Kategori: Konservatism

Moderater som gick över till Sverigedemokraterna

Fredrik Reinfeldt kommer att gå till historien som en av de främsta moderatledarna, i klass med Gösta Bohman och Arvid Lindman. Han ryckte upp ett misskött men i grunden sunt parti och lyckades en gång för alla punktera den socialdemokratiska dominansen. Däremot gjorde han inte allt rätt. Demoskops siffror visar att Sverigedemokraternas framgång i valet tyvärr kan sägas vara en bieffekt av Reinfeldts strategi.

I veckan publicerade Timbro och Demoskop siffror på vilka väljare det var som gick över till SD. Eftersom jag jobbar granne med Timbro har jag fått ta del av siffermaterialet. Av detta framgår att det tyvärr tycks vara tidigare pålitliga konservativa moderater som har övergett partiet och stött SD istället.

Det är alltså inte så som vissa sa i eftervalsdebatten att de som lämnade M och gick till SD var personer som i valen 2006 och 2010 hade gått från S till M. Demoskop har  låtit intervjupersonerna själva svara på frågan om hur de definierar sin politiska ideologi: ”socialdemokrat”, ”socialist”, ”liberal”, ”socialliberal”, ”nationalist”, ”grön” eller ”konservativ”. Den grupp som på detta vis själv definierar sig som ”konservativ” är 13 procent sett till hela väljarkåren.

Därefter har Demoskop tittat särskilt på den grupp som lämnat M och gått till SD för att se hur många av dem som kallar sig ”liberaler”, ”konservativa”, ”socialdemokrater” etc. (Märk väl att vad man identifierar sig som och röstar på för parti inte är samma sak. Det finns socialdemokrater som röstar på M och vice versa.) Det visar sig då att av dem som gick från M till SD är det drygt 40 procent som säger sig vara ”konservativa”.

Med andra ord, den största grupp inom moderaterna som lämnade partiet och gick till SD var de som själva säger sig vara konservativa. Intressant nog är dock inte alla som lämnade M och gick till SD ”konservativa” utan 22-23 procent av dem identifierar sig själva som ”liberaler” och ytterligare cirka 15 procent definierar sig som ”socialliberaler”.

Vad har då detta med Reinfelt och Nya Moderaterna att göra? Jo, Demoskop kan i sin undersökning också visa vilka frågor nya SD-väljare tyckte var viktiga. Inte överraskande är det invandringsfrågan som är den i särklass viktigaste. Men som nummer två kommer ”lag och ordning”, en typisk konservativ fråga.

Därefter kommer i viktighetsordning ”Sveriges ekonomi”, ”vård och omsorg” samt ”skola och utbildning”. Som sjätte viktigaste fråga kommer ”försvarsfrågor”. Den sista frågan är intressant eftersom väljarkåren som helhet har den som sin trettonde viktigaste fråga. För dem som gick över till SD i valet är försvarsfrågan viktigare än vad den är för väljarna allmänt sett. Däremot är försvarsfrågan hos denna grupp inte mer än den sjätte viktigaste frågan. Att försvarsfrågan ändå sticker ut bekräftar att SD lyckats vinna konservativa väljare.

Som bekant gjorde Reinfeldt ett par centrala strategiska ställningstaganden. Ett av dessa var att inte driva frågan om en förändrad arbetsmarknadslagstiftning för att slippa en strid med LO. Ett annat var att prioritera ned försvarsfrågan. När Reinfeldt tillträdde 2006 var det fortfarande ingen som trodde att Vladimir Putin skulle påbörja erövringståg i Europa. Alltså kunde han ostraffat ignorera försvarsfrågan eftersom de försvarsvänliga konservativa moderaterna ändå inte skulle lämna partiet.

Men nu kom migrationsfrågorna att bli centrala under Reinfeldts andra regeringsperiod och för att slippa ha med Sverigedemokraterna att göra genomförde han en överenskommelse med Miljöpartiet. Därmed desarmerade han migrationsfrågan i riksdagen och isolerade SD från den enda frågan partiet bryr sig om.

Allt detta var skickligt gjort eftersom det möjliggjorde att han kunde hålla samman Alliansen och han kunde genomföra den fråga som han själv prioriterade – skattesänkningarna på inkomster.

