Kategori: Media

Det behövs ingen reglering av Facebook och Twitter

Jag har varit med tillräckligt länge för att tro att jag kan säga något om den politiska debatten på internet. Att det just nu skrivs mycket oförskämdheter och regelrätt hat är inte så roligt, men det är inte säkert att det kommer att fortsätta. Reglering som föreselagits av kulturministern kommer därför sannolikt inte att behövas.

Låt mig ta det från början. Internet kom på bred front i Sverige omkring 1994–1995. Webb och e-mail var nytt. Elektroniska diskussionsforum hade redan funnits tidigare, men nu blev de tillgängliga för många fler. Jag var en av dem som gav mig ut på nätet och debatterade och har hållit på så sedan dess. Alla de problem som vi har idag med Facebook och Twitter fanns redan från början.

5357865167_7754c2f6a5_b
Även förr bråkade folk på internet.

Det första som hände var att folk inte kunde hantera meningsutbyten på e-mail ordentligt. Före e-mailens intåg ringde man till varandra, och det är alltid lättare att nyansera sina ord i tal. I skrift faller mycket bort, vilket gjorde att folk kunde känna sig kränkta för vilka formuleringar som helst. Ingen använde smileys och var man på fel humör gick det ironiska skämtet inte hem utan gick över i aggressiva meningsutbyten. Vi fick ett nytt ord för detta ”flejma” efter engelskans ”flaming” för att beskriva upphettade meningsutbyten.

Vad var det som orsakade e-mailbråken? Dels ovana vid att använda det skrivna språket (något som de brevskrivande generationerna förr i tiden var bättre på), dels snabbheten i mediet. Med några knapptryck kunde man sätta den andre på plats – trodde man. Därtill är det ju alltid lättare att förolämpa någon när man inte behöver träffa denne ansikte mot ansikte.

Så småningom lärde vi oss hantera e-mail. Utvecklingen såg likadan ut på olika debattforum. Från början var debattforumen utan moderatorer, men med tilltagande anarki såg alla till att skaffa sig det. Flashback är det som mest liknar det tidiga internets diskussionsforum och även där finns moderatorer som ingriper om debatterna spårar ur.

Diskussionsforumen kom sedan att flyttas över till tidningarnsas internetsidor. Dels tillhandahöll man diskussionsforum, dels hade man kommentarsfält till nästan alla artiklar. Inte heller här kunde folk sköta sig ordentligt, utan mediebolagen införde granskningar och moderatorer. Till sist gav man upp och slutade med kommentarsfält.

Omkring 2005–2006 kom nästa stora steg – bloggarna. Bloggar fanns givetvis tidigare också, men nu skaffade alla möjliga människor en blogg. Jag var en av dem som startade min blogg då.

Bloggarna skapade i det närmaste panik! Ska vem som helst kunna säga vad som helst till en stor publik? Utan kvalitetsgranskning! Oerhört! Ungefär så var stämningen bland många etablerade journalister som plötsligt hade fått konkurrens av glada amatörer som inte kunde något om journalistik men skrev ändå.

Vi bloggare brydde oss inte om detta utan körde på, och det var då vi började kalla etablerade medierna för ”gammalmedia”. Begreppet ”sociala medier” fanns inte än utan man kallade bloggarna för ”nya medier” och liknande.

Givetvis var det många bloggare som bara skrev strunt, precis som de etablerade journalisterna sa, men folk vill inte läsa strunt och därför skedde en naturlig utslagningsprocess. Skräpbloggarna försvann. Kvalitetsbloggarna blev kvar. Paniken la sig även hos gammelmedia.

På bloggarna fanns också kommentarsfält och inte heller där kunde folk bete sig som folk. Jag minns att jag ibland fick gå in en gång om dagen för att kolla att ingen skrivit något rasistiskt eller postat tusen länkar. Någon enstaka knäppskalle fick jag blockera.

Vad hände sen? Jo, nu kom Facebook och Twitter in på scenen. Först visste ingen vad man skulle ha dessa verktyg till, men jag var själv en av de första som insåg att det som kallas ”status” på Facebook kunde användas politiskt. Från början skrev folk mycket kort: ”Hemma” eller ”På jobbet”, och inget mer. Sen var vi några som upptäckte att det inte fanns någon begränsning i antalet tecken och började skriva andra saker.

