Kategori: Politik

55:e bluffkonvojen till Donbass

Kriget i Ukraina fortsätter som om ingenting hade hänt. Artilleribeskjutning pågår varje dag. Det är bara världssamfundets intresse som har svalnat. I dagarna är det två år sedan Ryssland började sina ”hjälpsändningar” till Donbass. Det går ungefär en konvoj varannan vecka och till dags dato har 55 konvojer genomförts. Vad innehåller de? Ingen vet. Allt talar för att det är underhåll till de ryska stridande förbanden inne i Ukraina. Varför är det ingen som protesterar? För att maskerade militära operationer är ryssarnas specialitet.

Foto: EMERCON of Russia.
Foto: EMERCON of Russia.

Jag skriver om de vita lastbilarna i min nyss utkomna bok ”Vilseledning”, utgiven på Timbro förlag. Bakgrunden till konvojernas tillkomst var att de separatistiska rebellerna höll på att förlora kriget i början av augusti 2014. Aleksandr Zachartjenko, den nyutropade Folkrepubliken Donetsks ledare, hade talat om att det kanske var dags för förhandlingar. Donetsk och Luhansk var avskuret och försörjningen av civilbefolkningen var ett problem. Kiev höll helt enkelt på att vinna. Det var i det läget som Ryssland kom på idén att man kunde skicka en ”hjälpsändning” för att undsätta civilbefolkningen.

Här är ett litet utdrag ut min bok (något redigerat) som beskriver hur det gick till när Ryssland lurade alla, eller ingen, beroende på hur man ser på saken.

Ur kapitel 8:

Den ryska operationen genomfördes snabbt och i likhet med ockupationen av Krim var den både skickligt uttänkt och genomförd, återigen med vilseledning och överraskning som nyckelingredienser.

Idén om att Ryssland skulle genomföra en hjälpsändning kom ungefär samtidigt som Zachartjenko förklarade att han var villig att förhandla om eldupphör. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov förklarade den 10 augusti att han hade inlett diskussioner med både Kiev och Internationella röda korset om en rysk hjälpsändning till de omringade områdena och redan den 12 augusti rullade 280 vita lastbilar ut från Moskvas förorter mot ukrainska gränsen.

Diskussionen mellan Moskva, Kiev och Internationella röda korset var mycket förvirrad. Enligt Lavrov pågick det fruktbara diskussioner mellan alla parter, men från Kievs sida menade man att det självklart var otänkbart att Ryssland skulle få köra in en stor lastbilskonvoj i Ukraina. Det skulle komma att uppfattas som en invasion. Röda korset meddelade att man mycket väl kunde tänka sig att hjälpa till, men i så fall skulle det ske i dess egen regi. Röda korset förklarade att man bara kunde bistå om det var så att hjälpsändningen följde de krav som organisationen ställde upp.

Konvojen kom efter någon dag fram till ukrainska gränsen och där blev den stående medan diskussionerna pågick. Alltjämt var mycket förvirrat där Lavrov flera gånger påstod att Moskva kommit överens med Kiev och med Internationella röda korset samtidigt som ingen kunde få klarhet i om det verkligen var så.

Under tiden lät den ryska sidan förklara att hjälpsändningen bestod av 400 ton spannmål, 100 ton socker, 62 ton barnmat, 54 ton medicinskt materiel och läkemedel, 12 000 sovsäckar samt 69 elgeneratorer. Hjälpen var donerad av befolkningen i Moskva, enligt den regionala regeringen i Moskvaområdet. Den ryska sidan lät även utländska journalister genomföra slumpvisa undersökningar av lastbilarna.

De förvirrade diskussionerna kom aldrig till ett slut. Istället beslöt Ryssland ensidigt att låta konvojen rulla över gränsen den 22 augusti utan vare sig inspektioner av lasten från ukrainsk sida eller Röda korsets medverkan.

Ukraina protesterade men till ingen nytta. Moskva förklarade att man hade tröttnat på Kievs velighet. ”At times it seems there is no clear chain of command in Kiev, because some assurances are given (to Russia) at a very high level and then others do not give the orders which are required”, förklarade Vitalij Tjurkin, Rysslands FN-ambassadör, till Reuters. Hans chef Lavrov varnade också för ”any attempts to disrupt this purely humanitarian mission”. ”Responsibility for any possible consequences of provocations … will lie, completely and entirely, with those who are prepared to further sacrifice human lives for the sake of their ambitions and geo-political ploys”.

