Stefan Olsson

Centerpartiet menar idag på DN debatt att det är dags för Sverige att erkänna Palestina som stat. Det vill jag också göra. Problemet är bara att ett viktigt kriterium inte är uppfyllt. Palestinierna kontrollerar inte sitt eget territorium.

Det här är ett dilemma. Så länge Palestina inte kontrollerar sitt territorium är inte ett av de viktigaste folkrättsliga kriterierna för att vara en stat uppfyllda. En egen stat, erkänd av det internationella samfundet, skulle dock ge palestinierna den plats vid förhandlingsbordet som folket förtjänar.

Centern skriver idag:

Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat.

Jag håller med. Den fredsprocess som startade med Osloavtalet 1993 går för långsamt. Den förutvarande israeliska regeringen var på god väg att verkligen hitta en kompromiss. Den nuvarande regeringen gör dock ingenting. Tvärtom är det dess mening att fortsätta bygga ut israeliska bosättningar på ockuperad mark.

USA i sin tur har blivit alltmer förlamat när det gäller att agera fredsmäklare. Ingen amerikansk presidentkandidat kan gå till val på att vara tuff mot Israel. Dessutom pågår ett strategiskt knepigt spel där USA ska försöka få Iran att avstå från att utveckla kärnvapen. Israel används av Iran som en bricka i detta spel, och det finns inga som helst möjligheter för USA att backa från sitt stöd till Israel av den anledningen.

Jag hoppas därför på större engagemang från EU-ländernas sida. Det är möjligt att nå ett fredsavtal, men incitamenten för Israel att verkligen göra det är för små. Israelerna säger sig vilja ha fred, men den nuvarande regeringen under Benjamin Netanyahu lägger inte två strån i kors för att något ska hända.

Därför är det ändå i någon mån rimligt att göra som Centern nu säger. Om Israel inte anstränger sig för att det ska skapas en palestinsk stat – något som Israel redan tidigare har gått med på i princip – kan det vara nödvändvändigt för Sverige och andra EU-länder att börja behandla Palestina som en riktig stat i alla fall.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Med presidentkandidater som Newt Gingrich kommer presidentvalet i USA nästa år att bli en promenadseger för Barack Obama. Kvaliteten på ledande republikanska kandidater är helt enkelt för låg.

Senaste nyheten om Gingrich är att han inte anser att det finns ett palestinskt folk. Det finns bara “araber”, och de “araber” som nu bor i Israel-Palestina borde ha flyttat på sig, för att ge plats för israeler.

Det är beklämmande att se hur ledande amerikanska politiker lägger sig till med extremsionistisk retorik. Åsikten att alla araber i området borde flytta på sig är ingen väl företrädd åsikt ens i Israel. Den delas endast av de extrema bosättarna.

Däremot är det sant att det finns många israeler som inte vill kalla palestinierna för palestinier, utan konsekvent kallar dem för araber istället. Genom att förneka att det finns en palestinsk nationell identitet vill man hävda att alla araber är ett och samma folk, oavsett om de bor i Palestina-Israel, Marocko eller Irak.

Vad utgör då en “äkta” nationell identitet? Ja, lustigt nog är Newt Gingrichs eget folk ett av de bästa exemplen på ett “påhittat” folk. USA har bara existerat som nation sedan 1776. Det består av alla möjliga folkslag. Ändå påstår man sig vara ett folk som heter “amerikaner”.

Igår nåddes jag av ett mycket glädjande besked. Svenska utrikesdepartementet har reviderat sin uppfattning om säkerhetsläget för Västbanken. Man avråder inte längre från att resa dit.

För mig personligen är detta en liten seger. Under min tid som ekumenisk följeslagare i Betlehem förra året var detta en fråga som jag jobbade med. Västbanken är ett lugnt område. Kriminaliteten är låg. Inga väpnade strider pågår som i Gaza. Ändå avrådde svenska UD från att man reste omkring där. Endast Betlehem, Ramallah och Jeriko ansågs säkra.

Jag samlade därför ihop ett gäng representanter för den palestinska turistnäringen och arrangerade ett möte med svenska konsulatet i Jerusalem. Det blev ett bra möte. Inga löften gavs från svensk sida vid det tillfället, men frågan blev i alla fall ordentligt ventilerad.

Att UD nu menar att Västbanken är säkert gör att svenska pilgrimer och turister kan resa omkring på Västbanken precis som i vilket annat land som helst. Dessförinnan var inte det möjligt eftersom det normala är att ingen reseförsäkring gäller i de områden UD avråder att resa till. Detta har varit ett allvarligt bekymmer för den palestinska turistnäringen. Inget resebolag vill ta med turister till ett område där den vanliga reseförsäkringen inte gäller. Turistnäringen är en av de viktigare näringarna i Palestina där arbetslösheten är hög och varje shekel som dras in betyder mycket för landets utveckling.

Läs gärna mitt resebrev om den “alternativa” turismen i Palestina.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina, turism, ud. Pingat på intressant.se.

Med Obamas tal skärper USA sin uppfattning om hur fred ska nås mellan Israel och Palestina. Obama vill ha två stater enligt 1967 års gränser. Tidigare har USA inte velat låsa sig, utan menat att gränsfrågan måste förhandlas.

USA ansluter sig alltså till uppfattningen att “gröna linjen” ska utgöra gränsen mellan de två staterna, dvs. vapenstilleståndslinjen från 1949. Hela Västbanken måste då lämnas till palestinierna. Landbyten kommer att behöva göras för de områden på Västbanken som består av stora israeliska bosättningar.

Barack Obama förtydligar USA:s position, men ännu väntar vi på resultat.

Det är bra att USA talar klarspråk. Konflikten har pågått länge nog. Det finns ingen realistisk lösning som inte innebär självständighet för palestinierna. Israel kommer inte att kunna garantera sin säkerhet på annat vis, säger Obama:

The fact is, a growing number of Palestinians live west of the Jordan River. Technology will make it harder for Israel to defend itself. A region undergoing profound change will lead to populism in which millions of people – not just a few leaders – must believe peace is possible. The international community is tired of an endless process that never produces an outcome. The dream of a Jewish and democratic state cannot be fulfilled with permanent occupation.

Trots denna tydlighet finns det ändå anledning att fortsätta pressa USA. Hittills har Obama inte levererat någonting i denna fråga. Tvärtom har han agerat lika undfallande som tidigare presidenter.

Emellertid har omvälvningarna i arabvärlden förändrat situationen. Ingen vet vilken regim som kommer att ta plats i Egypten om bara några månader. Regimen i Syrien gungar. Libanon är lika ostadigt som vanligt.

Israels har nu ett gyllene tillfälle att sluta ett fredsavtal som faktiskt kan skänka landet den säkerhet det behöver. Möjligheten finns nu, kanske inte imorgon.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, obama, usa, israel, palestina. Pingat på intressant.se.

I fredags förra veckan mördades ett israeliskt par och deras tre barn av en palestinsk man. Ytterligare två barn överlevde. Dådet har med rätta kallats ett terrorattentat. Det är skamligt. Det finns inga ursäkter.

Vad ligger då bakom ett sådant hemskt attentat? Om vi får tro bloggaren Gita så är det palestiniernas oresonliga hat:

Om det var någon som trodde att palestinierna ägnat sej åt någon form av sinnesändring så glöm det.
Ett bevis är den sönderhackade familjen Fogel i samhället Itamar på Västbanken men den insatte vet att det sker dagliga ’incidenter’ med stenbumlingar, slaktarknivar och annat skräp i området.
Så blir det när man är uppfödd enligt Abbas specialmeny – hatfrukost, hatlunch, hatmiddag och så en extra dos judehat före sängdags – för säkerhets skull.

Ska vi tro att det är så? Det finns mycket hat i området, så visst är hatet en drivkraft, men det finns också en annan viktig pusselbit.

Familjen som nu nästan utplånades bor i bosättningen Itamar utanför Nablus. Det är en aggressiv bosättning. Följeslagarprogrammet, som jag deltog i under 2010, EAPPI (www.eappi.org) bevakar den lilla palestinska byn Yanoun. Den har oturen att ligga granne med Itamar. För nio år sedan drev bosättarna i Itamar undan palestinierna i denna by med våld, eftersom de ville ta över marken. Att driva undan en etnisk folkgrupp med våld har ett särskilt namn som alla vet – etnisk rensning.

En förklaring är inte en ursäkt. Det finns inga ursäkter för att mörda barn, som det rör sig om i det här fallet. Inga ursäkter alls. Mördaren måste därför fångas in och ställas inför rätta. Däremot finns det en förklaring till varför det finns ett kraftigt hat mot bosättarna i Itamar.

