Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen

Orsaken till det låsta parlamentariska läget är misslyckandet med invandringspolitiken som har fått människor att rösta på Sverigedemokraterna, ett parti som många av dem egentligen inte hade velat rösta på. Decemberuppgörelsen berör inte med ett ord det egentliga problemet. Alltså löser den inte heller problemet.

Igår var upprördheten stor bland borgerliga vänner, och jag antar att den är det idag också. Ska alliansen lägga sig platt för Löfven resten av mandatperioden? Kanske ända till 2022? Jag förstår upprördheten eftersom det inte går att med trovärdighet driva en aktiv oppositionspolitik om de förtroendevalda i riksdagen inte ska rösta mot de förslag som de inte stöder.

Själv är jag dock än mer oroad över att alliansledarna verkar vara blinda inför det som har orsakat alltihop och som jag menar är det egentliga problem som måste lösas. Överenskommelsen är att ett försök att bota symptomen men inte sjukdomen.

Låt oss ta det steg för steg. Vad har hänt? Vad är problemet? Vad bör göras? Är decemberöverenskommelsen en lösning på problemet?

Det som har hänt är att SD i valet fick 12,86 procent av rösterna, vilket gav dem 49 mandat i riksdagen. Inget av de gamla blocken har egen majoritet och det verkar som att SD tänker fälla alla regeringar oavsett partifärg som inte minskar invandringen.

Varför fick då SD så många röster i valet? Beror det på att landet består av 12,86 procent ”nyfascister”, och att det var först i år som de kom ut ur garderoben? Inte alls. Frågan finns undersökt av bl.a. Demoskop. Förklaringen till SD:s framgång är att alliansen, i första hand Moderaterna, tappade väljare till SD på grund av invandringspolitiken.

Problemet är alltså inte en plötslig uppstånden nyfascisistisk front i landet. Inte heller att voteringsreglerna i riksdagen inte funkar. Inte heller att SD ”brutit mot praxis”. Inte heller att något parti inte kan ta ansvar. Inte heller att Löfven är en virrig statsminister som säger olika saker olika dagar.

Nej, problemet är att alliansen inte har lyssnat på sina väljare och därför tappat till Sverigedemokraterna. Hade man lyssnat på väljarna hade SD legat kvar på samma resultat som förut, 5,7 procent. Alliansen hade kunnat regera vidare. SD hade varit för litet för att kunna skapa kaos.

Det egentliga problemet ser ut så här.

Man ska inte tro på SD:s företrädare när de säger att de kan samarbeta med vem som helst som vill tala med dem. SD avskyr sen gammalt S. Det finns ingen förståelse mellan dem. Det var därför som SD aldrig fällde Reinfeldt.

Problemet som måste lösas är att vinna tillbaka de alliansväljare som gick till SD. Om alliansen lyckas med det blir man återigen största regeringsblock och SD reduceras till att bli ett litet ytterkantsparti utan nämnvärt inflytande ungefär som Vänsterpartiet är på sin kant. Om alliansen inte gör det kommer SD att permanentas på 13-procentsnivån och därmed kommer inte heller den parlamentariska situationen förändras.

Är decemberöverenskommelsen en lösning på detta problem? Nej, inte alls. Överenskommelsen är en lösning på problemet om hur man ska få igenom en budget i riksdagen utan att den blockeras av SD. Överenskommelsen är fiffig såtillvida att den reducerar SD:s parlamentariska inflytande till noll. (Vissa tycker att det är oschysst. Inte jag, eftersom jag gärna såg att man reducerade exempelvis Vänsterpartiets inflytande till noll och intet också.) Det är som at man låter riksdagen utgöras av de 300 mandat alla andra partier har och tänker sig att man bara spelar med dem.

Det finns många problem med denna uppgörelse där upprördheten varit störst över att att alliansen kommer att släppa igenom i stort sett vad som helst Löfvens regering lägger fram. Väljare och partiarbetare känner sig svikna. Att jag själv inte till fullo delar denna upprördhet beror på att alternativet hade varit en bred kompromiss i en stor mängd sakfrågor vilket också hade gjort att alliansen hade varit tvungen att släppa igenom en massa vänsterpolitik. Även en sådan uppgörelse (som jag i och för sig hellre vill ha än den deal vi nu fick) hade åtföljts av en svekdebatt. Alla uppgörelser gör det. Det finns ingen kohandel som inte har slutat med besvikna väljare.