Tre dagar senare förklarade Ryssland att en ny konvoj skulle förberedas, som senare kom att ankomma i mitten av september. Därefter har det gått kontinuerliga konvojer från Ryssland till Donetsk och Luhansk, under ledning av den ryska krisberedskapsmyndigheten.

Vad kan vi veta om de 280 vita lastbilarna? Var det en humanitär hjälpsändning eller en sändning av krigsmateriel till rebellerna?

Någon oberoende part har aldrig fått göra en fullständig granskning av innehållet, och det vara bara den första konvojen som tilldrog sig medias intresse. Alla efterkommande konvojer har skett i mediaskugga. Att ett antal utländska journalister fick göra stickprovskontroller betyder ingenting eftersom vi inte vet något om hur denna undersökning gjordes. Hade journalisterna möjlighet att välja slumpvis eller styrdes de på något vis? Vad hände med lastbilarna direkt efter kontrollen? Var journalisterna med lastbilarna dygnet runt? Om detta vet vi inget och den organisation som har en rutin för att genomföra humanitära hjälpsändningar med hög trovärdighet – Internationella röda korset – tilläts inte medverka.

Lastbilarna innehöll med all sannolikhet mat, mediciner och andra förnödenheter till civilbefolkningen, men det är förnödenheter som även militära förband behöver, och det finns ingen information om hur hjälpen fördelades på plats.

Därtill är det viktigt för den armé som vill hålla ett territorium att den kan förse civilbefolkningen med mat. Annars finns det risk för att denna för över sin lojalitet till den andra sidan. Hjälpsändningar i form av vanliga civila förnödenheter är betydelsefulla militärt sett.

Men det stora problemet var emellertid om Ryssland hade smugglat in vapen och ammunition med hjälp av konvojen. Anklagelser om att Ryssland försåg rebellerna med ”frivilliga” och även hjälpt dem med artilleribeskjutning fanns redan vid tiden för den första konvojen. Misstanken om att Ryssland skulle föra in vapen och ammunition, kanske även rekryter, var således inte gripna ur luften.

Det finns fortfarande inte tillräckligt med bevis för att entydigt slå fast att Ryssland förde in krigsmateriel till rebellerna, men med beaktande av mycket annan bevisning om rysk militär närvaro, det faktum att rebellerna höll på att förlora kriget, och att Moskva inte överlät hjälpsändningen till Röda korset, är det rimligt att se både den första och efterkommande konvojer som ett militärt stöd.

Det var vad som hände 2014. I min bok beskriver jag hur svenska medier porträtterade händelserna. Förstod man att det sannolikt var en bluff? Vissa gjorde det men inte alla. Exempelvis kallades konvojerna ofta för ”hjälpsändningar” trots att ingen vet vad de faktiskt innehöll.

Konvojerna har nu pågått i två år och sker helt öppet. De genomförs av ryska krisberedskapsmyndigheten och man har till och med publicerat en liten film om den 55 konvojen som genomförs i dagarna.

Men varför är det ingen i det internationella samfundet som protesterar och likt mig hävdar att detta är underhållskonvojer till de stridande inne i Ukraina? Jag vet faktiskt inte. På något sätt gick luften ur nyheten redan 2014 när Ukraina valde att inte stoppa den första konvojen. Att Ukraina inte gjorde det är fullt förståeligt. Om man hade attackerat konvojen hade Ryssland anklagat Ukraina för att ha bombat en hjälpsändning. Medialt sett hade detta varit en katastrof. Men att släppa in konvojen var inte heller bra eftersom det gjorde att kriget kunde fortsätta.

Nu i efterhand bör dock konvojerna kunna ifrågasättas. Det finns ett undertecknat fredsavtal, Minsk II-avtalet som slöts i februari 2015. Det respekteras inte. Och Ryssland fortsätter att sända in reguljär rysk trupp i området. Att tro att konvojerna inte skulle utgöra en viktig del i detta krig är mer än lovligt naivt.

Inte lätt att vara tjej i Hjulsta

Det är ingen nyhet att läget i vissa förorter har försämrats och att inte minst tjejer är drabbade. Varningar har redan sänts ut av personer som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh. Ändå är det intressant att läsa den rapport som Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning tagit fram i syfte att skapa en bättre fritid för tjejer i Hjulsta.

