Kategori: Religion

Korsfästelsen – ett justitiemord?

Världshistoriens mest kända justitiemord, har den kallats, rättegången mot Jesus. Sägnen berättar att Jesus dömdes oskyldig i en snabbt ihoprafsad rättegång sent en kväll dagen före förberedelsedagen för den judiska påsken. Översteprästerna ville röja honom ur vägen och hade redan på förhand bestämt sig för att han skulle dö. Ett farsartat förhör hölls. Falska vittnen släpades fram. Därefter avkunnades dödsdomen och Jesus släpades iväg till Pilatus för att få domen fastställd av den romerska ockupationsmakten.

Det är så vi känner berättelsen. Men tänk om det var så att processen faktiskt gick rätt till och att Jesus fick en rättvis rättegång?

Av en slump kom jag att läsa boken ”Den historiske Jesus i ny belysning” av den tyske teologen Ethelbert Stauffer. Jag hittade den i hylla, blev nyfiken på titeln och började läsa. Sen kunde jag inte lägga den ifrån mig. Boken beskriver rättegången mot Jesus utifrån den då gällande judiska rättsordningen.

Vad som inte förklaras i Bibeln, och som därför inte kommit att bli en del i den folkliga berättelsen om Jesu sista dagar, är att de judiska myndigheterna vid denna tid var noga med juridiken och dessutom såg mycket allvarligt på hädelse.

I vår tid är hädelse inget brott. Men i alla tider fram till vårt demokratiska tidevarv har hädelse setts som ett av de allra allvarligaste brotten man kan begå.

Judarna hade därför särskilda lagar för hur man skulle hantera hädare. Stora rådet i Jerusalem, som var den rättsvårdande instansen, hade rätt att snabba på processen just för att det rörde sig om ett så allvarligt brott som hädelse.

Ändå följde rättgången mot Jesus i huvudsak gängse rättsregler, menar Stauffer. Han skriver att översteprästen Kajafas handläggning av ärendet var ”formellt ett juridiskt mästerstycke” och att han till och med höll sig med ett ”demonstrativt pedanteri” i fråga om att följa regelverket.

Att Kajafas var en maktspelare råder det ingen tvekan om. Han var en av de första som förstod att Jesus var ett hot mot prästerskapets makt. Långt innan Jesus greps hade han förklarat att ”det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under”. Men det han säger är inte en makthavares cyniska motivering för varför man ska göra sig av med en oppositionspolitiker, utan ett sakligt återgivande av vad lagen faktiskt stadgade.

Var då domen mot Jesus korrekt? Ja, sannolikt var den det. När vittnena mot Jesus inte var samstämmiga satsade Kajafas allt på ett kort, nämligen att själv konfrontera den åtalade: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Enligt evangelisten Markus, svarade Jesus: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln”.

Därmed var saken mer eller mindre klar. Jesus påstod sig vara Gud själv, och därmed fanns inget annat för Stora rådet att göra än att döma honom till döden.

Idag skulle vi självfallet göra en helt annan bedömning. Med våra mått mätt var rättegången mot Jesus en fars och ett solklart justitiemord. Men vi lever som bekant i en annan tid med helt andra krav på rättsstaten.

Krönika tidigare publicerad i Norrköpings Tidingar, 30 mars 2013.

Att döma utan att lyssna

Ett uppföljande inlägg om Uppdrag gransknings reportage ”Bögbotarna” (se förra inlägget). Jag har idag fått information om att ärkebiskopen inte hade talat med de anklagade innan han lät sig intervjuas av SVT. Ändå fäller han yttranden om vad som är lämpligt och inte lämpligt.

I mitt förra inlägg kritiserade jag ärkebiskopen för att han inte försvarade tystnadsplikten, vilket jag tycker är det största problemet i sammanhanget. Nu förstår jag att han dessutom talat med SVT utan att ha försökt skapa sig en egen bild av vad som faktiskt hade hänt.

