Två frågor i migrationsdebatten som glöms

När jag skriver detta är vi i början av valrörelsen 2018. Invandringspolitiken kommer att avgöra valet. Som faktaunderlag vill jag lyfta fram några siffror som jag inte tycker har diskuterats tillräckligt. Moderaterna går till val på att vi behöver en bred parlamentarisk överenskommelse om flyktingpolitiken. Partiet menar även att Sverige behöver en paus i asylmottagandet. Med det här blogginlägget vill jag ge några siffror som kan vara värda att reflektera över.

Det har varit min linje de senaste åren att argumentera för att Sverige behöver en generös flyktingpolitik med bred förankring hos folket. Den förda politiken har inte haft bred förankring, vilket har givit fritt spelrum för Sverigedemokraterna. SD är ett parti som alltid varit emot invandring i sig, oavsett om den varit hög eller låg.

För att lägga grunden för en sådan politik för framtiden behövs fakta och statistik. Hur ser läget ut? Här har jag noterat två frågor som jag inte tycker har belysts tillräckligt i medierna, och därför har jag själv tagit fram siffror.

Första frågan: Hur åtstramad är flyktingpolitiken egentligen? Hösten 2015 havererade den gamla politiken. Sverige gjorde helt om. Alltså borde flyktingströmmarna ha avtagit kraftigt.

Det är sant om man jämför med 2015 men inte om man ser till 2008. Inte heller om man jämför med Nederländerna eller Danmark. Jag valde Nederländerna som jämförelse eftersom det är ett land med traditionellt sett stor invandring och befolkningsmängd som är större än Sveriges men inte jättemycket större, knappt 17 miljoner invånare. Danmark är med i jämförelsen som ett land med restriktiv flyktingpolitik. Danmark har knappt 6 miljoner invånare.

Källa: Eurostat.
Källa: Eurostat.

Sveriges asylmottagning ligger således inte på en särskilt låg nivå alls. Det finns anledning att fundera över vad det betyder nu när vi hade exempellöst stor asylmottagning under åren 2012-2015. Villkoren för de asylsökande har försämrats avsevärt jämfört med 2015, men asylströmmen är stor trots det.

Andra frågan jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är sammansättningen av ålder och kön hos dem som kommit till Sverige under åren med mycket stor asylinvandring, dvs. från 2012 då de stora strömmarna började komma från Syrien. Det har talats mycket om de ”ensamkommande”, men det som är värt att uppmärksamma är den totala mängden av unga män som kommit till Sverige. Det kom ungefär 35 000 som anmälde sig som minderåriga utan föräldrar 2015 varav de flesta är afghanska män, men samtidigt kom det även många män som inte var under 18, men ändå unga. Hur stor är den totala mängden unga män som har kommit till Sverige som asylsökande?

Källa: Eurostat.

Som framgår av diagrammet är det långt mycket mer män än kvinnor som kommit som asylsökande. Men det är framför allt tabellen som är angelägen att titta på. Här kan man se att det under åren 2014 och 2015 kom drygt 110 000 män i åldersspannet 14–34 år. Motsvarande siffra för kvinnorna är knappt 36 000.

Egentligen hade jag velat avgränsa gruppen till 15–25 år, men det går inte att få fram det i Eurostats databas.

Det jag vill visa med detta är att det finns ett kraftigt mansöverskott i en ung generation och att den totala mängden unga asylsökande män som befinner sig i Sverige är långt större än den grupp afghaner som kom i samband med flyktingkrisen.

Unga män kan vara fantastiska att ha att göra med om de sysselsätts på rätt sätt, med studier, arbete och meningsfulla fritidssysselsättningar. De är kreativa, arbetsamma, energiska. Men utan föräldrar eller äldre släktingar som håller koll på dem kan de ställa till med vad som helst. Och det blir värre när de måste konkurrera extra hårt om flickors uppmärksamhet på grund av att det finns ett mansöverskott.

Jag presenterar statstiken här på min blogg eftersom den bildade allmänheten behöver ha denna information för att bilda sig en uppfattning om hur vi ska göra med migrationspolitiken framöver.

Haveriet för barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala län

2017 hände någonting med barn- och ungdomspsykiatrin i Region Uppsala. Kraftigt ökade köer, stora arbetsmiljöproblem och många uppsägningar. I augusti var det bara 2 procent som fick vård i tid. Här är ett försök till sammanfattning av vad som har hänt.

