Stefan Olsson

Ska man tro på Aftonbladets källor om vad som försiggår i Socialdemokraternas verkställande utskott? Jag måste ärligt erkänna att jag inte vet.

Aftonbladet är en tidning som tycker att kriminella, som har det som sin yrkesspecialitet att ljuga, duger som källor. Nu påstår man sig ha bra insyn i vad som försiggår inom sossarnas VU:

Aftonbladet kan i dag avslöja att falangstriderna i den absoluta partitoppen gör att ledamöterna har mycket svårt att enas om en tillfällig lösning. Blockeringarna i VU kan komma att tvinga fram en tidskrävande extrakongress.
– Det är väldigt, väldigt låst i VU. Ska de kunna enas till på fredag så måste de hitta en ny kandidat utanför den vanliga kretsen, säger en tung S-källa.

Med tanke på att det är samma journalister som bevakar S-krisen som låg bakom drevet mot kungen, och samma redaktion, samma redaktörer, finns det ingen anledning att tro på någonting.

Tydligt är i alla fall att Aftonbladets så kallade tunga S-källa inte sitter i VU, utan utanför. Men så länge vi inte får veta vem hon eller han är, vilken falang hon eller han tillhör och vilket syfte hon eller han har med att slänga åt Aftonbladet några köttbitar, går det inte att värdera sanningshalten.

Så blir det med en redaktion som inte vårdar sin trovärdighet. En journalist kan inte avslöja identiteten på sina källor i såna här lägen utan måste förlita sig på sin tidnings förtroendekapital. En tidning som vårdar detta ser därför till att aldrig publicera artiklar på grundval av dåliga källor.

För något år sedan hade jag nog litat på att Aftonbladet verkligen hade en riktigt tung S-källa. Men efter drevet mot kungen då Aftonbladet granskade allt utom det som var själva storyn – påståendet om en kompromotterande bild – är trovärdigheten körd. Tung S-källa eller mytoman? Ingen vet.

________________________
Pingat på intressant.se.

Jag tycker det känns bra att partiledningen för socialdemokraterna inte sparkar sin ordförande. Det hade inte varit bra för vår demokrati om redaktionerna på Aftonbladet och Expressen fått avgöra Håkan Juholts öde. Politiska ledare ska väljas och vrakas av folket, inte av kvällspressen.

Sakligt sett är det inte mycket Juholt har gjort fel. Något bidragsfusk var det aldrig tal om. Det saknas ett tydligt regelverk för hyresersättningen. Juholt har gjort ”fel” i flera år utan att någon tjänsteman stoppat honom. De två felaktiga reseräkningar Expressen publicerade är sannolikt slarvfel, snarare än försök att få dubbelt betalt. Åklagaren har lagt ned förundersökningen. Juholt är en slarver, men ingen fifflare.

Socialdemokratiska partiledningens verkställande utskott visar därmed – för första gången på länge – prov på politiskt ledarskap. Ledarskap är att inte låta sig styras av upphetsade kvällstidningsreportrar utan att med kallt huvud låta de demokratiska processerna styra. Kvällstidningarnas anklagelser mot Juholt var ytterst magra och byggde i väsentliga delar på rena felaktigheter. Det hade varit mycket olyckligt för vår demokrati om Sveriges största parti i panik över detta hade sparkat sin ledare.

Något som dock är ett verkligt problem för S, och som skulle kunna göra att Juholt får gå, är hans desavouering av sin rättspolitiske talesman Morgan Johansson. Som bekant uttalade han sitt stöd för Illmar Reepalus utspel om att brottsdömda medborgare skulle kunna utvisas ur landet. Johansson menar att han hade fått klartecken för det från Juholts stab.

Jag tror inte att Johansson ljuger om det. Samtidigt tror jag inte att Juholt eller ljuger när han säger att han inte godkänt utspelet. Istället tror jag att det återigen är slarv som ligger bakom. Ordningen på Juholts kontor är för dålig. Om jag var socialdemokrat skulle jag vara mer upprörd över detta än trasslet med räkningarna. Vad säger det om ett parti när ledaren inför öppen ridå tvingas tillrättavisa en av sina närmaste medarbetare? Det om något är prov på dåligt ledarskap.

Ingvar Carlsson är nu inkallad som överrock. Det sägs att han ska gå in som konsult, men det är uppenbart att han är där för att hålla ett vakande öga på Juholt. Juholts handlingsfrihet blir begränsad, men jag förstår att ingen annan lösning finns.

