Kategori: Politik

Sverige behöver en fortsatt paus i flyktingmottagandet

”Vi tar kraftigt avstånd från Moderaternas förslag om flyktingpaus”, skriver nya ledningen för MUF i en debattartikel i DN. Föga överraskande för den som läst tidigare inlägg av mig i denna fråga håller jag på partilinjen. Sverige har inte möjlighet att införa fri invandring på det sätt som MUF vill, utan den nuvarande politiken bör fortsätta på obestämd tid.

Med sin nya linje ansluter sig MUF till ungefär samma politik som Centerns när det gäller asylpolitiken. Gränserna ska vara öppna, men asylsökande ska inte förses med några av de välfärdstjänster och bidrag de får idag. MUF menar att helomvändningen i politiken under förra hösten beror på att politikerna inte har kunnat sätta någon gräns för generositeten med skattepengar.

Men så ser jag inte på problemet. Frågan är betydligt svårare än så. Låt mig göra en kort lista över problem vi har att hantera som inte handlar om pengar i första hand.

1. Många av de asylsökande som kom under 2015 är inte flyktingar. De söker sig till Europa av ekonomiska skäl. ”Alla ska röra sig fritt” leder inte att de som kommer till Sverige flyr från krig och förtryck. På grund av förra årets okontrollerade inströmning har vi idag många människor i landet som antingen har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller kommer att få det. Många av dem kommer inte att lämna landet utan uppehålla sig här olagligt.

2. Könsfördelningen bland dem som kommer som asylsökande är ca 70/30 procent, där männen utgör den större gruppen. Den gamla ordningen där Sverige prioriterat asylsökande framför andra former av flyktingmottagande är kraftigt könsdiskriminerande.

3. Under förra året tog Sverige emot över 35 000 ensamkommande barn. De flesta av dem är inte barn i egentlig mening utan ungdomar, afghanska unga män. Sverige kommer att ha ett omfattande arbete med att integrera denna grupp i samhället. Man behöver inte vara expert för att förstå hur mycket problem en grupp tonårskillar kan ställa till med om den lämnas vind för våg. Sverige kommer att behöva ägna denna grupp långt mer uppmärksamhet och resurser än vad vi gör nu. Om vi återgick till 2015 års öppna gränser skulle vi få 35 000 tonårskillar till att ta hand om. Det är helt enkelt inte möjligt.

4. Alla myndigheter som på något sätt hanterar förra årets stora migrationsvåg är satta under hård press just nu. Migrationsverket, polisen och kommunerna är mest utsatta. Enorma ansträngningar görs, men systemet klarar inte mycket mer. Det har inte med pengar att göra utan med att det inte finns poliser, lärare m.m. så att det räcker.

5. Det finns inte bostäder åt de asylsökande och flyktingar som redan finns i landet. Alla kommuner är skyldiga att hjälpa till men vissa kommuner har överhettade bostadsmarknader. Andra har bostäder men inga jobb. Även företag som tillhandahåller modulbostäder går för fullt. Det är inte lätt att få fram bostäder så snabbt som det skulle behövas. (Det existerar för övrigt inga skarpa politiska förslag på en reformerad bostadsmarknad.)

6. Polisens omorganisation har havererat i samma stund som vi behöver polisen mer än någonsin för att hålla ordning i landet på grund av den stora migrationen.

7. EU har fortfarande inte kommit överens om hur flyktingpolitiken ska vara organiserad. Innan det finns ett gemensamt regelverk med fungerande passkontroller måste Sverige värna sin egen säkerhet. Under 2015 hade Sverige i praktiken öppen gräns mot resten av världen eftersom Schengensystemet med gemensamma gränskontroller havererade. Fri rörlighet över gränsen är inte möjligt så länge detta problem inte är löst.

