Det är billigt att gå med i Nato

Kort kommentar angående kostnaderna för att gå med i Nato. Blir försvaret billigare eller dyrare än nu? Det finns ett missförstånd bland många som säger att det blir dyrare eftersom Natos riktlinjer säger att ett medlemsland ska lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. Idag lägger Sverige 1,2 procent.

Läget är det här: Nato har som standard att medlemmarna ska lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. Men det är inte alla länder som gör det. Estland, Grekland, Storbritannien, Frankrike är några som gör det men inte Danmark, Norge och Tyskland.

Vanligtvis vill Sverige visa sig duktigt och man kan tänka sig att vi i händelse av medlemskap i alliansen kommer att vilja göra vår plikt och därför höjer våra försvarsutgifter till 2 procent. Med medlemskapet kommer också extra kostnader för Natos gemensamma strukturer, framför allt högkvarteret i Bryssel. Det kan komma att kosta 500 miljoner kr om året. (Mycket pengar men en bråkdel av vad EU-medlemskapet kostar.)

Att gå med i Nato kostar, men det är fel att tro att vi skulle kunna spara pengar genom att istället lägga motsvarande summa på vårt eget försvar och få samma effekt. För utdelningen på varje insatt krona i medlemskapet i Nato ger oändligt mycket mer tillbaks än vad varje krona gör som investeras i alliansfriheten.

Det man får med Nato är uppbackning av 28 andra länder inklusive USA. Gemensamma försvarsplaner för hela Sverige och Östersjön. Tillgång till Natos gemensamma förmågor ifråga om underrättelsetjänst, satellitbevakning etc. Samt så småningom även del i Natos missilförsvar när det är utbyggt.

Allt detta är förmågor som Sverige får del av och som vi aldrig någonsin skulle kunna skaffa oss själva eftersom vi är ett litet land. Tänk efter. Sverige får stöd av 28 andra länders gemensamma försvarsförmågor om vi skulle behöva det. Vad är det värt i pengar? Det är fantasisummor vi talar om. Men Sverige får med medlemskap tillgång till denna resurs.

Frågan om vi tjänar pengar på ett medlemskap i Nato måste ses i förhållande till vad vi får för pengarna. 2 procent av BNP plus Natomedlemskap ger en försvarsförmåga som är flera gånger större än vad 2 procent plus alliansfrihet ger.

Men som sagt, idag lägger vi 1,2 procent.

___________________

Pingat på intressant.se.

Haveriet på UD

Expressens avslöjande om att UD försäkrat Ryssland om att svenska stridsflygplan inte ska landa i Estland under den USA-ledda övning Sverige ska delta i senare i vår är inget annat än ett gigantiskt haveri för regeringen. Sverige har redan allvarliga problem med sin trovärdighet. Nu har läget försämrats ännu mer. Till råga på allt verkar finansdepartementet inte vilja ge pengar till den försvarsupprustning som vi behöver akut.

Den svenska säkerhetspolitiken bygger sedan sex år på den så kallade solidaritetsförklaringen. Den säger att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt”.

Så sent som förra veckan läste Wallström upp dessa ord i den utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Detta är alltså Sveriges officiella politik mot omvärlden.

Det har länge funnits en misstänksamhet mot den svenska säkerhetspolitiken i de baltiska staterna. Dels förstår man inte riktigt vad solidaritetsförklaringen säger eftersom Sverige också säger sig vara alliansfritt. Dels har Sverige aldrig i praktiken någon gång visat sig vara villig att hjälpa till i ett skarpt läge.

När jag i april förra året besökte den årliga säkerhetspolitiska Lennart Meri-konferensen i Tallinn sa en lettiskt parlamentsledamot öppet och ärligt till mig att han inte ville ha svensk hjälp med att patrullera baltiskt luftrum: ”Era flygplan är ett irritationsmoment. I samma stund som det hettar till kommer de att dra hem!”

Lettland och övriga baltiska stater har inget eget flygvapen utan luftrummet bevakas av andra Natoländer.