Ett annat problem är att uppgörelsen ska gälla ända till 2022. Det är så långt fram i tiden att man inte har en aning om hur det politiska läget ser ut. Vad har vi för garantier att S står bakom sitt löfte att släppa igenom allt vad en alliansregering hittar på om det blir en alliansseger 2018?

Ytterligare ett problem är att det vanligtvis är Socialdemokraterna som gynnas av den här typen av uppgörelser. Historiskt sett har S vunnit på blocköverskridande överenskommelser. Vem minns att Bondeförbundet hjälpte S på 30-talet och sedan på 50-talet? Vem minns Centerns ”hjälteinsats” på 90-talet tillsammans med S? Lönade sig detta? Nej, inte alls.

Konkurrensen mellan alliansen och sossarna sker om mittenväljarna och dessa gillar att landet regeras ordentligt. Med den här uppgörelsen går alliansen med på att Löfven får regera stabilt fram till 2018. Vem tjänar på det? Den som sitter på regeringsmakten eller den som kanske vinner regeringsmakten efter 2018? Jag är säker på att detta gynnar den som sitter på regeringsmakten just nu.

Finns det inget som är bra med överenskommelsen? Jo, vi slipper nyval. Ett nyval hade inte förändrat det parlamentariska läget. Alliansen och inte minst Moderaterna hade inte hunnit med att ta fram en ny politik utan hade varit tvunget att gå till val på samma dåliga program som i höstas. Ytterligare tapp till SD hade kunnat bli följden.

Positivt är också att uppgörelsen bevarar blockpolitiken. En ”cementerad” blockpolitik är en bra sak och inte en dålig. Det betyder nämligen en sammansvetsad allians. När Löfven talar om att han vill ”ta ansvar” och hitta en ”blocköverskridande lösning” menar han att C eller FP, eller båda två, ska samarbeta med S, vilket i praktiken betyder att de ska agera stödpartier till honom. Om han lyckas med det splittrar han alliansen, och allianssamarbetet var som bekant det som tvingade Göran Persson på fall 2006. Det är Löfvens våta dröm att få splittra alliansen, återskapa det ständiga borgerliga inbördeskriget, och regera genom att söndra och härska. Man får aldrig, aldrig, aldrig glömma att vad S först som sist vill är att få regera.

Men min uppfattning är som sagt att uppgörelsen är dålig eftersom den fokuserar på fel problem. Den riktar inte in sig på det som är det verkliga problemet, att borgerliga väljare övergivit alliansen i protest mot invandringspolitiken och istället röstat på SD.

Nu riskerar vi att säga hej och farväl till denna grupp för alltid. Istället för att säga: ”OK, vi hör vad ni säger, låt oss ta en förnyad titt på invandringspolitiken för att se vad vi kan göra”, säger vi ”Ni röstade på SD. Vi tänker isolera det parti som ni har röstat på så att det inte under några som helst omständigheter kan få något inflytande i riksdagen. Hej då.” Med den attityden tror jag att de väljare som tidigare röstat på alliansen men gått över till SD i protest kommer att stanna där. Därmed är de förlorade för evärderlig tid. SD permanentas på en nivå på 13 procent eller över och det parlamentariska läge vi har nu fryses till is och förblir fruset till långt efter 2022.

***
Hur kan man reformera invandringspolitiken och samtidigt behålla en generös flyktingpolitik? Läs mer här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

____________________

Pingat på intressant.se.

Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror

I mitt förra blogginlägg visade jag med diagram hur SD:s uppsving i opinionen samvarierar med ökningen av antalet asylsökanden. Jag fortsätter på samma tema och har gjort ett par diagram som skulle kunna tolkas som att effekten av ökningar av asylsökanden slår igenom ganska snabbt. Kanske är detta bara ett hjärnspöke, men jag tycker att det ser ut som att kurvorna följer varandra nära. Men det jag egentligen ville veta var när under förra mandatperioden alliansen tappade greppet om flyktingpolitiken, så låt oss börja historien där.