Palestinska nyhetsbyrån Ma’an News rapporterar ofta om vad som händer utanför Nablus. Bosättarna har något det kallar för “prislappskampanjen”. Alla eftergifter israeliska regeringen gör gentemot palestinierna ska kvitteras med ett pris i form av våldshandlingar mot palestinier. Läs här och här.

Det är alltid tråkigt att behöva konstatera att det man trodde var en av sina favoritpolitiker lever i en fantasivärld. Mike Huckabee konkurrerade 2008 med John McCain om att bli republikanernas presidentkandidat. Han är en företrädare för de kristna högerväljarna men med den unika förmågan att också kunna vinna förtroende hos de mer sekulära republikanerna. Men…

Huckabee skulle vara en katastrof för fredsprocessen i Israel och Palestina som president i USA. Han tror att han är en Israelvän, men han verkar totalt ha duperats av de israeliska extremister som utgör det största inhemska hotet mot Israels överlevnad som stat. Han är i lag med bosättarrörelsen.

Alltid tråkigt att förlora en politisk vän.

Det är inte ens så att han bara har besökt dem. Han har gjort deras världsbild till sin. Han använder samma ord och samma tankar. AP/Yahoo rapporterar om hans senaste besök i Israel:

“There are vast amounts of territory that are in the hands of Muslims, in the hands of Arabs. Maybe the international community can come together and accommodate,” he said in a meeting with reporters.

Det är Västbanken det handlar om. Huckabee menar att israelerna ska kunna bosätta sig varhelst de vill på detta område. Någon palestinsk stat ska det inte bli. Araberna kan flytta på sig. Araberna äger ju så mycket mark redan som det är, alltifrån Irak i öst till Marocko i väst.

Jag känner naturligtvis igen argumentet. Det är så bosättarrörelsen tänker. De 2,5 miljoner palestinier som bor på Västbanken ska flytta på sig.

Argumentet är så dumt att det inte vet några gränser. Faktum är att inte ens Netanyahu och hans kompis Lieberman står för denna uppfattning. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk kan föreslå något så otroligt galet som att 2,5 miljoner palestinier ska deporteras till Jordanien, Syrien eller Marocko. Hur skulle en sådan sak ens låta sig göras? Ska man knacka på hos varenda palestinsk familj och säga: “Hej, nu är det er tur att flytta. Packa ihop era prylar. Ni får ett nytt hem i Algeriet.”

Att Mike Huckabee hyser dessa fantasiföreställningar har gått mig helt förbi tills nu. Här har media verkligen gjort ett dåligt jobb. Dessa dårskaper belystes inte när det begav sig 2008. Om nu Huckabee vill försöka bli presidentkandidat igen 2012 får vi hoppas att någon börjar ställa frågor.

Just nu vet vi väldigt lite om hur den militärstrategiska situationen i Mellanöstern utvecklar sig. Om några månader har vi en ny regering i Egypten. Vi vet inte ingenting om dess inställning till Israel och palestiniernas sak. Att inte israelerna gör upp med palestinierna nu medan tid är är för mig obegripligt. Att ta parti för bosättarrörelsens extrema hållning i det här läget är att be om en eskalering av konflikten. Ingen sann Israelvän kan stå för en sådan politik.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, israel, palestina, mike huckabee, huckabee. Pingat på intressant.se.

Samtidigt går det inte att undgå att bli bekymrad när man på ort och ställe påtagligt ser hur israeliska illegala bosättningar steg för steg gör den tvåstatslösning som är den enda realistiska optionen för fred allt svårare och svårare.
via Alla Dessa Dagar.

Igår publicerade SvD Brännpunkt ett intressant debattinlägg när det gäller konflikten mellan Palestina och Israel. Det har blivit allt svårare att argumentera för en tvåstatslösning. Istället föreslår Mathias Mossberg att det ska bildas två parallella stater. Två stater på samma territorium.

Förslaget är värt att diskutera. Det grundar sig i det faktum att det bor 1 miljon palestinier i Israel och 500 000 israeler på Västbanken. Palestinier och israeler bor huller om buller med varandra.

Tvåstatslösningen, som både Israel och PLO accepterade som den framtida lösningen i och med Osloavtalet 1993, byggde på tanken att de två staterna skulle ha varsitt territorium. Det skulle bli två vanliga stater bredvid varandra.

Genom Israels expansion av bosättningar på Västbanken har dock en sådan lösning blivit allt svårare att genomföra. I Betlehem med omnejd ser kartbilden ut som bilden nedanför. Blåa fält är israeliska bosättningar, bruna och gula är palestinska bebyggda områden, den röda linjen är muren. Gränsen mellan Israel och Västbanken är den grön-vitstreckade linjen. Allt till vänster om denna linje är Israel, allt till höger är Västbanken.

Klicka på bilden för att se den i stort format. (Källa: Alternative Research Institute Jerusalem).

Jag är skeptisk till tanken om två parallella stater, där alltså två statsmakter är herrar över samma territorium, eftersom det är marken i sig som är själva tvistefrågan. Israeliska armén och palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor har redan ett ganska gott samarbete. Det finns en hyggligt fungerande arbetsfördelning mellan dem.

Men vem ska äga marken? Alla bosättningar på Västbanken är tillkomna under folkrättsligt sett tveksamma former. I många fall även enligt israelisk lagstiftning. Bosättarorganisationerna vill dock expandera ytterligare. Den nuvarande israeliska regeringen under Benjamin Netanyahu tillåter också fortsatt expansion.

För många palestinier är detta själva huvudfrågan i konflikten. Israelerna tar över mer och mer mark. Ibland styrs Israel av regeringar som inte låter bosättningarna expandera, men oftast låter man det ske. Både höger och vänster har gjort likadant.

Jag tror därför fortfarande på en tvåstatslösning eftersom jag inte tror att det kan bli fred med mindre än att palestinierna kan känna att de äger total suveränitet över sin mark.

För att fungera måste dock en tvåstatslösning ändå i praktiken bli en federation. Det finns många problem som bara kan lösas i samarbete: vattenfrågorna, utrikespolitiken, luftfartstrafiken, invandringspolitiken samt yttre och inre säkerhet. Även med två vanliga territoriella stater kommer det alltså att behövas ett gemensamt organ för att hantera dessa frågor. Det kommer att behövas en union av något slag, oavsett vilken lösning som väljs.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, politik. Pingat på intressant.se.

Vänner! Som julhälsning till alla er som besöker min blogg har jag satt samman bilder från den stad där Jesus föddes – Betlehem. I staden där fredsfursten såg dagens ljus råder inte fred. Det råder lugn, men ett lugn grundat på våld, inte på tillit och kärlek.

Denna lilla fina stad kommer dock en dag att vara just en stad som präglas av fred, frihet, välstånd och just kärleken till nästan. Det är lång väg kvar att gå, men det kommer att bli så till slut. Tro mig. Jag har träffat människorna och de är tillräckligt många, tillräckligt intelligenta och vill tillräckligt mycket för att det en dag ska lyckas.

I väntan på denna dag hoppas jag att du som besöker min blogg nu under julen 2010 tänker på folket i Betlehem. I julsångerna nämns Betlehem överallt. Vi tänker på staden som den lilla söta by där Jesus föddes. Men idag är det en modern stad. Här bor människor som behöver vårt stöd. De flesta av dem firar inte jul, eftersom de är muslimer, men här finns också många kristna. De firar jul just nu precis som vi.* Tänk på dem. Be för dem.

Jag önskar er alla en välsignad Jul!

________________________
Läs även andra bloggares åsikter om religion, politik, israel, palestina, jul, jesus, betlehem Pingat på intressant.se.
*Alla kristna firar Jul, dock ej samtidigt. En del följer den gamla kalendern och firar inte förrän om två veckor.

Höstens valnederlag för Demokraterna i USA har satt sina tydliga spår i skattepolitiken. Nu kommer en nyhet om att Barack Obama också backar i sin Mellanösternpolitik. USA kräver inte längre ett stopp för utbyggnad av bosättningar på Västbanken.

Nyheten har hamnat i skymundan av uppgörelsen om skatterna, men borde rimligen ha varit förstasidestoff. Under hela 2010 har USA konsekvent drivit linjen att Israel måste avstå från att fortsätta utbyggnaden av bosättningar på ockuperad mark.

I mars i år hettade det till ordentlig mellan USA och Israel när det blev känt att israeliska regeringen precis godkänt nya bosättningar i den ockuperade delen av Jerusalem samtidigt som amerikanske vice presidenten Joe Biden besökte landet. Det uppfattades som en förolämpning.

Nu är detta tydligen glömt. Av Reuters och Jerusalem Post framgår det dessutom att USA hållit tillbaka en leverans av 20 stridsflygplan av typen F35, som ett sätt att få Israel att bli medgörligt. Nu levereras flygplanen ändå utan att Israel behövt bjuda till någonting.

