Kategori: Politik

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Sverige behöver en fortsatt paus i flyktingmottagandet

”Vi tar kraftigt avstånd från Moderaternas förslag om flyktingpaus”, skriver nya ledningen för MUF i en debattartikel i DN. Föga överraskande för den som läst tidigare inlägg av mig i denna fråga håller jag på partilinjen. Sverige har inte möjlighet att införa fri invandring på det sätt som MUF vill, utan den nuvarande politiken bör fortsätta på obestämd tid.

Med sin nya linje ansluter sig MUF till ungefär samma politik som Centerns när det gäller asylpolitiken. Gränserna ska vara öppna, men asylsökande ska inte förses med några av de välfärdstjänster och bidrag de får idag. MUF menar att helomvändningen i politiken under förra hösten beror på att politikerna inte har kunnat sätta någon gräns för generositeten med skattepengar.

Men så ser jag inte på problemet. Frågan är betydligt svårare än så. Låt mig göra en kort lista över problem vi har att hantera som inte handlar om pengar i första hand.

1. Många av de asylsökande som kom under 2015 är inte flyktingar. De söker sig till Europa av ekonomiska skäl. ”Alla ska röra sig fritt” leder inte att de som kommer till Sverige flyr från krig och förtryck. På grund av förra årets okontrollerade inströmning har vi idag många människor i landet som antingen har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller kommer att få det. Många av dem kommer inte att lämna landet utan uppehålla sig här olagligt.

2. Könsfördelningen bland dem som kommer som asylsökande är ca 70/30 procent, där männen utgör den större gruppen. Den gamla ordningen där Sverige prioriterat asylsökande framför andra former av flyktingmottagande är kraftigt könsdiskriminerande.

3. Under förra året tog Sverige emot över 35 000 ensamkommande barn. De flesta av dem är inte barn i egentlig mening utan ungdomar, afghanska unga män. Sverige kommer att ha ett omfattande arbete med att integrera denna grupp i samhället. Man behöver inte vara expert för att förstå hur mycket problem en grupp tonårskillar kan ställa till med om den lämnas vind för våg. Sverige kommer att behöva ägna denna grupp långt mer uppmärksamhet och resurser än vad vi gör nu. Om vi återgick till 2015 års öppna gränser skulle vi få 35 000 tonårskillar till att ta hand om. Det är helt enkelt inte möjligt.

4. Alla myndigheter som på något sätt hanterar förra årets stora migrationsvåg är satta under hård press just nu. Migrationsverket, polisen och kommunerna är mest utsatta. Enorma ansträngningar görs, men systemet klarar inte mycket mer. Det har inte med pengar att göra utan med att det inte finns poliser, lärare m.m. så att det räcker.

5. Det finns inte bostäder åt de asylsökande och flyktingar som redan finns i landet. Alla kommuner är skyldiga att hjälpa till men vissa kommuner har överhettade bostadsmarknader. Andra har bostäder men inga jobb. Även företag som tillhandahåller modulbostäder går för fullt. Det är inte lätt att få fram bostäder så snabbt som det skulle behövas. (Det existerar för övrigt inga skarpa politiska förslag på en reformerad bostadsmarknad.)

6. Polisens omorganisation har havererat i samma stund som vi behöver polisen mer än någonsin för att hålla ordning i landet på grund av den stora migrationen.

7. EU har fortfarande inte kommit överens om hur flyktingpolitiken ska vara organiserad. Innan det finns ett gemensamt regelverk med fungerande passkontroller måste Sverige värna sin egen säkerhet. Under 2015 hade Sverige i praktiken öppen gräns mot resten av världen eftersom Schengensystemet med gemensamma gränskontroller havererade. Fri rörlighet över gränsen är inte möjligt så länge detta problem inte är löst.

8. Att gå över på en modell där asylsökande och flyktingar inte får tillgång till välfärdstjänster och socialförsäkringar kommer att skapa en underklass bestående av invandrare (mycket mer så än idag). Centern är det enda parti som driver denna linje i riksdagen och chansen att få ihop en riksdagsmajoritet är obefintlig. Även om man som Centern inte ser det som moraliskt tvivelaktigt med en stor samhällsklass som är utestängd från välfärdssystemen kommer denna politik aldrig att bli verklighet. Den enda invandringspolitiska modell som är meningsfull att diskutera är en där även flyktingar får del av välfärden.