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, juholt, socialdemokraterna, media, aftonbladet, expressen. Pingat på intressant.se.

Aftonbladet, Expressen, Dagens Eko och TV4 har skapat en mediacirkus baserat på skvaller och hot om avslöjanden av komprometterande bilder på kungen av en kriminell person. Detta får ledarredaktionerna på kvällstidningarna att kräva en ny författning för vårt land.

Man undrar vad som rör sig i deras hjärnor. Att i det här läget begära att kungen ska abdikera eller att vi ska införa republik, vore ju som att ge skvallerbyttor och kriminella makten över vårt politiska system. Jag kan inte tänka mig en svagare reaktion av en demokratisk stat än så.

Ingen politiskt begåvad människa låter väl kriminella tvinga fram lagändringar genom hot om avslöjande av generande bilder? Det vore ju utpressning. Den som ger efter för utpressning blir genast offer för nya utpressningsförsök.

Jag vet att Aftonbladet och Expressen tycker illa om kungen och vill ha republik istället. Men nu handlar det inte bara om kungen personligen eller själva statsformen (republik eller monarki), utan om att tidningarna vill att vårt demokratiska system ska ta mer hänsyn till skvallerbyttor och kriminella än till medborgarna. Kvällstidningarna vill att vår demokrati ska toppridas av slaskjournalister, ryktesspridare och porrklubbsägare. Det är galet.

Läs istället Mårten Schultz sansade inlägg.

__________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, aftonbladet, dagens eko, tv4, kungen. Pingat på intressant.se.

”Det är kallt, men det är värt det”, säger den pojke som anmält sig frivillig för att hålla fast ett plakat i blåsten i samband med kungaparets besök i Nykvarn förra veckan.

Det är så svenska folkets verkliga inställning till monarkin ser ut. Vi gillar att vi har en kung i det här landet. Det är ett arv som vi har fått av tidigare generationer. Arvet symboliserar vår historia. Vårt fina fredliga lilla plätt på jorden är en unik plats. Den finns för vår skull och vi ska vara stolta och glada över det. Vi har haft en nedrans tur. Vi har aldrig behövt göra revolution för att få våra fri- och rättigheter. Vi har aldrig behövt kasta maktgalna presidenter över ända. Vi har istället vår demokrati och vår monarki, som går hand i hand.

Kungaparet besöker Nykvarn kommun from Kungahuset on Vimeo.

***Uppdatering. Tyvärr har rättighetsägaren till filmen blockerat att jag bäddar in den här. Filmen kan dock ses på denna länk: http://vimeo.com/24222535

Det som har utspelat sig bland Stockholms journalister de senaste veckorna där skvaller om kungen har ältats fram och tillbaka, varje dag, inte minst i Dagens Eko (som man trodde var en seriös redaktion), har ingenting med någon slags verklighet att göra. Gång på gång har det påståtts att kungen måste göra ett uttalande i media om de rykten som spridits omkring honom. Varför?

Det finns vissa typer av anklagelser som det aldrig går att värja sig mot. Anklagelser om droger, sex, otrohet med mera stannar alltid kvar, även när de är falska. Varför ska då kungen känna sig tvungen att bemöta dem? Anklagelserna har aldrig haft som syfte att visa upp sanningen, utan för att smutskasta honom och monarkin.

Låt mig därför säga det som jag vet att jag sagt många gånger tidigare. Det finns ingen skyldighet för någon att tala med media om man inte vill det. De enda som tror det är de reportrar som påstår sig företräda allmänheten.

Det är därför som folkets verkliga uppfattning om monarkin aldrig skildras i media. De som tog emot kungaparet i Nykvarn gjorde detta därför att de tyckte att det var roligt att ta emot just dem. Men journalister som har fastnat i drevet kan inte se den glädjen. När drevet startar är inte längre berättelsen om samhället reportens mål och mening, utan förödmjukelsen för den jagade.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kungen, media, dagens eko. Pingat på intressant.se.. AB.

Fabricerar Aftonbladet nyheter eller är det tidningens egen fotograf som är den nakna man som gjorde intrång hos kungafamiljen på Solliden? Via Zac får jag nys om en nyhet i Ölandsbladet där man hävdar att Aftonbladet skapat en incident som man själv rapporterar om.