Situationen för barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, är ansträngd i hela landet och det har varit tufft tidigare också. Ändå har verksamheten på Akademiska sjukhuset fungerat men under 2017 kraschade allt. Man kan tydligt se det på väntetiderna. Vårdgarantin säger att en patient ska ha en första bedömning inom 30 dagar. Akademiska har klarat det bra. Omkring 95–100 procent har fått vård i tid. Men som diagrammet visar gick botten ur 2017.

Källa: SKL, vantetider.se.
Vad har hänt?

Jag har naturligtvis inte hela bilden, men det är en serie händelser som har följt på varandra. Den politiska ledningen menar att det är rekryteringssvårigheter som är förklaringen till varför mottagningarna i Tierp, Östhammar och Enköping har varit tvungna att stängas, men är det verkligen sant? Det är tveksamt. Men låt oss ta tidsförloppet först. Problemen började under hösten 2015.

Varför stängdes mottagningarna utanför Uppsala?

Enligt den rödgröna ledningen är det på grund av personalbrist, men enligt ett vittnesmål från en av de sköterskor som arbetade i Östhammar men som sade upp sig berodde det på orimliga arbetsvillkor och dålig ledning. Hon berättar att allt började med att läkartiderna på yttermottagningarna drogs in. Sjuksköterskorna på mottagningarna fick endast stöd av jourläkarna, vilket kunde vara vilken psykiatriker som helst. ”Jag satt bara i telefon och bad föräldrar om ursäkt hela tiden”, berättar hon. Därför sade hon upp sig. I och med det lades mottagningarna i Östhammar och Tierp samman. Den enda kvarvarande BUP-sjuksköterskan i Tierp fick ta hand om dubbelt så många patienter. Det gick inget bra. Hon blev utbränd. Därefter stängdes mottagningarna.

Sedan 2016 är BUP-mottagningarna i Tierp och Östhammar stängda.

Strax därefter fick även mottagningen i Enköping problem. Även den stängdes.

 Det stämmer således inte att det har saknats personal. Det som har saknats är bristande ledning.

Vad är BUP?

BUP är specialistpsykiatri. Det är inte stöd för den som mår psykiskt dåligt i allmänhet, t.ex. på grund av att föräldrarna skiljer sig eller att pojkvännen har gjort slut. BUP är specialistvård och de som får behandling har fått en diagnos fastställd.

Samtalsmottagningar – första linjens psykiatri

Regionen har sedan tidigare en för svag första linjens psykiatri. Det har gjort att många enkla fall har remitterats till BUP. För att avlasta specialistvården denna typ av fall byggs ”samtalsmottagningar” upp. Dessa ska finnas på olika platser i länet. Här finns tillgång till psykolog och tanken är att man ska kunna hantera lättare fall. Mottagningarna ligger under Akademiska och patienterna måste har remiss för att komma till dem.

Samtalsmottagningarna är bra och vi moderater är för denna utbyggnad men de ersätter inte den specialistvård som patienter med autism eller ADHD behöver.

Varför BUP-mottagningar i hela länet? Räcker det inte med Uppsala?

Det säger sig självt att om man stänger tre mottagningar på grund av personalbrist är fortfarande patientgruppen lika stor. Det var aldrig någon brist på patienter.

Vad som avgör om en behandling blir framgångsrik eller inte avgörs av hur väl ett barn klarar av skolan. Därför menar professionen att vården bör bedrivas i nära samverkan mellan skolan, BUP och hemmet. Uppföljning av patientens medicinering görs av en sjuksköterska och ett par gånger om året av en läkare. Nyckelpersonen i BUP-mottagningen är sjuksköterskan som har närmast kontakt med patienten.

Vården blir bättre om den kan ske där patienten bor. Det var så vi utförde denna vård tidigare och därför borde det gå att göra igen.

Har inte BUP i hela Sverige svårigheter?

Mängden patienter till BUP har ökat i hela landet, delvis som en följd av många nyanlända med psykiatriska problem. Tillgängligheten har gått ned hos de flesta landsting/regioner. Bottenrekordet utan konkurrens står dock Region Uppsala med en tillgänglighet på två procent i augusti 2017.

Men nu vänder det väl med nya mottagningen i Enköping?

Det finns ingen ”ny” mottagning i Enköping. BUP stängdes där 2016. Det som har öppnats nu är en mottagning för både vuxenpsykiatri och BUP. Om man öppnar något som har varit stängt kan man inte kalla det för en invigning av något nytt.