8. Att gå över på en modell där asylsökande och flyktingar inte får tillgång till välfärdstjänster och socialförsäkringar kommer att skapa en underklass bestående av invandrare (mycket mer så än idag). Centern är det enda parti som driver denna linje i riksdagen och chansen att få ihop en riksdagsmajoritet är obefintlig. Även om man som Centern inte ser det som moraliskt tvivelaktigt med en stor samhällsklass som är utestängd från välfärdssystemen kommer denna politik aldrig att bli verklighet. Den enda invandringspolitiska modell som är meningsfull att diskutera är en där även flyktingar får del av välfärden.

(Man bör också komma ihåg att vi redan nu har en mycket stor grupp asylsökande och flyktingar som är inkluderade i välfärdssystemen utan de begränsningar som föreslås. Jag gissar att MUF:s förslag ska gälla framtida asylsökande och flyktingar inte dem som redan har kommit hit?)

9. Den politik som Sverige drev fram till hösten 2015 hade inte tillräcklig folklig legitimitet. Den kanske hade stöd av en majoritet, men motståndet mot den gamla politiken ledde fram till att SD kunde växa från 5,7 procent i valet 2010 till 12,9 procent 2014. I opinionen ligger de på 18,7 procent enligt Dagens Samhälles sammanvägda mätning. SD är ett parti som ingen vill bilda regeringskoalition med. Följden har blivit att det inte längre finns några stabila regeringsunderlag. Möjligheterna att genomföra traditionell borgerlig politik, med exempelvis sänkt inkomstskatt som en av de viktigaste frågorna, har försämrats avsevärt.

Listan över skäl som motiverar varför Sverige behöver en flyktingpaus kan göras ännu längre. MUF:s nya politik går inte att genomföra utan får ses som en utopisk vision, en föreställning om ett idealsamhälle som kanske skulle kunna uppnås någon gång i en framtida värld. Moderpartiet gör klokt i att hålla fast i den linje som valts.

Argumentets primat – den sansade diskussionen

Argumentets primat, vad är det? Jo, det är uppfattningen att det är argumentet i sig som är intressant att granska i en debatt, men inte avsändaren. Det är idealet för det rationella samtalet, utformat i den akademiska tradition som grundlades av de gamla grekerna för två och ett halvt tusen år sedan.

Den samhällspolitiska debatten kommer aldrig att kunna nå detta ideal helt och hållet, men det är ändå eftersträvansvärt. Ju oftare vi ser till argumentet och inte personen, desto bättre kommer vårt demokratiska samtal att vara.

Tyvärr tycks den offentliga debatten i Sverige just nu vara nere på en bottennivå. Jag kan inte påminna mig om att debattklimatet har varit så här dåligt på länge.

Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg och där framträdde Amineh Kakabaveh och berättade om sin bok. Kakabaveh är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag stannade till och lyssnade, och kunde direkt förstå varför hon blivit vald till riksdagen. Hennes lyskraft är påtaglig, och jag gissar en röstmagnet. Ändå är hon just nu under utredning av sitt parti. Hon kan komma att uteslutas.

Hennes misstag ligger i att hon la ut en falsk film på sin Facebooksida som påstods visa hur islamsk extremism breder ut sig i Sverige. Filmen är försedd med SVT:s logga och en fejkad översättning till svenska. Innehållet är uppenbart rasistiskt.

Varför la hon ut filmen? Jag uppfattar det som ren obetänksamhet. Kakabaveh är socialist, skolad i den gamla socialistiska andan och inte infekterad av moralisk relativism. Hon kämpar för kvinnors rättigheter mot förtryckande religiösa seder. I sin kamp förivrade sig hon och lurades av en falsk film. När det framkom att det var ett misstag ångrade hon sig och bad om ursäkt. Men partiet har inte kunnat förlåta.

Ett annat exempel är den borgerliga debattören Tino Sanandaji som bedriver opinonsbildning när det gäller invandringspolitiken. Sanandaji har på egen hand byggt upp en mycket hög trovärdighet när det gäller att slå hål på felaktiga föreställningar om att asylinvandringen skulle vara en vinstaffär för det svenska samhället. Sanandaji har mer än någon annan lyckats få, i alla fall det borgerliga Sverige, att förstå att sysselsättningen hos invandrare generellt sätt är lägre än hos infödda svenskar och att detta är ett betydligt större problem än vad många hittills har velat tro.