Anders Wejryd har på hela taget gjort ett bra jobb som ärkebiskop. Det är synd att hans tid ska sluta på detta vis. Men för kyrkans skull måste kritiken framföras.

En biskop är en ledare och en ledare måste stå upp för sina medarbetare även när det blåser. Om det framkommer uppgifter om att en medarbetare har gjort saker som är felaktiga ska ledaren inte försvara detta, men han måste givetvis själv först undersöka om anklagelserna är äkta. Och han måste tala med den anklagade för att ta del av hans version av vad som hänt.

Man måste inte vara ledarskapsexpert för att förstå att det är så man ska handla. Om någon riktar anklagelser mot en vän tar man självklart kontakt med sin vän för att höra hans eller hennes version innan man bildar sig en egen uppfattning. Man överger inte en vän bara för att anklagelser riktas mot honom.

Men det är vad ärkebiskopen gör när han kommenterar SVT:s reportage utan att ha talat med de anklagade. Han tar SVT:s version för given. I intervjun talar han om att en granskning ska följa och att den ska göras på ett rättssäkert sätt. Själv har han dock redan bildat sig en uppfattning om vad som är rätt och fel i detta fall, trots att han bara har hört anklagelseakten. Han har inte hört försvaret.

Någon kanske tänker att Uppdrag granskning har solklara bevis. Allt finns inspelat. Inget att diskutera. Brottet är begånget och det är onödigt att låta en tidsödande rättsprocess ha sin gång.

Men om man bryr sig om att vårda sitt ledarskap, och om man bryr sig om rättssäkerheten, går man inte händelserna i förväg. Svenska kyrkan har en rättsprocess med egna jurister som prövar den här typen av ärenden. Förtroendet för denna rättsprocess vilar på samma sätt som förtroendet för svenska statens domstolar på att man är noga med att låta rättsapparaten ha sin gång. Även mål där bevsningen är solklar prövas omsorgsfullt. Det är också så en chef måste agera när det riktas anklagelser mot en underordnad.

Fotnot: Jag vill inte gärna berätta hur jag kan veta att ärkebiskopen inte talat med de anklagade innan han talade med SVT, men uppgiften kommer från en person som varit med om det som hänt.

__________________
Pingat på intressant.se.

Absolut tystnadsplikt måste vara absolut

Om man häller upp vatten i en hink med hål i och vattnet rinner ut, förbanna då inte vattnet utan hinken. Problemet med förra veckans reportage som SVT:s Uppdrag granskning gjorde är inte filmningen med dold kamera utan att två av prästerna bryter mot tystnadsplikten och att ärkebiskopen inte säger nej till att medverka i programmet.

Om prästernas tystnadsplikt ska betyda något måste den vara absolut. Den ska vara vattentät. Och vattentät kan den bara vara om prästerna inte under några omständigheter läcker information från själavårdande samtal.

Den stora skandalen ligger vare sig i att Uppdrag granskning avslöjat att det finns präster som vill ”hjälpa” homosexuella att inte vara det längre eller att journalisterna har inkräktat på tystnadsplikten. Prästerna som prövades var alla från kyrkopartiet Frimodig kyrka. Det är alls ingen överraskning att några av dessa präster ser homosexualitet som ett problem. De är präster som har ungefär samma inställning till homosexualitet som Katolska kyrkan. Inget nytt.

Inte heller tycker jag att man kan bråka om att reportrarna använt dold kamera. Det är förvisso ett oskick att utsätta just själavårdande samtal för detta eftersom det skapar otrygghet bland prästerna. De kan ju inte veta vem härnäst som vill pröva samma sak. Ändå är journalister, såväl bra som dåliga, något man får leva med. Journalistik är som regn. Det ger liv åt naturen men är jobbigt när det faller på en själv.

Nej, den stora skandalen ligger i att två av prästerna i reportaget kommenterar vad som förekommit under ett själavårdande samtal och att ärkebiskopen inte försvarar tystnadsplikten, utan istället spelar med på SVT:s villkor.