I mars 2017 meddelades det från verksamhetsledningen att besked om mottagningarna i Tierp och Östhammar skulle komma i september 2017. Detta hände aldrig.

Moderaternas två BUP-motioner

Vi har lämnat in två motioner. Den första föreslår att BUP för Norduppland och Enköping ska kunna upphandlas. Vi har redan upphandlad vuxenpsykiatri för Norduppland.

Moderaterna har lagt två motioner. En om upphandling av BUP och en om att anlita företag som erbjuder barn- och ungdomspsykiatri digitalt.

Den andra föreslår att vi ska upphandla BUP-tjänster digitalt. Det finns företag som kan tillhandahålla detta för enklare ärenden.

Motionerna behandlades på regionfullmäktige 25 april i år. De avslogs av den rödgröna majoriteten.

Saknas det pengar för verksamheten?

Nej. När patienter ställs i kö utförs ingen vård. Då sparas pengar. Akademiska sjukhuset har redan fått anslag för denna vård. Om Akademiska sjukhuset ska ha ökade anslag för att öppna mottagningarna i Östhammar och Tierp får de dubbelt betalt för den vård de ska utföra, dels de pengar som de redan har fått för 2016 och 2017 då verksamheten på mottagningarna legat nere, dels de nya pengarna. Det var aldrig brist på pengar som gjorde att mottagningarna stängdes.

På nationell nivå har Moderaterna förslaget att en del av kömiljarden ska användas för att öka tillgängligheten på BUP. Det motsätter vi oss inte eftersom det är en ersättning som regionen i så fall får ta del av efter att ha visat att vi kan ge vård inom vårdgarantin. Betalning efter utfört arbete är en metod som vi stöder.

Vad kan då göras?

Vi i moderaterna har följt frågan om BUP nära och menar att det inte alls är omöjligt att få ordning på verksamheten igen. Det finns barnpsykiatriker som bor i Uppsala och gärna skulle vilja arbeta med Akademiska sjukhuset som arbetsgivare men inte gör det idag. Det finns också sjuksköterskor som vill arbeta med patienterna på mottagningarna i Tierp och Östhammar. Det här bör alltså kunna gå att lösa.

Men om nu inte Akademiska självt klarar av att rekrytera medarbetare till verksamheten är det för oss i Moderaterna inte konstigt alls att höra med näringslivet om det där finns någon som kan hjälpa till. Privat drift eller offentlig drift är inte den viktigaste frågan. Det är ju viktigare att det blir vård.

Det är också bekymmersamt att BUP på Akademiska har haft svåra interna arbetsmiljöproblem. Här kan inte vi som politiker gå in och säga vad som är rätt och fel. Istället kommer vi att ställa ett tydligt krav på ledningen för Akademiska sjukhuset och psykiatrin att de interna problemen ska lösas snarast möjligt. Även här är förutsättningarna goda eftersom de anställda precis som i övrigt på Akademiska är motiverade, kunniga och lojala.

BUP är precis som all annan sjukvård någonting som helt och hållet bör vara organiserat av professionen, dvs. dem som verkligen kan vård. Det politiska ansvaret ska i idealfallet endast handla om att man övervakar och granskar och ser till att skattebetalarnas intressen tas till vara. Men under den gångna mandatperioden har verksamheten på BUP inte levt upp till vad länets invånare förväntar sig. De omedelbara orsakerna kan vara problem i ledningen men det kan också vara de politiska ramar som vi förtroendevalda har satt. Det är därför som vi som politiker aldrig kan gömma oss bakom professionen och säga att de ska fixa allt medan vi står med armarna i kors.

Den rödgröna ledningen lovade våren 2016 att mottagningarna i Tierp och Östhammar inte skulle stängas.

Under 2017 gick dock BUP sönder. Det kan man se på statistiken, på rubrikerna i tidningarna och på klagomål hos patienter. Vi i Moderaterna menar att i det läge som råder borde den rödgröna ledningen varit mer aktiv. Den har ingen förklaring till vad som har hänt och den har ingen väg framåt. Med Moderaterna och allianspartierna i ledning för regionen kommer BUP att få en annan prioritet.

En komma ut-historia

Igår gick jag med i Pride-tåget i Stockholm tillsammans med Öppna moderater och MUF. Det är mycket ovanligt för mig att jag deltar i manifestationer av den här sorten och jag har som många andra konservativa stofiler varit skeptisk till Stockholm Pride i sig. Men Pride-tåget är nu ändå det främsta sättet att visa sitt stöd för dem som bara begär att få bli behandlade som människor, men som historiskt sett har förvägrats detta.

Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.
Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.

Jag har naturligtvis många saker som jag skulle vilja skriva om när det gäller respekten för HBT-personer, inte minst om hur min egen syn på detta har utvecklats. Men det kan räcka med en sak för stunden. Jag vill berätta min egen komma ut-historia, som då inte är min egentligen eftersom jag inte är H, B eller T, men som ändå är min eftersom en av mina bästa vänner är homosexuell. Även heterosexuella kan ha en komma ut-historia att berätta, som handlar om hur det är att ha en vän som kommer ut.*

Jag lärde känna min vän för kanske femton år sedan. Först som vanlig bekant men sedan ett par år som nära vän. Vi träffas ofta, bor över hos varandra om vi är på resande fot, gör resor ihop, och har jäkligt roligt tillsammans i största allmänhet. Det som förenar oss är gemensamma intressen, det herrsällskap vi både lärde känna varandra i och senare även politiken. 

Det är väldigt vanligt att män umgås ihop utan att tala om relationer. Fråga mig inte varför det är så men intresset finns liksom inte. Vi har tusen andra saker att prata om. Så är det också med mig och min kompis. Men när man lär känna någon ser man också hur denne är utan något sägs. Efter ett tag förstod jag ju att han var mer intresserad av killar än av tjejer, fast ingen av oss sa någonting om det.

Vi bor idag i olika städer men bodde båda förut i Uppsala och har rört oss i kretsar som kan beskrivas som upsaliensiskt konservativa, ibland föraktfullt kallat för punschhögern, vilket då vi själva inte uppfattar som förnedrande utan mer som en komplimang. Det finns hur många homosexuella män som helst i den miljön. Långt fler än genomsnittet i samhället i övrigt, gissar jag. Men i sann konservativ anda ingen HBT-aktivist så långt ögat kan nå.

Istället finns något som man kan kalla för en tyst tolerans. Alla vet att några är homosexuella och efter tag lär man sig också vilka, men ingen säger något om det. Något förakt för de homosexuella finns inte, ännu mindre hat. Istället präglas attityden av att alla inser att homosexualitet är medfött, och därför inget som kan ändras, och inte heller något som skadar någon annan. Alltså finns det inget att bråka om, och dessutom – vilket nog är det viktigaste – de är ens vänner och man vill ju inte göra sig av med sina kompisar bara för att de visar sig vara homosexuella.

Det är en tolerant miljö och jag gissar att den tillkommit som en överlevnadsstrategi på den tiden då det inte var tillåtet att vara öppen med sin sexuella läggning. Den akademiska miljön är väldigt tolerant och jag kan därför förstå att detta har varit en plats där homosexuella kan ha levat i fred. Det fanns en kostnad även för den heterosexuelle på den tiden om han eller hon öppet tog parti för den som var homosexuell. Hur det verkligen funkade förr vet jag inte utan nu gissar jag, men jag tycker mig ha kunnat se hur tystnad även varit en överlevnadsstrategi hos heterosexuella som inte har tordats försvara sina homosexuella vänner i den fientliga miljö som då fanns.

Idag håller den tysta toleransen att bytas mot en öppen tolerans, och det går smidigt. Allt flera homosexuella är öppna med sin läggning och något misstycke bland de heterosexuella finns inte. Fördomen säger att konservativa ska rygga tillbaka och säga usch och fy, ropa på polis och säga upp bekantskapen och så vidare. Men så funkar inte den här miljön. Den är konservativ och således trög till förändring, men som sagt också väldigt tolerant. Den intolerans som finns riktar sig istället mot HBT-aktivismen som man tycker är överdriven, löjlig och vänstervriden. De homosexuella i denna miljö är lika konservativa som alla andra.

Att byta tyst tolerans mot öppen tolerans borde ju därför vara ganska enkelt – i teorin. Det är inte lika enkelt när man väl ska göra det. För man står på något sätt med foten i två system samtidigt, ett äldre system med tyst tolerans som faktiskt funkar hjälpligt och som många fortfarande lever med och som de kanske vill fortsätta med, och ett nytt system där öppenhet råder. Hur kan man veta hur ens vän vill ha det? Och hur vill jag ha det själv?