Sanandajis problem är dock detsamma som Kakabavehs. I ett tillfälle av obetänksamhet skrev han på ett upprop till stöd för tidskriften Nya Tiders rätt att närvara vid bokmässan. Hans argument var att även tidskrifter med icke aptitliga åsikter ska ha rätt att komma till tals. Sanandaji skriver: ”Om yttrandefrihet inte gäller nazister gäller det ingen. Jag har därför skrivit på uppropet på Facebook att låta Nya Tider delta i bokmässan.”

Vad han inte var uppmärksam på var att initiativtagarna till uppropet skulle skicka in texten som debattartikel till Expressen och SVT. Den kom sedermera att publiceras i Göteborgs-Posten istället. Av innehållet i uppropstexten framgår att avsändaren är Nya Tider självt. I praktiken kom därför Sanandaji att underteckna ett upprop av den högerextrema tidskriften Nya Tider.

Han har sedermera förklarat att detta var ett misstag och att han inte hade förstått att texten skulle publiceras som ett debattinlägg. Men förståelsen för misstaget är litet. Det är många som länge har velat stämpla Sanandaji som högerextrem eftersom han är tuff i sin debattstil och har utmanat många auktoriteter i debatten.

Viljan att på detta sätt ta död på debattörer strider helt mot idealet om det goda samtalet. I det här fallet riskerar två udda men viktiga debattörer att försvinna från den offentliga scenen om deras misstag inte förlåts.

Ytterligare ett tragiskt exempel på hur det offentliga samtalet har förfallit är Trump-vågen och dess spegelbild bland de påstått finare kretsarna. Med Trump-vågen menar jag det omfattande misstroendet mot etablissemanget och inte minst etablerade medier. Länge var det bara inom de högerpopulistiska kretsarna som man kallade medierna för ”ljugande PK-media” och vräkte ur sig spydigheter. Det var på sajter som Avpixlat man hängde. Men det som har hänt är att samma retorik flutit ut på sociala medier vilket har gjort att allt fler har hängt på och försämrat debattklimatet avsevärt.

Att jag kallar detta för Trump-vågen är för att Donald Trump lyckats bygga hela sin kampanj på denna retorik. Men den är välrepresenterad i Sverige. Den dyker ibland upp på min Facebooksida – som på senare tid har blivit en diskussionssida für alle. Jag tillåter inga fasoner, men det är uppenbart att om jag inte var noga skulle ogräset börja växa.

Men det märkliga i detta är att denna rörelse har fått sin motsvarighet bland dem som vill bekämpa Trump-vågen. Det senaste exemplet är paret Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet och Cecilia Hagen, krönikör i Expressen. Först skrev Ramberg ett blogginlägg där hon liknade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali vid en brun råtta. Ramberg menar att Bali gjort sig till ”taltratt” för gatans parlament. För detta fick Ramberg hård kritik, och har försökt förklara sig och mildrat sin ursprungliga formulering, men inte ändrat sig i sak.

Därefter skrev Cecilia Hagen en krönika till stöd för Ramberg på temat ”Hur blir vi av med de mänskliga brunråttorna?”. Svaret skulle vara med gift, enligt Hagen.

Vad skiljer Rambergs och Hagens retorik från Donald Trumps? Ingenting.

Ramberg skriver på sin blogg att hon tagit emot många hatmejl efter sitt inlägg, och det är tragiskt men inte överraskande. Om man sänker sig till den låga nivå att man kallar meningsmotståndare för råttor har man öppnat dörren för de mänskliga råttor som verkligen existerar.

Den låga retoriken och hatmejlen är inte heller något som bara finns till höger utan som Alice Teoderescu på Göteborgs-Postens ledarredaktion vittnat om är även hon måltavla för hatmejl.

