Kategori: Religion

Människor som ursäktar och försvarar extremism

Igår läste jag ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som givits ut på Timbro alldeles nyligen. Den är närmast obligatorisk läsning för alla som följer den politiska kulturdebatten och den som intresserar sig för det intellektuella försvaret för den borgerliga demokratin. Lundberg tar vid där Per Ahlmark slutade.

Lundbergs bok är en katalog. Alla debattörer, särkilt på kultursidorna i huvudstadspressen, som yttrat sig om demokrati och diktatur, terrorism, antisemitism, islamofobi, islam, rasism m.m. och som sagt något knäppt kan finna sig själv i boken. Och listan är lång.

För att förstå bokens värde ska man egentligen ha läst Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet som gavs ut 1994. Ahlmarks gärning bestod i att räkna upp vem som sagt vad under Sveriges mest radikala period, då etablerade politiker kunde hylla Pol Pot och totalt blunda för kommunismens brott mot mänskligheten.

Ljusets fiender är en fortsättning på detta arbete, men ligger närmre i tid, allt han skriver om hände bara nyss eller pågår just nu. Där debatten förr handlade om de kommunistiska diktaturerna handlar den idag istället om den islamistiska extremismen. Förr försvarade vänstern kommunismen, även de som själva inte var kommunister, men idag försvarar man den extrema islamismen, trots att man själv inte är islamist.

Lundberg menar att det hänger ihop med det man på 50-talet kallade ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten sa att kalla kriget inte stod mellan ont och gott, USA och Sovjetunionen, utan mellan två olika system som var bra och dåliga på sina olika vis. Men i praktiken försvarade eller ursäktade man kommunismen. Herbert Tingsten och andra västligt sinnade demokrater som kritiserade Sovjetunionen skoningslöst beskrevs som ”obalanserade”. Samma debatt förs nu mellan dem som kritiserar den extrema islamismen och dem som försvarar eller ursäktar den.

Den extrema islamismen, eller som Lundberg kallar den, ”den neofundamentalistiska islamismen”, är till sitt ursprung, sitt innehåll och sin praktik en totalitär ideologi. Den är syskon med fascismen, kommunismen och nazismen. Men den ursäktas eller försvaras av vänsterdebattörer som ser den som ett uttryck för en förtryckt grupps kamp mot makten. Makten är det rika väst, främst USA. De förtryckta är världens alla muslimer. Islamismen är ett rop på frihet. Och de som kritiserar islamismen är islamofober, dvs. rasister.

Lundbergs påståenden är väl belagda med empiri så det finns ingen anledning att tvivla på att han har rätt. Det finns en uppsjö debattörer i vårt land som kort och gott inte förstår vad en antidemokratisk ideologi är, eller tycker att det finns skäl att ursäkta den. De är själva inte extrema islamister. De skulle aldrig någonsin själva välja att leva i enlighet med denna ideologi. Den är ju till sitt innehåll extremt reaktionär. Men de ursäktar den, och skyddar den mot kritik.

Men därtill uppmärksammar författaren ett par andra teman som också är tämligen bisarra. Många av de radikala virrhjärnor boken handlar om är verksamma som forskare vid akademin. Gränsen mellan att vara radikal aktivist, debattör och forskare går ihop i en enda röra.

Antisemitism går också som en röd tråd genom debatten. Många inom vänstern är kritiska mot Israel men blandar ihop antisionism med antisemitism. Gränsen mellan att kritisera Israel och att tala om judar i allmänhet försvinner. Antisemitiska bilder av judar som kontrollerar världen plockas fram som förklaringsmodeller, alternativt ursäktas när de förs fram av andra.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur vi inte har kunnat hålla det intellektuella Sverige rent från antisemitism. Bland folk i allmänhet, med undantag för Malmö, finns ingen utbredd antisemitism. Men den finns uppenbarligen bland intellektuella. Jag förmodar att de egentligen inte är antisemiter själva, men inbillar sig att det är något som går att ”förstå”, när den förs fram av de ”förtryckta”. Hur det än är med just den saken är det ett intellektuellt haveri, eftersom rasism aldrig bör toleraras även om den kommer till uttryck hos den som känner sig utsatt för rasism själv.

Det som stör mig mest med dagens tillstånd, och som Lundberg skildrar väl, är hur skattepengar går till att finansiera allt detta. Allmänna arvsfonden, studieförbund, Stockholms läns landsting, Folke Bernadotte-akademin, ungdomsstyrelsen är exempel på finansieringskällor.