Antingen rör det sig om att den ene handen inte vet vad den andre gör eller så är det en fejkad nyhet. Ölandsbladet skriver att det larm om ett intrång av en naken man på kungafamiljens privata vattenområde utlöstes av Aftonbladets fotograf:

Polismännen vandrade vidare ner till nakenbadet där de träffade på ytterligare två personer och de förklarade återigen anledningen till besöket, att en naken man setts mellan nakenbadet och Sollidens staket.
– Då svarade en kille att ”Det var därborta” och pekade mot Solliden till.
”Det var han som just gick härifrån, en man med ett eller två stora teleobjektiv som tog sig ut till stenen därborta och sen satt han och tittade i teleobjektiven mot land”, berättade killen för oss.
Inga andra fanns på nakenbadet när polisen anlände och Bo Johansson är säker på sin sak.
– Då har fotografen – enligt uppgift naken, det säger bland annat personalen på säkerhetsbåten – tagit sig ut till stenen och därifrån spanat mot kungens brygga och badplats. Det var han som var den nakne mannen! Och han simmade aldrig, det fanns det heller aldrig några uppgifter om.

Senare skrev tidningen en artikel om intrånget som om det vore en helt annan person det handlade om. Aftonbladet menar att polisen misstar sig. Det var inte fotografen som var nakenmannen. Ord står mot ord. Ja, vi vet ju vad Aftonbladets ord är värt i dessa sammanhang…

___________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, aftonbladet, kungahuset. Pingat på intressant.se.

Jag tycker det är bra att Göran Hägglund hoppar över Pride-festivalen. Det var också bra att Göran Persson gjorde detsamma inför valet 2006. Vinklingen i dagens huvudnyhet i Svenska Dagbladet går ut på att alla partiledare borde vara med på Pride och att det är något konstigt med dem som tackar nej. Bra då att det finns partiledare som inte faller för grupptrycket.

Jag avskyr när det uppstår ett politiskt grupptryck, där det plötsligt etableras en norm som säger att alla måste säga och göra samma saker. Det verkar som att det är påväg att växa fram en sådan norm omkring Stockholm Pride. Alla måste komma dit och visa sin respekt för HBT-samhället. Gör man inte det är man homofob.

Jag tycker sådant är trams. Varför ska Stockholm Pride åtnjuta något slags privilegium som det stället alla viktiga personer måste komma till för att visa sitt symboliska stöd för HBT-samhället? Det går väl att visa sitt stöd på annat sätt?

Det är inte festivalarrangörerna själva som driver fram detta så jag lastar inte dem för denna dumhet. Det är media. Läs gärna SvD:s artikel. Notera att ingenstans frågar sig reporten varför det är en så stor grej att Göran Hägglund inte kommer till Pride-festivalen.

Reporten har redan sin bild klar i huvudet ”alla måste komma till Pride annars är det något fel på dem”. Han fixar inte att vända på perspektivet och fråga om det kanske är Hägglund som gör rätt och alla andra fel. Varför är alla andra partiledare dödsskraja för att tacka nej till medverkan på Stockholm Pride?

Eftersom det är sommartorka har TT också plockat upp detta som en nyhet och därmed har den spritts till alla lokaltidningar i landet. TT och alla lokalredaktioner kör sedan på samma spår – det är Göran Hägglund det är fel på – eftersom de inte orkar stanna upp och tänka själva.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, pride, hägglund, göran hägglund, kristdemokraterna, stockholm pride. Pingat på intressant.se.

Jag inser att jag måste skriva ytterligare ett inlägg om Aftonbladets kampanj mot Sven-Otto Littorin. Det är först nu jag inser vidden av tidningens hyckleri och självrättfärdighet.

Fram till idag trodde jag att Aftonbladet verkligen hade bett Littorin om en intervju. Jag trodde att tidningen under sansade former hade bett att få träffa Littorin för att ge honom en chans att kommentera de anklagelser som riktats mot honom. Det är så tidningens ledande figurer Jan Helin, Lena Mellin och Helle Klein har velat framställa det. Men så var det ju aldrig.

Aftonbladets eget TV-klipp visar hur konfrontationen med anklagelserna gick till när tidningens reporter stötte på Littorin på Visby flygplats:

Det här är vad Helle Klein kallar för ”lugn och ro”. Hon kallar det för ”en exceptionell hänsyn till en hög politiker.” Jag kallar det för ett bakhåll.