Hur återställer vi det goda debattklimatet? Hur kan vi återigen få idealet om argumentets primat att vara vägledande?

Jag tror vägen tillbaka måste vara att lägga band på sina känslor, argumentera tufft men faktabaserat, och acceptera att människor ibland förivrar sig, säger fel, gör dumma saker, men inte är onda rakt igenom på grund av enskilda misstag.

På min Facebooksida har jag sagt att diskussionen är fri men att man bara ska skriva saker som man själv vågar säga till sin meningsmotståndare ansikte mot ansikte. Det är många som törs vara spydiga bakom sina datorer men inte i verkligheten. Att vara tuff betyder inte att man också måste vara sårande, bara att man är rättfram. Jag har inte heller förbjudit förolämpningar och härskartekniker. Ibland kan det vara befogat, säger jag, eftersom det är det även i verkliga samtal. Men att fördöma varandra i högstämt tonläge, skicka hatmejl eller kalla varandra för råttor, gör vi mycket sällan, eller hur? Varför ska vi då göra det i offentligheten?

55:e bluffkonvojen till Donbass

Kriget i Ukraina fortsätter som om ingenting hade hänt. Artilleribeskjutning pågår varje dag. Det är bara världssamfundets intresse som har svalnat. I dagarna är det två år sedan Ryssland började sina ”hjälpsändningar” till Donbass. Det går ungefär en konvoj varannan vecka och till dags dato har 55 konvojer genomförts. Vad innehåller de? Ingen vet. Allt talar för att det är underhåll till de ryska stridande förbanden inne i Ukraina. Varför är det ingen som protesterar? För att maskerade militära operationer är ryssarnas specialitet.

Foto: EMERCON of Russia.
Foto: EMERCON of Russia.

Jag skriver om de vita lastbilarna i min nyss utkomna bok ”Vilseledning”, utgiven på Timbro förlag. Bakgrunden till konvojernas tillkomst var att de separatistiska rebellerna höll på att förlora kriget i början av augusti 2014. Aleksandr Zachartjenko, den nyutropade Folkrepubliken Donetsks ledare, hade talat om att det kanske var dags för förhandlingar. Donetsk och Luhansk var avskuret och försörjningen av civilbefolkningen var ett problem. Kiev höll helt enkelt på att vinna. Det var i det läget som Ryssland kom på idén att man kunde skicka en ”hjälpsändning” för att undsätta civilbefolkningen.

Här är ett litet utdrag ut min bok (något redigerat) som beskriver hur det gick till när Ryssland lurade alla, eller ingen, beroende på hur man ser på saken.

Ur kapitel 8:

Den ryska operationen genomfördes snabbt och i likhet med ockupationen av Krim var den både skickligt uttänkt och genomförd, återigen med vilseledning och överraskning som nyckelingredienser.

Idén om att Ryssland skulle genomföra en hjälpsändning kom ungefär samtidigt som Zachartjenko förklarade att han var villig att förhandla om eldupphör. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov förklarade den 10 augusti att han hade inlett diskussioner med både Kiev och Internationella röda korset om en rysk hjälpsändning till de omringade områdena och redan den 12 augusti rullade 280 vita lastbilar ut från Moskvas förorter mot ukrainska gränsen.

Diskussionen mellan Moskva, Kiev och Internationella röda korset var mycket förvirrad. Enligt Lavrov pågick det fruktbara diskussioner mellan alla parter, men från Kievs sida menade man att det självklart var otänkbart att Ryssland skulle få köra in en stor lastbilskonvoj i Ukraina. Det skulle komma att uppfattas som en invasion. Röda korset meddelade att man mycket väl kunde tänka sig att hjälpa till, men i så fall skulle det ske i dess egen regi. Röda korset förklarade att man bara kunde bistå om det var så att hjälpsändningen följde de krav som organisationen ställde upp.