Av en vän har jag fått dokumentet ”Tystnadsplikt och sekretess i kyrkans arbete”, antaget av Biskopsmötet 2000. Här kan man läsa vad som gäller för tystnadsplikten ”Slutligen innebär den absoluta tystnadsplikten att inte heller den person som är föremål för den, konfidenten, har möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikten”.

Det går alltså inte ens att lösa prästen från hans tystnadslöfte. Följaktligen kan inte en präst heller tala om vad som förekommit under ett fejkat själavårdssamtal.

Att reglerna är så strikta beror just på att trovärdigheten står och faller med hur säker man kan vara på att en präst klarar av att hålla sitt tystnadslöfte. Alla som har blivit ombedda att hålla en djup hemlighet vet hur svårt det kan vara. Det är så frestande att avslöja hemligheter och det kan ju också röra sig om att personen ifråga avslöjar brottsliga handlingar. Men inte ens detta får en präst avslöja.

Att ärkebiskopen inte reagerar på att någon brutit igenom tystnadsplikten är minst sagt anmärkningsvärt. Svenska kyrkan har tusentals präster och det enda sättet att upprätthålla kyrkans trovärdighet – att man verkligen ska kunna lita på att en präst håller tyst – är att dess främste ledare står bakom tystnadsplikten och inte viker en tum, inte ursäktar att den finns, och försvarar den kosta vad det kosta vill.

Ärkebiskopen ger här prov på mycket svagt ledarskap. Det är tråkigt att behöva konstatera det när han bara har en vecka kvar på jobbet för jag har inget emot honom i övrigt. Men betyget i detta fall är inget annat än underkänt med alla tänkbara mått.

Till sist, för att ingen ska missförstå mig, jag försvarar på intet sätt präster som vill ”hjälpa” homosexuella att inte vara det längre. Det är ett problem att de försöker med detta, men inte oväntat och ingen nyhet. Således inte heller en skandal. Skandalen är att kyrkan inte försvarar sin tystnadsplikt.

_____________________
Pingat på intressant.se.

Cynisk maktkamp väntar om Svenska kyrkan delas

I mitt förra inlägg skrev jag om den deppiga stämning som spred sig bland traditionella kyrkliga efter valet av ny ärkebiskop. Jag skrev då om varför man inte bör lämna kyrkan trots att man inte känner förtroende för högsta ledningen. En annan tanke som har lyfts är om man kan dela kyrkan i två delar. Jag vill också skriva några ord om det.

Jag är ingen teolog, men jag är statsvetare. Det tillhör statsvetarens uppgift att studera maktstrider och om Svenska kyrkan delas väntar en cynisk maktkamp.

De som umgås med tanken på en delning tänker sig att vi som utgör Svenska kyrkan är så oense att det är lika bra att vi skiljs åt. De som vill ha traditionell kristendom går åt ett håll. De som vill ha modern flumteologi går ett annat. Båda får sitt.

Men det låter bättre än vad det är, för även en ömsesidig delning av kyrkan skulle sannolikt resultera i en bitter strid om kyrobyggnader och pengar.

En ömsesidig delning av kyrkan kan liknas vid en skilsmässa. Vid en skilsmässa måste man komma överens om hur vårdnaden av barnen ska skötas och hur tillgångar ska delas. Det är inte alltid detta slutar lyckligt. Vissa saker kan inte delas mitt itu. Vem ska äga det gemensamma huset? Vem förde mest pengar med sig in i boet från början?

Om kyrkan ska delas kommer det att bli strid om byggnaderna, främst katedralerna. Och de två parterna är inte jämbördiga. Som ärkebiskopsvalet visade är det inte de traditionella som har övertaget. Det är upplagt för en bitter strid där minoriteten sannolikt kommer att förlora.