Ett exempel på hur det kan se ut är den här konferensen som Afrosvenskarna i Stockholm arrangerade 2011, tillsammans med, enligt Lundberg, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Ibn Rushd, Sveriges unga muslimer, Förorternas riksdag och Islamiska förbundet. Konferensen betalades av Folke Bernadotte-akademin. En av talarna var Yvonne Ridley, en brittisk journalist och antisemit. Den spelades in av Utbildningsradion och kan nu ses på nätet. Skattepengar används för att sponsra antisemitiska talare som TV-licensfinansierade Utbildningsradion spelar in och presenterar som ”kunskap”. Allt detta är Sverige just nu. Inte bra.

____________________
Pingat på intressant.se.

Den politiske Jesus

Jesus var inte sosse, som SSU hävdade i den nyss avslutade valkampanjen i Svenska kyrkan. Han var inte moderat heller. Jesus levde i en politisk miljö som är svår att beskriva med vår tids begrepp. Men var han opolitisk? Jag har precis läst Reza Aslans bok Zealot: The life and times of Jesus of Nazareth.

Reza Aslans bok säljer stort i USA just nu. Den blev känd när en journalist på Foxnews försökte ifrågsätta trovärdigheten i boken med hänvisning till att författaren är muslim. Aslan försvarade sig briljant och filmklippet spreds blixtsnabbt över nätet. Bättre reklam kunde han inte ha fått.

Boken handlar om den historiske Jesus, men är ingen vanlig biografi, utan ska snarare ses som ett argument i en pågående diskussion om vem Jesus från Nazareth egentligen var.

Jag kan väldigt lite nytestamentlig historia själv och det här är därför ingen riktig recension av boken. Biblisk historia är ett ämne som är mer avancerat än vad man tror. Man måste exemepvis kunna grekiska, vilket jag inte alls kan. Men det som jag tror mig kunna säga något om är dock Jesus politiska roll. För politik är i alla fall något jag begriper.

Reza Aslans huvudpoäng är att Jesus var ett slags gräsrotsrevolutionär, en religiös och politisk predikant som ville störta både det korrupta judiska ledarskapet, som samarbetade med Rom, såväl som att kasta ut romarna. Den tid han verkade i var politiskt sett mycket orolig och den judiska nationalismen var stark. Upprorsmakare avrättades på löpande band av romarna. Jesus var inte den ende som kallade sig själv för Messias, som samlade stora skaror och utmanade Rom och det judiska prästerskapet i Jerusalem.

Motståndet mot ockupationen kom också till sist ett par decennier efter Jesus död att slå över i en öppen revolt. Motståndsmännen lyckades ta över Jerusalem och höll staden i ett par år. Men sen kom romarna tillbaks och då var tålamodet med judarna slut. Upproret krossades, templet revs och befolkningen deporterades.

Aslan menar den bild av Jesus som tecknas i evangelierna skrevs efter det att Rom hade krossat den judiska nationalismen. Priset för nationalismen hade varit att nationen nära nog utplånats, vilket gjorde att många judar vände nationalismen ryggen. När så de första kristna spred sitt budskap om Jesus tvättade man bort allt som hade med det politiska att göra. Budskapet om att Messias inte var en politisk ledare som skulle rädda Israel utan en befriare i anden blev lättare att sälja in till ”hellenistiska” judar (alltså judar som bodde i den grekiska världen) och till ”hedningarna” omkring Medelhavet, som inte hade samma negativa syn på Rom som judarna hade haft.

I boken presenterar Aslan en herrans massa bevis för att detta skulle var sant, men som jag inte har någon möjlighet att ta ställning till. Generellt sett kan man säga att han använder två argumentationslinjer. Det ena är att om man utgår från den kontext Jesus verkade i så kan han omöjligen setts som något annat än en upprorsmakare. En av många. Det andra är att bilden av Jesus i evangelierna är tillkomna i efterhand och därför tillrättalagda.

Den kristna traditionen har därtill också förstärkt bilden av Jesus som en opolitisk predikant. Aslan menar exempelvis att när Jesus talar om ”Guds rike” så syftar han inte på ett rike som ska upprättas vid tidens slut eller på Guds rike i himlen, utan att Guds rike är Israel. Landet Israel, det förlovade landet som Abraham fick av Gud, är ”Guds rike”. Orden ”Låt ditt rike komma”, i bönen Fader vår, ska tolkas så man ber om att Gud ska återupprätta Israel, det vill säga kasta ut romarna och störta kollaboratörerna i templet, judarnas Stora råd, som inte var utsedda av judarna själva, utan av Rom.