Vad lär sig den israeliska regeringen av detta? Om jag var Benjamin Netanyahu skulle jag sätta mig och mysa i favoritfåtöljen, och tänka “Finemang! Ännu en svag amerikansk president. Då behöver vi inte göra upp med palestinerna den här gången heller.”

På fredag är det Nobeldagen. Minns hur det var förra året? Barack Obama fick Nobels fredspris. Var det detta han fick priset för?

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, israel, palestina, barack obama, nobels fredspris. Pingat på intressant.se.

Idag fick jag en rapport från det nya gänget följeslagare i Palestina. Igår stängde nämligen israeliska armén en butik i Gamla Stan i Hebron. Det är värt att uppmärksamma eftersom det är ett mycket bra exempel på varför ockupationen måste hävas.

I Hebron är det ofta demonstrationer. Israeliska armén kontrollerar det område i Gamla Stan som kallas H2. Här bor palestinier och israeliska bosättare blandat. Resten av stan, H1, är palestinsk.

Demonstration i Hebron. Notera muren som håller isär folkgrupperna. Klicka på bilden för större format.

Israeliska arméns uppfattning om hur man skapar säkerhet inom H2 är att positionera ut massor med soldater och stänga palestinskägda butiker. Man har spärrat av ett helt kvarter på detta vis. Varje butik har en ägare. Det är någons levebröd. Läs mer om stängningen på EAPPI:s hemsida.

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, hebron, eappi. Pingat på intressant.se.

Jag fick ett brev från en av de palestinier som varje fredag anordnar en demonstration mot murbygget i byn Al Ma’asara på Västbanken.

I fredags hade man gjort en mur av frigolit och ställt på vägen.

I vanlig ordning stoppades demonstrationen av israeliska armén. Ironiskt nog tvingades soldaterna därmed att vara med och riva muren. En ganska kul grej, tycker jag. Soldaterna är ju egentligen där för att skydda murbygget.

Muren, eller “säkerhetsbarriären” som Israel kallar den, byggs på privatägd mark som konfiskerats av israeliska staten. Markägarna är sjävfallet arga över detta. Marken ligger dessutom inte i Israel, utan på Västbanken, vilket gör att den också är olaglig enligt folkrättens regler.

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina. Pingat på intressant.se.

Nu är jag hemma från Betlehem och Västbanken. Mitt arbete som ekumenisk följeslagare i Det heliga landet är slut. Arbetet fortsätter med opinionsbildning på hemmafronten med talarkvällar, men här på bloggen blir det här det sista inlägget jag gör som följeslagare. Jag slutar inte blogga om Israel och Palestina, men inte som företrädare för EAPPI.

En valrörelse stundar och jag vill som engagerad lokalpolitiker ge mig in i fighten. Efter detta summerande inlägg återgår jag till att som vanligt tjata om politik i alla dess former.

Hur summerar man en tre månaders vistelse i Betlehem som följeslagare? Har min syn på konflikten förändrats? Har jag själv förändrats? Om själva uppdraget som sådant och varför jag ville ta på mig det har jag skrivit om tidigare så det går jag inte in på. Så vad blev resultatet?

Betlehem bakom muren.

Jag känner mig trött, men nöjd. Jag fick göra något viktigt för någon annan och fick själv ut mycket av det personligen. Men jag är också arg, riktigt arg. Det finns en lösning på konflikten. Men det finns ett folk och en regering som inte förstår sitt eget bästa – Israel.

Fienden är inlåst
Min mor som också kommit att intressera sig för konflikten, och som själv just nu läser allt hon kommer över och själv håller på att fundera över vad hon tycker, frågade mig häromdagen om vilken sida jag stödjer. Israel eller Palestina? Jag vägrade svara. Det här handlar inte om att vara Israelvän eller Palestinavän.

Jag är pro-israelisk på samma sätt som jag är pro-belgisk eller pro-österrikisk. Jag är vän av Israel på samma sätt som jag är vän av Belgien eller Österrike. Jag ställer samma krav på Israel som jag ställer på Belgien eller Österrike. Det är därför jag är arg på Israel, så som man är arg på en vän som beter sig illa. Det är inte att vara anti-israelisk. Det är att vara pro-israelisk även om många israeler själva inte kan se det.

Varför är det just Israel som jag är arg på? Varför inte palestinierna? Jo, jag är arg på palestinierna också, för det ska Gud veta att är det något folk som begått dumheter så är det detta. Men såsom situationen ser ut just nu, 2010, är det Israel som sitter på nyckeln till fred.

Israel har lyckats med precis det man förutsatt sig att göra, skapa säkerhet genom att paralysera allt väpnat motstånd och all palestinsk terrorism. Israel är militärt sett ett mycket framgångsrikt land och har lyckats fånga in sin fiende. Fienden är inlåst.

Men istället för att påbörja fredsförhandlingar utnyttjar Israel sin styrkeposition för att begå övergrepp mot sin fiende, övergrepp som inte har någonting med behovet av säkerhet att göra. När du har fångat din fiende har du rätt att hålla honom inlåst, men har du också rätt att plundra honom?

Ingen koppling till säkerheten
Har jag stöd för dessa anklagelser? Jag hade inte det innan jag åkte till Västbanken, men efter att ha sett hur Israel verkligen agerar är detta mitt bestående intryck.

Tre saker vill jag nämna som inte kan länkas till Israels säkerhet, men som innebär allvarliga kränkningar av palestiniernas rättigheter:

1. Bosättningarna och de ständiga stölderna av mark.
Marken är själva kärnan i konflikten. Båda folken vill åt samma yta. Israel kontrollerar fortfarande 60 procent av Västbanken. På dessa 60 procent förvägrar man palestinier att bygga. Palestinier kan inte få bygglov, inte ens när de har papper på att de äger marken.

Palestinierna blir alltmer trångbodda i dessa områden men törs inte flytta, för då finns det risk för att israeliska staten konfiskerar marken. Jordbruksmark som inte brukas kan konfiskeras efter tre år. Risken finns också att bosättare ockuperar marken.

Jag har skrivit ett antal blogginlägg om detta problem. Det är inga fria fantasier utan jag har stöd för mina påståenden hos både FN och israeliska staten själv.

2. Bosättarvåldet.
Västbanken är full av bosättningar. Det bor över 450 000 israeler här. De flesta är självfallet fredliga, men många är extremister. Israeliska staten har ingen förmåga eller vilja – jag vet inte vilket – för att stävja dem. De är våldsamma och begår ständiga övergrepp mot palestinierna, men de israeliska myndigheterna ingriper inte. Hebron är det mest kända skräckexemplet. Den lilla byn Yanoun utanför Nablus är ett annat otäckt fall. Läs mina blogginlägg och ni förstår varför.

3. Muren (eller säkerhetsbarriären som Israel kallar den).
Israel menar att muren måste finnas för att hålla borta terrorister. Om det meningfulla i detta kan man diskutera. Dock har ett land rätt att omge sig med en mur om det är så att man känner sig hotat. Men det normala är då att man bygger muren på sin egen mark, inte på någon annans.

Om Sverige ansåg att vi borde ha en mur för att hålla norrmännen borta, skulle vi då bygga den på den norska sidan av gränsen? Skulle vi konfiskera norska bönders mark?

Den mur som Israel bygger går inte vid gränsen mellan Israel och Västbanken utan den går inne på Västbanken. Den slingar sig runt omkring israliska bosättningar. På vissa ställen går den flera kilometer rakt in i mitten av Västbanken. I Betlehem går den som en smal kil in i stan, kanske 300 meter, för att omsluta minnesmärket Rakels grav (patriarken Jakobs hustrus grav).

Muren mellan Bethlehem och Jerusalem följer ingen rak linje.

Det finns många fler exempel. Inte minst blir det uppenbart när man tittar på Jerusalem. Hur kommer det sig att 88 palestinska hus i Silwandalen har fått demoleringsordrar på just den plats där staden vill skapa ett arkeologiskt museum och en park? Visst, husen är olagligt byggda, men det “olagliga” palestinska byggandet har varit känt i flera decennier. Vad har det med säkerheten att göra?

Det enda faktiskt kan relateras till säkerhetsproblematiken, och som samtidigt är en börda för palestinierna är rörelserestriktionerna. De är oerhört stränga och drabbar alla palestinier urskillningslöst. Inte ens 80-åriga tanter har rätt att komma in i Israel av säkerhetsskäl. Men något slags relevans finns i alla fall.

Mellanösterns enda demokrati?
De exempel som jag här har angett har verkligen ingenting med säkerheten att göra. Palestinierna menar att det handlar om att göra livet surt för dem så att de flyttar. Israelerna kan sen ta över marken, påstår de. Med tanke på den obefintliga kopplingen till Israels säkerhet är anklagelsen inte helt gripen ur luften. Ökningen av bosättningar på Västbanken har varit större under hela fredsprocessen än vad den var före (dvs. före 1993). Nu råder ett officiellt byggstopp, men bosättningarna expanderar på egen hand.