Kalkylen byggde emellertid på att den konservativa falangen i partiet inte skulle rymma. Traditionellt sett har ju de konservativa i partiet aldrig haft någonstans att ta vägen annat än att gå över till Kristdemokraterna, vilket inte påverkar regeringsunderlaget. 2006 satt inte SD i riksdagen och det var ingen risk att någon skulle smita. Men sedan 2010 råder som bekant ett annat läge.

Reinfeldts strategiska miss ligger i att han inte förstod hur partiets konservativa falang skulle reagera på den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och kanske även på hanteringen av försvarsfrågan. Den konservativa falangen är visserligen generös i sin syn på flyktingmottagning men i sann konservativ anda tycker man också att generositeten har en bortre gräns. Den bortre gränsen för generositeten var något som Reinfeldt aldrig talade om. Istället öppnade han valrörelsen med sitt tal om att vi ska öppna våra hjärtan, vilket jag så här i efterhand tycker var onödigt eftersom svenskarnas hjärtan redan är öppna.

Till sist, när jag skriver detta är det inte med bitterhet gentemot Reinfeldt, för jag har själv varit med och stöttat denna strategi som partimedlem. Föregångarnas politik var inte bättre. Jag är ingen ”gammalmoderat”.”Gamla moderaterna” fick 15,7 procent i valet 2002. Däremot tycker jag att det är viktigt nu att vi utväderar vad vi har gjort och omprövar vår politik. Det var också så Reinfeldt gjorde när han tog över ledningen.

Demoskops undersökning kan laddas ned här.

___________________

Pingat på intressant.se.

Rätt att bestämma över sitt hem

Sverige är inte ett land utan ”ett system”, skriver PM Nilsson i Dagens Industri, angående den debatt som just nu förs framför allt i DN och SvD om det är vettigt att vara för oreglerad invandring eller inte. Jag har noterat det finns mycket ångest bland liberala tänkare när principerna inte vill klämma ur sig ett resultat som verkar rimligt.

Låt mig därför erbjuda ett alternativ. Det är inte liberalt, eller jo, kanske… Jag vet inte för jag har inte kollat i katekesen.

Förra året i februari skrev jag om problemet i Norrköpings Tidningar. Frågan var även då aktuell i samband med att Centern skulle anta ett nytt idéprogram.

Rätt att bestämma över sitt hem

Av någon anledning har det blivit poppis i vissa borgerliga kretsar att vara för fri invandring. Frågan har fått uppmärksamhet för en bredare publik i och med att förslaget finns med i Centerpartiets utkast till nytt idéprogram. Men frågan har länge funnits på agendan särskilt inom de borgerliga ungdomsförbunden.

Ståndpunkten brukar framhävas med ett moraliskt patos. Varje individ borde vara fri att få bosätta sig var som helst på jordklotet. Det är en rättighet. Alltså ska Sverige öppna sina gränser.

Mot ett sådant patos kan det vara svårt att värja sig om man inte håller med. Man vill ju inte vara mot frihet. Man vill ju inte säga nej till den som flyr från krig och förtryck. Man vill ju inte bli stämplad som främlingsfientlig.

Alltså säger man att det inte går av ekonomiska skäl. Vi har inte råd. Alla ska ju ha barnbidrag, fri sjukvård och skola.

Själv tänker jag annorlunda. Jag håller nämligen inte med om premissen, själva utgångspunkten, att det skulle vara en självklar rättighet att få bo var man vill.

Jag vill att Sverige ska vara ett land med en generös invandringspolitik men inte oreglerad. Jag vill det av samma skäl som jag i mitt eget hem vill vara generös, men ändå bestämma vem som ska få bo hemma hos mig.

Min lägenhet är min. Jag bestämmer över den eftersom den är min egendom. Jag upplåter plats för andra i den i den utsträckning jag själv anser att jag har råd och plats för det. Att det skulle finnas en högre moral som säger att någon annan har rätt att bo i min lägenhet oavsett vad jag vill är otänkbart.