Aslan driver en tes som jag är säker på att de flesta inte köper. Även jag kan se att han bitvis drar för långt gående slutsatser. Jag är inte heller lika misstänksam mot det faktum att evangelierna är tendentiösa, fyllda med faktafel, säger mot varandra och så vidare. Så är det med allt källmaterial, även modernt.

Det som jag tycker att han gör bra är dock hans beskrivning av den politiska miljö som Jesus verkade i och att vår nutida bild av Jesus som en opolitisk figur inte kan vara sann.

Det som predikas i våra dagar är att Jesus (förutom att han var Messias, Guds son och Gud själv) var en predikant som inte tog ställning till dåtidens politiskt mest heta fråga, nämligen om det var rätt motsätta sig ockupationen eller inte. Han var Messias, men Messias hade inte ett politiskt budskap, utan ett religiöst. Det var därför som han lät sig födas under enkla förhållanden och gjorde sitt namn känt genom att göra under och predika.

Evangelierna är också mycket opolitiska till sitt innehåll. Evangelierna är fyllda med berättelser, liknelser med mera om hur man ska leva som människa, i förhållande till varandra och till Gud, och om alla under Jesus gör. Jesus kommenterar inte politiska dagsförhållanden. För då skulle texterna ha handlat om de politiska ledarna som kung Herodes eller översteprästen Kajafas.

Det är egentligen bara vid två tillfällen som Jesus konfronteras med politiken direkt. Det ena är när han får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren och det andra är när han ställs inför rätta. Vid båda dessa tillfällen ställer han sig dock utanför politiken, sägs det. Han säger att man ska ”ge kejsaren vad kejsaren tillhör” vilket har tolkats som att man ska acceptera att det finns en världslig makt som man måste lyda, men att den inte har något med frälsningen att göra. Och när han står inför Pilatus förklarar han ”mitt rike är inte av denna världen”, det vill säga att han förklarar för ståthållaren att han på det hela taget inte bryr sig om dennes världsliga makt, även om det är så att det kostar honom livet.

Jag håller med Aslan om att den bilden av Jesus som helt opolitisk inte kan vara en rimlig bild av hur saker och ting verkligen utspelade sig. Bilden av Jesus har säkert varierat genom historien, men i vår tid är det vanligt att se honom som endast en predikant som helst av allt ville undvika politik. Det finns många som har en romantisk bild av honom som ett slag kringströvande hippie, en lysande predikant, helare av sjuka, som drog riket runt, bodde varhelst han fick husrum, åt vad helst som bjöds. En cool kille.

Så tror jag inte att det var, utan jag tror att han var fullt medveten om att han var politiskt kontroversiell och visste att hans predikningar skulle komma att tolkas politiskt. Jag menar inte att det var hans avsikt att vara en politisk debattör, däremot tror jag inte att han på något vis försökte smita undan politiken. Det är tre saker som gör att jag har denna uppfattning.

För det första är korsfästelse en avrättningsmetod som romarna använde för rebeller. De två ”rövare” som korsfästes tillsammans med honom var också sannolikt ”rebeller”, vilket är en möjlig översättning av grekiskans ”lestai”. Jesus tog aldrig till våld, men det krävs som bekant inte mycket för en tyrannisk regim för att kalla någon för ”rebell” eller ”terrorist” och slå ihjäl honom. Om Stora rådet självt hade dömt honom till döden hade man istället stenat honom.

Men nu lämnande man honom till Pilatus som dömde honom till döden. Evangelierna beskriver det som att Pilatus tvekade, och det kan han ha gjort, även om det ligger någonting i det Aslan skriver att ståthållaren förmodligen inte befattade sig med ”mindre” ärenden som att avrätta upprorsmakare. Men jag tror inte att den tvekan hos Pilatus var särskilt stor. Jesus var ett orosmoment och Rom avrättade alla sådana. Man spikade upp dem på ett kors utanför stadsmuren.

För det andra, om det är så som Alsan påpekar, att Jesus vare sig var den förste eller siste predikanten som utropades sig till Messias, och agiterade mot prästerskapet och mot Rom, kan det inte ha kommit som någon överraskning för vare sig Jesus eller hans lärjungar att överheten skulle slå ned på dem. Jesus levde i en tid som var fruktansvärt våldsam och romarnas tolerans inför politisk opposition var liten. Sannolikt var också Stora rådets tolerans mycket liten.