Konvojen kom efter någon dag fram till ukrainska gränsen och där blev den stående medan diskussionerna pågick. Alltjämt var mycket förvirrat där Lavrov flera gånger påstod att Moskva kommit överens med Kiev och med Internationella röda korset samtidigt som ingen kunde få klarhet i om det verkligen var så.

Under tiden lät den ryska sidan förklara att hjälpsändningen bestod av 400 ton spannmål, 100 ton socker, 62 ton barnmat, 54 ton medicinskt materiel och läkemedel, 12 000 sovsäckar samt 69 elgeneratorer. Hjälpen var donerad av befolkningen i Moskva, enligt den regionala regeringen i Moskvaområdet. Den ryska sidan lät även utländska journalister genomföra slumpvisa undersökningar av lastbilarna.

De förvirrade diskussionerna kom aldrig till ett slut. Istället beslöt Ryssland ensidigt att låta konvojen rulla över gränsen den 22 augusti utan vare sig inspektioner av lasten från ukrainsk sida eller Röda korsets medverkan.

Ukraina protesterade men till ingen nytta. Moskva förklarade att man hade tröttnat på Kievs velighet. ”At times it seems there is no clear chain of command in Kiev, because some assurances are given (to Russia) at a very high level and then others do not give the orders which are required”, förklarade Vitalij Tjurkin, Rysslands FN-ambassadör, till Reuters. Hans chef Lavrov varnade också för ”any attempts to disrupt this purely humanitarian mission”. ”Responsibility for any possible consequences of provocations … will lie, completely and entirely, with those who are prepared to further sacrifice human lives for the sake of their ambitions and geo-political ploys”.

Tre dagar senare förklarade Ryssland att en ny konvoj skulle förberedas, som senare kom att ankomma i mitten av september. Därefter har det gått kontinuerliga konvojer från Ryssland till Donetsk och Luhansk, under ledning av den ryska krisberedskapsmyndigheten.

Vad kan vi veta om de 280 vita lastbilarna? Var det en humanitär hjälpsändning eller en sändning av krigsmateriel till rebellerna?

Någon oberoende part har aldrig fått göra en fullständig granskning av innehållet, och det vara bara den första konvojen som tilldrog sig medias intresse. Alla efterkommande konvojer har skett i mediaskugga. Att ett antal utländska journalister fick göra stickprovskontroller betyder ingenting eftersom vi inte vet något om hur denna undersökning gjordes. Hade journalisterna möjlighet att välja slumpvis eller styrdes de på något vis? Vad hände med lastbilarna direkt efter kontrollen? Var journalisterna med lastbilarna dygnet runt? Om detta vet vi inget och den organisation som har en rutin för att genomföra humanitära hjälpsändningar med hög trovärdighet – Internationella röda korset – tilläts inte medverka.

Lastbilarna innehöll med all sannolikhet mat, mediciner och andra förnödenheter till civilbefolkningen, men det är förnödenheter som även militära förband behöver, och det finns ingen information om hur hjälpen fördelades på plats.

Därtill är det viktigt för den armé som vill hålla ett territorium att den kan förse civilbefolkningen med mat. Annars finns det risk för att denna för över sin lojalitet till den andra sidan. Hjälpsändningar i form av vanliga civila förnödenheter är betydelsefulla militärt sett.

Men det stora problemet var emellertid om Ryssland hade smugglat in vapen och ammunition med hjälp av konvojen. Anklagelser om att Ryssland försåg rebellerna med ”frivilliga” och även hjälpt dem med artilleribeskjutning fanns redan vid tiden för den första konvojen. Misstanken om att Ryssland skulle föra in vapen och ammunition, kanske även rekryter, var således inte gripna ur luften.

Det finns fortfarande inte tillräckligt med bevis för att entydigt slå fast att Ryssland förde in krigsmateriel till rebellerna, men med beaktande av mycket annan bevisning om rysk militär närvaro, det faktum att rebellerna höll på att förlora kriget, och att Moskva inte överlät hjälpsändningen till Röda korset, är det rimligt att se både den första och efterkommande konvojer som ett militärt stöd.