Mitt land, Sverige, är också mitt hem. Jag är inte ensam om att äga detta hem. Men som medborgare är jag delägare. Och såsom medborgare har jag rätt att tillsammans med övriga medborgare i enlighet med våra demokratiska beslutsregler bestämma vem som ska få bosätta sig hos oss.

Konsekvensen av ett sådant beslut kan då bli att vi säger nej till vissa som vill invandra. Men – och det är det som är poängen med mitt resonemang – de som får nej får inte sina rättigheter kränkta.

Om vi tänker oss att vi som medborgare i Sverige har rätt att besluta över vårt hem, vår egendom, och att det är denna rättighet som är den moraliska utgångspunkten för vad som är rätt och fel när det gäller invandring, behöver man inte be om ursäkt för att man är för reglerad invandring. De flesta är ju inte benägna att låta vem som helst flytta in sitt hem. Det är inte konstigt att vi som kollektiv tillämpar samma regel på vårt gemensamma hem Sverige.

En sådan politik är dessutom förenlig med en generös invandringspolitik, just så som vi har det idag. Den som har rätt att bestämma över sin egendom har möjligheten att också vara generös med den. Och det finns många goda skäl till varför man ska vara generös. Vi har en moralisk skyldighet att hjälpa människor på flykt, och om vi vill att andra ska vara generösa mot oss så måste vi vara generösa mot dem.

Men fri invandring, i bemärkelsen totalt oreglerad, är något annat. Det är ett förbud mot att få bestämma över sitt hem.

_____________

Pingat på intressant.se.

Trendkänslighet och vetenskaplighet är en omöjlig kombination

Just nu frågar sig många hur en grupp högutbildade psykologer, psykiatriker och jurister kunde tro på teorin om bortträngda minnen. Thomas Quick/Sture Bergwall dömdes för åtta mord med denna teori som grund för trovärdigheten i hans erkännande.

Erik Helmerson, som referar till Johan Hakelius som tidigare har kritiserat hur modeteorier får fäste i Sverige, skriver i DN:

Jag tror att vi har stor anledning att fråga oss om inte vi svenskar är ungefär världssämst på att tillgodogöra oss denna varsamma, någon skulle säga konservativa, syn på kunskap. När Sverige berömmer sig av att vara vaket och öppet för internationella trender kan det vara just detta som är den svarta baksidan. Vi tycks stå ständigt beredda att kasta några hundra års erfarenheter i Östersjön så snart någon ny lämplig ism korsar våra gränser.

Jag kan inte annat än instämma. I min Handbok i konservatism kritiserar jag det som jag kallar för Sagan om upplysningen. Sagan om upplysningen är en vulgärversion om vad Upplysningen förde in i historien och vilken roll den har idag.

Sagan säger att mänskligheten intellektuellt sett befann sig i ett kompakt mörker ända fram till Upplysningen. Radikala fritänkare bröt då mot det tankeförbud traditionella auktoriteter hade upprätthållit. Människor fick kunskap och frigjorde sig från gamla fördomar.

Än idag, säger sagan, fortsätter kampen mot traditionella föreställningar som förtrycker människor. All ärvd kunskap är detsamma som fördomar. De ska brytas ned. De ska inte reformeras, utan förstöras. Därefter ska de ersättas med ny vetenskapligt framtagen kunskap.

Men som jag skriver i min bok är det alls inte så vetenskapliga framsteg sker. Vetenskapliga framsteg sker inte genom revolutioner. I alla fall inte på det vis att all gammal kunskap på ett område dumpas helt och hållet. Det sker omvälvningar i vårt vetande. Dessa kan vara stora och häpnadsväckande. Men det är i grunden fel att tro att vetenskapliga giganter som Linné eller Einstein började sina karriärer genom att vägra läsa vad tidigare forskare hade kommit fram till.

Men att inte läsa tidigare forskning är vad Sagan om upplysningen förespråkar. Det är därför som denna myt banar väg för tokerier. Teorin om bortträngda minnen var ny. Den var inte behäftad av traditionella fördomar. Den ignorerade gammal ärvd kunskap. Just därför var den bra.

Vill man läsa mer om Sagan om upplysningen och hur denna har skadat vårt tänkande kan man läsa min bok. Mer information finns här: konservatism.nu.

_________________

Pingat på intressant.se.