Kategori: Politik

En komma ut-historia

Igår gick jag med i Pride-tåget i Stockholm tillsammans med Öppna moderater och MUF. Det är mycket ovanligt för mig att jag deltar i manifestationer av den här sorten och jag har som många andra konservativa stofiler varit skeptisk till Stockholm Pride i sig. Men Pride-tåget är nu ändå det främsta sättet att visa sitt stöd för dem som bara begär att få bli behandlade som människor, men som historiskt sett har förvägrats detta.

Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.
Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.

Jag har naturligtvis många saker som jag skulle vilja skriva om när det gäller respekten för HBT-personer, inte minst om hur min egen syn på detta har utvecklats. Men det kan räcka med en sak för stunden. Jag vill berätta min egen komma ut-historia, som då inte är min egentligen eftersom jag inte är H, B eller T, men som ändå är min eftersom en av mina bästa vänner är homosexuell. Även heterosexuella kan ha en komma ut-historia att berätta, som handlar om hur det är att ha en vän som kommer ut.*

Jag lärde känna min vän för kanske femton år sedan. Först som vanlig bekant men sedan ett par år som nära vän. Vi träffas ofta, bor över hos varandra om vi är på resande fot, gör resor ihop, och har jäkligt roligt tillsammans i största allmänhet. Det som förenar oss är gemensamma intressen, det herrsällskap vi både lärde känna varandra i och senare även politiken. 

Det är väldigt vanligt att män umgås ihop utan att tala om relationer. Fråga mig inte varför det är så men intresset finns liksom inte. Vi har tusen andra saker att prata om. Så är det också med mig och min kompis. Men när man lär känna någon ser man också hur denne är utan något sägs. Efter ett tag förstod jag ju att han var mer intresserad av killar än av tjejer, fast ingen av oss sa någonting om det.

Vi bor idag i olika städer men bodde båda förut i Uppsala och har rört oss i kretsar som kan beskrivas som upsaliensiskt konservativa, ibland föraktfullt kallat för punschhögern, vilket då vi själva inte uppfattar som förnedrande utan mer som en komplimang. Det finns hur många homosexuella män som helst i den miljön. Långt fler än genomsnittet i samhället i övrigt, gissar jag. Men i sann konservativ anda ingen HBT-aktivist så långt ögat kan nå.

Istället finns något som man kan kalla för en tyst tolerans. Alla vet att några är homosexuella och efter tag lär man sig också vilka, men ingen säger något om det. Något förakt för de homosexuella finns inte, ännu mindre hat. Istället präglas attityden av att alla inser att homosexualitet är medfött, och därför inget som kan ändras, och inte heller något som skadar någon annan. Alltså finns det inget att bråka om, och dessutom – vilket nog är det viktigaste – de är ens vänner och man vill ju inte göra sig av med sina kompisar bara för att de visar sig vara homosexuella.

Det är en tolerant miljö och jag gissar att den tillkommit som en överlevnadsstrategi på den tiden då det inte var tillåtet att vara öppen med sin sexuella läggning. Den akademiska miljön är väldigt tolerant och jag kan därför förstå att detta har varit en plats där homosexuella kan ha levat i fred. Det fanns en kostnad även för den heterosexuelle på den tiden om han eller hon öppet tog parti för den som var homosexuell. Hur det verkligen funkade förr vet jag inte utan nu gissar jag, men jag tycker mig ha kunnat se hur tystnad även varit en överlevnadsstrategi hos heterosexuella som inte har tordats försvara sina homosexuella vänner i den fientliga miljö som då fanns.

Idag håller den tysta toleransen att bytas mot en öppen tolerans, och det går smidigt. Allt flera homosexuella är öppna med sin läggning och något misstycke bland de heterosexuella finns inte. Fördomen säger att konservativa ska rygga tillbaka och säga usch och fy, ropa på polis och säga upp bekantskapen och så vidare. Men så funkar inte den här miljön. Den är konservativ och således trög till förändring, men som sagt också väldigt tolerant. Den intolerans som finns riktar sig istället mot HBT-aktivismen som man tycker är överdriven, löjlig och vänstervriden. De homosexuella i denna miljö är lika konservativa som alla andra.

Att byta tyst tolerans mot öppen tolerans borde ju därför vara ganska enkelt – i teorin. Det är inte lika enkelt när man väl ska göra det. För man står på något sätt med foten i två system samtidigt, ett äldre system med tyst tolerans som faktiskt funkar hjälpligt och som många fortfarande lever med och som de kanske vill fortsätta med, och ett nytt system där öppenhet råder. Hur kan man veta hur ens vän vill ha det? Och hur vill jag ha det själv?