Öppenhet är naturligtvis bäst, men det finns äldre homosexuella som har byggt ett helt liv på den tysta toleransen och som har det bra i sin lilla bubbla. Om de inte själva vill punktera den bubblan kan inte jag göra det. Jag kan ju inte alls veta av vilka skäl de har hemlighållit sin sexualitet.

Hos mig snurrade en inre dialog i huvudet som gick ungefär så här:

– Stefan, det är lika bra att du ställer frågan rakt ut. Du vet ju hur det ligger till och det här är en av dina bästa vänner. Han kan omöjligt bli arg.

– Ja, men varför säger han då inget själv? Han borde ju veta att jag vet. Är det då min uppgift att bryta isen? Borde inte han göra det? Det är hans liv.
– Äh, vad är det där för trams. Du är ju feg. Det är ditt problem. Du törs inte fråga.
– Ja, men…
– Ja, vad då men? Du har ju samlat bevis i huvudet för att övertyga dig själv om att han är homosexuell. Otvetydiga bevis. När du ställer frågan gör du inte det grundlöst och det vet han. Även om han inte vill säga som det är kommer det vara helt omöjligt för honom att bara blåljuga sig ur allt.
– Men du ser! Det är inte så jäkla lätt. Det kan bli dålig stämning. Den risken finns ju. Det kan du inte förneka. Han har inte varit öppen med sin sexualitet under mycket lång tid, och tänk om han ändå vill ha det så. Han har ju ändå velat ha det så från början. Annars hade han redan kommit ut.
– Det där är också bara trams! Du vet varför homosexuella inte törs komma ut. Det är för att de är rädda för omgivningens reaktioner. Men ni är vänner och du vet att han litar på dig till hundra procent. Han skulle aldrig ha velat bli vän med dig annars.
– Men vi brukar aldrig tala om sånt.
– Vad då?
– Relationer och sånt. Vi brukar prata politik.
– Men ändra på det då! Du försöker bara hitta på ursäkter för att slippa! Skärp dig!
– Jag måste hitta ett bra tillfälle.
– Du har redan haft bra tillfällen! Du är en mespropp! Det bara det som är problemet. Inget annat!

Så där höll det på. Till sist tyckte jag att vårt vänskapsförhållande blev uppenbart löjligt om jag inte frågade hur det låg till. Man kan inte hålla en sådan sak hemlig för varandra. Så då tog jag sats och frågade, och det var självklart inga problem alls att få veta hur det låg till.

Tjugo minuter senare var vi klara med frågan och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. Då var relationsbiten avklarad för denna gång och vi gick över till att prata politik istället. Som vi brukar göra.

Det kan tyckas konstigt att vi bara lämnade ämnet och gick över till något annat (vi satt och åt frukost) men så är vi. Ni får tänka er två pojkar som leker ihop. Det är roligare att leka än att prata relationer.

Har historien någon sensmoral? Ja, det har den. Budskapet är inte överraskande utan en variant på vad andra tidigare har sagt. Det är bättre för alla om alla är öppna med sin sexualitet. Det fanns en tid då homosexualitet inte accepterades men den tiden är över och den intolerans som finns kvar städas ut successivt. Sanningen gör oss fria, står det i Bibeln, och det stämmer verkligen. Även om den tysta toleransen fungerade byggde den på att sanningen doldes vilket även med de bästa intentioner, och med mycket god vänskap människor emellan, ändå innehåller ett korn av misstänksamhet. Nu när vi inte längre behöver den tysta toleransen är det därför bättre att byta ut den mot den öppna toleransen.

Den upsaliensiskt konservativa miljön där jag har levt ganska länge är verkligen konservativ med allt vad det innebär, både till gott och ont. Det bra är det kompakta motståndet mot att göra det privata politiskt. I den här miljön avskyr man när politiker kommer och föreläser om värdegrunder, normkritik, identitetspolitik, queerteori, vithetsstudier, rasifiering och så vidare. Och det gäller även de som är HBT-personer själva. Det dåliga är att den förändring som ändå behöver göras går långsamt.

Så här i efterhand grubblar jag mycket på varför det uppenbart enkla och naturliga var så svårt att göra. Det är rädslan som hindrar en och det är ju egentligen bedrövligt att två så goda vänner inte ska vara helt öppna med varandra. Man kan skratta åt oss och säga att vi är löjliga och hämmade, förtryckta av ”förljugna borgerliga konventioner”. Så skulle det i alla fall beskrivas om det här var en pjäs på Dramaten.