När Facebook och Twitter började bli riktigt stora för något år sedan ledde detta till att intresset för bloggarna minskade. Intresset för att kommentera försvann också, i alla fall hos mig.

Nu har diskussionen som tidigare fördes i e-maillistor, diskussionsforum och bloggar med kommentarsfält flyttat över till Facebook och Twitter. Och det dåliga beteendet har flyttat med.

Mitt samlade intryck är att det dåliga beteendet är detsamma som det har varit hela tiden och de idéer som dyker upp om att man måste reglera Facebook och Twitter har jag hört förut. Samma sak sas om bloggarna och kommentarsfälten bara för några år sedan.

Betyder detta att vi bara ska se framtiden an? Nej, vi ska naturligtvis arbeta för att folk i allmänhet skärper sig. Jag håller med om att vi just nu har ett dåligt beteende hos onödigt många. Det rena hatet som förekommer nu fanns inte heller i samma utsträckning förr.

Men jag tror ändå att Facebook och Twitter kommer att självsanera sig. Vem vill vara på en plats där folk beter sig som idioter? Inte jag. Vi vet inte heller hur länge Facebook och Twitter ska vara så här stora arenor. Se på den yngre generationen som inte är lika road av Facebook. Det behövs alltså ingen statlig reglering.

Till sist, vilka är det som beter sig som idioter? Det är i stort sett bara män. Det är egentligen fel av mig att skriva om ”folk”, för även om det självklart finns många kvinnor som beter sig illa, är idioten i nio fall av tio en man.

Argumentets primat – den sansade diskussionen

Argumentets primat, vad är det? Jo, det är uppfattningen att det är argumentet i sig som är intressant att granska i en debatt, men inte avsändaren. Det är idealet för det rationella samtalet, utformat i den akademiska tradition som grundlades av de gamla grekerna för två och ett halvt tusen år sedan.

Den samhällspolitiska debatten kommer aldrig att kunna nå detta ideal helt och hållet, men det är ändå eftersträvansvärt. Ju oftare vi ser till argumentet och inte personen, desto bättre kommer vårt demokratiska samtal att vara.

Tyvärr tycks den offentliga debatten i Sverige just nu vara nere på en bottennivå. Jag kan inte påminna mig om att debattklimatet har varit så här dåligt på länge.

Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg och där framträdde Amineh Kakabaveh och berättade om sin bok. Kakabaveh är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag stannade till och lyssnade, och kunde direkt förstå varför hon blivit vald till riksdagen. Hennes lyskraft är påtaglig, och jag gissar en röstmagnet. Ändå är hon just nu under utredning av sitt parti. Hon kan komma att uteslutas.

Hennes misstag ligger i att hon la ut en falsk film på sin Facebooksida som påstods visa hur islamsk extremism breder ut sig i Sverige. Filmen är försedd med SVT:s logga och en fejkad översättning till svenska. Innehållet är uppenbart rasistiskt.

Varför la hon ut filmen? Jag uppfattar det som ren obetänksamhet. Kakabaveh är socialist, skolad i den gamla socialistiska andan och inte infekterad av moralisk relativism. Hon kämpar för kvinnors rättigheter mot förtryckande religiösa seder. I sin kamp förivrade sig hon och lurades av en falsk film. När det framkom att det var ett misstag ångrade hon sig och bad om ursäkt. Men partiet har inte kunnat förlåta.

Ett annat exempel är den borgerliga debattören Tino Sanandaji som bedriver opinonsbildning när det gäller invandringspolitiken. Sanandaji har på egen hand byggt upp en mycket hög trovärdighet när det gäller att slå hål på felaktiga föreställningar om att asylinvandringen skulle vara en vinstaffär för det svenska samhället. Sanandaji har mer än någon annan lyckats få, i alla fall det borgerliga Sverige, att förstå att sysselsättningen hos invandrare generellt sätt är lägre än hos infödda svenskar och att detta är ett betydligt större problem än vad många hittills har velat tro.

