Kategori: Säkerhetspolitik

Försvarsanslaget snart mindre än 1 procent av BNP

Som en vinylskiva som har hakat upp sig fortsätter jag att skriva om att Sverige inte lägger tillräckligt med pengar på försvaret. Trots att vi befinner oss i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget lägger vi mindre och mindre pengar på försvaret sett till andel av BNP. Efter 2020 kommer försvarsanslaget att vara mindre än 1 procent.

Förra året var det första gången på länge som riksdagen beslutade om ett ökat försvarsanslag. Man sa att det var ett ”trendbrott”. Från att anslaget minskat år från år sedan kalla kriget kommer det nu att öka. Men bara om man ser till de nominella siffrorna. Om man istället ser till försvarsanslagets andel av BNP syns inget trendbrott alls. Tvärtom fortsätter anslaget att minska.

futgifterBNP
Klicka på bilden för att göra den större.

Diagrammet är gjort med hjälp av siffrorna tillhörande denna rapport från FOI. Metodologin finns beskriven i rapporten. Prognosen fram till 2020 bygger på de dokument om kommande utgifter som regeringen har presenterat.

Jag har i diagrammet också prickat in ett par av de viktigare händelser som har varit under de senaste åren. 2008 kom kriget mellan Ryssland och Georgien. Knappt ett år senare sjösattes den nu pågående försvarsreformen, som innebär en modernisering av hela försvaret och övergång till yrkesförsvar. Vid nyåret 2012/2013 meddelade Överbefälhavaren att försvarsreformen var kraftigt underfinansierad om den skulle genomföras enligt riksdagens tidigare beslut. 40 miljarder saknades. 2014 genomfördes revolutionen i Ukraina som följdes av att Ryssland invaderade Krim och startade ett upprorskrig i östra Ukraina. Som en följd av Rysslands nya aggressiva linje beslöt riksdagen att öka försvarsutgifterna, inte med de 40 miljarder som saknades utan med 10,2.

Tillsammans visar diagrammet och kronologin med händelser hur Sverige inte tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läget har försämrats men försvarsutgifterna har inte fått ökad prioritet.

Är måttet andel av BNP rätt mått att använda? Riksdagen har ju ändå ökat försvarsutgifterna.

Det är alltid svårt att säga hur mycket pengar ett visst politikområde ska ha. I internationella sammanhang använder man därför sedan länge andel av BNP som ett mått för att jämföra olika länders försvarsutgifter. På den säkerhetspolitiska arenan handlar det om att uppträda förtroendeingivande och visa för andra länder att man tar ansvar för sitt lands försvar. Försvaranslagets storlek i förhållande till BNP blir på så vis ett viktigt budskap till omgivningen. Den som lägger en stor andel av sin BNP visar att han tar försvarspolitiken på stort allvar. Den som lägger en mindre andel av BNP visar att han inte finner det viktigt att prioritera försvaret.

Nato har som norm att medlemsländerna ska lägga 2 procent av BNP. Alla länder gör inte det. Tyskland ligger exempelvis på 1,2 procent, men i alla fall länder som Estland, Storbritannien och Frankrike når upp till normen. Länder som Lettland och Litauen har fattat beslut om att komma upp i rätt nivå. USA är det Natoland som prioriterar försvaret högst med en siffra på 3,5 procent. Ryssland i sin tur satsar ännu mer med över 4,5 procent av BNP.

Behöver Sverige komma upp i 2 procent? Ja, på sikt är det rimligt att vårt land lägger sig i nivå med Natonormen, även om vi inte vill gå med i alliansen. Svensk säkerhetspoltik bygger inte på att vi ska klara oss själva, utan på att vi skapar säkerhet i gemenskap med andra. I praktiken betyder det att vi räknar med att få hjälp av Nato och då kan det vara bra att ha gjort sin hemläxa. Ty varför ska Nato hjälpa oss om vi inte vill hjälpa oss själva?

