Kategori: Litteratur

Skönlitteratur som facklitteratur

”Det är helt otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan”. Ja, hur kan det vara möjligt?

Alevtina Parland skriver i UNT hur hon som högstadielev fått läsa litteratur på riktigt i Ryssland, men aldrig i Sverige.

För två år sedan skulle jag ha tänkt ”Äsch, vad finns det att diskutera om en text?” Men i S:t Petersburg lärde jag mig att texter kan tolkas på olika sätt. Man försöker förstå vad författaren vill ha sagt och märker att här kanske finns påverkan av kyrkans inflytande, här kanske finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare och så vidare.

Ja, just så. Så är det med litteratur. Allt som skrivs är ett avtryck av samtiden på ett fascinerande, kaleidoskopiskt vis. Skönlitteraturen har också den konkurrensfördelen gentemot facklitteraturen att den är behaglig att läsa även för efterkommande generationer. Facklitteratur är träig, och måste vara det eftersom den använder språket mycket mer tekniskt än vad de skönlitterära författarna gör. Därför är det sällan en läsupplevelse att läsa en fackbok från förr. De skönlitterära historierna är dock konstnärliga upplevelser, som alla kan njuta av långt efter att de skrevs.

På så vis blir de skönlitterära verken bärare av kunskap från generation till generation. Alla fackböcker utom ett litet fåtal klassiker som Platon, Machiavelli eller Kant, har ett bäst före datum. Men bra skönlitteratur står sig.

Jag är en fackboksläsare och en ganska nördig sådan. Jag är så akademiskt insnöad att jag inte kan förstå att det finns seriös kunskap utanför den vetenskapliga fackboken. Jag är mentalt skadad av min utbildning.

Men på senare år har jag tvingat mig själv att öppna ögonen för den icke-systematiserade kunskapen. Allt det tänkande som människor producerar men som inte alls lever upp till de grundläggande villkoren för god vetenskap. Skönlitteraturen hör till denna typ av kunskap. Vetenskapligt sett är det substantiella innehållet i en roman som bäst spekulativ filosofi.

Icke desto mindre är skönlitteraturen i många avseenden viktigare för mänskligheten än fackböckerna, i alla fall när man talar om humaniora. Inte såsom forskning, för det är inte forskning, utan som förmedlare av kunskap. Det är skönlitteraturen vi minns och som vi använder som referenspunkter i samtal med varandra. Att läsa skönlitteratur är såsom att läsa historia, statsvetenskap, psykologi och sociologi samtidigt.

Svensk inskränkthet i sin prydno – Schlaug och C.S. Lewis

Ett sällsamt illa exempel på svensk inskränkthet publicerades av Kyrkans tidning förra veckan, även om jag först nu fick syn på det. Birger Schlaug konstaterer i en artikel att C.S. Lewis är nazist, en föregångare till Anders Behring Breivik.

Normalt sett är Schlaug en av Sveriges skickligaste debattörer så jag är verkligen förvånad, och lite besviken, över att också han använder Breivik som tillhygge.

CS Lewis Statue, Connswater
C.S. Lewis som staty.

Varför skulle då C.S. Lewis vara nazist? Schlaug citerar Lewis:

Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.

”Plötsligt vänder det sig i magen”, skriver Schlaug. Om det inte hade varit för att dessa ord skrivits av den berömde barnboksförfattaren Lewis, hade vi trott att texten varit skriven av en nazist. Men boken trycks ”om och om igen. I USA förstås”.

Lewis är alltså ett slags nazist som gillas av de ”vanliga” religiösa knäppskallarna i USA. Hur kan det därför komma sig att Lewis används av Svenska kyrkan i undervisning om kristendom på s.k. Alphakurser?

Svaret kan vara så enkelt att C.S. Lewis skrev sin mest kända bok om kristendom Kan man vara kristen? under andra världskriget.

Jag är ingen Lewiskännare så jag kan inte ge en fyllig tolkning av innehållet, men att inte spontant förstå vad det är Lewis syftar på känns verkligen insnöat. När han skrev sin bok sände Storbritannien soldater i strid med det uttalade syftet att döda tyskar. Nazisterna höll på att lägga under sig hela Europa, och Lewis menade, precis såsom många idag gör, att självförsvar är moraliskt rättfärdigt.

Lewis var ingen pacifist, och kristendomen lär inte ut att pacifism är moraliskt överlägset självförsvar. (Varför? Jo, därför att pacifism betyder att man inte försvarar den svage när denne angrips av den starke. Det är inte att älska sin nästa.) I konsekvens härmed har en kristen soldat rätt att döda en fiende, om det är så att denna fiende ämnar förslava en hel världsdel, spärra in oliktänkande och utrota judar, romer, homosexuella och alla med Downs-syndrom osv.

Att Schlaug inte kan se detta, trots att han rimligen kan Europas historia lika bra som jag, och nog vet vid vilken tid Lewis skrev sin bok, tror jag beror på vanlig svensk inskränkthet. Tyvärr är det många i vårt land som tror att Sverige 2012 är jordens intellektuella och moraliska mittpunkt.

_________________

Pingat på intressant.se.