(Man bör också komma ihåg att vi redan nu har en mycket stor grupp asylsökande och flyktingar som är inkluderade i välfärdssystemen utan de begränsningar som föreslås. Jag gissar att MUF:s förslag ska gälla framtida asylsökande och flyktingar inte dem som redan har kommit hit?)

9. Den politik som Sverige drev fram till hösten 2015 hade inte tillräcklig folklig legitimitet. Den kanske hade stöd av en majoritet, men motståndet mot den gamla politiken ledde fram till att SD kunde växa från 5,7 procent i valet 2010 till 12,9 procent 2014. I opinionen ligger de på 18,7 procent enligt Dagens Samhälles sammanvägda mätning. SD är ett parti som ingen vill bilda regeringskoalition med. Följden har blivit att det inte längre finns några stabila regeringsunderlag. Möjligheterna att genomföra traditionell borgerlig politik, med exempelvis sänkt inkomstskatt som en av de viktigaste frågorna, har försämrats avsevärt.

Listan över skäl som motiverar varför Sverige behöver en flyktingpaus kan göras ännu längre. MUF:s nya politik går inte att genomföra utan får ses som en utopisk vision, en föreställning om ett idealsamhälle som kanske skulle kunna uppnås någon gång i en framtida värld. Moderpartiet gör klokt i att hålla fast i den linje som valts.

Argumentets primat – den sansade diskussionen

Argumentets primat, vad är det? Jo, det är uppfattningen att det är argumentet i sig som är intressant att granska i en debatt, men inte avsändaren. Det är idealet för det rationella samtalet, utformat i den akademiska tradition som grundlades av de gamla grekerna för två och ett halvt tusen år sedan.

Den samhällspolitiska debatten kommer aldrig att kunna nå detta ideal helt och hållet, men det är ändå eftersträvansvärt. Ju oftare vi ser till argumentet och inte personen, desto bättre kommer vårt demokratiska samtal att vara.

Tyvärr tycks den offentliga debatten i Sverige just nu vara nere på en bottennivå. Jag kan inte påminna mig om att debattklimatet har varit så här dåligt på länge.

Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg och där framträdde Amineh Kakabaveh och berättade om sin bok. Kakabaveh är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag stannade till och lyssnade, och kunde direkt förstå varför hon blivit vald till riksdagen. Hennes lyskraft är påtaglig, och jag gissar en röstmagnet. Ändå är hon just nu under utredning av sitt parti. Hon kan komma att uteslutas.

Hennes misstag ligger i att hon la ut en falsk film på sin Facebooksida som påstods visa hur islamsk extremism breder ut sig i Sverige. Filmen är försedd med SVT:s logga och en fejkad översättning till svenska. Innehållet är uppenbart rasistiskt.

Varför la hon ut filmen? Jag uppfattar det som ren obetänksamhet. Kakabaveh är socialist, skolad i den gamla socialistiska andan och inte infekterad av moralisk relativism. Hon kämpar för kvinnors rättigheter mot förtryckande religiösa seder. I sin kamp förivrade sig hon och lurades av en falsk film. När det framkom att det var ett misstag ångrade hon sig och bad om ursäkt. Men partiet har inte kunnat förlåta.

Ett annat exempel är den borgerliga debattören Tino Sanandaji som bedriver opinonsbildning när det gäller invandringspolitiken. Sanandaji har på egen hand byggt upp en mycket hög trovärdighet när det gäller att slå hål på felaktiga föreställningar om att asylinvandringen skulle vara en vinstaffär för det svenska samhället. Sanandaji har mer än någon annan lyckats få, i alla fall det borgerliga Sverige, att förstå att sysselsättningen hos invandrare generellt sätt är lägre än hos infödda svenskar och att detta är ett betydligt större problem än vad många hittills har velat tro.

Sanandajis problem är dock detsamma som Kakabavehs. I ett tillfälle av obetänksamhet skrev han på ett upprop till stöd för tidskriften Nya Tiders rätt att närvara vid bokmässan. Hans argument var att även tidskrifter med icke aptitliga åsikter ska ha rätt att komma till tals. Sanandaji skriver: ”Om yttrandefrihet inte gäller nazister gäller det ingen. Jag har därför skrivit på uppropet på Facebook att låta Nya Tider delta i bokmässan.”