(Bygger verkligen den svenska politiken på att vi ska få hjälp av Nato? Ska vi inte klara oss själva? Nej, det var länge sedan vi övergav den politiken. Läs mer här och här om vad vi faktiskt gör idag.)

Förvirring om Nato, svensk neutralitet och Donald Trump

Enligt den undersökning som SOM-institutet presenterat på DN Debatt tycks svenska folket vara för Natomedlemskap och neutralitet på samma gång. Dessutom tycks utrikesminister Margot Wallström fått Natopanik på grund av att Donald Trump kan bli vald till USA:s president, trots att han förmodligen kommer att bedriva en mindre aktivistisk utrikespolitik än vad hans konkurrent skulle göra. Förvirringen är total.

Låt oss därför bena ut några saker.

Sverige är formellt sett inte ett neutralt land längre. På kalla krigets tid sa Sverige till omvärden att vi skulle vara ”alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig”. Med EU-inträdet blev det omöjligt eftersom EU per definition är en politisk allians. Istället säger vi att vi är ”militärt alliansfria”.

Vi kan inte vara ”neutrala” på grund av att vi har undertecknat Lissabonfördraget (EU:s konsitution) och därmed lovat att följa solidaritetsklausulen 42:7: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Detta betyder att om exempelvis Estland blir utsatt för ett militärt angrepp har vi lovat att inte vara neutrala. När nu SOM-institutet frågar svenska allmänheten om det är ett bra förslag att ”Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig” handlar det alltså om en politik som inte förs längre.

Nu var det visserligen 60 procent av de svarande som sa sig gilla denna politik. Men samtidigt sa 38 att de tycker det är ett bra förslag att Sverige går med i Nato, mot 37 procent som tycker att det är ett dåligt förslag. Det går inte att gå med i Nato och vara ”neutralt” eller ”alliansfritt” samtidigt.

De motstridiga resultaten vittnar om att kunskapen om hur den svenska säkerhetspolitiken är utformad är mycket låg. Grundläggande begrepp och ställningstaganden är okända.

Ytterligare okunskap bidrar nu tyvärr Margot Wallström med när hon varnar för svenskt Natomedledlemskap med hänvisning till Donald Trump. Hon säger: ”Dessutom är det på sin plats att understryka att Nato domineras av den största medlemmen, USA. Vi vet inte vem som blir amerikansk president i höst. Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”, enligt Aftonbladet.

Wallström har rätt i att USA dominerar i Nato, men blir det mer eller mindre aktivism från USA:s sida med Donald Trump som president än Hillary Clinton? Nja, det är ju där som många svenskar med fientlig inställning till amerikanska konservativa brukar gå fel. Det är hos republikanerna oviljan till ingripande i andra länder finns, inte hos demokraterna. De konservativa kör visserligen alltid med en tuff retorik av typen ”Vi ska bomba ISIS tillbaka till stenåldern”, och man kan räkna med att konservativa i alla fall säger sig vilja lägga pengar på försvaret. Men även George W Bush gick faktiskt till val på att USA inte skulle vara engagerat utomlands i någon större utsträckning. Han kom dock att driva en helt annan politik efter 11-septemberattentatet.

Vad Trump vill på det utrikespolitiska området är lite oklart. Jag har lyssnat på det tal som finns på Youtube. Jag bedömer det som att han ansluter sig till den återhållsamma linjen. Oroande för svensk del är inte att han skulle vara för aktivistisk utan tvärtom, att han inte är tillräckligt aktivistisk när det gäller att skapa fred i Ukraina. Risken finns att han vill ”göra en deal” med Putin, dvs. acceptera att Ryssland ockuperat Krim.

Hillary Clinton är istället en traditionell demokrat när det gäller utrikespolitiken, och hon kommer sannolikt föra en mer aktivistisk politik än vad Barack Obama gjort eftersom han ju knappast har velat göra någonting. Hon har också tydligt uttalat att USA ska stå bakom sina europeiska vänner mot Putinregimen.

