är mest utsatta. Enorma ansträngningar görs, men systemet klarar inte mycket mer. Det har inte med pengar att göra utan med att det inte finns poliser, lärare m.m. så att det räcker.

5. Det finns inte bostäder åt de asylsökande och flyktingar som redan finns i landet. Alla kommuner är skyldiga att hjälpa till men vissa kommuner har överhettade bostadsmarknader. Andra har bostäder men inga jobb. Även företag som tillhandahåller modulbostäder går för fullt. Det är inte lätt att få fram bostäder så snabbt som det skulle behövas. (Det existerar för övrigt inga skarpa politiska förslag på en reformerad bostadsmarknad.)

6. Polisens omorganisation har havererat i samma stund som vi behöver polisen mer än någonsin för att hålla ordning i landet på grund av den stora migrationen.

7. EU har fortfarande inte kommit överens om hur flyktingpolitiken ska vara organiserad. Innan det finns ett gemensamt regelverk med fungerande passkontroller måste Sverige värna sin egen säkerhet. Under 2015 hade Sverige i praktiken öppen gräns mot resten av världen eftersom Schengensystemet med gemensamma gränskontroller havererade. Fri rörlighet över gränsen är inte möjligt så länge detta problem inte är löst.

8. Att gå över på en modell där asylsökande och flyktingar inte får tillgång till välfärdstjänster och socialförsäkringar kommer att skapa en underklass bestående av invandrare (mycket mer så än idag). Centern är det enda parti som driver denna linje i riksdagen och chansen att få ihop en riksdagsmajoritet är obefintlig. Även om man som Centern inte ser det som moraliskt tvivelaktigt med en stor samhällsklass som är utestängd från välfärdssystemen kommer denna politik aldrig att bli verklighet. Den enda invandringspolitiska modell som är meningsfull att diskutera är en där även flyktingar får del av välfärden.

(Man bör också komma ihåg att vi redan nu har en mycket stor grupp asylsökande och flyktingar som är inkluderade i välfärdssystemen utan de begränsningar som föreslås. Jag gissar att MUF:s förslag ska gälla framtida asylsökande och flyktingar inte dem som redan har kommit hit?)

9. Den politik som Sverige drev fram till hösten 2015 hade inte tillräcklig folklig legitimitet. Den kanske hade stöd av en majoritet, men motståndet mot den gamla politiken ledde fram till att SD kunde växa från 5,7 procent i valet 2010 till 12,9 procent 2014. I opinionen ligger de på 18,7 procent enligt Dagens Samhälles sammanvägda mätning. SD är ett parti som ingen vill bilda regeringskoalition med. Följden har blivit att det inte längre finns några stabila regeringsunderlag. Möjligheterna att genomföra traditionell borgerlig politik, med exempelvis sänkt inkomstskatt som en av de viktigaste frågorna, har försämrats avsevärt.

Listan över skäl som motiverar varför Sverige behöver en flyktingpaus kan göras ännu längre. MUF:s nya politik går inte att genomföra utan får ses som en utopisk vision, en föreställning om ett idealsamhälle som kanske skulle kunna uppnås någon gång i en framtida värld. Moderpartiet gör klokt i att hålla fast i den linje som valts.

Vuxna män blir barn i medierna

Problemet med unga män som söker asyl och hävdar att de är under 18 har nu till sist blivit ett debattämne där man kan ha en vuxen diskussion. Vägen fram tid har dock varit tämligen bisarr. I veckan granskade Uppdrag granskning myndigheternas haveri. Till detta vill jag också lägga mediernas haveri. Medierna har betett sig lika märkligt som myndigheterna.

Av någon anledning är det många medier som har spelat med i farsen på ett för mig obegripligt vis. Journalister har gjort reportage om ensamkommande flyktingbarn och publicerat bilder på vad jag skulle säga uppenbart är män i 20-årsåldern.

hd

 

Här hade jag först tänkt klippa in några bilder från artiklar på nätet som visar hur löjligt det blir när svenska journalister kallar vuxna män för barn. Det är tragikomiskt. Men jag beslöt att endast länka till artiklarna eftersom jag inte vill att någon ska tro att jag anklagar männen på bilderna för att vara bedragare. En sådan sak måste ju redas ut av rättsväsendet i så fall. Mitt syfte med det här inlägget är dessutom att kritisera medierna och inte männen på bilderna.