När ryktet om Jesus sprider sig talas det om honom som ”Judarnas kung”, alltså en person som gör anspråk på att vara judarnas rättmätige härskare (istället för kejsaren). Sen rider han in i Jerusalem på en åsna, vilket är en iscensättning av profeten Sakarjas ord om kungen som ska komma och rädda Israel från grannfolkens förtryck:

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.

Det kan inte ha funnits en enda politiskt medveten person i Jerusalem som inte tolkade denna handling som att mannen på åsnan utropade sig till Israels befriare, även om mannen på åsnan själv gjorde detta som en religiös manifestation. Om inte Jesus var en politisk idiot, vilket jag har svårt för att tro att han var, måste han ha vetat att hans intåg i Jerusalem skulle ges en politisk innebörd.

För det tredje tror jag att man tolkar evangeliet fel om man tror att Jesus angrepp på skriftlärda och fariséer endast handlade om religiösa ting. På Jesu tid gjorde man ingen åtskillnad mellan religion och politik. Det religiösa ledarskapet var detsamma som det politiska. Kritik mot den rådande religiösa ordningen var detsamma som att kritisera den politiska ordningen.

Vi har svårt att förstå detta idag där vi har lärt oss att göra skillnad mellan religion och politik. Därför tolkar vi Jesus som en renodlat religiös predikant. För att försöka få en förståelse för den politiska innebörden av Jesus ord kan man pröva att byta ut ”fariséer och skriftlärda” med ”politiker”. ”Ve er, politiker, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.” Ungefär så hade Jesus verop uppfattats.

Om man ser till vad Jesus hade för sig sista dagarna i livet, enligt Matteusevangeliet, så börjar han med att rida i staden på en åsna, och därmed utropa sig till Messias, för att därefter gå upp till templet och vräka omkull växlingskassor och handelsstånd. Dagen efter är han tillbaks i templet, predikar och anklagar de styrande för att vara korrupta hycklare. Sen håller han på så ända tills han blir arresterad. Är detta en fridsam predikant eller en politisk bråkstake?

Så vad ska man dra för slutsats? Vem var han, Jesus? Predikant eller politiker? Som jag redan har nämnt tror jag att Reza Aslan, trots intelligenta iakttagelser, drar för långt gående slutsatser. Om Jesus hade varit en politiker, en zelot, skulle han talat och agerat som en politiker. Politiker gillar att tala om politik, och politiker vill ha världslig makt. Historien är fylld av riktiga rebelledare och typiskt för en rebelledare är att man organiserar sig, skaffar vapen och lägger upp en strategi för hur man ska attackera sin fiende.

Men det är inte så Jesus agerar. Det är inte hans modus operandi. Så visst är han en predikant, men att han skulle vara ”opolitisk”, i den bemärkelsen att han själv inte brydde sig om politiska frågor, har jag svårt att tro. Jag tror att han ville föra fram sitt religiösa budskap medveten om att detta också skulle komma att ges en politisk tolkning. Kanske ville han till och med provocera fram en politisk reaktion, som ett sätt att understryka sitt budskap. Han kanske var betydligt mer konfrontatorisk än vad vi tror.

Jag har lyssnat på många predkningar om denne man och hans gärningar. Tolkningen är nästan alltid att Jesus var en snäll kille. En ödmjuk person. En man som vill alla väl och därför talar lugnt och stillsamt. Men ser man till den politiska kontexten framstår han knappast som ödmjuk. Man kan till och med tala om en aggressiv person, i ordets goda bemärkelse, det vill säga en person som ilsket går till attack mot en ond och orättfärdig värld.

Men vad vet jag? Jag är ingen teolog, ingen Bibelvetare. Det här är en statsvetares tolkning. Så här tolkar jag Jesus gärning om jag ska använda mig mina kunskaper om politik, som till skillnad från teologi är ett ämne som jag har studerat. Men tolkningen kan vara helt galen. Jag vet egentligen mycket litet om Jesus.

_________________
Pingat på intressant.se.

Slöjdebatten och om varför man ska tillåta saker man inte gillar

Idag har jag följt och själv deltagit i hijabdebatten på Twitter. Jag häpnar över hur känslomässig den är. Samtidigt är det bra att vi debatterar den här frågan för den lär oss hur vi ska förstå grunderna för vårt liberala samhälle.