Överrumplingen var naturligtvis planerad. Det är ju ingen ny journalistisk taktik som prövas. Syftet med överrumpling är att få intervjuoffret ur balans för att han ska säga något dumt som sen ska kunna ge schysta rubriker. Kameravinkeln avslöjar att kameran hölls dold. Varför kör man med en dold kamera? Jo, för att man hoppas att ministern ska säga något dumt ”off the record”.

Helin återkommer hela tiden till att allt är Littorins eget fel, eftersom han inte ville sätta sig ned med Aftonbladets reporter på Visby flygplats. Men Herregud! Vilken normalt funtad person skulle sätta sig ned och föra ett lugnt samtal med en aggressiv reporter från Aftonbladet som slungar ur sig anklagelser om brott?

Det mest normala man kan göra i en sådan situation är att säga ”Vad är det för skitprat? Dra åt helvete!”, men eftersom Littorin ändå råkar vara en städad person gör han som medieträningen säger, han svarar ”Inga kommentarer”. Den som har tillgång till boken Medietränad av Lind m.fl. kan slå upp sidan 68 och läsa vad man bör säga i de fall man konfronteras med uppgifter man aldrig tidigare hört talas om: ”Inga kommentarer”.

Idag skriver Helin och Mellin att de inte hade publicerat anklagelserna om Littorin hade nekat till dem. Bara det är konstigt i sig. Det visar att de egentligen aldrig trodde på dem själva.

Att tidningens redaktörer inte själva tror på sina anklagelser och mer eller mindre ljuger om vad som faktiskt hände i Visby visar att tidningen själv ägnar sig åt krishantering av sämsta sort. Littorin pekade aldrig ut Aftonbladet som den stora skurken när det gällde vilka journalister som hade trakasserat hans barn. Ändå har tidningen vevat historien i flera dagar för att ge igen på honom.

Uppenbarligen kände sig Aftonbladets redaktörer träffade av den kritik som Littorin avfyrade på sin presskonferens. Den visste var den tog. Hjärnorna på redaktionen kokade över. Man ville ge igen. Tidningen gick ut med sina anklagelser trots att den visste att den inte hade mycket på fötterna. Nu försöker man sopa undan misstaget genom att försöka lägga all skuld på Littorin. Så ser den ut, Aftonbladets vendettajournalistik.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, littorin, aftonbladet, helle klein, jan helin, lena mellin, hyckleri. Pingat på intressant.se.

Från början var S mot TV-reklam över huvudtaget. Sen var man mot politisk TV-reklam. Nu ändrar man sig även på den punkten. Konservatism i din prydno. Jag tror att många sossar är garderobskonsetvativa. Varför inte komma ut?

Idag kan vi läsa i Uppsalatidningen att centerpartisten Jonas Pettersson som gjort en Youtubefilm om byggbranschen fått ta emot hot. Det är dumt. Därför visar också jag filmen på min blogg. Hot ska inte löna sig.

Varför ska inte byggbranschen kunna kritiseras? Vad är det för larv? Pettersson är visserligen provocerande, men kom igen! Vi lever i en demokrati. Om produktiviteten i byggbranschen i Sverige är onormalt låg finns det anledning att debattera vad det beror på. Eller är byggbranschen fylld med primadonnor?

Ur Uppsalatidningen.

Pettersson påstår att byggjobbare är lata. Tja, så kan det ju vara. Eller inte. Man måste ju i alla fall kunna få säga en sån sak. Nu råkar min svåger vara byggare, så jag får väl steka för det här inlägget nästa gång vi ses, men jag tror jag klarar det. Han också.

___________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, jonas pettersson, centern. Pingat på intressant.se.

Liza Marklund anklagas för att ha plankat en idé ur Klas Östergrens senaste bok. Jo, nog är det stöld alltid. Men av vem?

På Aftonbladets hemsida kan man läsa de två stycken som är märkligt lika varandra. Båda beskriver samma sak. Huvudpersonerna upptäcker att mördaren har arrangerat sina offer efter tavlan ”Den döende dandyn”.

Östergrens bok kom ut först. Alltså misstänks Marklund vara skurken. Men det skulle ju kunna vara tvärtom. Östergren kanske bara var snabbare än Marklund med att få ut sin bok.