Öppenhet är naturligtvis bäst, men det finns äldre homosexuella som har byggt ett helt liv på den tysta toleransen och som har det bra i sin lilla bubbla. Om de inte själva vill punktera den bubblan kan inte jag göra det. Jag kan ju inte alls veta av vilka skäl de har hemlighållit sin sexualitet.

Hos mig snurrade en inre dialog i huvudet som gick ungefär så här:

– Stefan, det är lika bra att du ställer frågan rakt ut. Du vet ju hur det ligger till och det här är en av dina bästa vänner. Han kan omöjligt bli arg.

– Ja, men varför säger han då inget själv? Han borde ju veta att jag vet. Är det då min uppgift att bryta isen? Borde inte han göra det? Det är hans liv.
– Äh, vad är det där för trams. Du är ju feg. Det är ditt problem. Du törs inte fråga.
– Ja, men…
– Ja, vad då men? Du har ju samlat bevis i huvudet för att övertyga dig själv om att han är homosexuell. Otvetydiga bevis. När du ställer frågan gör du inte det grundlöst och det vet han. Även om han inte vill säga som det är kommer det vara helt omöjligt för honom att bara blåljuga sig ur allt.
– Men du ser! Det är inte så jäkla lätt. Det kan bli dålig stämning. Den risken finns ju. Det kan du inte förneka. Han har inte varit öppen med sin sexualitet under mycket lång tid, och tänk om han ändå vill ha det så. Han har ju ändå velat ha det så från början. Annars hade han redan kommit ut.
– Det där är också bara trams! Du vet varför homosexuella inte törs komma ut. Det är för att de är rädda för omgivningens reaktioner. Men ni är vänner och du vet att han litar på dig till hundra procent. Han skulle aldrig ha velat bli vän med dig annars.
– Men vi brukar aldrig tala om sånt.
– Vad då?
– Relationer och sånt. Vi brukar prata politik.
– Men ändra på det då! Du försöker bara hitta på ursäkter för att slippa! Skärp dig!
– Jag måste hitta ett bra tillfälle.
– Du har redan haft bra tillfällen! Du är en mespropp! Det bara det som är problemet. Inget annat!

Så där höll det på. Till sist tyckte jag att vårt vänskapsförhållande blev uppenbart löjligt om jag inte frågade hur det låg till. Man kan inte hålla en sådan sak hemlig för varandra. Så då tog jag sats och frågade, och det var självklart inga problem alls att få veta hur det låg till.

Tjugo minuter senare var vi klara med frågan och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. Då var relationsbiten avklarad för denna gång och vi gick över till att prata politik istället. Som vi brukar göra.

Det kan tyckas konstigt att vi bara lämnade ämnet och gick över till något annat (vi satt och åt frukost) men så är vi. Ni får tänka er två pojkar som leker ihop. Det är roligare att leka än att prata relationer.

Har historien någon sensmoral? Ja, det har den. Budskapet är inte överraskande utan en variant på vad andra tidigare har sagt. Det är bättre för alla om alla är öppna med sin sexualitet. Det fanns en tid då homosexualitet inte accepterades men den tiden är över och den intolerans som finns kvar städas ut successivt. Sanningen gör oss fria, står det i Bibeln, och det stämmer verkligen. Även om den tysta toleransen fungerade byggde den på att sanningen doldes vilket även med de bästa intentioner, och med mycket god vänskap människor emellan, ändå innehåller ett korn av misstänksamhet. Nu när vi inte längre behöver den tysta toleransen är det därför bättre att byta ut den mot den öppna toleransen.

Den upsaliensiskt konservativa miljön där jag har levt ganska länge är verkligen konservativ med allt vad det innebär, både till gott och ont. Det bra är det kompakta motståndet mot att göra det privata politiskt. I den här miljön avskyr man när politiker kommer och föreläser om värdegrunder, normkritik, identitetspolitik, queerteori, vithetsstudier, rasifiering och så vidare. Och det gäller även de som är HBT-personer själva. Det dåliga är att den förändring som ändå behöver göras går långsamt.

Så här i efterhand grubblar jag mycket på varför det uppenbart enkla och naturliga var så svårt att göra. Det är rädslan som hindrar en och det är ju egentligen bedrövligt att två så goda vänner inte ska vara helt öppna med varandra. Man kan skratta åt oss och säga att vi är löjliga och hämmade, förtryckta av ”förljugna borgerliga konventioner”. Så skulle det i alla fall beskrivas om det här var en pjäs på Dramaten.