Jag skriver vårt ”liberala” samhälle även om jag själv inte brukar etikettera mig som liberal, för i den här typen av frågor är nästan alla i vårt land liberaler. Oavsett var på den politiska skalan vi står är de flesta av oss överens om grunden. Vi är alla för att man ska få ha på sig vilka kläder man vill, och vi är överens om att man ska få ha vilken religion man vill.

När det gäller slöjan som muslimska kvinnor bär går dock åsikterna isär. Vissa säger att den är en symbol för kvinnoförtryck, andra att den är en religiös symbol. Vissa säger att kvinnorna bär den frivilligt, andra säger att det omöjligt kan vara så. Vissa vill förbjuda den, andra inte.

Hur ska man då göra? Jag tänker så här: Att slöjan är ett uttryck för kvinnoförtryck är för mig uppenbart. Den kom sannolikt till för flera tusen år sedan, långt innan islam fanns, och den var ett sätt att kontrollera kvinnor. Kvinnor är attraktiva och åtrås av män. Männen låste därför in kvinnorna bakom slöjan. Männen bestämde och såg inte sin egen skuld i det hela, utan lade bördan på kvinnorna.

Men med den moderna tidens intåg har kvinnor i alla samhällen, inklusive de muslimska, fått större frihet och större rätt att bestämma över sina liv. Det finns därför muslimska kvinnor idag som på eget initiativ väljer att bära slöja.

I det läget kan man inte göra annat än att säga att de som vill ha slöja ska kunna ha detta, utan att vi andra klagar på det, eller som vissa tycks vilja, att man till och med ska förbjuda slöjan.

Så varför accepterar jag att muslimska kvinnor bär en symbol som jag menar står för kvinnoförtryck? Hur kan jag vilja ha det så?

Det beror på att jag tror på en gammal liberal grundsats som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet i vårt samhälle. Den lyder så här: Det gör ingenting om folk gör ”dåliga” val (alltså på det sätt som jag är övertygad om är dåliga) eftersom det kommer att visa sig att de är dåliga. Andra kommer att kunna jämföra olika val och kommer att kunna sortera bort de dåliga valen.

Om man ger människor frihet att utforma sina egna liv kommer de att göra bra och dåliga val. Men eftersom människor i allmänhet är förnuftiga har de dåliga alternativen ingen långsiktig livskraft.

Jag har visserligen i min bok om konservatism kritiserat denna tanke också, eftersom den har sina brister. Men den är en ändå en fungerande princip.

Slöjan som muslimska kvinnor bär tror jag är en sådan sed som kommer att dö ut tack vare att vi tillåter kvinnor att bära den. Den har kommit att bli en modern symbol för troende muslimska kvinnor, som ett sätt att stärka sin muslimska identitet. Därför har den just nu ett uppsving.

Men för eller senare tror jag att muslimska kvinnor i allt högre utsträckning kommer att ifrågasätta slöjan. Dess ursprung talar sitt tydliga språk om kvinnoförtryck, och jag är övertygad om att alltfler muslimska kvinnor kommer att se det så. Därtill tror jag att muslimska kvinnor precis som kvinnor i många andra kulturer kommer att vilja kunna gå barhuvade.

Slöjan är från början inte muslimsk. Den finns också i judisk och kristen kultur. Än idag finns det ortodoxa kyrkor som kräver att kvinnor har slöjor på sig i kyrkan. Slöjkravet har luckrats upp betydligt, men seden lever kvar. Den som inte tror på detta uppmanas att besöka en rysk kyrka. Där finns hur många slöjbeklädda kvinnor som helst. Men med moderniseringen av de kristna samhällena har kvinnorna valt att lägga av sig slöjan.

Jag är som synes inte helt förtjust i slöjan alls, vare sig som muslimsk, kristen eller judisk sed, eftersom det är så uppenbart varför slöjan en gång i tiden kom till. Men jag är inte oroad över att den finns i vårt samhälle. De som bär den har valt att göra det. Man måste utgå ifrån att varje vuxen människa vet vad hon gör. Och jag tror som sagt därtill att slöjan en dag bara försvinner.

____________________

Pingat på intressant.se.

Tragisk personkonflikt är inte detsamma som identitetskris

Jag har endast på ytan följt den så kallade identitetsdebatten i Svenska kyrkan. Så mycket kan jag dock säga att något inbördeskrig knappast pågår. Tjafs och personstrider finns det gott om. Men att talföra debattörer är ilskna på varandra betyder ju inte att hela kyrkan är kris.

