Kategori: Landstingspolitik

Från överbeläggningar till underbeläggningar

Ofta talar man om överbeläggningar i vården. Jag tycker att det är dag att lansera ett nytt begrepp: ”underbeläggningar”, som ett namn på ledig kapacitet på sjukhusen. Mycket talar nämligen för att akutsjukhusen alltid bör vara underbelagda för att vara effektiva.

Idag hade vi sammanträde med sjukhusstyrelsen här i Landstinget i Uppsala län. Jag passade på att väcka ett ärende. Jag har bett om att sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset redovisar siffror på överbeläggningar, utlokaliseringar (se nedan), utskrivningsklara patienter som väntar på att få komma till sin hemkommun, stängda vårdplatser på grund av personalbrist samt beläggningsgrad.

IMG_4903#

Syftet med initiativet är att få fram statistik som möjliggör att vi i styrelsen kan se om arbetet med att förbättra patientflöden på Ackis går framåt eller inte.

Varför är detta viktigt? Jo, för Akademiska brottas med tilltagande väntetider, stängda vårdplatser och personalbrist. Varhelst man befinner sig på sjukhuset talar folk om samma sak, allt handlar om bristen på vårdplatser och bristen på sjuksköterskor. Läget är pressat och vissa avdelningar kan ha en beläggningsgrad på över 100 procent. De är nästan konstant överbelagda. Många patienter är dessutom ”utlokaliserade”. Med det menas att man lägger exempelvis en ortopedpatient på en avdelning tillhörande plastikkirurgi. Utlokaliseringar är aldrig bra eftersom patienter som hamnar på ”fel” avdelning får sämre vård. Personalen avskyr att behöva ta hand om patienter med åkommor som de inte är experter på.

Situationen är inte hållbar eftersom överbeläggningar och utlokaliseringar skapar en arbetssituation som är övermäktig för personalen, som i sin tur blir sjukskriven eller säger upp sig. En ond spiral startar.

Vad är då idealtillståndet? Intressant nog finns det en hel del kunskap att inhämta om vårdlogistik för den som så önskar. Jag själv har bara precis börjat lära mig hur detta funkar, men en sak som jag fick lära mig som också var en aha-upplevelse var skillnaden mellan resurseffektivitet och flödeseffektivitet. Man kan använda resurserna effektivt  – alltid ha patienter i alla sängar – men inte om man vill ha flödeseffektivitet samtidigt, för om alla sängar är upptagna hela tiden finns ingen flexibilitet. Då får man trafikstockning. En kö uppstår.

Överbeläggningarna är det samma som köer. Anledningen till att vårdavdelningarna är överfulla är att patienterna väntar på att få komma någon annanstans. Antingen ska de vidare till operation eller till en vårdplats hos kommunen. Men om det är trafikstockning, vilket det ofta är, blir de fast på vårdavdelningarna.

I den nyligen publicerade statliga utredningen Effektiv vård, SOU 2016:2, nämns att riktmärket på akutsjukhusen bör vara att ha en beläggningsgrad på 85 procent. Det är det jag menar med en situation där det råder underbeläggning istället. 100 procents beläggningsgrad betyder att det inte finns någon ledig kapacitet någonstans, vilket ofelbart leder till trafikstockning. 95 procent är också för högt. Det är vad Akademiska sjukhuset har i snitt, och det är uppenbart för högt.

Ett enda ärende ändrar givetvis inte mycket och jag sitter ju dessutom i opposition och får räkna med att få det avslaget. Inte heller löser man Ackis alla problem med att bara titta på patientflödena, men någonstans måste resan mot ett effektivare sjukhus börja. Med statistik på överbeläggningar m.m. kan man få en uppfattning om flödeseffektiviteten ökar eller inte.

Vinstförbudet är värt ett nyval

Nu har jag läst överenskommelsen som MP, V och S gjort om vinstdrivande företag i välfärden. Jag är ärligt överraskad över att S kan gå så långt att man mer eller mindre vill förbjuda vinst helt och hållet. Att MP står bakom detta är än mer obegripligt. Det här är döden för många hårt arbetande företagare.

Förra veckan träffade jag en vän som berättade om sitt företag. För kanske 15 år sedan startade han och några vänner ett företag som tillhandahåller stöd för psykiskt sjuka. Klienterna är inte sjukare än att de klarar sig själva men måste ha stöd. Firman är liten och har gått bra. Min vän har tjänat bra med pengar på det.

Frågan är nu: Har han snott pengar av skatten? Historien bakom det här företaget var att tre personer slog sig samman för att se kunde erbjuda bättre vård än den kommunen tillhandahöll. Gick det att göra bättre? Smartare? Högre kvalitet? Det blev till och med uppmuntrade av kommunen som tyckte att det behövdes alternativ. Kommunen var inte rädd för konkurrens.

Hårt och skickligt arbete betalade sig. Det visade sig att de var smartare och bättre än kommunen. De kunde ge klienterna precis vad de behövde. Det blev pengar över.

Men vems pengar handlar det om när företaget har levererat precis vad som har överenskommits? Är det företagets? Eller ska företaget betala tillbaka de pengar som blir över?

Enligt vänsterpartierna ska pengarna uppenbarligen betalas tillbaka, för annars är det ”slöseri”. Att kommunens egen verksamhet gör av med alla sina pengar utan att leverera högre kvalitet ses inte som slöseri.