Någon gång i det förflutna var det någon som bestämde att homosexualitet skulle vara förbjudet. Det satte skräck i folk och höll i sig under mycket lång tid. Det är inte konstigt att det finns efterverkningar.

Förändrades något i vår relation? Nej. Ingenting. Verkligen ingenting. För det var som jag beskrivit ovan. När vi väl hade klarat ut hur det låg till var det gjort och sen var det inget mer med den saken.

___________________

* Under dagen har jag fått frågan om kompisen ifråga har godkänt det jag har skrivet och så är det givetvis. Att jag inte skriver ut namnet är för att han ska slippa få frågor om en text som jag är ansvarig för. Jag måste tydligen också förtydliga att jag själv är hetero och att det inte är jag som kommer ut i historien. Det framgår redan av texten, men allt kan missförstås.

Sökes: Öppenhet om Region Uppsalas fastighetsinvesteringar

Det mörkas i vår region ifråga om de stora fastighetsinvesteringarna. När regionfullmäktige i början av sommaren antog sin nya investeringsplan var inte alla fakta kända. Ledande företrädare för den rödgröna koalition som styr, bestående av S och MP, vill inte lägga korten på bordet och förklara vilka beslut som verkligen har fattats. Istället har de med mer eller mindre framgångsrika metoder försökt förneka existensen av själva beslutsunderlaget.

I det här blogginlägget kommer jag därför att publicera alla relevanta dokument ifrågan och göra en kort sammanfattning av vad det hela handlar om. Vi behöver transparens och en seriös debatt om vilka priroriteringar som måste göras.

Inlägget i korthet:

  • Region Uppsala har beslutat att skjuta ett antal fastighetsinvesteringar framåt i tiden trots stora renoveringsbehov.
  • Utlovade projekt som ny neonatalavdelning, produktionskök, renovering av Tierp vårdcentrum, Kungsgärdet och barnsjukhuset på Akademiska (ingång 95–96), beräknas påbörjas omkring 2023–2024.
  • Prioriteringar måste göras men det är fel att de inte visas upp för allmänheten och alla anställda.
  • Härnedan publiceras beräkningsunderlaget samt övrigt material som visar hur den rödgröna ledningen hanterar miljardinvesteringarna i regionen.

Varför offentliggöra beräkningsunderlaget?

Vi politiker ”tjafsar” ofta. Så är det, och även denna gång skulle man kunna vifta bort allt och säga att vi bara är löjliga. Likväl kvarstår det faktum att Region Uppsala under de tre närmast kommande åren kommer att investera 3,3 miljarder kronor i nya fastigheter (ca 9 000 kr per person i länet), med årliga kostnadsökningar på grund av hyresökningar på ca 100 miljoner per år (ca 275 kr per person och år).

Vi moderater är i huvudsak överens med S och MP om att tuffa prioriteringar måste göras. Men vi tror inte på hemlighetsmakeri och vi vill i traditionell moderat anda varna för politiker som utlovar ”satsningar” som det inte finns pengar till.

Exempelvis har Socialdemokraterna lovat att de ska fixa krisen inom intensivvården för nyfödda genom att bygga en ny neonatalavdelning. I julas skickades nämligen födande mammor till Åbo, eftersom det inte fanns plats för dem på Akademiska. Som en reaktion på detta skrev Vivianne Macdisi (S), regionråd, och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de berättade att 250 miljoner kr skulle satsas på den nya neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Men idag vet vi att det inte kommer att ske förrän 2024 och avdelningen bli klar först 2027.

Vi behöver alltså öppenhet i frågan och vi behöver en dialog mellan oss förtroendevalda och allmänheten och alla anställda i regionen.

Excel-filen som det blivit bråk om

Anledningen till att det har uppstått bråk mellan mig och företrädare för S är att jag publicerade denna lista.

flyttade investeringar#

Det var den 18 maj i år som jag skrev till ekonomiavdelningen och bad om att få se hela investeringsbudgeten, där alla enskilda objekt finns med, när de är planerade att starta och vad de beräknas kosta m.m. Investeringsbudgeten är en del av regionens stora budget och det är en lång beredningsväg innan den antas av regionfullmäktige.

Här är Excel-filen för nedladdning.

Det politiskt känsliga i det hela är att ett antal utlovade byggprojekt skjuts på framtiden.