Jag har nu uppdaterat mig på de senaste inläggen i ordkriget mellan sajterna Kristen opinion och Seglora smedja. Det är tragiskt att se vad som skrivs. Personangreppen är legio.

 

Är båda lika goda kålsupare? Nej, den av Stockholms stift stödda Seglora smedja är helt osannolikt känslig för allt den anser vara onda människor. Kristen opinion har reagerat förhållandevis vuxet, men kanske inte med den kyla man skulle önska. Därtill får man nog säga att det är lite naivt att inte tro att man drar på sig kritik om man upplåter utrymme för en debattör med ideologisk hemvist hos Sverigedemokraterna.

Jag säger nu inte att man absolut inte ska upplåta sin debattsida för Sverigedemokrater. Det är viktigt att alla röster hörs, även dem man inte sympatiserar med, av det enkla skälet att de konstiga åsikterna inte kommer fram i dagen annars. Men man måste veta vad man gör och kunna försvara det. Det kan inte Kristen opinion som istället väljer att bemöta angrepp ad hominem med samma metod.

Jag håller med om att Seglora smedja i sin kritik har gått över all styr. Smedjan kritiserar Kristen opinion för att ha länkat till författaren Mohammed Omars hemsida. Länkningen i sig anses legitimera Omar och hans antisemitiska åsikter. Seglora smedja får fariséerna i Nya testamentet att framstå som liberala mesar.

Men som sagt, detta ordkrig är verkligen inte representativt för Svenska kyrkan. Var och en som besöker kyrkan en vanlig söndag vet att gemenskapen i kyrkan spänner över sekel. Ett tillfälligt ordkrig förändrar inte det.

_________________

Pingat på intressant.se.

Svensk inskränkthet i sin prydno – Schlaug och C.S. Lewis

Ett sällsamt illa exempel på svensk inskränkthet publicerades av Kyrkans tidning förra veckan, även om jag först nu fick syn på det. Birger Schlaug konstaterer i en artikel att C.S. Lewis är nazist, en föregångare till Anders Behring Breivik.

Normalt sett är Schlaug en av Sveriges skickligaste debattörer så jag är verkligen förvånad, och lite besviken, över att också han använder Breivik som tillhygge.

CS Lewis Statue, Connswater
C.S. Lewis som staty.

Varför skulle då C.S. Lewis vara nazist? Schlaug citerar Lewis:

Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.

”Plötsligt vänder det sig i magen”, skriver Schlaug. Om det inte hade varit för att dessa ord skrivits av den berömde barnboksförfattaren Lewis, hade vi trott att texten varit skriven av en nazist. Men boken trycks ”om och om igen. I USA förstås”.

Lewis är alltså ett slags nazist som gillas av de ”vanliga” religiösa knäppskallarna i USA. Hur kan det därför komma sig att Lewis används av Svenska kyrkan i undervisning om kristendom på s.k. Alphakurser?

Svaret kan vara så enkelt att C.S. Lewis skrev sin mest kända bok om kristendom Kan man vara kristen? under andra världskriget.

Jag är ingen Lewiskännare så jag kan inte ge en fyllig tolkning av innehållet, men att inte spontant förstå vad det är Lewis syftar på känns verkligen insnöat. När han skrev sin bok sände Storbritannien soldater i strid med det uttalade syftet att döda tyskar. Nazisterna höll på att lägga under sig hela Europa, och Lewis menade, precis såsom många idag gör, att självförsvar är moraliskt rättfärdigt.

Lewis var ingen pacifist, och kristendomen lär inte ut att pacifism är moraliskt överlägset självförsvar. (Varför? Jo, därför att pacifism betyder att man inte försvarar den svage när denne angrips av den starke. Det är inte att älska sin nästa.) I konsekvens härmed har en kristen soldat rätt att döda en fiende, om det är så att denna fiende ämnar förslava en hel världsdel, spärra in oliktänkande och utrota judar, romer, homosexuella och alla med Downs-syndrom osv.

Att Schlaug inte kan se detta, trots att han rimligen kan Europas historia lika bra som jag, och nog vet vid vilken tid Lewis skrev sin bok, tror jag beror på vanlig svensk inskränkthet. Tyvärr är det många i vårt land som tror att Sverige 2012 är jordens intellektuella och moraliska mittpunkt.

_________________

Pingat på intressant.se.