Den intresserade bör läsa rapporten i sin helhet och den kan laddas ned här.

Rapporten handlar som sagt i första hand om hur en meningsfylld fritidsverksamhet ska kunna utformas, men ur ett mer allmänpolitiskt perspektiv är det mest intressanta att läsa hur miljön för tjejer i Hjulsta ser ut.

Rykten och kränkningar utgör mycket vanligt inslag. Så här beskriver rapportförfattarens fokusgrupp läget.

rykten

Fokusgruppen är mycket begränsad, bara sex personer, och därför får man vara försiktig med generaliseringar. Rapporten bygger dock även på intervjuer med vuxna som arbetar med ungdomar i området och här är slutsatsen minst sagt oroväckande.

ledarna

Till sist vill jag också citera vad skolbibliotikarien säger i rapporten. Detta med anledning av den diskussion om ordningen på kommunala bibliotek som har varit, där ledande chefer inom Stockholms stad tyckt att man ska ifrågasätta ”tysthetsnormen” (se rättelse nedan), vilket i praktiken betyder att man inte ska ingripa mot bråkiga killar.

biblioteket

Rapporten förtjänar att läsas in extenso, men metodologiskt är den svag i vissa delar så jag rekommenderar försiktighet i slutsatsdragningen. Jag bedömer dock de huvudsakliga slutsatserna som tillförlitliga.

För er som inte bevandrade i geografin i norra Stockholm: Hjulsta är en del av Tensta som i sin tur är en del av Stockholms stad.

RÄTTELSE, 12/7

En anställd i Stockholms stad upplyste mig om at det inte var ansvarig chef som talade om ”tysthetsnormen” utan generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening. Chefsbibliotikarien skrev andra konstiga saker: ”Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla. Men i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt.”

Med den inställningen blir det de som pratar och skrattar som får sätta normen. Var ska då de som vill plugga sitta?

Försvarsanslaget snart mindre än 1 procent av BNP

Som en vinylskiva som har hakat upp sig fortsätter jag att skriva om att Sverige inte lägger tillräckligt med pengar på försvaret. Trots att vi befinner oss i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget lägger vi mindre och mindre pengar på försvaret sett till andel av BNP. Efter 2020 kommer försvarsanslaget att vara mindre än 1 procent.

Förra året var det första gången på länge som riksdagen beslutade om ett ökat försvarsanslag. Man sa att det var ett ”trendbrott”. Från att anslaget minskat år från år sedan kalla kriget kommer det nu att öka. Men bara om man ser till de nominella siffrorna. Om man istället ser till försvarsanslagets andel av BNP syns inget trendbrott alls. Tvärtom fortsätter anslaget att minska.

futgifterBNP
Klicka på bilden för att göra den större.

Diagrammet är gjort med hjälp av siffrorna tillhörande denna rapport från FOI. Metodologin finns beskriven i rapporten. Prognosen fram till 2020 bygger på de dokument om kommande utgifter som regeringen har presenterat.

Jag har i diagrammet också prickat in ett par av de viktigare händelser som har varit under de senaste åren. 2008 kom kriget mellan Ryssland och Georgien. Knappt ett år senare sjösattes den nu pågående försvarsreformen, som innebär en modernisering av hela försvaret och övergång till yrkesförsvar. Vid nyåret 2012/2013 meddelade Överbefälhavaren att försvarsreformen var kraftigt underfinansierad om den skulle genomföras enligt riksdagens tidigare beslut. 40 miljarder saknades. 2014 genomfördes revolutionen i Ukraina som följdes av att Ryssland invaderade Krim och startade ett upprorskrig i östra Ukraina. Som en följd av Rysslands nya aggressiva linje beslöt riksdagen att öka försvarsutgifterna, inte med de 40 miljarder som saknades utan med 10,2.

Tillsammans visar diagrammet och kronologin med händelser hur Sverige inte tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läget har försämrats men försvarsutgifterna har inte fått ökad prioritet.

Är måttet andel av BNP rätt mått att använda? Riksdagen har ju ändå ökat försvarsutgifterna.