Men vad är det för ett dokument egentligen? Det är beräkningsunderlaget för investeringsbudgeten. Det är den samlade kalkylen över alla våra kommande fastighetsinvesteringar.

Processen för att lägga fram regionens investeringsbudget fungerar så att först lämnar alla förvaltningar förslag på investeringar. Därefter tar varje facknämnd ställning till förvaltningarnas förslag. Därefter sker en sammanställning av det tjänstemannaorgan som heter investeringsrådet. Förslaget presenteras för fastighets- och servicenämnden (politiskt organ) som sedan skickar det vidare till regionsstyrelsen (politiskt organ) som i sin tur lägger in investeringsplanen i förslag till regionplan och budget (dvs. regionens stora budget). Förslaget går sedan till regionfullmäktige. I år antogs förslaget av regionfullmäktige den 20 juni.

investeringsbudgetprocessen#
Jag sitter som ledamot i både fastighets- och servicenämnden och regionstyrelsen, och satt även tidigare i sjukhusstyrelsen. Jag har därför kunnat följa investeringsfrågorna ganska väl, men trots det tyckte jag att jag saknade hela bilden. Därför bad jag om att få se filen ifråga.

Att ekonomiavdelningen utan konstigheter har lämnat detta dokument till mig är i linje med den policy som tillämpas inom regionen. Medan de styrande partierna (S och MP) fortfarande jobbar med ett dokument politiskt, dvs. tar ställning till hur de vill utforma olika förslag, är det inte sed att några papper lämnas över till oss i oppositionen. Men när förslagen är färdiga ges vi fri tillgång till allt beslutsunderlag.

När jag bad om få se Excel-filen hade S och MP redan offentliggjort sitt förslag till regionplan och budget. Att ansvarig tjänsteman därför skickade beslutsunderlaget till mig är alltså helt i enlighet med praxis. Om dokumentet fortfarande var internt arbetsmaterial endast för S och MP hade hon/han inte gjort det. Så är praxis och våra tjänstemän är som regel noggranna och lojala.

Här är finns mitt brev till ansvarig tjänsteman och dennes svar till mig. Jag har maskerat namnet på tjänstemannen i fråga eftersom hon/han endast har utfört sin plikt och inte förtjänar att få kritik för något i det här.

brev18majsid1

brev18majsid2

Fastighets- och servicenämndens förslag

Fastighets- och servicenämnden är det politiska organ som har att göra ett förslag till samlad investeringsbudget. Det underlag som ledamöterna hade att ta ställning till finns här.

Protokoll: Fastighets- och servicenämnden, 2017-05-08. Se ärende nr 43.

Som framgår av denna handling tilläts inte ledamöterna i nämnden att se hela bilden. Den fick bara ta ställning till klumpsummor. Klumpsummorna kommer givetvis från beräkningsunderlaget som alltså är Excel-filen ifråga. (Se fliken ”Invram per styrelsenämnd”.) Allianspartiernas ledamöter reserverade sig därför mot förslaget.

Regionstyrelsens förslag

Samma förslag som antogs av fastighets- och servicenämnden antogs sedan av regionsstyrelsen i förslaget till regionplan och budget som man hittar här.

Protokoll: Regionsstyrelsen, 2017-05-30. Bilaga 116/17 a.

Som framgår av denna handling fick inte heller regionsstyrelsens ledamöter se några detaljer utan endast klumpsummor. Även här reserverade sig därför allianspartiernas ledamöter mot förslaget.

Regionfullmäktiges beslut

Till sist hamnade så förslaget på regionfullmäktiges bord. Handlingen ifråga är densamma som antogs av regionsstyrelsen. Fullmäktiges protokoll hittar man här.

Protokoll: Regionfullmäktige, 2017-06-19 och 20. Bilaga 71/17 a.

Beslutet togs den 20 juni. Också i fullmäktige reserverade sig allianspartierna.

Moderaterna offentliggör beräkningsunderlaget

Den 22 juni valde jag att offentliggöra listan ovan för att visa för allmänheten och alla anställda i regionen vilka byggprojekt som skjutits på framtiden. Jag hade också sedan tidigare skickat den till olika medier i hopp om att de skulle tycka att ämnet var intressant att rapportera om.

Listan publicerades här på Facebook.