Vad betyder detta för Nato och för Sverige? Jo, även om det inte stämmer med Wallströms fördomsfulla bild av amerikaner så kommer det förmodligen vara lättare att vara ett alliansfritt land i norden med Donald Trump som amerikansk president, eftersom han antagligen inte kommer att intressera sig för oss alls, medan Hillary Clinton som en tradtitionell demokratisk president nog gärna ser att USA spelar en aktiv roll i försvaret av Östersjöområdet. Vill man att Nato och USA ska hålla sig borta från Sverige är det Clinton man ska varna för, inte Trump.

2016-05-07. Tillägg.

Jag menar inte att livet för Sverige blir lättare i största allmänhet om vi är alliansfria och Donald Trump är president i USA och ger fulla fasen i vad vi håller på med. Det blir förvisso lättare att vidmakthålla alliansfriheten i sig. Däremot lär vi bli utsatta för påtryckningar från rysk sida eftersom Moskva skulle jubla om USA avstod från allt inflytande i Nordeuropa.

PS. Det finns gott om möjligheter att bilda sig om svensk säkerhetspolitik. Besök gärna Natobloggen.

Den centrala frågan i Natodebatten

Den centrala frågan i Natodebatten tycks vara huruvida ett Natomedlemskap för Sverige gör vårt närområde mer eller mindre stabilt. Grupp 25 som undertecknade en gemensam debattartikel i DN menar att Natomedlemskap gör Nordeuropa stabilt. ”Natoutredarna” som nyligen släppt en debattbok mot Natomedlemskap menar att det istället blir instabilt.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tidigare statsminister i Norge och partiledare för Arbeiderpartiet. Här besöker han sin gamle partikompis i Sverige, statsminister Stefan Löfven.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tidigare statsminister i Norge och partiledare för Arbeiderpartiet. Här besöker han sin gamle partikompis i Sverige, statsminister Stefan Löfven.

Båda kan inte ha rätt och eftersom jag ingår i Grupp 25 vill jag lista alla argument som förklarar varför svenskt Natomedlemskap gör norra Europa stabilt. Varje enskilt argument förtjänar egentligen en egen uppsats, men för just denna gång får det räcka med en lista.

För det första är fel att tro att läget i vårt närområde är stabilt just nu, och att vi har det bra som vi har det. Säkerhetsläget har försämrats allvarligt i och med kriget i Ukraina. Att bevara alliansfriheten betyder alltså inte att vi bevarar stabiliteten, utan att vi snarare bevarar instabiliteten.

För det andra: Neutralitetspolitiken under kalla krigets tid gick ut på att upprätthålla en balans i vårt närområde. Men då stod två jämbördiga supermakter mot varandra som båda hade ett intresse av att balansen upprätthölls. Idag finns inte två jämbördiga parter. Ryssland är inte Sovjetunionen.

För det tredje: Ryssland under Putins ledning agerar mer aggressivt än Sovjetunionen och mindre förutsägbart. Ryssland har två gånger attackerat mindre grannländer, Georgien 2008 och Ukraina 2014. Den ryska statsledningen respekterar inte länder som är svaga utan attackerar dem för att kunna hålla kontroll över dem. Aptiten ökar ju mer framgångsrik den ryska regimen är. Mycket vill ha mer.

För det fjärde: Om det är provokativt för Sverige att gå med i Nato bör det rimligen också vara provokativt att samarbeta med Nato. Sverige har sedan 1994 ett nära samarbete med försvarsalliansen. Dessutom arbetar regeringen för att vi ska stärka detta samarbete ytterligare, och inte minst ska vi stärka vårt samarbete med det ledande Natolandet USA. Men varför har detta nära samarbete aldrig orsakat instabilitet?