Det är detta agerande som gör att jag är arg på min vän Israel. Palestinierna är självfallet inte utan ansvar för att ha förlängt konflikten. Jag vet inte hur många gånger jag har förbannat självmordsbombarna. Men såsom situationen ser ut idag är palestinierna ett bakbundet folk. Det är Israel som kan göra något, men gör det inte.

Jag har förändrat min syn på konflikten. Det är alldeles sant. Jag är mer kritisk mot Israel än vad jag var tidigare. Men kritiken kommer sig av att jag kan mer och själv sett problemen med egna ögon. Ofta försvaras Israel med att ändå vara det mest demokratiska landet i Mellanöstern. Så är det, men vad hjälper det? Hur svårt är det att vara bättre än Syrien på mänskliga rättigheter? Jag ställer högre krav än så, samma krav som jag ställer på Belgien eller Österrike. Det är ju denna familj av stater jag vill att min vän Israel ska tillhöra.

_______________
Från 15 mars till 15 juni 2010 befann jag mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Är det verkligen säkerhet muren på Västbanken syftar till? Tillåt mig komma med en kritisk anmärkning. Idag, tisdag, gjorde vi en utryckning till byn Al Wallaja. En ny etapp av muren påbörjades.

Al Wallaja ligger strax väster om Betlehem och strax söder om Jerusalem. Faktum är att halva byn ligger inom Jerusalems stadsgräns. Muren ska omsluta byn, men inte den jordbruksmark som också tillhör byn. 1500 kvadratkilometer kommer att hamna på andra sidan muren.

Israeliska gränspolisen övervakar murbygget.

Vad är det då som ska skyddas enligt israeliska staten? Muren sägs vara nödvändig för att hindra terrorister att komma in i Israel. När man står på plats där muren verkligen byggs fylls man av frågetecken. Den här bilden visar hur det ser ut mellan byn och närmaste Israeliska bebyggda samhälle (Jerusalem), som syns högst upp i bild.

Utsikt mot Jerusalem från Al Wallaja. Klicka på bilden för att se den i stort format.

Byns mark går ner till den första grå linjen i terrängen som är en järnväg. Järnvägen utgör gränsen mellan Västbanken och Israel. (Den väg som ligger bortom järnvägen syns tydligare på bilden men gränsen är järnvägen nedanför vägen.) Muren byggs dock där grävskopan står. All mark mellan muren och järnvägen tillhör byn och kommer på så vis att hamna utanför muren.

Är detta verkligen gjort för att skapa säkerhet? Om det nu är så att det samhälle som syns högst upp måste skyddas med en mur, varför bygger man då inte muren där istället? Eller varför byggs inte muren vid gränsen till Västbanken (Gröna linjen)?

Enligt de palestinska bybor vi har talat med är svaret givet – israelerna vill åt marken. Det är stöld av mark det handlar om. Det finns planer på nya bosättningar.

Finns det stöd för detta påstående? Ja, tyvärr är anklagelsen inte obefogad. Frågan om nya bosättningar i området är en het politisk potatis. Haaretz har en upplysande artikel i ämnet. Jerusalem stad har för närvarande inga planer på att bygga i området, men en lobbygrupp driver på och färdiga planer finns i skrivbordslådorna.

I och med att muren gör att en stor del av byns jordbruksmark hamnar på “fel” sida blir den inte tillgänglig för markägarna annat än med särskilt tillstånd. Kanske skapar man en särskild grind för jordbrukarna som man har gjort på andra håll på Västbanken. Risken finns att marken blir obrukad. Då kan den enligt israelisk lagstiftning konfiskeras efter tre år. Många israeliska bosättningar har fått sin mark på det viset.

En kritisk fråga är därför i allra högsta grad befogad. Har murbygget verkligen med israeliska statens säkerhet att göra?

______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Det har inte kommit något blogginlägg här på flera dagar. Jag beklagar, men jag åkte på jordens tjotablängare i magen. Jag har varit sjuk i en vecka ungefär.

Tydligen är det så att det tillhör livet härnere att åka på försommardiarré. Denna kan man få av att äta färsk frukt och grönsaker. Vi har alla i teamet varit sjuka. Men jag drabbades värst.

Efter sex dagar med en Stefan som mest satt i soffan och klagade på allt tröttnade också mina lagkompisar på min sjukdom och tvingade iväg mig till doktorn. Jag åkte till den grekisk katolska kliniken i Beit Sahour.

Det var ur sjukvårdspolitisk synvinkel en mycket intressant vistelse. Jag behövde inte boka tid. (Jag ringde kvällen innan och frågade om jag behövde, men de tyckte att det var onödigt.) Jag fick träffa en läkare direkt. Jag lämnade blodprov och avföringsprov på det lilla labbet. Medan jag väntade på provsvaren blev jag lagd på en brits och fick tre påsar dropp.

När jag var klar med droppbehandlingen fick jag komma in till doktorn igen. Provresultaten var klara. Han konstaterade att de inte visade något, men att han misstänkte att det var en bakterieinfektion eftersom den vanliga försommardiarrén, som är en virusinfektion, bara brukar vara ett dygn. Jag fick ett recept på antibiotika.

För allt detta betalade jag 107 shekel för behandlingen och 25 shekel för medicinen, som jag köpte i det lilla apoteket som kliniken också hade. I svenska kronor räknat kostade det ca 264 kr.

Den verkliga kostnaden är naturligtvis en helt annan och jag har ingen aning om vem som stod för den. Jag fick verkligen en proffsig behandling och mycket proffsigt bemötande. Jämfört med en svensk vårdcentral var kliniken rörig. Något tjusigt datoriserat journalsystem såg jag inte skymten av heller. Receptblanketten var klinikens eget brevpapper.

Med all sannolikhet finns det en generös välgörare i bakgrunden. Kliniken är grekisk katolsk och det kan finnas en kyrklig donation bakom alltihop som står för kostnaden (eller en utländsk biståndsmyndighet). Tack Gud för det! Idag mår jag mycket bättre!

__________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
__________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Förra året utfärdade Benjamin Netanyahu ett stopp för nya bosättningar på Västbanken. Likudledaren och tillika premiärministern var där till nödd och tvungen efter påtryckningar från USA. Det betyder dock inte att bosättarna slutar bygga. Man kan ju bygga annat än hus, nya stolpar för kraftledningar t.ex.

På tisdagen var vi i byn Nahhalin väster om Bethlehem. En av våra kontaktpersoner hade nämnt för oss att bara för några veckor sedan hade bosättarna intill byn satt upp stolpar för kraftledningar på byns mark. Vi bad därför om en visning av stolparna.

Stolparna är bara några veckor gamla.

Jo, mycket riktigt finns det nya stolpar uppe i backen ovanför byn och nedanför bosättningen Rosh Zurin. Av sträckningen att döma kan man misstänka att ledningen ska gå genom dalen upp på berget på andra sidan där det finns en annan liten bosättning. Vår kontakt visade var gränsen mellan byn och bosättningen gick och att den var utmärkt med en låg stenmur. Muren sattes upp redan på 1950-talet. Det råder inte heller några juridiska tvister om vart gränsen går. Det finns papper på allt inklusive domslut, enligt vår kontaktperson.

Ändå har stolparna dykt upp. Det kommer att behövas många stolpar till innan en ledning är på plats. Just nu är de tre. Men fler är att vänta.

Vi bad om att få se stolparna eftersom de är ett tydligt bevis på hur bosättningarna växer utan att israeliska staten kan kontrollera det. Sannolikt är det folk i bosättningen Rosh Zurin som egenmäktigt har satt upp dem. De räknar kallt med att byborna kommer att gå till domstol och kräva att de rivs, men bosättarna räknar sannolikt också med att israeliska armén kommer till deras undsättning och förklarar stolparna vara ett säkerhetsintresse.

Marken kan då konfiskeras, förklaras vara statlig och övergå i israelisk kontroll. Ansvarig myndighet blir då sannolikt det regionala rådet i Gush Etzion. Gush Etzion är namnet på den grupp av israeliska bosättningar som finns sydväst om Betlehem. Rosh Zurin ingår i denna grupp.

Men kan inte markägarna bara riva ned stolparna? frågade vi. Det är ju deras mark! Nej, blev svaret, det är precis vad bosättarna hoppas på. Då finns det bevisligen ett säkerhetsproblem! Då blir marken garanterat konfiskerad.