Den förre amerikanske militärattachén Bruce Acker, som efter pensioneringen valt att bo kvar i Sverige, sammanfattar läget väl på sin FB-sida:

It is interesting that many comment now that Sweden has the full right to decide for itself when and where it exercises and who it chooses as friends. Couldn’t agree more. At the same time, I believe much of the outside world considers Sweden’s choice to remain non-aligned to be exactly because of fear of the Russians, and they do not buy for one minute the notion that this was a moral choice. I could attest to several decisions that I observed, some directly related to this exercise, in which Sweden’s ambitions were tempered by fear of Russian reaction. This is a sad development, but not particularly surprising news.

Nu är Acker inte längre i tjänst men uttalandet är nog vad han hade skickat hem till Washington när han var det. Acker är en stor Sverigevän så det här är verkligen inte sagt med illvilja.

Margot Wallström har med sin slafsiga hantering av denna fråga allvarligt skadat Sveriges anseende. Det kan ha varit kabinettsekreteraren som sjabblat, men det spelar ingen roll. Wallström har ansvaret. Jag tycker inte att det vore orimligt med ett misstroendevotum mot henne.

En fråga som diskuterats under dagen är om ryssarna som är fenomenala på ”påverkansoperationer” har lurat UD att få den här formuleringen på pränt. Det kan inte uteslutas. Därför är det viktigt att veta varför formuleringen i PM:et alls gjordes och varför dokumentet läcktes. UD kan inte efterforska källan (på grund av efterforskningsförbudet i grundlagen) men andra medier vid sidan av Expressen skulle kunna göra försiktiga förfrågningar.

Det är av intresse att veta vem som läckt dokumentet och varför. Om det har gjorts med avsikt att skada Sveriges trovärdighet är det av vikt att vi får veta vem som ligger bakom. Det kan finnas någon med en dold agenda. Uppgiftslämnare till pressen är inte alltid sanningsälskande osjälviska hjältar.

Måndagen avslutades dessutom med ytterligare en dålig nyhet som också undergräver förtroendet för den svenska säkerhetspolitiken. SvD rapporterar att finansdepartementet inte vill släppa till de pengar till försvaret som behövs för att åtgärda de allra mest akuta bristerna. ÖB har bett om 16 miljarder på fyra år. Finansdepartementet vill släppa till 2 miljarder. Även denna nyhet läser andra länders regeringar och funderar vad den betyder för Sveriges trovärdighet.

Så här kan vi naturligtvis inte ha det. Vi kan inte ha ett UD som lägger sig platt för Moskva och läcker hemligheter till pressen. Och vi kan inte ha en regering som inte ens vill täppa till de allra värsta luckorna i försvaret. En ny politik behövs snarast möjligt.

_________________________________
Pingat på intressant.se.

Vapenvilan i Ukraina – Europa förlorar

Orsaken till att Vladimir Putin åker hem som segrare från Minsk är att väst sovit på sin post. Ryssland har rustat upp och laddat för en offensiv. När den kom var motståndet oorganiserat. Offret för offensiven blev inte något EU- eller Natoland utan Ukraina. En ny politik för att stoppa rysk aggression behövs.

Att Ryssland tog hem matchen i Minsk är det ingen tvekan om. Annekteringen av Krim verkar vara helt överspelad. Fortfarande tillåts Putin dra sina lögner om att Ryssland inte har soldater inne på ukrainsk mark. Avtalet innehåller inte ordet ”federalisering”, men väl ”självstyre” för de östra delarna, precis det som Kreml har velat ha hela tiden.

Tyvärr talar det mesta därför nu för att EU och USA kommer att avveckla sina sanktioner mot Ryssland. Efterlevnaden av vapenvilan ska först iakttas, men med segern i Minsk kan jag inte se något rationellt skäl för Moskva att fortsätta kriget. Ryssland vill ha kontroll av östra Ukraina, men måste inte hålla territoriet med egna trupper. Jfr. Abchasien och Sydossetien.