För det femte: Att tala med den ryska statsledningen för att få den att bli mer fredlig till sinnes har inte fungerat. Obama försökte med sin ”reset”-politik 2009, ett halvår efter kriget i Georgien. Det gav inget resultat. Merkel och Hollande har genomfört flera förhandlingsomgångar för att få Ryssland att backa ur Ukraina. Inte heller detta har resulterat i något. Västvärldens ledare talar ofta med Putin, men det händer inget.

För det sjätte: Det är alliansfriheten som skapar instabilitet i vårt närområde på grund av att Sverige med sitt svaga försvar visar att vi inte tar vare sig vårt eget försvar på allvar eller det gemensamma försvaret av Nordeuropa. Alliansfriheten har skapat ett säkerhetsvakuum. Det är mer sannolikt att Ryssland agerar militärt för att utnyttja detta vakuum än att Ryssland agerar militärt för att det känner sig provocerat av att Sverige går med i Nato.

Svensk försvarspolitik – Sämst i Österjöområdet

Att upprätthålla freden i norra Europa är ett gemensamt ansvar, och vi i Sverige brukar säga att vi tar vår del av ansvaret. Gör vi det? Nej, inte alls. Genom att både stå utanför den gemensamma försvarsorganisationen och inte rusta upp sitt eget försvar lyckas Sverige kombinera det sämsta av alla alternativ: allianslöshet och minskade försvarsutgifter.

Minskade försvarsutgifter? Kommer de inte att höjas från och med i år? Ligger det inte en kraftig ökning i senaste budgetpropositionen? Det ligger en ökning, men den är inte i närheten av vad som behövs och kommer att göra att försvarets andel av BNP minskar de kommande åren. Vid 2020 ungefär kommer andelen vara nere på en procent. Vi kommer till och med att ligga sämst till av alla Östersjöstater, enligt FOI.

foi
Källa: FOI.

Natoländerna har som riktmärke att varje land ska avsätta två procent av sin BNP. Det flesta Natoländer har slarvat med detta, men en tillnyktring är på väg. I täten går de baltiska länderna. Estland ligger redan på två procent och Lettland och Litauen har fattat beslut om rejäla upprustningar.

Sverige gör dock tvärtom trots att försvarsanslaget ökar i antal kronor. BNP ökar för varje år med ungefär två till tre procent, och därmed blir försvarsbudgetens andel av BNP mindre för varje år som går.

I säkerhetspolitikens värld är det viktigt att visa för omvärlden att man tar försvaret av det egna landet på allvar. Riktlinjen om två procent är inte så viktig att följa när det gäller pengarna i sig, eftersom man aldrig kan säga att ett visst politikområde alltid måste ha en viss andel. Så mekaniskt kan man inte fördela pengar. Däremot är det en bra värdemätare för att visa om befolkningen i ett land bryr sig om sitt försvar eller inte. Vad sänder det ut för budskap till andra länder att Sverige fortsätter att minska försvarets andel av BNP? Kan man lita på Sverige eller inte?

Till detta kommer också problemet med att den försvarsreform som Sverige har beslutat om, den som sjösattes 2009, är kraftigt underfinansierad. Den lilla budgetförstärkning som regeringen och tre av oppositionspartierna kom överens om i våras räcker inte på långa vägar när.

Vid nyåret 2012–2013 fördes en intensiv diskussion om ”enveckasförsvaret”. ÖB hade då förklarat för Mikael Holmström i SvD (numera är han på DN) att det saknades ungefär 40 miljarder om 2009 års försvarsreform skulle kunna genomföras. Dessutom skulle försvaret bara kunna utkämpa en strid i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp.

CAoU_CbUwAAc9hP

Av dessa 40 miljarder kommer försvarsmakten att tilldelas 10,2 enligt den överenskommelse som regeringen och tre av oppositionspartierna ingick i våras.

Så vad säger allt detta om svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, att vi fortfarande inte tar försvaret på allvar, vilket andra länder tydligt kan se. De kan se att vi fortsätter att minska försvarets andel av BNP. De kan se att vi har fattat beslut om en försvarsreform men inte skjutit till ens hälften av vad den kostar. Samtidigt kan de notera att vi alltjämt inte vill vara med och ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i området eftersom vi inte vill vara med i den försvarsallians övriga är med i.