Enligt vår kontaktperson handlar detta endast om att försöka stjäla mark av palestinierna. Det går att dra en ledning från den ena bosättningen till den andra uteslutande på bosättarnas egen mark. Genom att placera stolparna på palestinsk mark hoppas man att staten i en framtida tvist ska döma till bosättningens fördel. Ytterligare mark kan då anslutas till bosättningen.

Går det verkligen till så här? undrar kanske någon. Jag har förvisso bara talat med den ena sidan, men jag tvivlar dessvärre inte på att vad jag fått höra är sant. Det finns en statlig israelisk utredning som handlar om just detta problem, att bosättningar expanderar på egen hand, och att myndigheterna snarare hjälper dem än hindrar dem. Det finns många israeler som inte gillar detta, därav utredningen som är mycket kritisk. Utredningen hittar man här.

____________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
____________________
Läs även andra bloggares åsikter om palestina, eappi, israel. Pingat på intressant.se.

Är det något som verkligen irriterar mig i den här konflikten så är det det israeliska byggförbudet på Västbanken. Trots att det finns en självständig palestinsk myndighet kontrolleras fortfarande större delen av Västbanken av Israel. Israel nekar konsekvent alla palestinier bygglov, vilket kan få bisarra konsekvenser.

I tisdags var vi på besök i byn Al-Jabba. Vi träffade ordföranden i byrådet som berättade att före 1948 omfattade byn 13 000 kvadratkilometer. Efter de två krigen 1948 och 1967 reducerades byn till mindre än hälften, 5000 kvadratkilometer. Med bygget av muren har byn förlorat ytterligare mark. Kvar finns 1000 kvadratkilometer.

Av dessa ligger 700 kvadratkilometer i det som kallas Område C och 300 kvadratkilometer i Område B. Område C kontrolleras av Israel. Område B kontrolleras av Palestinska myndigheten. Av Al-Jabbas ursprungliga 13 000 kvadratkilometer återstår således bara 300 som byn självt har något inflytande över.

Det är huvudsakligen jordbruksmark som gått förlorad. Men eftersom ingenting längre förvånar mig när det gäller den här konflikten frågade jag var gränsen mellan Område B och C går.

Det visade sig då att den går rakt igenom bebyggelsen. Faktum är att den går rakt igenom en av de två skolorna i byn, rakt igenom en av byggnaderna.

Gränsen mellan Område B och Område C går vid flaggstången i mitten av byggnaden.

Halva huset är därför olagligt byggt. Den har också i konsekvensens namn blivit belagd med en demoleringsorder av israeliska armén. (Israeliska armén beslutar om bygglov på Västbanken eftersom området är under ockupation.)

Nu är det inte säkert att de israeliska myndigheterna dyker upp och river den del av skolan som befinner sig inom gränsen för Område C. När en demoleringsorder utfärdas startar en rättsprocess som kan vara i flera år. Israel klarar i praktiken inte av att genomföra alla de rättsprocesser som skulle behövas om alla demoleringsordrar skulle genomföras. Dessutom skulle det skapa en humanitär katastrof i klass med en mindre jordbävning eftersom många familjer skulle bli hemlösa. I Al-Jabba lever 13 familjer i hus som belagts med demoleringsordrar.

Det stora problemet med byggförbudet är dock inte de absurda konsekvenserna utan att unga tvingas att lämna sina hembyar. Utan nybyggnation finns det inte plats för dem.

För den som vill lära sig mer om denna röra rekommenderar jag en bra FN-rapport: “Restricting Space: The Planning Regime Applied by Israel in the Area C of the West Bank”.

_________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

För en månad sedan rapporterade jag att jag råkat på Tony Blair och Sveriges samlade biskopar vid checkpointen i Betlehem. Något bildbevis kunde inte ges. Det visade sig dock att ärkebiskopens pressekreterare är en duktig fotograf. Här är därför beviset för att det verkligen hände.

Klicka på bilden för att se den i stort format.

Onsdag 19/5. I helgen var jag i Yanoun utan för Nablus på norra Västbanken. Det är en liten by med fler får än invånare. I mångas ögon är den obetydlig. Men den är ett förskräckande exempel på vad som skulle hända om de extrema bosättarna fick fritt fram.

Jag vet att begreppet “etnisk rensning” är mycket starkt. Begreppet myntades i samband med krigen på Balkan på 1990-talet. Några liknande övergrepp pågår inte på Västbanken. Men 2002 blev Yanoun utsatt för ett övergrepp där medlemmar ur en folkgrupp med våld försökte driva undan en annan folkgrupp för att komma över dess mark. Byn skulle rensas på palestinier, var tanken.

Historien om Yanoun finns dokumenterad i den lilla boken “Living with Settlers” av Thomas Mandal (utgiven av Kirkens Nødhjelp), som själv arbetade för EAPPI i denna by. Det var i samband med den andra intifadan som bosättare från den intilliggande bosättningen Itamar genom misshandel och hot om våld fick byborna att fly. Fallet uppmärksammades av människorättsorganisationer och av media. Sedan dess bor ständigt ett antal följeslagare i byn för att förhindra att ett liknande övergrepp sker igen.

Bosättarna finns bara några hundra meter ifrån Yanoun uppe på höjden.

Situationen för Yanoun är dock alltjämt mycket osäker. Bosättarna finns kvar och gör ständigt besök för att trakassera byborna. Den gängse rutinen har varit vandringar genom byn med bad i byns vattentäkt. Alltid beväpnade med automatkarbiner hängande på ryggen.

Bosättningen Itamar ligger en mil bort, men har förgrenat sig med byggnader ut på höjderna omkring Yanoun. Byn ligger i en dal och det krävs ingen fantasi för att förstå bosättarnas intentioner. När byborna jagats undan kan man komma ned från höjderna och ta över dalen.

Bosättarnas byggnader runt omkring byn är olagliga, även enligt israelisk lag, men israeliska staten har inte förmått att stoppa dem. Ansvaret för ordning och säkerhet ligger hos israeliska armén, men bosättarnas trakasserier sker obehindrat.

Det är tyvärr den bittra sanningen att delar av bosättarörelsen är så extrem att den inte drar sig för att jaga bort folk från deras hem med våld eller hot om våld. Ett annat otäckt exempel som pågår just nu är det som kallas prislapps-kampanjen. Delar av bosättarrörelsen anser att alla eftergifter till palestinierna när det gäller bosättningspolitiken är fel. När israeliska regeringen gör eftergifter ska det därför kosta palestinierna någonting, menar de. Allt ska ha en prislapp. Kostnaden tar de ut i våldshandlingar mot palestinierna.

______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestine, eappi. Pingat på intressant.se.

I veckan som gick publicerade Smålandsposten en krönika skriven av mig som handlar om de kristnas situation i Det Heliga Landet:

Kairosdokumentet kommer att bli omdebatterat. De palestinska kristna vill att det ska bli en ögonöppnare, kanske blir det så, men dokumentet manar också till sanktioner mot Israel, vilket sannolikt inte kommer att tas väl emot bland många kristna. Likväl är budskapet viktigt för oss i Sverige att lyssna på. Vad kan vi göra för att hjälpa de allra äldsta kristna församlingarna att leva vidare?

Läs hela krönikan på Smålandspostens hemsida.

Torsdag 13/5. Här i Palestina anklagas Israel för att vilja införa ett apartheidsystem. Det är en mycket allvarlig anklagelse. Samtidigt är det ofrånkomligen så att israelerna gör mycket för att de två folkgrupperna inte ska komma i kontakt med varandra. Jag tror det handlar om rädsla.

När vi träffade bosättningen Efrats talesperson Bob Lang talade han om att det på det hela taget råder en god stämning mellan bosättningen och omkringliggande byar. Det har varit till och från, förklarade han, men på marknivå kommer folk överens. Många palestinier jobbar i Efrat.

Efrat ligger sydväst om Betlehem och har omkring 8 000 invånare.

Riktigt så rosenskimrande är dock inte tillvaron. På Efrats engelska hemsida kan man läsa vilka regler som gäller för de bosättare som vill anlita palestinska arbetare. Reglerna är mycket talande. Alla palestinier som ska jobba i en bosättning granskas naturligtvis först, men sen gäller också att:

“Residents who wish to bring in more than 2 workers or for a longer period of time than noted above, will be put in the category of a contractor and will need to see to it that there is an armed guard next to the workers.”

“Workers will not be allowed in through the main gates!”

Är reglerna befogade? En stor del av den israeliska rädslan för palestinierna grundlades under andra intifadan. Självmordsbombarna skapade verkligen skräck och en av terroristerna sprängde sig själv just i Efrat.

Det israeliska säkerhetstänkandet är mycket långt drivet, mycket långt. Det är bara så man kan förstå det som vid en första anblick ser helt galet ut.