Man kan självfallet våga sig på en sådan strid om man tror att det är nödvändigt för sin salighets skull, medveten om att man förlorar, men ändå känner en tillfredsställelse över att inte ha behövt vika ned sig. Men man måste ha klart för sig vilket priset är. Att begära skilsmässa skulle i dagsläget inte innebära att kyrkan ombildas till Svenska kyrkan 1 och Svenska kyrkan 2, utan att den starkare parten lägger beslag på namnet samt alla centrala kyrkobyggnader.

Eftersom jag bor i Uppsala skulle detta betyda att Uppsala domkyrka inte längre var min. Jag skulle alltså inte längre ha någon hemortsrätt där. Det skulle inte längre vara mitt hem. En mycket svår tanke att smälta.

Av samma skäl är jag även kritisk mot dem som vill driva fram en splittring. Om en ömsidig delning inte går att få så är ett alternativ att tvinga fram en delning, eller göra en utbrytning. En utbrytning skulle innebära att man i en större grupp kommer överens om att starta eget och genom att man är många få andra med sig. Det är så utbrytningar i politiska partier ser ut och när landsändar gör uppror mot centralmakten.

Är man välorganiserad kan en utbrytning lyckas. Men återigen måste man ha klart för sig vad man gör om man vill gå den vägen. En utbrytning betyder strid. Strid betyder ovänskap och andra kostnader. Minoriteter som bryter sig ut gör detta för att vinna sin frihet, men bedömer att striden är värd detta.

Minoriteter som bryter sig ut vet också att de med all sannolikhet inte får med sig något annat än sin frihet. Landsändar som gör uppror mot centralmakten förlorar tillgången till de resurser som centralmakten sitter på. Och i de fall där en minoritet försökt bryta sig loss eftersom de vet att de sitter på egna resurser (t.ex. oljetillgångar) har centralmakten gjort allt vad den kunnat för att förhindra en utbrytning.

En utbrytning ur Svenska kyrkan skulle med detta resonemang betyda att utbrytarna ställs utan pengar och utan kyrkobyggnader. Och om man skulle lyckas ta kontroll över en domkyrka (ungefär som husockupanter) skulle centralmakten, i det här fallet kyrkokansliet i Uppsala, sätta in all kraft på att ta tillbaks den. Det skulle inte förvåna mig om det slutade med att polis tillkallades.

Allt det här är hypotetiska scenarion som sannolikt aldrig kommer att bli av. Jag tror också att få kan se sig själva som spelare i den maktkamp jag skisserar. Vi är kristna och ska inte lösa konflikter på detta vis. 

Men jag har inte skrivit detta för att jag tror att det är så här det kommer att bli. Utan det är för att klargöra för dem som önskar sig en splittring vad som reellt sett kan hända. Att jag tror mig kunna veta att detta är realistiska scenarion är att jag som statsvetare har sett tusentals verkliga fall.

När det blir strid om resurser, vilket det blir om man ska dela en kyrka i två, tar människors strategiska sinne över. Det händer i alla organisationer. Svenska kyrkan består av människor som är som alla andra. Inget talar för att en delning av kyrkan skulle sluta i något annat än en cynisk maktstrid.

Med andra ord: Jag avråder.

__________________

Pingat på intressant.se.

Jag flytt int – Om sprickan i Svenska kyrkan

Vi har en spricka i Svenska kyrkan. Den står mellan dem som företräder en mumbo jumbo-teologi där allt flyter omkring och dem som företräder en traditionell teologi med fastlagda dogmer. Makten ligger hos den första gruppen. De som tillhör den andra gruppen frågar sig om det finns plats för dem i kyrkan.

Jag tillhör inte oväntat den traditionalistiska gruppen. Jag är ingen teolog men vill ändå säga några ord om hur man kan förhålla sig till det faktum att man inte har förtroende för kyrkans ledning. Jag har tyvärr inte det. Jag tror att vår nya ärkebiskop kommer att vara en god ledare för kyrkan i många avseenden, men hennes svävande svar på klassiska teologiska frågor visar tydligt vilket teologiskt läger hon hör hemma i.