Resultatet av detta bli att den som anstränger sig, jobbar hårt för en bra sak, bestraffas för det. Medan den som inte vill utveckla sin verksamhet, inte vill arbeta hårt, inte bryr sig om att använda pengar effektivt utan låter dem rinna mellan fingrarna får beröm och kallas för ”solidarisk”.

Hela denna filosofi är genomrutten. Enligt planerna ska en lagstifning vara på plats 2016. Jag hoppas att detta blir Stefan Löfvens sista stund som statsminister, att detta i grunden företagsfientliga förslag tvingar fram ett nyval. Det är det värt.

(Jag kan inte säga vilket företag eller kommun det handlar om, men det är inte Uppsala.)

___________________________
Pingat på intressant.se.

Finns det för få vårdplatser?

Antalet vårdplatser spelar en stor roll för hur människor uppfattar tillståndet i sjukvården. Det är platsbrist och vårdköer. Samtidigt försöker sjukhusen minska antalet vårdplatser Hur kan det gå ihop?

Jag önskar att jag kunde skriva ett flygblad med texten ”Fler vårdplatser nu!”, nu när jag samlar kryss i personvalet till landstinget. Rösterna skulle välla in. Men jag kan inte göra det för ämnet är komplicerat och jag försöka ge mig på en förklaring.

Det är fyra faktorer som påverkar antalet vårdplatser: 1) bättre behandlingsmetoder, 2) brist på kommunala omsorgsplatser för färdigbehandlade patienter, 3) brist på sjuksköterskor som gör att man måste hålla platser stängda och 4) ineffektiva patientflöden.

Det finns en allmän trend att ersätta behandlingar som kräver att patienter ligger inne med att de bara behöver komma över dagen. Dagkirurgi betyder att en patient opereras och skickas hem samma dag. Det finns även diagnoser som idag inte behövs opereras utan kan behandlas på andra sätt.

Vårddygn är dyra och vården försöker därför styra bort behandlingar som kräver att patienter måste övernatta. Detta är en bra utveckling eftersom den gynnar både patienten och gör att landstinget kan spara pengar.

Denna positiva utveckling motverkas dock av andra faktorer som gör att folk ifrågasätter det som är en naturlig strävan att minska behovet av dyra vårdplatser.

En sådan faktor är att färdigbehandlade patienter ligger kvar i sängarna på sjukhuset i väntan på att de ska bli omhändertagna av kommunerna. Kruxet här är att ansvaret för färdigbehandlade patienter egentligen vilar på kommunerna och inte på landstinget. Landstinget är extremt ovilligt att hjälpa de kommuner som inte tar ansvar för sina gamla – för det är gamla människor det handlar om. Varför ska landstinget betala för att kommunerna inte har tillräckligt med omsorgsplatser?

Kommunerna blir visserligen skyldiga att ersätta landstinget för de färdigbehandlade patienter de låter ligga kvar på sjukhuset, men först efter fem dagar. Det är reglerat i lag. Jag tycker att lagen är skräp, eftersom det är uppenbart att landstinget är förlorare, men landstinget kan inte ändra på lagen.

Ytterligare ett problem är bristen på sjuksköterskor som har förvärrats på senare tid. Utan sköterskor måste sängplatser stängas. Bristen är ett nationellt problem. Det här är någonting som riksdag och regering måste ta tag i. Är det lönerna det hänger på? Är det arbetsförhållandena? Ett landsting som vårt är för litet för att lösa problemet. Det vi kan göra är att försöka vara en så god arbetsgivare som möjligt.

Slutligen har ett stort sjukhus som Akademiska problem med att få olika verksamheter att fungera effektivt tillsammans. Exempelvis är ortopedi en verksamhet och röntgen en annan. En ortoped kan inte behandla sin patient om denne inte röntgas först, men om det inte finns tid hos röntgen får patienten istället ligga och vänta, och den väntan kan bli lång. Ineffektiva patientflöden gör att vårdplatser på detta vis är upptagna i onödan.

Den här lilla analysen av problemen med vårdplatser är lite deprimerande eftersom jag inte kan presentera någon fiffig lösning. Det vi har gjort i landstinget är att att försöka skapa ”mellanvårdsplatser” för färdigbehandlade patienter som inte kan lämnas själva men som inte heller måste ligga på exempelvis en intensivvårdsavdelning. Man kan säga att man flyttar en patient från en dyr säng till en mindre dyr i väntan på kommunen.

Ytterligare en sak som går att göra här och nu är att intensifiera det arbete med vårdlogistik som pågår på Akademiska sjukhuset. Vårdlogistik handlar om hur en patient slussas igenom systemet så smidigt som möjligt. Man skulle kunna tro att det är något som ett ledande forskningssjukhus var världsmästare i, men så är det inte. Faktum är att arbetet med vårdlogistik är ganska nytt för Ackis.

Finns det någon sensmoral? Ja, att man inte ska lyssna på de partier som har ”Fler vårdplatser nu!” på agendan. De har helt enkelt inte koll på läget. Möjligtvis skulle man kunna tänka sig parollen ”Fler mellanvårdsplatser nu!” eller ”Mer vårdlogistik nu!” Inte så sexigt, men mer rättvisande.