Istället presenterar jag en lista med länkar till artiklar där det förekommer bilder på män i vad jag skulle säga är 20-årsåldern men som reportrarna kallar för ”barn”. Att de flesta av artiklarna handlar om idrott beror på att jag använde ordet ”fotboll” som sökord för att hitta artiklar om ”ensamkommande barn”. Idrottsrörelsen har tagit sig an många av de unga män som kommit till Sverige och det görs därför reportage om det i lokalpressen.

Flyktingbarnen drömmer om att flytta till ett familjehem – Helsinborgs Dagblad.

Fotbollsfest för ensamkommande flyktingbarn – Sveriges Radio.

Här får flyktingbarnen lära sig simma – Dagens Nyheter.

Nyanlända lyfter Örtomta GOIS – Corren.

Lycka är fotboll för ensamkommande – Kristianstadsbladet.

Startade fotbollslag för flyktingbarn – Kvällsposten.

Det finns långt fler artiklar än så här. Jag har bara tagit några av de allra tydligaste exemplen.

corren

Men kan det ändå inte vara så att männen på bilderna är under 18 och således barn? Det finns väl 17-åringar som ser ut som 25-åringar? Jo, det gör det, men det rör sig om några få fall. Inte så många som man kan hitta i tidningsreportagen.

Det har gått troll i frågan om ensamkommande barn. Varken myndigheter eller den granskande journalistiken har velat ifrågasätta uppenbara lögner. De modiga röster som har varit kritiska offentligt har fått höra att de är rasister osv. Vi känner igen mönstret sedan tidigare. Reslutatet har blivit ett journalistiskt haveri utan dess like.

Inte lätt att vara tjej i Hjulsta

Det är ingen nyhet att läget i vissa förorter har försämrats och att inte minst tjejer är drabbade. Varningar har redan sänts ut av personer som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh. Ändå är det intressant att läsa den rapport som Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning tagit fram i syfte att skapa en bättre fritid för tjejer i Hjulsta.

Den intresserade bör läsa rapporten i sin helhet och den kan laddas ned här.

Rapporten handlar som sagt i första hand om hur en meningsfylld fritidsverksamhet ska kunna utformas, men ur ett mer allmänpolitiskt perspektiv är det mest intressanta att läsa hur miljön för tjejer i Hjulsta ser ut.

Rykten och kränkningar utgör mycket vanligt inslag. Så här beskriver rapportförfattarens fokusgrupp läget.

rykten

Fokusgruppen är mycket begränsad, bara sex personer, och därför får man vara försiktig med generaliseringar. Rapporten bygger dock även på intervjuer med vuxna som arbetar med ungdomar i området och här är slutsatsen minst sagt oroväckande.

ledarna

Till sist vill jag också citera vad skolbibliotikarien säger i rapporten. Detta med anledning av den diskussion om ordningen på kommunala bibliotek som har varit, där ledande chefer inom Stockholms stad tyckt att man ska ifrågasätta ”tysthetsnormen” (se rättelse nedan), vilket i praktiken betyder att man inte ska ingripa mot bråkiga killar.

biblioteket

Rapporten förtjänar att läsas in extenso, men metodologiskt är den svag i vissa delar så jag rekommenderar försiktighet i slutsatsdragningen. Jag bedömer dock de huvudsakliga slutsatserna som tillförlitliga.

För er som inte bevandrade i geografin i norra Stockholm: Hjulsta är en del av Tensta som i sin tur är en del av Stockholms stad.

RÄTTELSE, 12/7

En anställd i Stockholms stad upplyste mig om at det inte var ansvarig chef som talade om ”tysthetsnormen” utan generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening. Chefsbibliotikarien skrev andra konstiga saker: ”Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla. Men i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt.”

Med den inställningen blir det de som pratar och skrattar som får sätta normen. Var ska då de som vill plugga sitta?