UPPDATERING, 3 januari, 2015:

När jag publicerade denna text hade jag ännu inte matat in siffrorna i ett statistikprogram. Det har jag gjort nu och därför lägger jag in några nya bilder och lägger till några siffror. Huvudslutsatserna har inte förändrats.

Som opinionsanalytikerna redan har påpekat var det inte Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna era hjärtan” som punkterade Moderaternas stöd i väljaropinionen. Det hände tidigare. När valrörelsen började låg redan SD på en mycket hög nivå. M tappade väljare till SD långt tidigare. När?

Eftersom det är invandringspolitiken det handlar om misstänkte jag att det kunde vara alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet som var skurken. Den ingicks i mars 2011. Syftet var att utestänga SD från allt inflytande i migrationsfrågor.

Ett känt problem med breda koalitioner över blockgränserna, såsom man brukar ha i Österrike eller Finland, är att oppositionen försvinner. Och om den försvinner gynnar detta populistiska ytterkantspartier som blir den nya oppositionen. (Det är en av anledningarna till att M+S just nu inte vill bilda regering tillsammans.)

Den migrationspolitiska överenskommelsen gjordes visserligen bara mellan alliansen och MP, men Socialdemokraternas flyktingpolitik skiljer sig inte mycket från MP:s och samma sak gäller Vänsterpartiet. Resultatet blev att SD blev det enda oppositionspartiet i migrationspolitiken. Det är ingen slump att SD myntade begreppet ”sjuklövern” om övriga partier för att visa att det bara fanns ett parti att rösta på för den som var kritisk mot den förda politiken.

Något förenklat kan man säga att ett slags samlingsregering infördes i en fråga – migrationspolitiken – SD:s favoritfråga – med följden att just det man vill undvika med samlingsregeringar ändå hände. Det populistiska ytterkantspartiet fick spela rollen som det enda oppositionspartiet.

Min fråga var således om man kunde se detta avspeglas i SD:s opinionssifror. Jag har därför tittat på Sifos opinionsmätningar 2011–2013 eftersom det är där någonstans det hände. Där någonstans började alliansen tappa väljare till SD.

Av allt att döma tycks det finnas en brytpunkt vid juni 2012. På 9 månader går SD från att ligga på 4,7 procent till att ligga på 10,0. Det är en mycket stor förändring på kort tid. Från decembermätningen 2012 och framåt ligger sedan SD på en högre nivå. Det är som om SD svingade sig upp på ett högre plan och nu har stannat där. Partiet har därefter aldrig varit nere på sitt valresultat igen.

Så varför hände detta just andra halvan av 2012? Jag saknar fortfarande en bra förklaring till det men det var när jag tittade på diagrammen som jag tyckte det såg ut som att opinionen följer antalet asylsökande.

Det är nu jag börjar bli orolig för mig själv för tesen låter osannolik. Opinionsskiftningar kommer sällan så direkt inpå. Är det bara som jag inbillar mig? Kanske det, men låt oss anta att tesen stämmer, hur ska siffrorna tolkas?

Som framgår av bilden ökar asylmottagningen i vågor. Först juni–december 2011, därefter april–oktober 2012 och därefter juni–oktober 2013. Mönstret är att de asylsökande ökar under andra halvåret.

Och med lite god vilja kan man säga att ett liknande mönster finns i SD:s opinionssiffror. Hösten 2011 är det lite skakigt i opinionen men partiet har en toppnotering i december (Inte högre än vad partiet har i mars det året, men en topp är det i alla fall). Därefter kommer en ny toppnotering i december 2012. Ytterligare en topp finns i augusti 2013. Det finns också en mindre topp i maj 2012 i båda kurvorna.