Jag tror dock inte att författarna har stulit något av varandra. Tvärtom har nog båda stulit idén av någon annan. Idén i sig är för unik för att båda två skulle ha uppfunnit den själva samtidigt. Det händer att konstnärer plankar varandra omedvetet, men det brukar då ligga flera år mellan orginal och kopia. Dessa två böcker är dock i princip samtidiga.

Det skulle också kunna vara så att författarna träffat varandra på en fest och babblat om idéer till kommande böcker, varvid båda tycker sig ha kläckt idén själva. Känner de varandra privat?

Plagiat i juridisk mening är det inte fråga om. Däremot kan inte båda göra anspråk på att ha tänkt ut samma unika idé. Någon av dem, eller kanske båda, har medvetet eller omedvetet snott idén med ”Den döende dandyn”.

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, kultur, marklund, östergren. Pingat på intressant.se.

När programmet ”Roast på Berns” började sändas trodde jag att det skulle bli roligt, eftersom jag gillar elak humor. Men programmet var en besvikelse. Det var bara könsord hela vägen. Värdelöst.

Nu fick jag dock nys om Cecilia Frodes medverkan. Istället för att jamsa med sa hon det som jag tror att många tänker. Kiss och bajs-humor är roligt när man är fem år gammal, men tröttsamt när man blir vuxen. Tack Frode för det! Det är förvånande att Sveriges s.k. humorelit inte kan bättre.

Petra Mede som fick den otacksamma uppgiften att replikera tror säkert att hon vann duellen, eller åtminstone spelade lika. Knappast. Hon är kanske roligare än Frode, och snabbare i käften, men innehållet är ju detsamma som hon, och alla andra i programmet, kört med hela tiden – kiss och bajs. Frodes inlägg är faktiskt inte särskilt roligt alls, men befriande.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, roast på berns, cecila frode, petra mede. Pingat på intressant.se.

Det hör till traditionen bland oss som står till höger att klaga över vänsterpolitiska inslag i SVT:s julkalender. Men i år kanske det är vänsterns tur att sura. I julkalendern pågår en kamp mellan gott och ont, mellan det statliga Barnverket och Superhjältarna. En av skurkarna på Barnverket heter Uni Sax, och anser att allt blir bra bara ingen sticker ut:

Parodi på jantelagens Sverige, men skrämmande likt verkligheten. Det enda som saknas är att hon inte säger att det också är rättvist och solidariskt att alla är samma, lika. Och att alla som vill gå sin egen väg är oempatiska nyliberaler.

Dessutom tror jag att det är första gången jag ser ett svenskproducerat drama där en statlig myndighet är the bad guy.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, svt, julkalendern, superhjältehjul. Pingat på intressant.se/intressant.

Gissar jag rätt om jag tror att Julkalenderns superskurk Gjerta är modellerad efter årets nobelpristagare i litteratur Herta Müller? Är bildlikheten avsiktlig eller en slump? En viss humor i det hela är det i alla fall.

Originalet är till vänster, om någon undrar. Bilden till höger föreställer Superskurkarnas superskurk Gjerta, spelad av Eva Rydberg.

_________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, julkalendern, herta müller.

Jag läser bara Aftonbladets kultursida när den publicerar dumheter som sprids som ringar på vattnet. Alltså var jag tvungen att göra det nu. Herregud! Hur kan en judisk illegal organhandlare i New Jersey bli ett 20-tal rabbiner inbegripna i en konspiration av organstöld ledd av israeliska armén?

Egentligen borde måndagens artikel om påstådda organstölder i Palestina passerat med pinsam tystnad. Nu reagerade dock Israels regering kraftigt, och då blir det naturligtvis en nyhet. Ändå är det hela pinsamt – för Aftonbladet.

Donald Broströms artikel som anklagar Israeliska armén för att mörda och plundra palestinier på organ för transplantation innehåller ingenting av substans. Den händelse som refereras till skulle ha inträffat 1992. Något bevis för organstöld presenteras inte. Bara 17 år gamla påståenden. En ”världsunik” bild presenteras av ett lik som sprättats upp och sytts igen. Men det är ju först inuti en kropp man kan se om ett organ saknas eller inte. Bilden visar inte att någon njure eller något annat organ saknas. Hur kan någon tro det?

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försvarar publiceringen av artikeln med att ryktena om organhandeln är värda att ta på allvar och utreda. Men varför det? Det rör sig ju om 17 år gamla rykten. Hur många andra skrönor om judar är det också journalistiskt viktigt att utreda? Ska journalister börja leta efter försvunna kristna spädbarn också?