Det är alltid svårt att säga hur mycket pengar ett visst politikområde ska ha. I internationella sammanhang använder man därför sedan länge andel av BNP som ett mått för att jämföra olika länders försvarsutgifter. På den säkerhetspolitiska arenan handlar det om att uppträda förtroendeingivande och visa för andra länder att man tar ansvar för sitt lands försvar. Försvaranslagets storlek i förhållande till BNP blir på så vis ett viktigt budskap till omgivningen. Den som lägger en stor andel av sin BNP visar att han tar försvarspolitiken på stort allvar. Den som lägger en mindre andel av BNP visar att han inte finner det viktigt att prioritera försvaret.

Nato har som norm att medlemsländerna ska lägga 2 procent av BNP. Alla länder gör inte det. Tyskland ligger exempelvis på 1,2 procent, men i alla fall länder som Estland, Storbritannien och Frankrike når upp till normen. Länder som Lettland och Litauen har fattat beslut om att komma upp i rätt nivå. USA är det Natoland som prioriterar försvaret högst med en siffra på 3,5 procent. Ryssland i sin tur satsar ännu mer med över 4,5 procent av BNP.

Behöver Sverige komma upp i 2 procent? Ja, på sikt är det rimligt att vårt land lägger sig i nivå med Natonormen, även om vi inte vill gå med i alliansen. Svensk säkerhetspoltik bygger inte på att vi ska klara oss själva, utan på att vi skapar säkerhet i gemenskap med andra. I praktiken betyder det att vi räknar med att få hjälp av Nato och då kan det vara bra att ha gjort sin hemläxa. Ty varför ska Nato hjälpa oss om vi inte vill hjälpa oss själva?

(Bygger verkligen den svenska politiken på att vi ska få hjälp av Nato? Ska vi inte klara oss själva? Nej, det var länge sedan vi övergav den politiken. Läs mer här och här om vad vi faktiskt gör idag.)

Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig

Det var den 24 november förra året som den svenska flyktingpolitiken kom till vägs ände. Regeringen kallade till presskonferens och förklarade att nu kunde Sverige inte ta emot fler asylsökande. Asylrätten skulle försvaras, men alla villkor som gjorde det förmånligare att söka asyl i Sverige framför andra länder, skulle ändras. Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå. På presskonferensen berättade vice statsminister Åsa Romson hur svårt beslutet hade varit att fatta. Hon höll knappt tillbaka tårarna. Vad hände egentligen under hösten? Blir sig Sverige någonsin likt igen?

Även om politik är en rörig bransch råder det ändå normalt sett någon form av jämvikt i systemet. De stora partierna förblir stora. Blocken är desamma. Politiken skiftar på marginalen. Endast människorna byts ut.

Ett sådant system, där det råder balans, är svårt att ändra på. Varje dag är sig lik. Men sen kan det komma en störning utifrån, en exogen chock. En jordbävning inträffar. Allt kastas omkull.

Jag tror att den gångna höstens stora ström av asylsökande är en sådan jordbävning. Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig.

Vad innebär det? Det vet vi inte riktigt än men mycket talar för att den partipolitiska kartan ritas om för gott. Vi har redan sett SD:s framfart i opinionen och hur Socialdemokraterna går på knäna. Det är för tidigt att säga var denna omvandlingsprocess ska sluta, men det är uppenbart att väljarna rör på sig på ett sätt som vi inte tidigare har sett och som därför är svårt att förutsäga.

Det krävs mycket för en väljare att lämna ett parti. Inför varje val brukar statsvetare och politiska reportrar säga att vi aldrig har så många rörliga väljare som nu. Så är det, men det är inte riktigt sant heller, för väljarflytten brukar oftast ske inom de traditionella blocken. Svensk politik har dominerats av höger–vänster-konflikten. Få väljare byter läger i den kampen.

Ett parti som Socialdemokraterna har dessutom haft ett särskilt grepp om sina väljare i kraft av att partiet historiskt sett endast är en del av hela den väldiga arbetarrörelsen. Facket, ABF, Unga örnar, kooperationen, Folkets hus-rörelsen, när allt detta var som starkast fanns det ingen möjlighet för en arbetare att stå utanför även om han inte ens sympatiserade med den förda politiken. En arbetare inte bara röstade på Socialdemokraterna, han var socialdemokrat.