Det var vad som hände 2014. I min bok beskriver jag hur svenska medier porträtterade händelserna. Förstod man att det sannolikt var en bluff? Vissa gjorde det men inte alla. Exempelvis kallades konvojerna ofta för ”hjälpsändningar” trots att ingen vet vad de faktiskt innehöll.

Konvojerna har nu pågått i två år och sker helt öppet. De genomförs av ryska krisberedskapsmyndigheten och man har till och med publicerat en liten film om den 55 konvojen som genomförs i dagarna.

Men varför är det ingen i det internationella samfundet som protesterar och likt mig hävdar att detta är underhållskonvojer till de stridande inne i Ukraina? Jag vet faktiskt inte. På något sätt gick luften ur nyheten redan 2014 när Ukraina valde att inte stoppa den första konvojen. Att Ukraina inte gjorde det är fullt förståeligt. Om man hade attackerat konvojen hade Ryssland anklagat Ukraina för att ha bombat en hjälpsändning. Medialt sett hade detta varit en katastrof. Men att släppa in konvojen var inte heller bra eftersom det gjorde att kriget kunde fortsätta.

Nu i efterhand bör dock konvojerna kunna ifrågasättas. Det finns ett undertecknat fredsavtal, Minsk II-avtalet som slöts i februari 2015. Det respekteras inte. Och Ryssland fortsätter att sända in reguljär rysk trupp i området. Att tro att konvojerna inte skulle utgöra en viktig del i detta krig är mer än lovligt naivt.

Inte lätt att vara tjej i Hjulsta

Det är ingen nyhet att läget i vissa förorter har försämrats och att inte minst tjejer är drabbade. Varningar har redan sänts ut av personer som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh. Ändå är det intressant att läsa den rapport som Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning tagit fram i syfte att skapa en bättre fritid för tjejer i Hjulsta.

Den intresserade bör läsa rapporten i sin helhet och den kan laddas ned här.

Rapporten handlar som sagt i första hand om hur en meningsfylld fritidsverksamhet ska kunna utformas, men ur ett mer allmänpolitiskt perspektiv är det mest intressanta att läsa hur miljön för tjejer i Hjulsta ser ut.

Rykten och kränkningar utgör mycket vanligt inslag. Så här beskriver rapportförfattarens fokusgrupp läget.

rykten

Fokusgruppen är mycket begränsad, bara sex personer, och därför får man vara försiktig med generaliseringar. Rapporten bygger dock även på intervjuer med vuxna som arbetar med ungdomar i området och här är slutsatsen minst sagt oroväckande.

ledarna

Till sist vill jag också citera vad skolbibliotikarien säger i rapporten. Detta med anledning av den diskussion om ordningen på kommunala bibliotek som har varit, där ledande chefer inom Stockholms stad tyckt att man ska ifrågasätta ”tysthetsnormen” (se rättelse nedan), vilket i praktiken betyder att man inte ska ingripa mot bråkiga killar.

biblioteket

Rapporten förtjänar att läsas in extenso, men metodologiskt är den svag i vissa delar så jag rekommenderar försiktighet i slutsatsdragningen. Jag bedömer dock de huvudsakliga slutsatserna som tillförlitliga.

För er som inte bevandrade i geografin i norra Stockholm: Hjulsta är en del av Tensta som i sin tur är en del av Stockholms stad.

RÄTTELSE, 12/7

En anställd i Stockholms stad upplyste mig om at det inte var ansvarig chef som talade om ”tysthetsnormen” utan generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening. Chefsbibliotikarien skrev andra konstiga saker: ”Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla. Men i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt.”

Med den inställningen blir det de som pratar och skrattar som får sätta normen. Var ska då de som vill plugga sitta?