Att förstå någonting är dock inte detsamma som att säga att man också tycker det är moraliskt rättfärdigt. Jag kan förstå hur israelernas säkerhetskalkyler ser ut, men jag är långt ifrån övertygad om att deras ekvationer har matats med rätt data om verkligheten. Jag misstänker att de bygger mer på rädsla än verkligt uppmätta risker.

___________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
___________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Tisdag 11/5. Det är lugnt på Västbanken, men fred råder inte. Det märker man när man ser hur Israel bygger den mur som ska skydda bosättningarna. I söndags besökte vi byn Wadi Rahal som ligger granne med bosättningen Efrat.

Vi åkte till Wadi Rahal eftersom en av ledarna för motståndet mot murbygget hade bett oss att komma. Kom och se vad Israel är på väg att göra med vår by! var hans budskap.

Egentligen handlar det om två samhällen som ligger bredvid varandra, ett palestinskt och ett israeliskt, som i den bästa av världar skulle kunna leva i fred med varandra. Nu råder hat och misstänksamhet.

Bosättningen Efrat. Stenmuren på höjden intill är ett perfekt för en krypskytt. Klicka på bilden för större format.

Wadi Rahals olycka är att byn ligger högre upp i den kuperade terrängen än Efrat. Det gör att byn vid ett eventuellt väpnat uppror skulle kunna bli en bra befästning för att kunna skjuta ned i bosättningen. Ett perfekt näste för krypskyttar. Så tolkar i alla fall jag israeliska arméns intentioner med murbygget.

Mellan byn och bosättningen går en liten dalgång och muren kommer att gå på Wadi Rahals sida av dalgången. Den bördiga marken nere i dalgången som tillhör byn hamnar därmed på fel sida. Bönder som vill bruka sina marker är redan nu tvungna att ha ett särskilt tillstånd för att kunna vistas på dem.

Men den blivande muren är bara en del av problemet. Troligtvis planerar man inte att bygga en mur av betong, utan ett stängsel, med tillhörande diken, patrulleringsväg, larmsystem m.m. Detta gör att de hus som ligger närmast muren också är ett riskmoment. Samtliga hus närmast den blivande muren hotas därför av demoleringar. Som alla andra hus på den israeliskkontollerade delen av Västbanken är de svartbyggen, vilket gör att den israeliska staten anser sig ha rätt att riva dem.

Shadi framför ett av de hus som demolerats. I bakgrunden syns bosättningen. Klicka på bilden för större format.

Shadi, som vi mötte, försöker nu sätta sin by på kartan i det internationella medvetandet. Byn är liten, cirka 600 invånare, och den har hittills inte fått någon uppmärksamhet. Jag hjälper gärna till och berättar om byns problem.

Huruvida de israeliska övervägande angående säkerheten i området är befogade eller inte har jag svårare att uttala mig om. Det militärtaktiska problemet med att försvara Efrat är inte svårt att förstå. Däremot kan man ifrågasätta om det finns något hot mot byn eller om den valda metoden är den mest lämpliga. Muren är byggd på konfiskerad mark och själva bosättningen i sig är olaglig enligt folkrätten (Fjärde Genévekonventionen, artikel 49).

___________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
___________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

I veckan som gick var vi på utbildning igen för att lära oss mer om Israel. Vistas man bara på Västbanken ser man aldrig några andra israeler än de i uniform. Men som med alla andra folkslag kommer israelerna i olika skepnader. Av dem vi fick träffa var det särskilt intressant att träffa Nomika Zion och Bob Lang.

Det finns verkligen åsiktsskillnader bland israeler. Nomika bor i Sderot, staden som under flera år utsatts för raketbeskjutning från Gaza, men är ändå engagerad fredsaktivist och motståndare till den israeliska blockaden av Gaza. Bob är bosättningen Efrats officiella talesperson. Han menar att israelerna har rätt att bo på Västbanken därför att det står så i Bibeln.

Nu fick vi inte träffa dem i samma rum, även om det hade varit intressant. Båda tillhör varsin ytterlighetsinriktning. Nomika berättade att hon mitt under kriget i Gaza gick ut offentligt med en artikel som kraftigt fördömde insatsen: “I am prepared to pay the price of isolation but not the price of fear”, skrev hon.

Nomika Zion företräder fredsorganisationen Another Voice i Sderot.

Samtidigt kunde hon dock levande beskriva hur det är att leva i ständig skräck. När beskjutningen av Sderot pågick som intensivast kom 10 till 60 raketer om dagen. Det gick inte att förutsäga när de skulle komma eller var de skulle slå ned. Raketerna gjorde liten skada när de slog ned och orsakade få dödsfall. Men det var skräcken som var det outhärdliga. Hur ska en chaufför som kör barn till skolan göra när han hör alarmet och vet att han bara har 15 sekunder på sig att ta skydd? Vems barn räddar man först?

I Sderot utgör busshållplatserna skyddsrum.

Beskjutningen av Sderot började 2001 och pågick fram till lite för lite mer än ett år sedan. Just nu råder det vapenvila. Att urskillningslöst skjuta mot civilbefolkning är ett krigsbrott enligt folkrätten.

Bob Lang i sin tur är också en socialt modig person. Bosättningarna på Västbanken är ur folkrättslig synpunkt illegala vilket gör att vi som företräder EAPPI redan från början var mycket misstänksamma. Ändå tog han emot oss i sitt hem.

Bob Lang från bosättningen Efrat på Västbanken.

I bosättningen Efrat, som ligger strax utanför Betlehem, är bosättarna inte aggressiva, som de kan vara på andra håll på Västbanken. Men vi som besökt byarna intill vet att det knappast råder någon mysstämning.

Bobs huvudargument för varför han och många andra israeler har rätt att bo här, trots att det rör sig om mark som ockuperades i kriget 1967 och som Israel som självt inte heller erkänt som sitt territorium, är att marken är helig för judarna. Det är för honom ett giltigt skäl i sig. Han tog till och med fram Bibeln, höll den i handen och förklarade att det är där det står.

Andra folk, kristna och muslimer, kan få bo kvar om de vill, och bör få medborgarskap, menade han. Tvåstatslösningen trodde han inte på. Med andra ord, Västbanken bör anslutas till Israel och de boende bör erbjudas medborgarskap i Israel, om jag tolkar honom rätt.

I mina ögon är båda dessa figurer tämligen udda. Intressanta, men udda. Själv tror jag inte att någon av dem sitter på nyckeln till fred i området. Nomika Zions pacifistiska linje kan i värsta fall uppfattas av motståndarna som ett tecken på svaghet, vilket kan eskalera konflikten istället för att reducera den.

Bob Lang i sin tur vet nog inte vad han ber om. Om alla palestinier som nu bor på Västbanken och Gaza ska ges medborgarskap i Israel kommer judarna att vara i minoritet inom en generation med tanke på palestiniernas höga nativitet. Kan han tänka sig att leva i ett Israel som styrs av palestinier?

______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Söndag 2/5. Idag kom en tårgasgranat nedsinglande från skyn rakt mot mig. Den icke-våldsdemonstration som de boende i Beit Jala anordnade spårade ur totalt på slutet. Israeliska armén skingrade stenkastarna med tårgas. Jag hamnade mitt i.

Tårgas är inte så farligt som det låter. Eftersom jag såg var granaten skulle landa flyttade jag enkelt på mig. En minut senare blev jag dessutom insläppt i huset i vars port jag sökte skydd. Här blev jag bjuden på kaffe av en gammal tant.

Anledningen till att jag fick tårgasen rakt över mig var att israelerna först sköt långt över och förbi de stenkastande ungdomarna. Jag tror de siktade på samlingspunkten för demonstrationen, stället där demonstrationståget startade, 150 meter bort och bakom flera hus. De tänkte väl att de skulle träffa fler demonstranter på så vis. Jag rusade därför inte tillbaks dit. Men sen siktade de naturligtvis också på dem som faktiskt angrep soldaterna med stenar.

Demonstrationen under dess fredliga del.

Demonstrationen i Beit Jala sker varje söndag, och det man protesterar mot är konfiskeringen av land för bygget av muren. Många av demonstrationerna har slutat med tårgas, vilket tyvärr till stor del är arrangörernas eget fel, trots att ambitionen har varit att demonstrationen ska vara fredlig.

Det finns flera förklaringar till varför det blir så här. En är att det här landet har en stenkastarkultur. Såväl palestinier som israeler kastar stenar på varandra när de bråkar. En annan förklaring är att arrangörerna låter unga grabbar gå med i tåget utan att de har full koll på vad de gör. När den fredliga delen av demonstrationen går mot sitt slut vill de ha lite spänning, och då kan det komma en sten flygande.

Stenkastande ligist.

