Kategori: Moderaterna

Jag kandiderar i regionvalet (landstingsvalet) 2018

Dags för provval i Moderaterna i Uppsala län, och jag är med i racet! Varför ska man som moderat rösta fram mig som sin kandidat? Vad vill jag jobba för? Vem är jag

Här presenterar jag vad jag vill göra i Region Uppsala (dvs. landstinget). Presentationen till riksdagsvalet hittar man istället på denna länk.

Vad vill jag och varför ska man rösta på mig?

Tre frågor som jag kommer att prioritera för Region Uppsala är:

1. Lös personalkrisen! Allt som står om sjukvården i tidningen är sant, brukar jag säga. Oftast tänker man att medierna överdriver, men så är det inte, utan det är kanske till och med lite värre. Stängda vårdplatser, överbeläggningar, utlokaliseringar (patienter läggs in på fel klinik i brist på plats) och ökande väntetider. Allt går tillbaka till samma sak. Vi har brist på medarbetare, främst sjuksköterskor, och då funkar inte vården. Det blir en negativ spiral och till sist kraschlandar allt.

Läs här i UNT om hur de rödgröna lyckats köra BUP i Region Uppsala i botten. Orsaken? Inga medarbetare. Det finns människor som vill jobba, men inte med S och MP i ledningen för allt.

2. Långsiktigt hållbar ekonomi. Region Uppsala genomför just nu mycket stora fastighetsinvesteringar. Vi gör de största investeringarna per capita i landet. Det gör vi därför att landstinget/regionen under decennier inte underhöll fastigheterna. Det var först med alliansen vid makten under förra och förrförra mandatperioderna som renoveringarna började. Nu sitter vi därför med nödvändiga men otroligt dyra räkningar för nya byggnader.

Anledningen till att vi sitter med dessa räkningar är att vi Uppsala län är ensamma ägare till Akademiska sjukhuset samtidigt som Ackis servar halva Mellansverige med högspecialiserad vård. Det är ett förhållande som i längden inte funkar ekonomiskt för oss. Det är fantastiskt att ha Sveriges bästa sjukhus inom sitt län, men det kan inte bara vara skattebetalarna i Uppsala län som står för de finansiella riskerna. Det blir för dyrt för oss.

Om vi inte gör något åt detta problem, vad tror ni händer? Jo, det blir skattehöjning.

3. Fler företag i vården. Vi kan ha mycket fler företag i vården än vad vi har idag. Huvuddelen av all vård kommer alltid att utföras av det offentliga, men företagen spelar en viktig roll för att föra in nya idéer. Företagen är också nödvändiga om vi som patienter ska kunna ha någon form av valfrihet.

Alliansen införde vårdval i primärvården under sin tid vid makten men vad mer finns att göra? Ett förslag som vi från regiongruppens sida lägger under hösten är att vi ska ha ett sammanhållet vårdval för äldre multisjuka (tänk mycket gamla och mycket sjuka människor). Tillsammans med kommunerna vill vi att det införs ett vårdval där patienten kan få kommunal omsorg och sjukvård av samma utförare! Det får de inte idag utan de blir bollade fram och tillbaka mellan kommunen och regionen. Tänk om patienten kunde få allt under samma tak! Och av en utförare som hon själv hade valt!

_DSC2283##

Vem är jag?

Jag gick med i Moderaterna dagarna efter katastrofvalet 2002. Jag var så besviken över utgången att jag bestämde mig för att jag skulle vara med och arbeta för ett bättre och borgerligare Sverige. Jag tog sedan plats som ersättare i landstingsfullmäktige 2006 och har därefter varit verksam i landstinget/regionen. Sedan första maj i år är jag även gruppledare och regionråd för den moderata fullmäktigegruppen i Region Uppsala.

Min ”civila” bakgrund är att jag är forskare i statskunskap och har varit verksam vid Uppsala universitet, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI och tankesmedjan Frivärld. Jag har även jobbat lite som frilansskribent. Jag skriver på regelbunden basis fortfarande krönikor i Norrköpings Tidningar och stundtals i Nya Wermlands-Tidningen. Förra året kom jag ut med boken ”Vilseledning: Ukrainakriget i svenska medier” som handlar om rysk desinformation och dessförinnan kom jag ut med ”Handbok i konservatism” som är en presentation av konservativt tänkande.

Vill man kolla vad jag har skrivit i olika sammanhang kan man klicka här på denna länk där jag sparar allt: http://stefanolsson.nu/spesam/. Sen kan man också surfa runt här på bloggen. Men numera brukar jag skriva mycket direkt på Facebook. Där hittar man mig på http://facebook.com/spesam.

Ställ gärna frågor! Jag finns på mejl och på Facebook. Lycka till med ditt val!

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.