Mycket av detta är nu historia och graden av partiidentifikation, som det heter när en väljare säger sig vara en viss typ av partist, har gått ned även hos Socialdemokraterna, men likväl har detta parti alltid varit bra på att vädja till lojaliteten med ”rörelsen”. Och många väljare har lyssnat till appellerna. Socialdemokraterna har inte alltid varit omtyckta ens av sina egna väljare, men man kunde ändå i slutändan lita på partiet. De andra, ”borgarna”, var i alla fall värre.

Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.
Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.

Men just nu ser det ut som att även trogna väljare lämnar Socialdemokraterna. Partiet får strax över 25 procent i SIFO. Man måste komma ihåg att Socialdemokraterna länge var ett 45-procentsparti. Det väljartapp som partiet genomgår just nu är omfattande och utan historisk jämförelse. Jag tror därför inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återhämta sig. För många kärnväljare har lämnat partiet.

Allianspartierna har fått ett annat problem på halsen. Med valet 2014 och alldeles i början av flyktingkrisen, under våren 2015, skedde en tydlig ström över från M till SD, men under hösten la M om sin flyktingpolitik, och har sedan november drivit linjen att Sverige behöver en paus i flyktingmottagandet, att vi inte ska acceptera några asylsökande som kommer från ett annat Schengenland. Omsvängningen tycks ha betalat sig med förbättrade opinionssiffror. Det är istället ett annat problem allianspartierna har att hantera – det finns ingen gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.

Ska alliansen gå framåt eller bakåt? Valaffisch från 2010.
Ska alliansen gå bakåt eller framåt? Valaffisch från 2010.

Problemet heter Centerpartiet. Den skärpning av flyktingpolitiken som regeringen gjorde i slutet av 2015 har stöd av alla allianspartier utom Centern. C är fortfarande av uppfattningen att det är ”systemet” det är fel på, det vill säga mottagningssystemet där Sverige förser alla asylsökande med samma grundläggande samhällsservice som medborgare. Bostadsbristen och bristen på låglönejobb är också systemets fel, enligt partiet. Om man därför fixar till systemet är det inga problem att ta emot hundratusentals asylsökande om året.

Denna inställning ger inte mycket utrymme för kompromiss med alliansvännerna. De andra tre har alla accepterat att asylströmmen som kom under hösten var för stor. Faktum är att Centern inte har stöd för sin politik hos något annat parti heller. Vänsterpartiet är visserligen också mot att Sverige ska begränsa asylströmmen men vill inte ändra något i systemet.

Eftersom flyktingfrågan är den fråga som nu omstrukturerar hela det politiska landskapet är det inte möjligt att bortse ifrån denna sakpolitiska spricka mellan allianspartierna. Förr var C:s kärnkraftsmotstånd en sådan fråga som alltid hängde över alliansen. Under Maud Olofssons ledning desarmerades denna fråga för att kunna hålla ihop alliansen. Nu kanske detta arbete var förgäves när Annie Lööf målat in partiet i ett nytt hörn ur vilket man inte kan komma ut med mindre än att man gör avkall på de högtidliga proklamationer som utfärdades under hösten. Partiledare vill helst inte göra sådana reträtter. Därtill tycks det som att partiet tjänat någon procentenhet i opinionen på sin hållning. Det finns väljare inom borgerligheten som inte gillar åtstramningen och det naturliga har därför varit att fly över till Centern.

Det tycks alltså inte finnas någon allians längre. Så länge den viktigaste konfliktlinjen i politiken är skatter och bidrag håller alliansen ihop. Det går knappt att skilja partierna åt i den ekonomiska politiken, men om flyktingfrågan är vår nya stora konfliktdimension och C driver en egen linje, då håller alliansen inte ihop.

Sverigedemokraterna i sin tur har inte behövt göra mycket för att se sina opinionssiffror stiga. Att överströmningen till SD har berott på flyktingpolitiken är inte något som alla har velat inse. Tusentals andra förklaringar har presenterats, allt från att Sverige blivit halvt om halvt fascistiskt till att alla som stödjer SD måste vara förlorare i nerdekade bruksorter. Alla seriösa statsvetenskapliga undersökningar visar dock på det som rimligen borde kunna inses, att det invandringskritiska partiet drar till sig människor som är invandringskritiska.