Idag var dock allt lite värre. Jag fick det förklarat för mig av en icke-våldsaktivist senare på dagen. Problemet ligger i att det finns äldre personer som vill träda fram som ledare för “folket” och som utnyttjar pojkarna. Pojkarna kan vara vidtalade att på en given signal dra igång stenkastningen.

Mitt intryck från att ha sett pojkarna på mycket nära håll är att det stämmer. De hade slangbellor med sig och gick mycket målmedvetet igång med att hitta stenar. På rutinerat ligistmanér slog de sönder ett cementblock. (Stenkastande demonstranter hemmavid brukar göra likadant.)

Pojkarna samlar på sig stenar att kasta.

Att arrangörerna av demonstrationerna i Beit Jala inte klarar av att hålla stenkastningen borta är ett bekymmer. Vi som är här för att stödja det fredliga motståndet mot ockupationen får nu fundera på om vi ska komma tillbaks nästa söndag.

Till saken hör också att de som bor i det här området bara är måttligt roade att få sina hem inrökta med tårgas en gång i veckan. Även om min beskyddare, den gamla tanten, också gav fristad åt stenkastare gillade hon inte bråket. “Varje söndag…”, suckade hon tungt.

_______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

I tisdags besökte vi två familjer vars söner gripits av israeliska armén. Pojkarna är 16 år och klasskamrater. Den ena greps för två veckor sedan, den andra förra veckan. Båda riskerar fängelsestraff på kanske 2 till 3 månader för stenkastning.

“Jag trodde det var jordbävning”, berättar pappan till en av pojkarna. Klockan två på natten stormade israeliska armén familjens hus, med ljudbomber och tårgas. Hela familjen kallades ut på gården och sonen, Lo’y, släpades iväg. Kanske ett 20-tal soldater deltog. Nu vet inte familjen var Lo’y hålls fängslad. Ingen ur familjen har fått träffa honom. Armén påstår att han deltagit i stenkastning. Samma sak drabbade Fadi veckan innan.

Lo’ys och Fadis historier är inte unika. De israeliska ockupationslagarna är mycket stränga och det är inte ovanligt att pojkar grips. Pojkarna bor i byn Tuqua. Här finns en pojkskola som ligger 150 meter från en väg som används av bosättare. Det har hänt att pojkar från skolan kastat sten på bosättarnas bilar. Israeliska armén har därför alltid bevakning av vägen, vilket i sin tur provocerar fram ännu mer stenkastning och ännu hårdare respons från israelisk sida.

Elever på väg till skolan i Tuqua. Foto: Gunnar Stenbäck.

Vi besöker skolan regelbundet för att, om än bara i det lilla, med vår närvaro försöka ha en lugnande effekt. På den här skolan har det hänt att dagen börjar med att israeliska armén skjuter tårgasgranater in på skolgården.

Men vi har inte lyckats, verkar det som. De senaste två veckorna har sammanlagt nio pojkar gripits, varav flera är elever vid skolan. Och anklagelsen från arméns sida är just stenkastning.

Från familjernas sida förstår man inte alls vad det handlar om. De gripna pojkarna är skötsamma och aldrig varit inblandade i något. Kanske är det för att Fadi deltog i en demonstration tidigare i år, gissar hans pappa.

Nu fruktar familjerna att pojkarna ska få månadslånga fängelsestraff. Straffen för stenkastning är verkligen så hårda. Fadis pappa berättade för oss att han själv också riskerar att förlora sitt arbetstillstånd. Det måste förnyas den 3 maj, och blir det känt att sonen är fängslad kan han förlora det. Familjen har sex barn.

Vad som är rätt och fel i en situation som denna är inte lätt för oss utomstående att avgöra. Vi kunde med egna ögon se föräldrarnas oro, men erfarenheten säger mig att det är oklokt att spekulera i brottmål oavsett vad det handlar om.

Slutligen, bara för att nyansera bilden av israeliska armén något. Det är inte helt sant att den bara jagar palestinier. Alldeles nyligen släpades även israeliska bosättare ur sängen mitt i natten. Att palestinierna får en tuffare behandling råder det dock ingen tvekan om. Läs mer på Ynetnews och Haaretz hemsidor.

______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Undfallenhet för våldsverkare är inte bra, det tror jag att alla håller med om. Ju mer tillåtande man är, desto värre blir det. Tänk er då en stad där undfallenheten gjorts till policy.

Så uppfattar jag Hebron, staden där patriarken Abraham bodde och där han ligger begravd. Staden består till 99 procent av palestinier. Men mitt i Gamla stan har israeliska bosättare slagit sig ned. Bosättarna tillhör de mest ryktbara, när det kommer till sin extrema övertygelse om att detta land tillhör just dem, och när det gäller våld.

I helgen som gick var jag i Hebron för att besöka mina följeslagarkolleger. De tog mig på en rundvandring i Gamla stan, den del av Hebron som Israel har kontrollen över. Jag bad om att särskilt få se Old Al-Shallalah Street. Här har man satt upp ett nät över gatan. I husen ovanpå affärerna bor nämligen bosättare. Bosättarna kastar ned saker på palestinierna nedanför. Skräp, tegelstenar, slaskvatten med mera.

Old Al-Shallalah Street. Klicka på bilden för se den i ett större format.

Kan det verkligen vara sant? När jag själv hörde talas om detta trodde jag det knappt. Kan en civiliserad stat verkligen låta vissa människor kasta saker på andra utan att ingripa? Det är självklart olagligt, och det kan ju inte vara svårt för israeliska polisen att veta vilka de skyldiga är.

Man ska förvisso inte tro alla historier som cirkulerar härnere. Man kan också misstänka att palestinierna låter skräpet ovanpå nätet ligga för att det ska se så eländigt ut som möjligt. Enligt mina kolleger på plats är det dock fullt möjligt att faktiskt få se när det kommer saker flygande. Utöver denna gata i Hebron har jag också sett ytterligare en gata i Hebron och en gata i Gamla Stan i Jerusalem med nät över sig.

Ölflaskorna härstammar sannolikt från bosättarna. Muslimer dricker sällan öl.

Ja, det är verkligen sant. Bosättarna i Hebron trakasserar sin palestinska omgivning utan att ordningsmakten ingriper. Det är det jag menar med undfallenhet för våldsverkare.

EAPPI finns i Hebron för att vara närvarande bland de människor vars hem är just denna märkliga stad. En av flera uppgifter är att vakta den skolväg som barnen i Cordobaskolan går varje morgon. Först måste de gå igenom en checkpoint. Därefter går de knappt hundra meter längs Shuada Street som stängts för övriga palestinier.

Sista biten måste de gå upp för en trappa och gå längs en stig en bit upp i backen ovanför en parkeringsplats. Att fortsätta längs Shuada Street fram till trappan som går till skolans huvudentré, vilket hade varit den naturliga vägen, går inte. Det är för farligt. För längs med dessa 60-70 meter bor bosättare.

_______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Torsdag 22/4. För ett par veckor sedan skrev jag kort om området Sheik Jarrah i Jerusalem. Jag nämnde då att det finns ett hus där som till hälften ockuperats av israeliska bosättare. Idag var jag där och tog några bilder.

Man förstår inte hur en sån här sak kan vara möjlig. Men huset är verkligen ockuperat till hälften. Bosättarna huserar i den främre delen, den palestinska familjen i den bakre. Dag som natt vaktar familj, grannar och internationella aktivister i ett tält på gården. Såväl bosättare som boende delar samma entré till gården.

Damen till höger är Doris, följeslagarkollega.

Hur kan då bosättare plötsligt bara ta över ett hus? Ja, det har jag inte begripit ännu. Enligt Ingrid Engstedt-Edfast som var följeslagare fram till i mars i år ligger en del av problemet i att den palestinska familjen byggde ut huset utan att ha bygglov. Det är därför som polisen inte omedelbart kastar ut bosättarna.

Ynglingar. Klicka på bilden för att se den i stort format.

Jag förvånades också över hur unga flera av bosättarna är. Vi talar om grabbar i 15-16 årsåldern. Jag frågade min följeslagarkollega Doris som tjänstgör i Jerusalem om de inte var rädda att åka på stryk. “Nej”, sa hon, “om det blir bråk kommer polisen att klandra den palestinska familjen istället”.

Det finns en väldokumenterad undfallenhet från ordningsmaktens sida för bosättare i det här landet. Det tror jag att jag kan säga utan att komma med kontroversiellt uttalande. Doris hamnade själv mitt i ett bråk mellan bosättare och palestinier häromveckan och träffades av en sten kastad av en bosättare. Vad gjorde polisen? Grep palestinierna.

I helgen ska jag besöka våra kolleger i Hebron. Här är situationen ännu sjukare. Återkommer.

_________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.

Rörelserestriktionerna på Västbanken är ett av de tyngsta oken för ockupationens offer att bära. Restriktionerna bryter ned ekonomin och gör att familjer splittras. Men vad få tänker på är att det också drabbar israeler.