Sanandajis problem är dock detsamma som Kakabavehs. I ett tillfälle av obetänksamhet skrev han på ett upprop till stöd för tidskriften Nya Tiders rätt att närvara vid bokmässan. Hans argument var att även tidskrifter med icke aptitliga åsikter ska ha rätt att komma till tals. Sanandaji skriver: ”Om yttrandefrihet inte gäller nazister gäller det ingen. Jag har därför skrivit på uppropet på Facebook att låta Nya Tider delta i bokmässan.”

Vad han inte var uppmärksam på var att initiativtagarna till uppropet skulle skicka in texten som debattartikel till Expressen och SVT. Den kom sedermera att publiceras i Göteborgs-Posten istället. Av innehållet i uppropstexten framgår att avsändaren är Nya Tider självt. I praktiken kom därför Sanandaji att underteckna ett upprop av den högerextrema tidskriften Nya Tider.

Han har sedermera förklarat att detta var ett misstag och att han inte hade förstått att texten skulle publiceras som ett debattinlägg. Men förståelsen för misstaget är litet. Det är många som länge har velat stämpla Sanandaji som högerextrem eftersom han är tuff i sin debattstil och har utmanat många auktoriteter i debatten.

Viljan att på detta sätt ta död på debattörer strider helt mot idealet om det goda samtalet. I det här fallet riskerar två udda men viktiga debattörer att försvinna från den offentliga scenen om deras misstag inte förlåts.

Ytterligare ett tragiskt exempel på hur det offentliga samtalet har förfallit är Trump-vågen och dess spegelbild bland de påstått finare kretsarna. Med Trump-vågen menar jag det omfattande misstroendet mot etablissemanget och inte minst etablerade medier. Länge var det bara inom de högerpopulistiska kretsarna som man kallade medierna för ”ljugande PK-media” och vräkte ur sig spydigheter. Det var på sajter som Avpixlat man hängde. Men det som har hänt är att samma retorik flutit ut på sociala medier vilket har gjort att allt fler har hängt på och försämrat debattklimatet avsevärt.

Att jag kallar detta för Trump-vågen är för att Donald Trump lyckats bygga hela sin kampanj på denna retorik. Men den är välrepresenterad i Sverige. Den dyker ibland upp på min Facebooksida – som på senare tid har blivit en diskussionssida für alle. Jag tillåter inga fasoner, men det är uppenbart att om jag inte var noga skulle ogräset börja växa.

Men det märkliga i detta är att denna rörelse har fått sin motsvarighet bland dem som vill bekämpa Trump-vågen. Det senaste exemplet är paret Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet och Cecilia Hagen, krönikör i Expressen. Först skrev Ramberg ett blogginlägg där hon liknade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali vid en brun råtta. Ramberg menar att Bali gjort sig till ”taltratt” för gatans parlament. För detta fick Ramberg hård kritik, och har försökt förklara sig och mildrat sin ursprungliga formulering, men inte ändrat sig i sak.

Därefter skrev Cecilia Hagen en krönika till stöd för Ramberg på temat ”Hur blir vi av med de mänskliga brunråttorna?”. Svaret skulle vara med gift, enligt Hagen.

Vad skiljer Rambergs och Hagens retorik från Donald Trumps? Ingenting.

Ramberg skriver på sin blogg att hon tagit emot många hatmejl efter sitt inlägg, och det är tragiskt men inte överraskande. Om man sänker sig till den låga nivå att man kallar meningsmotståndare för råttor har man öppnat dörren för de mänskliga råttor som verkligen existerar.

Den låga retoriken och hatmejlen är inte heller något som bara finns till höger utan som Alice Teoderescu på Göteborgs-Postens ledarredaktion vittnat om är även hon måltavla för hatmejl.

Hur återställer vi det goda debattklimatet? Hur kan vi återigen få idealet om argumentets primat att vara vägledande?

Jag tror vägen tillbaka måste vara att lägga band på sina känslor, argumentera tufft men faktabaserat, och acceptera att människor ibland förivrar sig, säger fel, gör dumma saker, men inte är onda rakt igenom på grund av enskilda misstag.

På min Facebooksida har jag sagt att diskussionen är fri men att man bara ska skriva saker som man själv vågar säga till sin meningsmotståndare ansikte mot ansikte. Det är många som törs vara spydiga bakom sina datorer men inte i verkligheten. Att vara tuff betyder inte att man också måste vara sårande, bara att man är rättfram. Jag har inte heller förbjudit förolämpningar och härskartekniker. Ibland kan det vara befogat, säger jag, eftersom det är det även i verkliga samtal. Men att fördöma varandra i högstämt tonläge, skicka hatmejl eller kalla varandra för råttor, gör vi mycket sällan, eller hur? Varför ska vi då göra det i offentligheten?