Allt detta göra att Sverige tyvärr inte framstår som en seriös samarbetspartner när det gäller försvaret av norra Europa. Snarare är vi en belastning.

Att tänka på är att Sverige också har ett stort behov av stöd från våra grannländer när det gäller flyktingsituationen. Vi har ansträngda relationer med Danmark just nu på grund av detta. Jag tror att Sveriges ställning hos våra närmaste grannar skulle stärkas avsevärt om vi skaffade oss en seriös försvars- och säkerhetspolitik. Om vi bidrog till det gemensamma försvaret skulle vi kunna använda vår trovärdighet till att be om hjälp på andra politikområden.

Folkrätten är ett svepskäl för regeringen för att slippa sätta in Gripen

Också jag är mycket kritisk till regeringens ytterst magra besked om att bara ge Frankrike stöd med flygtransporter och lite annat krafs i Mali till en summa av 40 miljoner, i kriget mot Islamiska staten. Frankrike hade föreslagit att Sverige skulle ställa upp med Gripenflyg för spaning, vilket alliansen också tyckte att vi skulle ställa upp med. Men regeringen sa alltså nej.

Jag misstänker att huvudförklaringen till varför inte vi vill ställa upp för Frankrike i någon seriös mening är Miljöpartiet samt ansträngda statsfinanser. Insatsen är så liten att den inte behöver riksdagens godkännande. 40 miljoner är småsmulor. Försvarsbudgeten som helhet ligger på över 40 miljarder. Därmed kommer Finansdepartementet inte att klaga och det blir lättare för Åsa Romson att förklara för sin riksdagsgrupp att Sverige drar i krig på Frankrikes sida. Det blir ju bara ett litet krig – för svensk del.

Bloggrannarna Karlis N och Cornucopia? har redan skrivit väl om hur denna pyttelilla insats punkterar Sveriges trovärdighet som ett land som har lovat att vara solidariskt med andra EU-länder om de hamnar i krig.

Istället vill jag kommentera påståendet att vi inte kan skicka Gripenflyg av folkrättsliga skäl. Regeringen har visserligen erkänt att det finns en otydlig gråzon här, och att det alltså skulle vara möjligt att bistå Frankrike, men tycks vilja vara på den säkra sidan.

Jag uppfattar detta som ett svepskäl. Sverige har nämligen redan trupp i Irak som stöder de kurdiska förband som kämpar mot IS. Vad de svenska förbanden de facto gör är sekretessbelagt, men man kan anta att det handlar om specialstyrkor som hjälper peshmerga att slåss. Slåss på riktigt alltså. Tänk markförband som med vapenmakt röjer undan jihadister.

Denna insats är har folkrättsligt stöd i det att de svenska trupperna är där på inbjudan av Iraks regering. I regeringens proposition från den 5 november i år kan man läsa:

Den folkrättsliga grunden för den militära utbildningsinsatsen utgörs av Iraks inbjudan till det internationella samfundet att bistå med stöd för att bekämpa Isil samt de bilaterala överenskommelser som Irak ingår med deltagande stater om bland annat styrkornas uppgifter.

Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella restriktioner som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.

Islamiska staten agerar både i Syrien och Irak och Sverige har inget motsvarande avtal med Syrien. Men i och med att IS använder syriskt territorium för att angripa Irak finns inga folkrättsliga hinder för att svenska förband agerar inne i Syrien, om det är till stöd för Irak.

Jag har inte hittat någon ordentlig redogörelse från regeringens sida om varför den menar att det är folkrättsligt tveksamt att ställa upp med spaningsflygplan. Det låter högst osannolikt att Iraks regering skulle säga nej om Sverige lovade att bistå de kurdiska förbanden med flyginsatser.

___________________

Pingat på intressant.se.