I Europa finns det många som har velat gå Ryssland till mötes hela tiden. EU:s utrikespolitiska representant Federica Mogherini är en av de främsta förespråkarna för det. Det är obegripligt att hon ens tillåts sitta kvar. Affärsmän i Tyskland och Storbritannien har också gjort stor skada i att det att de har velat skydda sina affärer snarare än människoliv och den internationella rättsordningen. Därtill finns också den europeiska brunhögern som en femtekolonn som har gått på den ryska propagandan att ett kristet och traditionellt Ryssland står mot ett dekadent väst.

Dessa krafter hade inte fått genomslag om Europa och USA hade varit på sin vakt från första början. Varningssignalerna från de säkerhetspolitiska experterna har funnits där hela tiden. Som Carl Bergqvist skriver om i sin Frivärldrapport från förra året satte den svenska försvarsberedningen upp kriterier som skulle fungera som alarmklockor. När dessa sedan började ringa ignorerade man dem som om de aldrig hade funnits.

Men Sverige är inte ensamt om att ha blundat för utvecklingen i Ryssland. Även de små baltiska staterna, som bättre än andra vet hur det är att vara granne med aggressiva stormakter, missbedömde Ryssland.

Också USA måste få underkänt med råge. Landet har i och för sig varit mer principfast än EU, men Barack Obama är en president som inte verkar vilja driva utrikespolitik överhuvudtaget. Värt att minnas är också Obamas misslyckade ”reset”-politik. När han tillträdde 2009 nämnde han att han ville trycka på reset-knappen när det gäller USA:s förhållande till Ryssland. Det var bara ett halvår efter att Ryssland hade invaderat Georgien…

Ryssland av idag är långt ifrån den militärmakt som Sovjetunionen en gång var. Det är egentligen ingen stormakt alls längre utan en medelstor makt jämförbar med Tyskland eller Frankrike. Däremot är landet stort nog med tillräckligt mycket militära styrkor för att det ska vara väldigt svårt att sätta sig på det om det ställer till med bråk. Den ryska regimen har inte samma syn som väst på vikten av att inte offra människoliv. Den bryr sig inte om folkrätten och den bryr sig inte som sin trovärdighet utan ser lögnen som ett strategiskt vapen.

Europa var inte moget att ta sig an en sådan utmanare. Det kan vi se nu. Vi får tacka tidigare generationer för att Nato en gång i tiden bildades. Alliansen är precis som EU bitvis väldigt oorganiserad och medlemsländerna som ju är desamma som EU:s medlemsländer är inte helt eniga i sin syn på Ryssland. Situationen hade dock varit långt värre om alliansen inte hade funnits alls. Vi hade då haft motsvarande separatistiska inbördeskrig i mer än Ukraina. Antagligen i Baltikum.

Vad göra nu? Eftersom jag tror att kriget i Ukraina är slut och Europa står som förlorare handlar det om att ta sig samman och börja om. För Natos del handlar det om att rusta upp sina militära styrkor, och särskilt befästa staterna som gränsar mot Ryssland och Vitryssland (allierat med Ryssland). För Sveriges och Finlands del är Natomedlemskap det självklara valet. Ryssland vann inte kriget i Ukraina med hjälp av traditionell krigföring utan genom ett skickligt spel med aggressiv diplomati, propaganda och skrämseltaktik. En sådan motståndare möter man bäst genom att visa sig starkare på just denna arena. Det gör man genom att bilda en allians som är så stark att den inte viker ned sig när en aggressiv utmanare kommer med hotelser och nålstick.

________________________

Pingat på intressant.se.

Haltande försvarspolitisk debatt i Sälen

Efter att ha lyssnat på försvarsministern och ÖB på årets Sälenkonferens är det tyvärr bara att konstatera att den försvarspolitiska diskussionen kommer att fortsätta att halta. Alltjämt kommer det att vara omöjligt för väljarna att ta ställning till hur mycket försvaret ska kosta.