Någon gång i det förflutna var det någon som bestämde att homosexualitet skulle vara förbjudet. Det satte skräck i folk och höll i sig under mycket lång tid. Det är inte konstigt att det finns efterverkningar.

Förändrades något i vår relation? Nej. Ingenting. Verkligen ingenting. För det var som jag beskrivit ovan. När vi väl hade klarat ut hur det låg till var det gjort och sen var det inget mer med den saken.

___________________

* Under dagen har jag fått frågan om kompisen ifråga har godkänt det jag har skrivet och så är det givetvis. Att jag inte skriver ut namnet är för att han ska slippa få frågor om en text som jag är ansvarig för. Jag måste tydligen också förtydliga att jag själv är hetero och att det inte är jag som kommer ut i historien. Det framgår redan av texten, men allt kan missförstås.

Sökes: Öppenhet om Region Uppsalas fastighetsinvesteringar

Det mörkas i vår region ifråga om de stora fastighetsinvesteringarna. När regionfullmäktige i början av sommaren antog sin nya investeringsplan var inte alla fakta kända. Ledande företrädare för den rödgröna koalition som styr, bestående av S och MP, vill inte lägga korten på bordet och förklara vilka beslut som verkligen har fattats. Istället har de med mer eller mindre framgångsrika metoder försökt förneka existensen av själva beslutsunderlaget.

I det här blogginlägget kommer jag därför att publicera alla relevanta dokument ifrågan och göra en kort sammanfattning av vad det hela handlar om. Vi behöver transparens och en seriös debatt om vilka priroriteringar som måste göras.

Inlägget i korthet:

  • Region Uppsala har beslutat att skjuta ett antal fastighetsinvesteringar framåt i tiden trots stora renoveringsbehov.
  • Utlovade projekt som ny neonatalavdelning, produktionskök, renovering av Tierp vårdcentrum, Kungsgärdet och barnsjukhuset på Akademiska (ingång 95–96), beräknas påbörjas omkring 2023–2024.
  • Prioriteringar måste göras men det är fel att de inte visas upp för allmänheten och alla anställda.
  • Härnedan publiceras beräkningsunderlaget samt övrigt material som visar hur den rödgröna ledningen hanterar miljardinvesteringarna i regionen.

Varför offentliggöra beräkningsunderlaget?

Vi politiker ”tjafsar” ofta. Så är det, och även denna gång skulle man kunna vifta bort allt och säga att vi bara är löjliga. Likväl kvarstår det faktum att Region Uppsala under de tre närmast kommande åren kommer att investera 3,3 miljarder kronor i nya fastigheter (ca 9 000 kr per person i länet), med årliga kostnadsökningar på grund av hyresökningar på ca 100 miljoner per år (ca 275 kr per person och år).

Vi moderater är i huvudsak överens med S och MP om att tuffa prioriteringar måste göras. Men vi tror inte på hemlighetsmakeri och vi vill i traditionell moderat anda varna för politiker som utlovar ”satsningar” som det inte finns pengar till.

Exempelvis har Socialdemokraterna lovat att de ska fixa krisen inom intensivvården för nyfödda genom att bygga en ny neonatalavdelning. I julas skickades nämligen födande mammor till Åbo, eftersom det inte fanns plats för dem på Akademiska. Som en reaktion på detta skrev Vivianne Macdisi (S), regionråd, och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de berättade att 250 miljoner kr skulle satsas på den nya neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Men idag vet vi att det inte kommer att ske förrän 2024 och avdelningen bli klar först 2027.

Vi behöver alltså öppenhet i frågan och vi behöver en dialog mellan oss förtroendevalda och allmänheten och alla anställda i regionen.

Excel-filen som det blivit bråk om

Anledningen till att det har uppstått bråk mellan mig och företrädare för S är att jag publicerade denna lista.

flyttade investeringar#

Det var den 18 maj i år som jag skrev till ekonomiavdelningen och bad om att få se hela investeringsbudgeten, där alla enskilda objekt finns med, när de är planerade att starta och vad de beräknas kosta m.m. Investeringsbudgeten är en del av regionens stora budget och det är en lång beredningsväg innan den antas av regionfullmäktige.

Här är Excel-filen för nedladdning.

Det politiskt känsliga i det hela är att ett antal utlovade byggprojekt skjuts på framtiden.

Men vad är det för ett dokument egentligen? Det är beräkningsunderlaget för investeringsbudgeten. Det är den samlade kalkylen över alla våra kommande fastighetsinvesteringar.