Nej, debatten om Ryssland är inte ”polariserad”

Idag handlade Sveriges Radios program Konflikt om Ryssland och debatten om detta land i Sverige. Programmet är till största delen mycket välgjort, inte för att undertecknad medverkar, utan för det mycket bra reportaget av Johanna Melén, en av SR:s Rysslandskorrar. Däremot utgår programmet från en felaktig vinkel när det påstås att debatten om Ryssland i Sverige blivit ”polariserad”.

Den reporter som intervjuade mig när jag i måndags (5/9) talade om min bok på Stockholms stadbibliotek frågade mig varför debatten blivit polariserad. Jag svarade då att jag inte ansåg att den var det, men tyvärr kom just det svaret inte med i programmet. Mitt svar stred mot grundtesen för programmet och jag förstår att det därför inte passade in i dramaturgin, men jag håller fast vid att det inte finns någon polarisering och att den valda vinkeln för programmet därför är missvisande.

Det finns en debatt och den är känslosam i vissa avseenden. Så långt håller jag med programmakarna, men för att man ska kunna tala om ”polarisering” så måste det finnas en skala med två poler och människor som drar sig mot varsin pol. Ordet polarisering använder man för att beskriva debatter där människor sluter upp bakom två konkurrerande uppfattningar och där möjligheterna till samsyn mellan de två lägren är liten.

Så ser inte Rysslandsdebatten ut i Sverige. Jag nämnde för reportern att alla partier i riksdagen är eniga i sin syn på Rysslands folkrättsvidriga agerande avseende Ukraina. Alla partier står bakom EU:s sanktionspolitik. Alla fördömer ockupationen av Krim.

Bland utrikespolitiska experter på universiteten, Utrikespolititiska Institutet, Totalförsvarets forskningsinstitut m.m. finns inte heller någon som menar att Ryssland agerat försvarbart avseende kriget i Ukraina. Jag kan ha missat någon avvikande röst från denna sfär, men jag tror inte att jag har gjort det.

Mediernas Rysslandskorrespondenter är inte heller oeniga i sin rapportering om hur den ryska regimen är eller vad den gör i Ukraina. Rapporteringen är mycket samstämmig, vilket inte beror på att de beundrar och tar efter varandra, utan för att det finns en verklighet att rapportera om som ser ut på ett visst sätt. De svenska korrespondenterna rapporterar samma sak som BBC, Reuters, New York Times, Der Spiegel osv.

När i stort sett alla har ungefär samma bild av verkligheten kan man inte tala om polarisering.

Vad som finns i Sverige är dock några röster som av någon anledning inte tar intryck av den information som medier och Rysslandsexperter tillhandahåller och som därför har avvikande mening. I vissa fall handlar det om enskilda individer som en av Sveriges tidigare Moskvaambassadörer, Sven Hirdman (som alltså inte är den ende ambassadör Sverige har haft i Moskva) eller chefredaktören på magasinet Filter, Mattias Göransson. I andra fall handlar det om öar av personer som Aftonbladets kulturredaktion, den nybildade Svensk-ryska vänskapsföreningen eller Donbassföreningen. Vid sidan av dessa grupper finns också i oorganiserad form en stor grupp människor inom den så kallade högerpopulistiska gruppen. De utgör inget gemensamt åsiktskluster, ingen gemenskapskänsla finns dem emellan, men där är ändå tillsammans en grupp av Putinapologeter. Några av dem försvarar Putin. Andra försvarar inte men vill ”förstå” (dvs. ursäkta).

Putinapologeterna finns där och deltar friskt i debatten, men hur många är de? Drar de anhängar till sig? Nej, de gör ju inte det och kan därför inte sägas utgöra representanter för ett bredare åsiktssegment inom allmänheten.