Man kan alltså argumentera för att kurvorna följer varandra. Man måste ägna sig åt lite tolkning, men det är tillåtet på ett explorativt stadium. Intressantast att se är matchningen under andra halvåret 2012. Samtidigt som SD fördubblar sin styrka i opinionen sker en motsvarande stor ökning av antalet asylsökanden från 2 447 till 5 512. En tillfällighet?

Därefter sker en motsvarande avtrappning. Antalet asylsökanden går ned från oktober 2012 till februari 2013. SD:s opinionssiffror dalar på samma sätt från december 2012 till maj 2013.

Det som händer senare under andra halvåret 2013 är att Migrationsverket beslutar att alla asylsökanden från Syrien ska beviljas permanent uppehållstillstånd. Det är förklaringen till de mycket höga siffrorna för september och oktober. Egentligen borde SD:s opinionssiffror då nått ett nytt all time high om min teori stämmer, men det kanske inte fanns fler väljare att lägga beslag på? Eller så blev kanske tillströmningen av asylsökande så stor att opinionen inte hann reagera?

Uppdatering, 3 januari 2015:

Med 2012 års siffror inlagda i statistikprogrammet visar det sig att sambandet knappast är en slump. Pearsons R=0,644 och signifikans på 0,024.

Det här var vad som hände under mitten på förra mandatperioden. Hände något liknande 2006–2010? Ja, även om bilden är annorlunda finns det en fas under denna mandatperiod där SD gör en kraftig upphämtning från 2,6 procent i mars till 5,8 i november 2009 samtidigt som antalet asylsökande ökar. Efter detta uppsving ligger SD på en högre genomsnittlig nivå (dvs. samma sak som hände under 2012).

Det tycks alltså som att det finns ett mönster där det ser ut som att antalet asylsökande återspeglas i ökat stöd i opinionen för SD. Jag håller med om att tolkningen är spekulativ och måste testas mer noggrannt. Det här får ses som en delrapport från en mer omfattande studie som jag hoppas att någon gör.

Uppdatering, 3 januari 2015:

Under perioden 2006–2010 går det inte att se ett samband mellan antal asylsökande och ökning för SD i opinionen. 

Däremot går det att se att det finns ett samband 2009–2010, vilket stämmer med diagrammet ovan där man ser att kurvorna följs åt under dessa år.

Avslutningsvis lägger jag också in ett diagram som visar hela tidsserien september 2006–december 2014. Notera de två topparna i antal asylsökande i september 2010 och september 2014. Om min tes stämmer är det inte förvånande att SD har gjort bra valrörelser.

Och om tesen stämmer, Migrationsverkets prognos för de kommande åren slår in och ingen förnyelse av migrationspolitiken sker, ja, då är det är det bara att lagom till mitten av 2016 gratulera SD till att man har nått 20 procentsnivån…

Jag tar gärna emot tips på hur undersökningen kan utvecklas. Kvantitativ metod är inte min specialitet och jag vill gärna hitta nya sätt att testa denna teori.

Uppdatering, 3 januari, 2015:

Om man gör regressionsanalys på hela tidsserien från 2006–2014 så framträder ett tydligt samband, Pearsons R=0,715 och signifikansen är 0,001. Man ser också hur punkterna samlar sig på ett visst sätt. Lutningen på kurvan är 0,001, vilket betyder att 1 ytterligare asylsökande medför en ökning av SD:s opinionssiffror med 0,001 procentenheter per månad. 

Några metodologiska kommentarer:

Sifo gör inga mätningar i juli. Den siffra som redovisas här är genomsnittet av månaden före och månaden efter. Det är lite fusk. Egentligen borde stapeln för juli vara tom. Men det blir lättare att se mönstret om man lägger till en uppskattad siffra för juli. Opinionen skiftar inte så snabbt att resultatet påverkas. Genomsnittet är den bästa gissningen man kan göra.

Inför valen 2010 och 2014 gjorde Sifo mätningar varje vecka i augusti och september. Månadssiffran som jag har använt är genomsnittet av de veckovisa mätningarna.