Processen för att lägga fram regionens investeringsbudget fungerar så att först lämnar alla förvaltningar förslag på investeringar. Därefter tar varje facknämnd ställning till förvaltningarnas förslag. Därefter sker en sammanställning av det tjänstemannaorgan som heter investeringsrådet. Förslaget presenteras för fastighets- och servicenämnden (politiskt organ) som sedan skickar det vidare till regionsstyrelsen (politiskt organ) som i sin tur lägger in investeringsplanen i förslag till regionplan och budget (dvs. regionens stora budget). Förslaget går sedan till regionfullmäktige. I år antogs förslaget av regionfullmäktige den 20 juni.

investeringsbudgetprocessen#
Jag sitter som ledamot i både fastighets- och servicenämnden och regionstyrelsen, och satt även tidigare i sjukhusstyrelsen. Jag har därför kunnat följa investeringsfrågorna ganska väl, men trots det tyckte jag att jag saknade hela bilden. Därför bad jag om att få se filen ifråga.

Att ekonomiavdelningen utan konstigheter har lämnat detta dokument till mig är i linje med den policy som tillämpas inom regionen. Medan de styrande partierna (S och MP) fortfarande jobbar med ett dokument politiskt, dvs. tar ställning till hur de vill utforma olika förslag, är det inte sed att några papper lämnas över till oss i oppositionen. Men när förslagen är färdiga ges vi fri tillgång till allt beslutsunderlag.

När jag bad om få se Excel-filen hade S och MP redan offentliggjort sitt förslag till regionplan och budget. Att ansvarig tjänsteman därför skickade beslutsunderlaget till mig är alltså helt i enlighet med praxis. Om dokumentet fortfarande var internt arbetsmaterial endast för S och MP hade hon/han inte gjort det. Så är praxis och våra tjänstemän är som regel noggranna och lojala.

Här är finns mitt brev till ansvarig tjänsteman och dennes svar till mig. Jag har maskerat namnet på tjänstemannen i fråga eftersom hon/han endast har utfört sin plikt och inte förtjänar att få kritik för något i det här.

brev18majsid1

brev18majsid2

Fastighets- och servicenämndens förslag

Fastighets- och servicenämnden är det politiska organ som har att göra ett förslag till samlad investeringsbudget. Det underlag som ledamöterna hade att ta ställning till finns här.

Protokoll: Fastighets- och servicenämnden, 2017-05-08. Se ärende nr 43.

Som framgår av denna handling tilläts inte ledamöterna i nämnden att se hela bilden. Den fick bara ta ställning till klumpsummor. Klumpsummorna kommer givetvis från beräkningsunderlaget som alltså är Excel-filen ifråga. (Se fliken ”Invram per styrelsenämnd”.) Allianspartiernas ledamöter reserverade sig därför mot förslaget.

Regionstyrelsens förslag

Samma förslag som antogs av fastighets- och servicenämnden antogs sedan av regionsstyrelsen i förslaget till regionplan och budget som man hittar här.

Protokoll: Regionsstyrelsen, 2017-05-30. Bilaga 116/17 a.

Som framgår av denna handling fick inte heller regionsstyrelsens ledamöter se några detaljer utan endast klumpsummor. Även här reserverade sig därför allianspartiernas ledamöter mot förslaget.

Regionfullmäktiges beslut

Till sist hamnade så förslaget på regionfullmäktiges bord. Handlingen ifråga är densamma som antogs av regionsstyrelsen. Fullmäktiges protokoll hittar man här.

Protokoll: Regionfullmäktige, 2017-06-19 och 20. Bilaga 71/17 a.

Beslutet togs den 20 juni. Också i fullmäktige reserverade sig allianspartierna.

Moderaterna offentliggör beräkningsunderlaget

Den 22 juni valde jag att offentliggöra listan ovan för att visa för allmänheten och alla anställda i regionen vilka byggprojekt som skjutits på framtiden. Jag hade också sedan tidigare skickat den till olika medier i hopp om att de skulle tycka att ämnet var intressant att rapportera om.

Listan publicerades här på Facebook.