Alliansen överenskommelse med Miljöpartiet i mitten av förra mandatperioden var ett försök att isolera SD från allt inflytande i den enda fråga som partiet brydde sig om. Något inflytande fick partiet inte, i så måtto fungerade strategin, men den misslyckades kapitalt i väljarhänseende. Vi har alltid haft svårt för att diskutera invandringen i Sverige. (Anklagelser om rasism förekom redan på 1990-talet när människor var kritiska mot flyktinginvandringen från Balkan.) När det också sluts en politisk överenskommelse som tar död på all debatt i frågan mellan de politiska blocken, var ska då en missnöjd väljare ta vägen? SD:s kraftiga uppgång under förra mandatperioden kom redan under 2012, efter den migrationspolitiska överenskommelsen och långt före Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

I valet 2014 gick partiet från 5,70 procent till 12,86 vilket gjorde att de borgerliga partierna till sist kände sig tvungna att i alla fall diskutera flyktingpolitiken på nytt. Strax därefter kom emellertid decemberöverenskommelsen, en ny märklig pakt riktad mot SD. Fortfarande var det inget parti som ville ompröva flyktingpolitiken och därför fortsatte SD att stiga i opinionen. SD hade 13,3 procent i SIFO i januari 2015 och 17,8 i augusti.

Sedan kom hösten med den stora vågen asylsökande, men det ironiska är att detta har gjort att även SD:s politik har blivit irrelevant!

Man skulle kunna tro att partiet som i alla år har varit emot ökad invandring skulle vara det parti som folk flydde till när deras tal om massinvandring för första gången sedan 1988 tycktes ha en motsvarighet i verkligheten. Men vågen kom snabbt och alla de 160 000 asylsökande som kom förra året är nu redan här! SD:s politik var att stoppa dem.

SD:s huvudfråga är därmed märkligt nog överspelad. Nu är istället den viktigaste invandringspolitiska frågan hur vi ska hantera denna enormt stora grupp utlänningar som flyttat in i Sverige, och Sverigedemokraternas integrationspolitik är tämligen mager. Så sent som i oktober skrev partiet i sin budgetmotion att man ville avskaffa integrationspolitiken helt. SD förefaller vara det enda partiet i riksdagen som inte tror att vägen in i samhället för invandrare heter jobb. Vad som föreslås är högst oklart. Partiets företrädare talar fortfarande om att den viktigaste åtgärden är att minska inflödet, trots att det största inflödet i svensk historia redan har inträffat.

sdsintegrationspol
Ur Sverigedemokraternas budgetmotion 2015/16.

SD försöker ofta beskriva sig som ett borgerligt alternativ, men partiet har en helt annan inställning till den ekonomiska politiken än alliansen. Sverigedemokraterna vill inte öppna arbetsmarknaden för låglönejobb och tror inte på sänkta skatter som ett sätt att stimulera fram fler jobb. Alliansen har alltid hävdat att det är jobb och åter jobb som är den bästa integrationspolitiken. Men denna politik har inget stöd hos SD.

Hur SD de facto tänker sig att en förbättrad integration ska gå till är höljt i dunkel. Partiets kärnfråga har alltid varit att motverka inflödet, inte att försöka lösa integrationsfrågorna. SD har istället talat om att invandrare måste assimileras, det vill säga försvenskas. Hur detta leder till att utanförskapsområden med arbetslöshet och sociala problem försvinner förklaras inte. Blir det fler jobb? Blir det lägre kriminalitet?

Blir Sverige sig likt efter hösten 2015? Det verkar inte så. I alla fall inte när vi ser till det politiska landskapet. Väljarströmmarna rör sig på helt nya sätt, vilket framför allt tycks ha skadat Socialdemokraterna och flyktingfrågan har i alla fall för tillfället tagit över som den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. I sin tur har detta även slagit in en kil i alliansen. Till råga på allt verkar till och med Sverigedemokraterna vara omsprungna av verkligheten.

Allt detta gör i nästa steg att koalitionsbyggandet i riksdagen blir en närmast hopplös uppgift. En grupp vill ha en ekonomisk politik byggd på sänkta skatter – alliansen. En annan grupp vill det inte – de rödgröna plus SD. De rödgröna och SD har dock helt väsensskilda idéer om invandringens förtjänster. För tillfället finns det en sakpolitisk överensstämmelse mellan SD och i alla fall tre av allianspartierna i flyktingpolitiken, men inte i integrationspolitiken och inte i den ekonomiska politiken. Och så där kan pusslet fortsätta att läggas. Alla bitar känns lika omaka.