Asylstatistiken är hämtad från Migrationsverket förutom för 2006–2007 där jag har använt mig av Eurostat eftersom Migrationsverkets månadssiffror inte är tillgängliga på verkets hemsida för dessa år. Ibland skiljer sig Migrationsverkets och Eurostats siffror åt, men det är som regel bara marginellt.

___________________

Pingat på intressant.se.

Antalet asylsökande och SD:s framgångar i opinionen

Mycket har sagts om varför människor röstade på Sverigedemokraterna, men en förklaring som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är att det kan ha med asylmottagningen att göra. Jag har tagit fram ett par diagram som visar hur ökningen av antalet asylsökningar tycks samvariera med SD:s framgångar i opinionen.

En av de första att notera att SD gick kraftigt framåt i valdistrikt där det finns asylboenden var Lars Wilderäng, som skrev om detta redan efter EU-valet. Han följde sedan upp med ytterligare en kommentar efter riksdagsvalet. Det är inte svårt att hitta exempel på små orter där det finns asylboenden och där Sverigedemokraterna gjort mycket stora framsteg. Exempelvis fick SD i den lilla orten Ställdalen i Ljusnarsbergs kommun 36,1 procent. Det är en ort med drygt 500 invånare. Kanske orsakar ett asylboende i en sådan liten ort problem på ett helt annat sätt än vad de gör i större orter? Kanske upplever många i orten att politikerna i Stockholm inte lyssnar på dem?

Jag tror att det ligger någonting i den förklaringen. Det skulle kunna vara så att det som SD:s nya väljare uppfattat som ett problem är att de asylsökande är för många för den ort som de bor på. Även asylsökande ska ha tillgång till samhällsservice och kan komma att bo på sina förläggningar under mycket lång tid. Det kan vara så att det är friktionen mellan asylsökande och lokalbefolkningen som är problemet.

Om detta stämmer är det själva omfattningen på asylmottagningen som gjort att människor valt att rösta på SD. Diagrammet nedan visar hur Sverigedemokraterna har stärkt sin ställning i Sifos opinionsmätningar från 2006 till 2014 (2006 var första året Sifo började ta med SD i sina mätningar) och hur opinionen samvarierar med antalet asylsökanden per år, antalet permanenta uppehållstillstånd för flyktingar per år och det totala antalet uppehållstillstånd per år.

Den gröna linjen visar SD:s uppgång i Sifos novembermätningar (jag valde en månad där det vanligtvis inte brukar ligga några större politiska händelser). Den svarta linjen visar antalet asylsökanden per år.

Den blå linjen visar antal beviljade asylansökningar, det vill säga utdelade permanenta uppehållstillstånd per år. Detta är den permanenta flyktinginvandringen. (Asylsökande kallas inte flyktingar förrän deras asylstatus har retts ut. När det har gjorts får de permanent uppehållstillstånd, PUT).

Den röda linjen i sin tur visar det totala antalet uppehållstillstånd per år. Det är den totala invandringen (bruttoinvandringen). Denna siffra är som synes betydligt högre än den som visar flyktinginvandringen. Skälet härtill är att de allra flesta invandrare kommer från andra europeiska länder. Sverige har en stor invandring från Norge, Finland och andra närliggande länder.

Vilken av dessa linjer följer SD:s opinonssiffror närmast? Det tycks mig som att antalet asylsökande är den linje som bäst förklarar uppgången för SD. Notera att det sker en nedgång samtidigt från 201o-2011 och sedan en samtidig uppgång 2012 och 2013.

Det finns en tydlig samvariation mellan uppgången för SD och det totala antalet uppehållstillstånd också. Mängden uppehållstillstånd går ned 2009-2010 och året därefter går SD:s opinionssiffor ned. Därefter stiger mängden uppehållstillstånd igen och då stiger SD:s opinionssiffror.

Det som av allt att döma sämst förklarar SD:s uppgång är antalet uppehållstillstånd utdelade till flyktingar. Från 2006 och framåt stiger SD:s opinionssiffror för varje år utom 2011. Antalet PUT för flyktingar dyker dock från 2006 och framåt och rör sig inte särskilt mycket förrän 2012 och 2013.