Vad han inte var uppmärksam på var att initiativtagarna till uppropet skulle skicka in texten som debattartikel till Expressen och SVT. Den kom sedermera att publiceras i Göteborgs-Posten istället. Av innehållet i uppropstexten framgår att avsändaren är Nya Tider självt. I praktiken kom därför Sanandaji att underteckna ett upprop av den högerextrema tidskriften Nya Tider.

Han har sedermera förklarat att detta var ett misstag och att han inte hade förstått att texten skulle publiceras som ett debattinlägg. Men förståelsen för misstaget är litet. Det är många som länge har velat stämpla Sanandaji som högerextrem eftersom han är tuff i sin debattstil och har utmanat många auktoriteter i debatten.

Viljan att på detta sätt ta död på debattörer strider helt mot idealet om det goda samtalet. I det här fallet riskerar två udda men viktiga debattörer att försvinna från den offentliga scenen om deras misstag inte förlåts.

Ytterligare ett tragiskt exempel på hur det offentliga samtalet har förfallit är Trump-vågen och dess spegelbild bland de påstått finare kretsarna. Med Trump-vågen menar jag det omfattande misstroendet mot etablissemanget och inte minst etablerade medier. Länge var det bara inom de högerpopulistiska kretsarna som man kallade medierna för ”ljugande PK-media” och vräkte ur sig spydigheter. Det var på sajter som Avpixlat man hängde. Men det som har hänt är att samma retorik flutit ut på sociala medier vilket har gjort att allt fler har hängt på och försämrat debattklimatet avsevärt.

Att jag kallar detta för Trump-vågen är för att Donald Trump lyckats bygga hela sin kampanj på denna retorik. Men den är välrepresenterad i Sverige. Den dyker ibland upp på min Facebooksida – som på senare tid har blivit en diskussionssida für alle. Jag tillåter inga fasoner, men det är uppenbart att om jag inte var noga skulle ogräset börja växa.

Men det märkliga i detta är att denna rörelse har fått sin motsvarighet bland dem som vill bekämpa Trump-vågen. Det senaste exemplet är paret Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet och Cecilia Hagen, krönikör i Expressen. Först skrev Ramberg ett blogginlägg där hon liknade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali vid en brun råtta. Ramberg menar att Bali gjort sig till ”taltratt” för gatans parlament. För detta fick Ramberg hård kritik, och har försökt förklara sig och mildrat sin ursprungliga formulering, men inte ändrat sig i sak.

Därefter skrev Cecilia Hagen en krönika till stöd för Ramberg på temat ”Hur blir vi av med de mänskliga brunråttorna?”. Svaret skulle vara med gift, enligt Hagen.

Vad skiljer Rambergs och Hagens retorik från Donald Trumps? Ingenting.

Ramberg skriver på sin blogg att hon tagit emot många hatmejl efter sitt inlägg, och det är tragiskt men inte överraskande. Om man sänker sig till den låga nivå att man kallar meningsmotståndare för råttor har man öppnat dörren för de mänskliga råttor som verkligen existerar.

Den låga retoriken och hatmejlen är inte heller något som bara finns till höger utan som Alice Teoderescu på Göteborgs-Postens ledarredaktion vittnat om är även hon måltavla för hatmejl.

Hur återställer vi det goda debattklimatet? Hur kan vi återigen få idealet om argumentets primat att vara vägledande?

Jag tror vägen tillbaka måste vara att lägga band på sina känslor, argumentera tufft men faktabaserat, och acceptera att människor ibland förivrar sig, säger fel, gör dumma saker, men inte är onda rakt igenom på grund av enskilda misstag.

På min Facebooksida har jag sagt att diskussionen är fri men att man bara ska skriva saker som man själv vågar säga till sin meningsmotståndare ansikte mot ansikte. Det är många som törs vara spydiga bakom sina datorer men inte i verkligheten. Att vara tuff betyder inte att man också måste vara sårande, bara att man är rättfram. Jag har inte heller förbjudit förolämpningar och härskartekniker. Ibland kan det vara befogat, säger jag, eftersom det är det även i verkliga samtal. Men att fördöma varandra i högstämt tonläge, skicka hatmejl eller kalla varandra för råttor, gör vi mycket sällan, eller hur? Varför ska vi då göra det i offentligheten?