Det enda som är positivt är att villrådigheten bland medborgarna nog är lika stor som den är hos partierna. I sådana lägen finns handlingsutrymme för den som vågar träda fram och föreslå nya lösningar. Vem hinner först? Vem är modigast?

Svensk försvarspolitik – Sämst i Österjöområdet

Att upprätthålla freden i norra Europa är ett gemensamt ansvar, och vi i Sverige brukar säga att vi tar vår del av ansvaret. Gör vi det? Nej, inte alls. Genom att både stå utanför den gemensamma försvarsorganisationen och inte rusta upp sitt eget försvar lyckas Sverige kombinera det sämsta av alla alternativ: allianslöshet och minskade försvarsutgifter.

Minskade försvarsutgifter? Kommer de inte att höjas från och med i år? Ligger det inte en kraftig ökning i senaste budgetpropositionen? Det ligger en ökning, men den är inte i närheten av vad som behövs och kommer att göra att försvarets andel av BNP minskar de kommande åren. Vid 2020 ungefär kommer andelen vara nere på en procent. Vi kommer till och med att ligga sämst till av alla Östersjöstater, enligt FOI.

foi
Källa: FOI.

Natoländerna har som riktmärke att varje land ska avsätta två procent av sin BNP. Det flesta Natoländer har slarvat med detta, men en tillnyktring är på väg. I täten går de baltiska länderna. Estland ligger redan på två procent och Lettland och Litauen har fattat beslut om rejäla upprustningar.

Sverige gör dock tvärtom trots att försvarsanslaget ökar i antal kronor. BNP ökar för varje år med ungefär två till tre procent, och därmed blir försvarsbudgetens andel av BNP mindre för varje år som går.

I säkerhetspolitikens värld är det viktigt att visa för omvärlden att man tar försvaret av det egna landet på allvar. Riktlinjen om två procent är inte så viktig att följa när det gäller pengarna i sig, eftersom man aldrig kan säga att ett visst politikområde alltid måste ha en viss andel. Så mekaniskt kan man inte fördela pengar. Däremot är det en bra värdemätare för att visa om befolkningen i ett land bryr sig om sitt försvar eller inte. Vad sänder det ut för budskap till andra länder att Sverige fortsätter att minska försvarets andel av BNP? Kan man lita på Sverige eller inte?

Till detta kommer också problemet med att den försvarsreform som Sverige har beslutat om, den som sjösattes 2009, är kraftigt underfinansierad. Den lilla budgetförstärkning som regeringen och tre av oppositionspartierna kom överens om i våras räcker inte på långa vägar när.

Vid nyåret 2012–2013 fördes en intensiv diskussion om ”enveckasförsvaret”. ÖB hade då förklarat för Mikael Holmström i SvD (numera är han på DN) att det saknades ungefär 40 miljarder om 2009 års försvarsreform skulle kunna genomföras. Dessutom skulle försvaret bara kunna utkämpa en strid i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp.

CAoU_CbUwAAc9hP

Av dessa 40 miljarder kommer försvarsmakten att tilldelas 10,2 enligt den överenskommelse som regeringen och tre av oppositionspartierna ingick i våras.

Så vad säger allt detta om svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, att vi fortfarande inte tar försvaret på allvar, vilket andra länder tydligt kan se. De kan se att vi fortsätter att minska försvarets andel av BNP. De kan se att vi har fattat beslut om en försvarsreform men inte skjutit till ens hälften av vad den kostar. Samtidigt kan de notera att vi alltjämt inte vill vara med och ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i området eftersom vi inte vill vara med i den försvarsallians övriga är med i.

Allt detta göra att Sverige tyvärr inte framstår som en seriös samarbetspartner när det gäller försvaret av norra Europa. Snarare är vi en belastning.

Att tänka på är att Sverige också har ett stort behov av stöd från våra grannländer när det gäller flyktingsituationen. Vi har ansträngda relationer med Danmark just nu på grund av detta. Jag tror att Sveriges ställning hos våra närmaste grannar skulle stärkas avsevärt om vi skaffade oss en seriös försvars- och säkerhetspolitik. Om vi bidrog till det gemensamma försvaret skulle vi kunna använda vår trovärdighet till att be om hjälp på andra politikområden.