Jag är bedrövad över att behöva se hur kyrkan utvecklar sig, men jag kommer ändå inte att lämna henne.

Om jag nu förstått det kristna budskapet rätt så är syftet med kyrkan att vara en gemenskap för troende så att vi kan stötta varandra, be tillsammans och på så vis leva i gemenskap med Gud. Målet med allt är vara ett med Gud. ”Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er”, säger Jesus i sitt avskedstal strax före sin död.

Hur lyckas vi med detta? Den heliga Birgitta har sammanfattat det väl i sin bön: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. En ortodox variant på samma bön som jag snappat upp från en film är: ”Herre gör din vilja starkare än min”.

Biskop Bo Giertz förklarar samma sak mycket väl i sin bok Stengrunden. Hur mycket vi än själva anstränger oss för att bli så goda så möjligt, hur mycket stenar vi röjer undan på vår mark för att göra plats för god jord, så når vi inte ända fram. I botten finns en stengrund som vi själva inte kan rubba. Vi måste be om hjälp med det.

I slutändan är det alltså inte upp till oss själva att avgöra om vi blir upptagna i gemenskapen med Gud eller inte. Vi kan göra vårt bästa. Men vårt bästa kommer ändå inte att vara tillräckligt.

Av detta drar jag slutsatsen att min frälsning inte är beroende av vem som är ärkebiskop i min kyrka. Det spelar ingen roll vad hon torgför för teologi. Det drabbar inte mig personligen.

Däremot är det inte bra för kyrkan om ärkebiskopen inte vill stå upp för klassiska dogmer, som t.ex. att jungfrufödseln är ett historiskt faktum. Det är dåligt för organisationen eftersom den därmed för ut ett osant budskap.

Kan man vara med i en organisation som för ut ett osant budskap? Jag har noterat att vissa av mina politiskt engagerade vänner tycker att detta är ett av de stora problemen.

Man kan givetvis inte vara med i ett politiskt parti som har ett program som man inte sympatiserar med. Är man med i ett parti och detta plötsligt överger centrala ideologiska principer ska man gå ur partiet. Men kyrkan är inte ett politiskt parti eller en opinionsbildande organisation. Kyrkan har ett budskap. Såtillvida finns här en likhet med ett politiskt parti, men kyrkan gör mycket mer.

Kyrkan är framför allt en gemenskap för de troende. Det teologiska budskapet är viktigt, men man kan inte påstå att kyrkan i sin historia varit enig om allt, och att det är först nu konstiga teologiska uppfattningar förts fram.

Just nu pågår en lärostrid i Svenska kyrkan. Vänner som är katoliker ruskar på huvudet och gör reklam för sin kyrka istället. Men är det någon kyrka som gång på gång tappat greppet om sina lärostrider så är det den romersk katolska. På 1000-talet lyckades man bli osams med östkyrkan och har sen dess inte nattvardsgemenskap med den. På 1500-talet gjorde halva Västeuropa uppror mot påven och bildade egna kyrkor. Efter andra Vatikankonciliet lyckades man hålla ihop kyrkan men man har sen dess brottats med biskopar som har gått sin egen väg, till exempel i sammanslutningen SSPX.

De västeuropiska utbrytarna, även kallad protestanterna, tappade själva greppet över sina medlemmar och på så vis bröt frikyrkorörelsen fram. Även östkyrkan har sina utbrytare, exempelvis gammalkalendarikerna i Grekland.

Med andra ord, lärostrider är inget nytt, och man ska inte vara rädd för dem. De kommer och går. Man får därför helt enkelt stålsätta sig och härda ut. Idag styrs Svenska kyrkan av ett prästerskap som torgför en mumbo jumbo-teologi. Det är trist att det är på det viset, men det är inte osannolikt att de är borta om någon generation.