Att Linderborg tror på de antisemitiska spökhistorierna bekräftas också av en annan pinsam detalj. Hon skriver att ett 20-tal rabbiner varit inblandade i organhandelskandalen i New Jersey, som uppdagades nu i juli.

Mig veterligen var det fem rabbiner som greps av polisen. Hur blev fem tjugo? Dessutom är det bara en person som ägnat sig åt organhandel och han är inte rabbin. Det är i alla fall vad jag kan utläsa av New York Times, som jag tror har bra mycket bättre koll på läget än Aftonbladet.

Nu undrar jag hur länge Linderborg kan vara kvar på Aftonbladet som kulturchef. Är det här den typ av kulturjournalistik som Sveriges mest lästa tidning tänker hålla sig med? Faktum är att det hela är så pinsamt att frågan borde gå vidare till ägaren LO. Tror också LO på Åsa Linderborgs konspirationsteorier om judar som mördar palestinier för att stjäla deras njurar?

____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, israel, palestina, aftonbladet, åsa linderborg, donald boström. Pingat på intressant.se.

Under de 7 månader som gått sedan det var val till amerikanska kongressen, alltså samtidigt som presidentvalet, har Minnesota inte kunnat tillsätta sin ena senator. Endast 312 röster skilde kandidaterna åt, och i enlighet med god amerikansk sed utbröt en juridisk strid.

Nu är denna strid äntligen över. Delstatens högsta domstol har beslutat att valresultatet, +312 röster till Al Frankens fördel, är giltigt. Motståndaren Norm Coleman har erkänt sig besegrad och förlorar sin senatorsplats, rapporterar New York Times.

Det komiska i det hela är att Al Franken är komiker till yrket. Han var manusförfattare till TV-programmet Saturday Night Live. Senare kom han att bli politisk debattör, aggressivt mot George Bush. En annan favoritmotståndare har varit TV-prataren Bill O’Reilly på FOXNews.

Med ytterligare en röst i senaten stärker demokraterna sin majoritet i senaten, och kan nu stoppa oppositionen om den vill filibustra, dvs. tala oavbrutet för att förhindra en omröstning. Med 60 röster av 100 kan majoriteten begära streck i debatten. Normen är annars att en senator har rätt att tala hur länge han vill!

________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, minnesota, al franken. Pingat på intressant.se.

Under sista april, som här i Uppsala firas med dunder och brak, var jag ute med kameran på stan. Jag tog då några bilder på ordningspoliserna. Som framgår av bilderna bär alla gula västar, för att det ska vara lätt att se vem som är polis. Varför är då inte den gula västen en del av den ordinarie uniformen?

Om den vanliga helblå uniformen inte duger, varför då inte byta till en gul uniform? Jag förstår att det kan kännas konstigt att tänka sig poliser i gula uniformer. Men nu är det ju redan så, i och med de gula västarna.

I vilket fall som helst duger inte den nuvarande mörkblå uniformen, särskilt inte när poliserna också tagit av sig mössorna. Det är för lite som utstrålar att det är poliser. Byt då till en ny och ändamålsenlig uniform där man kan se att polisen är polis. Ett tips är att ta tillbaka pickelhuvan.

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, polisen, sista april, uppsala, valborg. Pingat på intressant.se.

”Allt handlar bara om pengar”. ”Man känner sig otillräcklig”. ”Vi hinner bara med det nödvändigaste”. Ungefär så säger många av de jag har träffat som jobbar i välfärden. Jag är en av de moderater som deltar i projektet Väkommen till verkligheten, som går ut på att samla in intryck från landets miljontals välfärdsarbetare.

Målet är att modernisera partiets välfärdspolitik. Välfärden betyder mycket för alla och allt talar för att frågan kommer att bli ännu viktigare, dels på grund av nedgången i ekonomin, dels på grund av den åldrande befolkningen. Vi är därför ett gäng över hela landet som just nu besöker arbetsplatser överallt för att träffa dem som arbetar med välfärden.

Jag har besökt en förskola, ett äldreboende och en vårdcentral. Verksamheterna är mycket annorlunda, men vissa saker har de anställda ändå gemensamt. De gillar inte att behöva tänka på pengar jämt, och de vet att de kan ge sina brukare mycket mer och mycket bättre omsorg. Men de känner sig stressade och känner inte att de hinner med mer än det allra nödvändigaste.