Försvarsanslaget snart mindre än 1 procent av BNP

Som en vinylskiva som har hakat upp sig fortsätter jag att skriva om att Sverige inte lägger tillräckligt med pengar på försvaret. Trots att vi befinner oss i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget lägger vi mindre och mindre pengar på försvaret sett till andel av BNP. Efter 2020 kommer försvarsanslaget att vara mindre än 1 procent.

Förra året var det första gången på länge som riksdagen beslutade om ett ökat försvarsanslag. Man sa att det var ett ”trendbrott”. Från att anslaget minskat år från år sedan kalla kriget kommer det nu att öka. Men bara om man ser till de nominella siffrorna. Om man istället ser till försvarsanslagets andel av BNP syns inget trendbrott alls. Tvärtom fortsätter anslaget att minska.

futgifterBNP
Klicka på bilden för att göra den större.

Diagrammet är gjort med hjälp av siffrorna tillhörande denna rapport från FOI. Metodologin finns beskriven i rapporten. Prognosen fram till 2020 bygger på de dokument om kommande utgifter som regeringen har presenterat.

Jag har i diagrammet också prickat in ett par av de viktigare händelser som har varit under de senaste åren. 2008 kom kriget mellan Ryssland och Georgien. Knappt ett år senare sjösattes den nu pågående försvarsreformen, som innebär en modernisering av hela försvaret och övergång till yrkesförsvar. Vid nyåret 2012/2013 meddelade Överbefälhavaren att försvarsreformen var kraftigt underfinansierad om den skulle genomföras enligt riksdagens tidigare beslut. 40 miljarder saknades. 2014 genomfördes revolutionen i Ukraina som följdes av att Ryssland invaderade Krim och startade ett upprorskrig i östra Ukraina. Som en följd av Rysslands nya aggressiva linje beslöt riksdagen att öka försvarsutgifterna, inte med de 40 miljarder som saknades utan med 10,2.

Tillsammans visar diagrammet och kronologin med händelser hur Sverige inte tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läget har försämrats men försvarsutgifterna har inte fått ökad prioritet.

Är måttet andel av BNP rätt mått att använda? Riksdagen har ju ändå ökat försvarsutgifterna.

Det är alltid svårt att säga hur mycket pengar ett visst politikområde ska ha. I internationella sammanhang använder man därför sedan länge andel av BNP som ett mått för att jämföra olika länders försvarsutgifter. På den säkerhetspolitiska arenan handlar det om att uppträda förtroendeingivande och visa för andra länder att man tar ansvar för sitt lands försvar. Försvaranslagets storlek i förhållande till BNP blir på så vis ett viktigt budskap till omgivningen. Den som lägger en stor andel av sin BNP visar att han tar försvarspolitiken på stort allvar. Den som lägger en mindre andel av BNP visar att han inte finner det viktigt att prioritera försvaret.

Nato har som norm att medlemsländerna ska lägga 2 procent av BNP. Alla länder gör inte det. Tyskland ligger exempelvis på 1,2 procent, men i alla fall länder som Estland, Storbritannien och Frankrike når upp till normen. Länder som Lettland och Litauen har fattat beslut om att komma upp i rätt nivå. USA är det Natoland som prioriterar försvaret högst med en siffra på 3,5 procent. Ryssland i sin tur satsar ännu mer med över 4,5 procent av BNP.

Behöver Sverige komma upp i 2 procent? Ja, på sikt är det rimligt att vårt land lägger sig i nivå med Natonormen, även om vi inte vill gå med i alliansen. Svensk säkerhetspoltik bygger inte på att vi ska klara oss själva, utan på att vi skapar säkerhet i gemenskap med andra. I praktiken betyder det att vi räknar med att få hjälp av Nato och då kan det vara bra att ha gjort sin hemläxa. Ty varför ska Nato hjälpa oss om vi inte vill hjälpa oss själva?

(Bygger verkligen den svenska politiken på att vi ska få hjälp av Nato? Ska vi inte klara oss själva? Nej, det var länge sedan vi övergav den politiken. Läs mer här och här om vad vi faktiskt gör idag.)