Men om ledarskapets knasigheter inte är avgörande för min personliga frälsning och att man inte ska frukta lärostrider vad ska man då göra? Är det inte bekvämare att bara byta kyrka?

Jo, visst är det bekvämt att byta kyrka. Jag har ju faktiskt själv gjort det. Jag är döpt i den ortodoxa kyrkan, Kristi Förklarings Ortodoxa kyrka i Stockholm, men bytte till Svenska kyrkan eftersom jag kände mig hemma där. Men det var inte på grund av teologin. Ortodoxa kyrkan överglänser den svenska i teologiskt kunnande. Det var för att få en bönegemenskap att höra till.

Men jag tror inte att man kan bli frälst genom att välja den kyrka som har den bästa teologin. Som jag redan har nämnt är frälsningen ingenting man bestämmer över själv. De flesta troende väljer inte kyrka utan föds in i en. Jag har mycket svårt för att tro att Gud på den yttersta dagen skulle börja med att fråga vilken församling man har gått i på söndagarna.

Det är också så – och detta är ett mycket viktigt påpekande – att det finns inget som säger att det kristna livet ska vara bekvämt. Många kyrkor predikar att man blir lycklig av att vara kristen. Och visst, man blir till freds inombords, men lycklig? Var Maximilian Kolbe lycklig när han avrättades av nazisterna?

Det finns inget bibliskt stöd för att det kristna livet skulle vara lyckligt. Det kan vara värt att påminna sig om att samtliga apostlar utom Johannes avrättades. Johannes fick dö en naturlig död men i fångenskap.

Det tycks mig som att många av de som idag funderar över sin kyrkotillhörighet resonerar som om allt var fråga om att välja rätt produkt på en marknad. Det finns olika kyrkor och sen väljer man den som passar ens smak bäst. Smaken kan vara ett visst teologiskt budskap. Andra lockas av fluffigt mysprat i gudstjänsterna som gör att man mår lite bättre. En del gillar liturgi. En del gillar lovsångsgudstjänster. Och så vidare. Det personliga välbefinnandet sätts i centrum.

Jag gillar inte något av detta. Individuell valfrihet är bra när det gäller att konsumera varor och tjänster, för då handlar det om att individen ska få det hon vill ha. Men det passar sällsamt dåligt med den kristna teologin. Om man nu tror på Gud har man en relation till honom, och i en relation bestämmer man inte allt själv.

Nu låter det kanske som att jag menar att man aldrig ska byta kyrka, att man inte ska bestämma något själv. Men så menar jag inte, utan min enkla poäng är att man ska fundera över vilken lott man har fått sig tilldelad och fråga sig vad det är man ska göra med den.

De flesta kristna har inte valt sin kyrkotillhörighet utan har fått den av sina föräldrar. I och med det sitter de fast i ett socialt sammanhang som kan vara svårt att lämna. Det är inget konstigt att befinna sig i en kyrka där man inte sympatiserar med ledningens teologiska inriktning.

I slutändan resonerar jag därför som så att ”jag flytt int”. Jag föddes in i en kyrka med en bra teologi men som inte gav mig den gemenskap jag behövde. Svenska kyrkan tillhandahöll dock just det. Jag har alltid känt mig mer hemma i Svenska kyrkan så steget var inte särskilt stort att ta. Teologin hade ingenting med saken att göra.

Därför flyttar jag inte på mig oavsett vad som händer i Svenska kyrkan i övrigt. Biskoparna kan få hitta på vilka knasigheter de vill. Jag bryr mig inte heller om dem som kallar mig för fundamentalist, bokstavstroende, mörkerman eller vad det nu kan vara. Den typen av argument har ingen seriös mening. Så jag kommer att sitta där och tro att jungfrufödseln är ett historiskt faktum, även om något annat sägs från predikstolen. Det enda sättet att bli av med mig är vänta ut mig tills jag dör.

Det är så jag tänker förvalta min lott. Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

_________________

Pingat på intressant.se.