Jag förstår att ett radioprogram måste ha ett dramaturgiskt upplägg. Ett enkelt sätt att rapportera om ett sahmällsproblem är att säga att det finns en debatt och att debatten har två sidor. Därefter ger man lika stort utrymme åt båda sidor. Men ibland blir denna enkla modell att skapa balans skev om det är så att man lyfter fram udda minoritetsuppfattningar och låter påskina att de har ett brett stöd hos allmänheten.

Hur skulle SR istället ha lagt upp programmet? Enklast hade varit att säga att det finns en utbredd konsensus i synen på Ryssland i Sverige och övriga västländer, men att det också finns avvikande meningar av olika slag. Då blir minoritetsuppfattningarna representerade i programmet men man slipper att felaktigt påstå att det finns en ”polarisering”.

Journalistikens kris fortsätter

Invandringspolitiken fortsätter att vara ett omöjligt projekt för många journalister att hantera sakligt. När det även drabbar SVT:s främsta nyhetsreportrar, några av dem som verkligen ska vara proffs, och flagranta misstag sker i direktsändning, undrar jag om det inte är dags för TV-bolaget att tillsätta en haverikommission. Hur kan det bli så fel?

Diskussionen om sexuella trakasserier i samband med musikfestivaler började med Köln-händelserna vid nyåret. Det kom fram att liknande systematiska trakasserier hade hänt i Sverige också på musikfestivalen We are Sthlm. Parallellt med detta har vi också haft många rapporter om sexuella ofredanden på badhus.

Uppmärksamheten har gjort att nyhetsjournalisterna varit mer uppmärksamma på de musikfestivaler som har hållits nu under första delen av sommaren. Bra rapporter finns att tillgå i lokalpressen.

Döm då om min förvåning när jag på Twitter får syn på detta:

Anna Hedenmo är en av SVT:s tyngsta politiska reportrar. Vad menar hon med att det inte finns bevis? Jag tittade därför på intervjun som Anders Holmberg gjorde med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

akessonisvt

Intervjun är direkt pinsam. Gång på gång frågar Holmberg Åkesson vad han har för belägg för att det skulle vara utländska män som ligger bakom trakasserierna. Jag förstår att Åkesson inte riktigt vet vad han ska svara för det är som om Holmberg nyss kommit tillbaks från en längre resa i yttre rymden.

Hur stor omfattningen är avseende trakasserierna på just musikfestivalerna vet jag inte. Men det är ju bevisat att de verkligen har förekommit och att de även skett på badhus. Någon brist på nyhetsrapportering finns inte.

Av någon anledning kom musikfestivalen ”Putte i parken” i Karlstad att hamna i fokus på grund av att polisen på sin hemsida skrev att det var ensamkommande barn som låg bakom ofredandena. Polisen skrev:

Det är med sorg polisen konstaterar att unga tjejers upplevelse av festivalen är att deras kroppar är allmän egendom som ett antal män tar sig rätten att tafsa på.Att få främmande händer på sin rumpa, sina bröst, att man sticker in händer innanför kläder och även kysser vederbörande är vad anmälningarna innefattar. Det här är ett helt oacceptabelt beteende och det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn.

Strax därefter ändrade myndigheten sin officiella formulering och tog bort kommentaren om ensamkommande barn på sin hemsida, men ansvarig chef, som antagligen varit den som ändrat den officiella informationen, hade dagen dessförinnan till Nya Wermlands-Tidningen sagt samma sak: ”Under fredagen kan jag bekräfta att det rörde sig om ensamkommande barn”.

Han nämnde också att detta var en ny situation för polisen att hantera: ”Det är en markant ökning av den här typen av brott”.

Måhända var det polisens förvirrade uttalanden om vad som hade hänt i Karlstad som fick Anders Holmberg och Anna Hedenmo att tro att inga rapporter om sexuella trakasserier var sanna. Holmberg hänvisar i sin intervju till musikfestivalen i Bråvalla, och att det i alla fall där inte kan bevisas ha förekommit trakasserier av utländska män, men vad hjälper det när det finns mycket annan rapportering att stödja sig på? T.ex. alla händelser med ofredanden på badhus eller det faktum att själva brottet som sådant är nytt. Det nya är att en grupp män omringar en kvinna och förgriper sig på henne. Att detta är nytt finns som sagt bekräftat.