Socialdemokraterna dementerar

Offentliggörandet av listan gjorde att det blev tjafs mellan mig och Vivianne Macdisi, regionråd för Socialdemokraterna, ordförande i sjukhusstyrelsen och ledamot av regionstyrelsen. Det såg ut så här. Johan Örjes som är med i konversationen är Centerns regionråd.

viviannedementerar viviannedementerar#

vivannedementerar3

viviannedementerar2#

Vivianne Macdisis brev till mig

För att förklara hur fel jag har skrev Vivianne Macdisi ett brev till mig i vilket hon citerar kommentarer från ledande chefer i regionen. Brevet lägger jag inte ut här eftersom det är de förtroendevalda som ska förklara politiken för allmänheten och inte tjänstemännen. Det är dock en allmän handling och kan beställas fram av den som är nyfiken.

Jag skriver till Börje Wennberg och får svar

Ytterst ansvarig för investeringsbudgeten är emellertid inte Vivianne Macdisi utan hennes partikollega Börje Wennberg som är ordförande i regionsstyrelsen. Eftersom Macdisi nu så bestämt hävdat att Excel-filen ifråga inte är politiskt förankrad, till och med felaktig (!), måste jag ju höra med den som är ansvarig för ekonomin om det dokument jag fått har lämnats över till mig i korrekt ordning. Annars har jag ju fått fel information, alternativt att tjänstemannen i fråga skulle brutit mot gällande rutiner för hur politiskt beslutsunderlag ska hanteras.

ols021_20170717_0318_001-1

I brevet kallar Börje Wennberg beräkningsunderlaget för ett ”illustrationsmaterial”, trots att det alltså rör sig om det beräkningsunderlag som han har använt för att sätta samman Region Uppsalas hela budget.

Wennberg påstår även felaktigt att regionfullmäktige endast fattat beslut om vilka investeringar som ska göras fram till 2020. I den av honom själv presenterade regionplan och budget, som regionfullmäktige antagit, på sidan 60, finns en tabell över vilka investeringar som ska göras fram till 2023. Den här bilden visar en skärmdump med Excel-filen och regionsstyrelsens förslag till budget. Samma siffror.

sammasiffror

Kommentar

Den lista som finns ovan med byggprojekt som skjuts på framtiden är den skarpa lista som den rödgröna ledningen har för avsikt att genomföra. Det är så här planen ser ut.

Det får till följd att utlovade projekt, som en ny neonatalavdelning eller nytt produktionskök inte kommer att bli verklighet förrän efter 2024.

Det är inte fel att skjuta på dessa projekt eftersom prioriteringar måste göras men det är fel att hemlighålla sina planer för allmänheten och för alla anställda.

Ännu mer fel är det att försöka dementera att planen ifråga finns, påstå att den är felaktig eller kalla den för ett ”illustrationsmaterial”.

– Filen innehåller exakt samma siffror som de beslut som har tagits i fastighets- och servicenämnden, regionsstyrelsen och regionfullmäktige.
– I enlighet med praxis har ansvarig tjänsteman överlämnat beslutsunderlag för regionplan och budget till oss i oppositionen. Att fel dokument skulle ha överlämnats förefaller osannolikt.
– Alliansen regionråd har även haft möjlighet att ställa frågor till en av de ansvariga tjänstemännen om just denna fil, och ingenting framkom då att den skulle vara felaktig eller bara utgöra ett illustrationsmaterial.

Vad är det då regionen verkligen har beslutat om? Jo, det är att prioritera de byggnadsprojekt som ligger inom FAS, Framtidens Akademiska. Det är omfattande renoveringar och tillbyggnader som redan har påbörjats.

 Från Moderaternas sida har vi inte invänt mot att detta ska vara huvudinriktningen, men prioriteringar måste kunna diskuteras. Exempelvis gör vi inte bedömningen att renoveringen av Tierps vårdcentrum kan vänta ända till 2023.

Oppositionen har hållits borta från diskussionerna om vilka prioriteringar ska göras och när vi väl har fått fatt i beslutsunderlaget visar det sig att den rödgröna ledningen inte vill kännas vid vad man redan har beslutat.

Att ansvariga regionråd säger att de inte känner till dokumentet ifråga, att det är felaktigt, att det inte skulle innehålla skarpa prioriteringar och till sist kallar det för ett ”illustrationsmaterial” för att förringa värdet av det, vittnar om allmän oreda i ledningen för regionen. Hur kan ett ärende omfattande flera miljarder kronor passera genom alla beredningsstadier utan att ansvariga politiker vet vilket beslutsunderlaget är?

På detta sätta kan inte skattebetalarnas pengar hanteras. En återgång till alliansstyrelse behövs efter nästa års val.

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.