Vad drar man för slutsatser av detta? Först och främst bör man påminna sig om att samvariation inte är samma sak som kausalitet. Jag har inte undersökt alla andra tänkbara variabler som också skulle kunna förklara SD:s uppsving. Därtill ska man som vanligt också komma ihåg att det som ser ut som mönster kan vara framkallade av slumpen (dvs. det som vi inte ännu har någon förklaring till). Jag är ingen kvantitativt lagd forskare och är därför tacksam för förslag på hur analysen kan utvecklas.

Om det emellertid är så att det är just antalet asylsökande som förklarar SD:s uppgång snarare än antalet permanenta uppehållstillstånd säger detta några intressanta saker.

Det positiva skulle vara att människor i Sverige inte ser negativt på just invandring, att människor från andra länder flyttar in här hos oss och bosätter sig här. SOM-institutets attitydundersökningar visar att svenskar över tid sett blivit mer positiva till flyktinginvandring.

Det negativa skulle vara att många människor ogillar att bo granne med asylsökande. Det är på små orter som Ställdalen svenskars tolerans mot främlingar sätts på prov (inte när man flyger över Sverige och ser tomma vidder). Det är när människor gnids mot varandra som friktion uppstår.

Om den här förklaringen stämmer säger den också något intressant om två av de konkurrerande huvudförklaringarna till varför SD skulle gå framåt som cirkulerar i debatten just nu: dels att SD:s tillväxt beror på en tilltagande rasism (uttalad eller implicit/strukturell), dels att SD:s tillväxt beror på missnöje med bristande integration av invandrare. Den första är vänsterns favoritförklaring, den andra högerns.

Om förklaringen till SD:s tillväxt är ökad rasism så skulle SD:s stegring i opinionen skett oberoende av ökningen av antalet asylsökanden. Kurvorna skulle inte följas åt. Om rasismen är skapad av det kapitalistiska systemet, ”vithetsnormen” eller ”ökade klyftor” så skulle SD:s siffror rört sig uppåt i en egen takt.

Men kanske är ökad rasism resultatet av ökat antal asylsökande? Ja, det är tyvärr en förklaring som inte kan uteslutas. Det beror på vad man tror om människors grundläggande attityder. Kanske är det tillräckligt att det öppnar ett asylboende och att det dyker upp människor från Syrien i en by för att människor där ska bli fientligt inställda? Jag vill inte hålla det för uteslutet för människor är verkligen bra på att skapa motsättningar mellan ”vi” och ”dom” av vad som helst.

(En parantes för att förekomma kommentarer från SD-sympatisörer. Jag säger inte att SD är ett rasistiskt parti. Därmot gör vänstern det som bekant. Personligen tycker jag bilden är mer komplicerad. Bland ledande företrädare är rasisterna få. Men partiet har en svans som ser helt annorlunda ut.)

Högerns favoritförklaring får sig också en törn, eftersom asylsökanden närmast per definition inte är integrerade och inte heller ska bli det eftersom ungefär hälften av dem ska lämna landet. Det är många högerdebattörer som har sagt att svaret på människors oro över invandringen är bättre integrationspolitik. Om invandrare kommer i jobb snabbt blir de en del av samhället. Motsättningar försvinner mellan invandrare och infödingar.

Men just asylsökanden är inte integrerade. De bor på asylboenden i väntan på att få beslut om permanent uppehållstillstånd. För närvarande kan en asylsökande behöva vänta i ungefär 10 månader på besked. Asylsökande får arbeta under asyltiden, men utan att ha kollat fakta gissar jag att det inte är lätt att hitta ett arbete i Ställdalen om man inte kan svenska och inte heller har någon hett eftertraktad yrkeskompetens. (Varför lägger man asylboenden på orter med brist på arbetstillfällen?)

Jag tar gärna emot synpunkter på hur man kan forska vidare i detta spår. Den som vill kan få låna min excelfil och göra egna undersökningar. Nästa blogginlägg kommer att handla om SD:s uppgång i opinionen under 2012. Det var året då allianspartierna tappade greppet. Stay tuned.

__________________

Pingat på intressant.se.