Varför har det blivit så? Jag har inte kommit på något bra svar ännu. Jag förstår mycket väl varför undersköterskor och förskolelärare inte gillar att behöva tänka på pengar jämt. De har ju valt sina yrken för att få jobba med människor.

Samtidigt undrar jag om det finns något yrke i vilket man inte måste tänka på pengar. Själv har jag jobbat med forskning och undervisning. Och jag har alltid tvingats räkna på vad allt kostar, trots att jag helst skulle vilja slippa.

Hur det än är med pengaräknandet bör dock en moderat välfärdspolitik för 10-talet handla om att människorna kommer i fokus. Alla jag har mött har jobbat länge i sina yrken och alla säger samma sak när man frågar varför de gillar sina jobb. Det är roligt att jobba med människor, säger de. Det är det som är det roliga. Vi måste se till att denna drivkraft tas till vara på.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärd, moderaterna, val2010. Pingat på intressant.se.

Liza Marklund försvarar sig tappert mot försöken att utmåla henne som en bluffmakerska på Newsmill. Hon har inte ljugit i sina böcker Gömda och Asyl, men det är inte heller helt sanna, utan ”dokumentärromaner”. Varken lögn eller sanning således. Vad är det då?

”Dokumentärromaner” är lika idiotiska som ”Dramadokumentärer”. Jag förstår inte varför man utsätter sig för den kritik som blir det självklara eftermälet om man skriver en bok eller gör en film som bara är sann till hälften. Är det inte bättre att försöka säga hela sanningen och intet annat än sanningen?

Den allra yttersta, gudomliga, sanningen kommer man ändå inte att lyckas beskriva. Vi är alla fångar i något perspektiv. Men inom perspektivet kan man hålla sig till sanningen. Man kan också presentera mer än ett perspektiv. Dessutom måste man inte fabricera faktauppgifter, och man måste inte utelämna uppenbart relevanta fakta.

Att vi aldrig kan fånga den yttersta sanningen hur vi än gör betyder inte att det är fritt fram att skriva vad man vill, hur som helst, och tro att man ska slippa kritik. De delar av sanningen man ändå fångat kan presenteras korrekt.

Jag rekommenderar därför ingen att skriva en ”dokumentärroman”. Det är ett mellanting som inte behövs. Använd en verklig historia, men gör om den till din egen fantasihistoria istället. Och om du vill skriva en dokumentär, säg att du försökt komma så nära sanningen som möjligt. Det hederligt och kommer inte att missförstås. Då kan man bli kritiserad för att ha missförstått någonting, men det är inte detsamma som att bli anklagad för att ha ljugit.

Och för Guds skull, skriv inte ”En sann historia” på omslaget om du inte menar det.

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, liza marklund, marklund, gömda, asyl. Pingat på intressant.se.

Hetaste sportnyheten den här helgen, om vi får tro ledande sportredaktioner (DN, SvD, AB, Expr, SVT, SR) är junior-VM i ishockey. Sen när blev junior-VM en sportnyhet med riksangelägenhet? Man förundras hur media fungerar. Om alla redaktioner hänger på minsta struntsak blir det plötsligt ledande nyheter.

Jag medger att jag inte hänger med i hockeyvärlden alls. Kanske är junior-VM mycket större än vad jag fattar. Jag kan dock inte komma på att några junior-VM i några idrotter har fått så här mycket uppmärksamhet. Om det hade hänt förut tror jag att jag som mediekonsument upptäckt det tidigare.

Det här visar hur urblåst journalistiken kan vara. Alla hänger på samma trend för ingen vill vara utan nyheten som det snackas om. Seriösa journalister tvingas därför göra allvarliga rapporter om rena skitsaker. Mest besvärande av allt är att se dessa stackars TV-journalister som ska försöka förklara att junior-VM är en oerhört viktig händelse, i klass med OS.

Därmed inte sagt att junioridrott är tråkig. Jag tittade själv en stund på finalen mellan Sverige och Kanada, och det var bra hockey. Men man kan inte låta bli att fråga sig varför detta är mer angeläget än något annat. Det har ju faktiskt kostat SVT en slant att sända matchen, pengar som skulle kunnat gå till att sända senior-VM i någon annan idrott.

__________________________
Läs även andra bloggares åsikter om media, sport, junior-vm, ishockey, hockey, sportjournalistik. Pingat på intressant.se.