Hur mycket pengar vi ska lägga på försvaret framöver är avhängigt hur mycket pengar vi vill lägga på annat. Hur mycket vill vi lägga på skolan? Järnvägen? Följaktligen är det omöjligt att ta ställning till hur det framtida försvaret ska se ut om vi inte diskuterar pengar.

Därför är det olyckligt att vare sig försvarsministern eller ÖB nu under Sälenkonferensen vill diskutera pengar. Försvarsministern var mycket tydlig på den punkten. Inget snack om pengar.

Därmed blir det inte någon riktig diskussion om försvaret över huvud taget. Det är sedan länge känt att 2009 års försvarsreform är underfinansierad vilket ÖB i sitt tal ändå underströk flera gånger.

På samma sätt är det också omöjligt att diskutera försvarets omfattning så länge Natofrågan hänger i luften. Med alliansens ställningstagande för att Sverige bör utreda förutsättningarna för ett Natomedlemskap har denna fråga fått ny kraft. Den kommer inte att försvinna. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg brukar kalla Natofrågan för en icke-fråga. Men det är i så fall en icke-fråga som aldrig försvinner.

Det går inte att säga vad försvaret ska göra om vi inte har ett långsiktigt svar på Natomedlemskapsfrågan eftersom Nato planerar matrielinköp m.m. utifrån vad man ska göra tillsammans. Nato har en gemensam ”försvarsplanering”, vilket betyder att man samordnar sina styrkor, där olika länder bidrar med olika saker. Exempelvis har de baltiska länderna inget eget flygvapen. Det sköter andra Natoländer om.

Utan att ta ställning till Natomedlemskap går det inte att bestämma omfattningen på försvaret. Utan att ta ställning till hur stort försvaret ska vara kan man inte säga vad det ska kosta. Utan att presentera vad olika alternativ kostar kan man man inte ta ställning till hur mycket pengar det är rimligt att lägga på försvaret i förhållande till andra politikområden. Kort sagt: utan att prata om Natomedlemskap och pengar kan man inte föra en rationell försvarspolitisk diskussion.

_________________________
Pingat på intressant.se.

40 procent säger ja till Natomedlemskap i ny Sifo

SvD rapporterar att Natovännerna blir allt fler. Nu skiljer det bara 2 procentenheter mellan ja och nej. De positiva är 40 procent och de negativa 42. Det rör på sig.

I somras gjorde Frivärld en mätning med hjälp av Demoskop. Det var den första efter att Ryssland hade erövrat Krim. Den mätningen visade 56 procent nej och 37 procent ja. 37 procent var den dittills högsta uppmätta ja-siffran. Min tolkning var att andelen obestämda minskade, men att nejsidan tjänade mest på det. Argumentet skulle i så fall ha varit att svenska folket i tider av oro sökte sig tillbaka till något gammalt och välkänt.

Men nu visar Sifo helt nya siffror. Av allt att döma har nejsidan störtdykt, från 51 procent i Sifos mätning i mars till 42 procent nu. Det är en stor och snabb förändring.

Vad förklarar? Det framgår inte av Sifos undersökning hur folk tänker så vi får gissa. Min gissning är att det är en kombination av tre saker: Rysslands aggressiva politik, det ökade intresset för försvarsfrågor i Sverige och ubåtsjakten som bekräftade det som försvarsdebatten handlat om, nämligen att försvaret är alldeles för litet för att möta ett aggressivt Ryssland.

Jag tolkar det alltså som att svenska folket är på väg att vakna upp. Hela Europa har levt med ett önsketänkande när det gäller Ryssland. Det var inte bara Sverige som rustade ned. Även länder som Lettland och Litauen gjorde det. Få trodde att Vladimir Putin skulle börja försöka erövra territorium. Nu ser det dock ut som att de flesta har förstått Putins sanna karaktär. Då är det dags att se om huset och om man vet hur litet det svenska försvaret är framstår Natoalternativet som den mest rimliga lösningen. Alternativet skulle ju vara en återgång till kalla krigsförsvaret som vi alldeles nyligen avskaffade.

______________

Pingat på intressant.se.