Socialdemokraterna dementerar

Offentliggörandet av listan gjorde att det blev tjafs mellan mig och Vivianne Macdisi, regionråd för Socialdemokraterna, ordförande i sjukhusstyrelsen och ledamot av regionstyrelsen. Det såg ut så här. Johan Örjes som är med i konversationen är Centerns regionråd.

viviannedementerar viviannedementerar#

vivannedementerar3

viviannedementerar2#

Vivianne Macdisis brev till mig

För att förklara hur fel jag har skrev Vivianne Macdisi ett brev till mig i vilket hon citerar kommentarer från ledande chefer i regionen. Brevet lägger jag inte ut här eftersom det är de förtroendevalda som ska förklara politiken för allmänheten och inte tjänstemännen. Det är dock en allmän handling och kan beställas fram av den som är nyfiken.

Jag skriver till Börje Wennberg och får svar

Ytterst ansvarig för investeringsbudgeten är emellertid inte Vivianne Macdisi utan hennes partikollega Börje Wennberg som är ordförande i regionsstyrelsen. Eftersom Macdisi nu så bestämt hävdat att Excel-filen ifråga inte är politiskt förankrad, till och med felaktig (!), måste jag ju höra med den som är ansvarig för ekonomin om det dokument jag fått har lämnats över till mig i korrekt ordning. Annars har jag ju fått fel information, alternativt att tjänstemannen i fråga skulle brutit mot gällande rutiner för hur politiskt beslutsunderlag ska hanteras.

ols021_20170717_0318_001-1

I brevet kallar Börje Wennberg beräkningsunderlaget för ett ”illustrationsmaterial”, trots att det alltså rör sig om det beräkningsunderlag som han har använt för att sätta samman Region Uppsalas hela budget.

Wennberg påstår även felaktigt att regionfullmäktige endast fattat beslut om vilka investeringar som ska göras fram till 2020. I den av honom själv presenterade regionplan och budget, som regionfullmäktige antagit, på sidan 60, finns en tabell över vilka investeringar som ska göras fram till 2023. Den här bilden visar en skärmdump med Excel-filen och regionsstyrelsens förslag till budget. Samma siffror.

sammasiffror

Kommentar

Den lista som finns ovan med byggprojekt som skjuts på framtiden är den skarpa lista som den rödgröna ledningen har för avsikt att genomföra. Det är så här planen ser ut.

Det får till följd att utlovade projekt, som en ny neonatalavdelning eller nytt produktionskök inte kommer att bli verklighet förrän efter 2024.

Det är inte fel att skjuta på dessa projekt eftersom prioriteringar måste göras men det är fel att hemlighålla sina planer för allmänheten och för alla anställda.

Ännu mer fel är det att försöka dementera att planen ifråga finns, påstå att den är felaktig eller kalla den för ett ”illustrationsmaterial”.

– Filen innehåller exakt samma siffror som de beslut som har tagits i fastighets- och servicenämnden, regionsstyrelsen och regionfullmäktige.
– I enlighet med praxis har ansvarig tjänsteman överlämnat beslutsunderlag för regionplan och budget till oss i oppositionen. Att fel dokument skulle ha överlämnats förefaller osannolikt.
– Alliansen regionråd har även haft möjlighet att ställa frågor till en av de ansvariga tjänstemännen om just denna fil, och ingenting framkom då att den skulle vara felaktig eller bara utgöra ett illustrationsmaterial.

Vad är det då regionen verkligen har beslutat om? Jo, det är att prioritera de byggnadsprojekt som ligger inom FAS, Framtidens Akademiska. Det är omfattande renoveringar och tillbyggnader som redan har påbörjats.

 Från Moderaternas sida har vi inte invänt mot att detta ska vara huvudinriktningen, men prioriteringar måste kunna diskuteras. Exempelvis gör vi inte bedömningen att renoveringen av Tierps vårdcentrum kan vänta ända till 2023.

Oppositionen har hållits borta från diskussionerna om vilka prioriteringar ska göras och när vi väl har fått fatt i beslutsunderlaget visar det sig att den rödgröna ledningen inte vill kännas vid vad man redan har beslutat.

Att ansvariga regionråd säger att de inte känner till dokumentet ifråga, att det är felaktigt, att det inte skulle innehålla skarpa prioriteringar och till sist kallar det för ett ”illustrationsmaterial” för att förringa värdet av det, vittnar om allmän oreda i ledningen för regionen. Hur kan ett ärende omfattande flera miljarder kronor passera genom alla beredningsstadier utan att ansvariga politiker vet vilket beslutsunderlaget är?

På detta sätta kan inte skattebetalarnas pengar hanteras. En återgång till alliansstyrelse behövs efter nästa års val.

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.