När Osloavtalet mellan Israel och PLO undertecknades 1993 delades Västbanken upp i tre områden, A, B och C. A-områdena fick Palestinska myndigheten det fulla ansvaret för, både för säkerhet och civil administration. I B-områdena fick Palestinska myndigheten hand om den civila delen, medan Israel behöll ansvaret för säkerheten. I C-områden behöll Israel ansvaret för både civil administration och säkerhet.

I område A är det meningen att inga israeler ska vara.

Betlehem är område A. Förutom att det betyder att den Palestinska myndigheten styr så betyder det också att israeler inte får komma in i staden. Jag har skrivit mycket om hur Betlehemsborna är förbjudna att komma in till Jerusalem. Men faktum är att det omvända också gäller, israeler är förbjudna att vistas i Betlehem.

Men för att röra till det ytterligare. Vissa delar av A-områdena är C-områden. Vi bor märkligt nog i område C trots att vi bor i Betlehem. Det beror på att vi bor ganska nära muren, och intill muren är all mark område C, dvs. att Israel ensamt har ansvaret.

Gulmarkerade cementblock på vår gata anger var område C börjar.

Det här gör att Västbanken är ett lapptäcke av A, B och C. Ena stunden står man under israeliska arméns beskydd, nästa stund under de palestinska säkerhetsstyrkornas. När vi kommer till ett nytt ställe måste vi alltid fråga vilket område det är. Det är inte alltid de boende vet vilket område de bor i.

Till saken hör också, vilket förvirrar sitationen ännu mer, att palestinsk polis och israeliska armén samarbetar för att upprätthålla ordningen. Palestinsk polis kan med israeliska arméns tillstånd göra gripanden i område C. Jag har också sett palestinsk polis som är permanent posterad i byar som jag vet ligger i område C. Det hela är mycket förvirrande.

För israeler är det hur som helst förbjudet att vara i område A, vilket gör att de är förbjudna att besöka kung Davids hemstad. Kung David är den i särklass mest hyllade historiska gestalten i den israeliska historien. Hur konstigt är inte det?

Men den israel som vill åka till Betlehem kan göra det. Risken att bli gripen är obefintlig.

_______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om palestina, israel, eappi. Pingat på intressant.se.

Här i Betlehem är det demonstrationer varje vecka på flera håll. Demonstrationerna handlar oftast om bygget av muren, den mur som de israeliska myndigheterna anser behövs för att upprätthålla säkerheten i landet. I Beit Jala demonstreras det varje söndag sedan i mitten av mars då israeliska armén återupptog arbetet och började fälla träd. I söndags besökte vi platsen.

***Artikeln har uppdaterats 23/4. Se längst ned.

För tillfället vilar arbetet, igen, på grund av överklaganden i domstolen. Men få tror att muren kommer att stoppas helt. Hur ser det då ut på platsen?

Det här är väg 60. Den går från Jerusalem, förbi Betlehem, och ned till Hebron. Den binder samman Jersalem med bosättningarna sydväst om Betlehem. Israeler som pendlar mellan Jerusalem och bosättningarna far längs denna väg. De måste på så vis inte åka genom Bethlehem.

Längre söderut på väg 60 tillåts fortfarande palestinier köra, men i höjd med Beit Jala, där bilden är tagen, är vägen endast till för israeliska medborgare (samt utlänningar och palestinier med Jerusalem-ID). Eftersom den går igenom palestinskt territorium bygger de israeliska myndigheterna en mur på båda sidor. Det har förekommit stenkastning mot bilarna.

Så här ser det ut på platsen där bygget återupptogs i mars. På den uppbrutna marken växte förut olivträd. Det var undanröjandet av dessa träd som initierade söndagsdemonstrationerna.

Sträckningen för muren är markerad med röda kryss i marken. Här på betonginfarten intill denne mannens hus.

Mannen kommer att bli granne med muren. Den kommer att gå sex meter ifrån hans hus. Han var inte helt nöjd över det, kunde man lugnt konstatera, trots att han inte talade ett ord engelska. Citronträdet han håller i är också redan markerat för att fällas när israeliska myndigheterna börjar bygget igen. Vi ska försöka komma tillbaka till honom med vår tolk för att få höra hela hans historia.

Som en vän av en stark äganderätt undrar man naturligtvis om det är lagligt att göra på detta vis. Marken har konfiskerats.

Tyvärr saknas det en fungerande rättsstat när det gäller markfrågor på Västbanken. Det är inte ovanligt att israeliska staten hävdar att marken ligger i ett militärt skyddsområde. Västbanken är ju ockuperat och det är armén som är ansvarig myndighet för all administration på de ockuperade områdena, även när det gäller civila frågor. Det går att överklaga alla beslut, men få palestinier har någon tilltro till israeliska domstolar.

Genom Osloavtalet har kontrollen av delar av Västbanken överlämnats till Palestinska myndigheten. Men större delen av territoriet kontrolleras fortfarande helt av Israel.

Är då muren längs med vägen nödvändig? Om det låter jag bli att spekulera. Det är sant att det förekommer stenkastning ibland. Frågan är dock vad som är en proportionell säkerhetsåtgärd. När bygget är klart kommer väg 60 att ha en mur på båda sidor och bara vara öppen för trafik för israeliska medborgare. Palestinierna kommer att få åka på de gamla landsvägarna.

UPPDATERING 23/4

Igår eftermiddag nåddes vi av beskedet att israeliska armén återupptagit arbetet. Domstolens temporära stopp för arbetet gick ut på torsdagen (22/4). Vi planerar att göra ett besök hos Abu Michel, ägaren till marken på söndag eller måndag.

_____________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi, följeslagarprogrammet. Pingat på intressant.se.

Torsdag 15/4. Idag var det toppmöte vid checkpointen i Betlehem, mellan Sveriges ärkesbiskop Anders Wejryd, f.d. premiärministern i Storbritannien och undertecknad. Får väl erkänna att min medverkan var ytterst blygsam, men vi var verkligen där alla tre samtidigt.

Det hände sig nämligen att Sveriges biskopar skulle bese checkpointen, med mig som guide. Jag utförde mitt uppdrag. Tog biskoparna genom ID-kontrollen, ut genom vändkorsen och ned genom den gallerförsedda gången. Vid ingången på Betlehemssidan höll jag min föreläsning om rörelserestriktioner, arbetstillstånd och den försämrade ekonomin i Bethlehem.

Men mot slutet blev jag plötsligt avbruten. Fotografer uppenbarade sig. Säkerhetsvakter dök upp. Och så ingen mindre än just Tony Blair.

Svea rikes ärkebiskop hälsade artigt, men ivrigast att tala med den legendariske före detta premiärministern var den snart lika legendariska biskopen av Linköping.

Tyvärr har jag inget foto som kan bekräfta att toppmötet verkligen ägde rum, men jag har ett tiotal biskopar som vittnen till att det verkligen hände. Borde väl räcka som bevis.

_______________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, tony blair, svenska kyrkan, ärkebiskopen, anders wejryd. Pingat på intressant.se.

Förra fredagen hade jag en ledig dag i Jerusalem. Trots ledigheten passade jag på att hälsa på mina kolleger som medverkade vid den veckoliga demonstrationen med Women in Black. Det är en av få demonstrationer som vi från EAPPI deltar i aktivt.

Vi deltar i demonstrationen eftersom den bara har ett budskap: Stoppa ockupationen! Vad som ska komma i dess ställe, tvåstatslösning, enstatslösning eller något annat har deltagarna olika uppfattningar om. Ett slut på ockupationen är för övrigt Sveriges, EU:s, USA:s, FN:s och beroende på vilken regering som sitter vid makten, ibland även Israels uppfattning.

Inte en tant, men väl en svensk följeslagare.

Demonstrationen borde därför inte vara illa omtyckt. Men tyvärr är den det. Under den stund jag var med var det åtminstone två bilar som körde förbi och skrek åt damerna.

“Jag antar att ni inte är särskilt populära bland allmänheten?” frågade jag en av arrangörerna Gila. “Ja, så kanske man kan uttrycka det”, svarade hon och skrattade.

Flera av damerna har varit med redan från starten.

Jag fick också en pratstund med Marilene, som varit med och demonstrerat i mer än 10 år. Varför gör ni det här? Åstadkommer ni något? undrade jag. Hon medgav att det kanske inte hade någon effekt. “Men jag gör det också för min egen skull”, svarade hon.

Women in Black bildades 1988 i samband med den första intifadan, dvs. det första upproret bland palestinierna mot ockupationen. Demonstrationen hålls varje fredag kl. 13 i Västra Jerusalem.

_________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Desynpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, eappi. Pingat på intressant.se.