Så här dålig journalistik kan vi inte leva med. Rädslan för att spela främlingsfientliga krafter i händerna fortsätter att blockera många reportar mentalt. Det leder till en osaklig rapportering och att förtroendet till etablerade medier försämras.

Jag har full förståelse för alla som inte vill att hela gruppen ensamkommande barn ska komma att förknippas med den här typen av brott, eftersom det ju rimligen endast är några av dem som är skyldiga. Men det är när problemen förtigs och rykten tillåts härja fritt som den värsta skuldbeläggningen utbryter. När Aktuellts reportar inte förmår ta tag i frågan på ett seriöst sätt bidrar de mer till ryktesspridningen än vad någon enstaka rasistisk gnällspik gör.

Som avslutning vill jag tipsa om programmet Medierna i P1 som uppmärksammade den diskussion som varit på Sveriges Radio. Det var reporten Jörgen Huitfeldt som skrev en kritisk kommentar om journalistiken omkring migrationsfrågor på sin Facebooksida. Stort bråk utbröt. Positivt med detta är att en tillnyktring är pågång. Huitfeldt är en av Sveriges Radios seniora medarbetare, programledare i Studio Ett. Negativt är emellertid att tillnyktringen inte kommit till SVT:s Aktuellt ännu.

Problemet är att frågan i sig är osaklig

Mats Svegfors, före detta VD för Sveriges Radio, skriver i DN att han tycker det var rätt att ställa frågan om judarna har ett ansvar för den framväxande antisemitismen i Sverige. Det skulle vara för att den är ”vanlig”. Men nej, så enkelt är det inte.

Problemet är att frågan är osaklig till sitt innehåll och en sådan fråga kan inte ställas hur som helst. Bland vetenskapsjournalister finns en diskussion om hur man ska göra med pseudovetenskap. Ska dessa frågor alls beröras? Låt säga att någon menar att ”chemtrails” finns – idén att det som är kondensstrimmor efter jetflygplan egentligen skulle vara besprutning av kemikalier för att påverka klimatet – ska han ges tid i radio för sina teorier?

Eller ta exemplet med elallergi. Den medicinska expertisen menar att denna sjukdom inte finns. Ändå finns det människor som hävdar att de verkligen blir sjuka av el. Är det rätt att behandla dessa två ståndpunkter lika?

Frågan om judarna har ansvar för den framväxande antisemitismen i Europa är av samma karaktär. Den bygger på en fördom, en urgammal myt som funnits i århundraden. Det ligger lika mycket sanning i den som idén om chemtrails och elallergi. Den frågan kan inte ställas hur som helst.

Däremot är det viktigt att fördomsfulla frågor behandlas om det är så att de är vanligt förekommande. Och så är det i det här fallet. Men då formulerar man sig inte på det sätt som Helena Groll gjorde, utan man markerar tydligt att frågan är annorlunda. Exempelvis säger man: ”I Europa har vi ett arv av antisemitism. Det gör att mytbildningar om judar florerar. En sådan mytbildning är att det skulle vara judarna själva som har ansvaret för antisemitismen. Har du stött på denna myt någon gång?”

På så vis kan även en osaklig frågeställning föras upp till diskussion. Skillnaden blir att man diskuterar frågan i sig och om den har fog för sig istället för att utgå ifrån att frågans premisser är rimliga.

Det är värt att lyssna på hur Helena Groll formulerar sig. Hon markerar inte att frågan är osaklig till sitt innehåll. Det är därför som det blir fel.

Addendum:

Mats Svegfors har två sakfel i sin artikel som också kan vara värda att peka på. Svegfors skriver:

Jag tycker att det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har. Så långt håller jag verkligen med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Men det hindrar inte att tankefiguren finns och är alltför vanlig. Det är då inte orimligt att ta fram och demontera den. Orimligt är dock att börja dödskallemärka vissa frågor.

Som framgår av inspelningen kopplar inte Groll samman Israel med frågan om antisemitism, utan hon frågar om judar. Israel nämns inte.

Svegfors skriver också att Sveriges Radio har avlägsnat klippet från sitt arkiv. Inte heller det stämmer. Arkivet finns på Kungliga Biblioteket. Där är sändningen i sin helhet sparad. Den redigerade biten finns inte på SR:s hemsida, men det är alltså inte hemsidan som är arkivet.

________________________
Pingat på intressant.se.