Kategori: Uppsala

En komma ut-historia

Igår gick jag med i Pride-tåget i Stockholm tillsammans med Öppna moderater och MUF. Det är mycket ovanligt för mig att jag deltar i manifestationer av den här sorten och jag har som många andra konservativa stofiler varit skeptisk till Stockholm Pride i sig. Men Pride-tåget är nu ändå det främsta sättet att visa sitt stöd för dem som bara begär att få bli behandlade som människor, men som historiskt sett har förvägrats detta.

Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.
Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.

Jag har naturligtvis många saker som jag skulle vilja skriva om när det gäller respekten för HBT-personer, inte minst om hur min egen syn på detta har utvecklats. Men det kan räcka med en sak för stunden. Jag vill berätta min egen komma ut-historia, som då inte är min egentligen eftersom jag inte är H, B eller T, men som ändå är min eftersom en av mina bästa vänner är homosexuell. Även heterosexuella kan ha en komma ut-historia att berätta, som handlar om hur det är att ha en vän som kommer ut.*

Jag lärde känna min vän för kanske femton år sedan. Först som vanlig bekant men sedan ett par år som nära vän. Vi träffas ofta, bor över hos varandra om vi är på resande fot, gör resor ihop, och har jäkligt roligt tillsammans i största allmänhet. Det som förenar oss är gemensamma intressen, det herrsällskap vi både lärde känna varandra i och senare även politiken. 

Det är väldigt vanligt att män umgås ihop utan att tala om relationer. Fråga mig inte varför det är så men intresset finns liksom inte. Vi har tusen andra saker att prata om. Så är det också med mig och min kompis. Men när man lär känna någon ser man också hur denne är utan något sägs. Efter ett tag förstod jag ju att han var mer intresserad av killar än av tjejer, fast ingen av oss sa någonting om det.

Vi bor idag i olika städer men bodde båda förut i Uppsala och har rört oss i kretsar som kan beskrivas som upsaliensiskt konservativa, ibland föraktfullt kallat för punschhögern, vilket då vi själva inte uppfattar som förnedrande utan mer som en komplimang. Det finns hur många homosexuella män som helst i den miljön. Långt fler än genomsnittet i samhället i övrigt, gissar jag. Men i sann konservativ anda ingen HBT-aktivist så långt ögat kan nå.

Istället finns något som man kan kalla för en tyst tolerans. Alla vet att några är homosexuella och efter tag lär man sig också vilka, men ingen säger något om det. Något förakt för de homosexuella finns inte, ännu mindre hat. Istället präglas attityden av att alla inser att homosexualitet är medfött, och därför inget som kan ändras, och inte heller något som skadar någon annan. Alltså finns det inget att bråka om, och dessutom – vilket nog är det viktigaste – de är ens vänner och man vill ju inte göra sig av med sina kompisar bara för att de visar sig vara homosexuella.

Det är en tolerant miljö och jag gissar att den tillkommit som en överlevnadsstrategi på den tiden då det inte var tillåtet att vara öppen med sin sexuella läggning. Den akademiska miljön är väldigt tolerant och jag kan därför förstå att detta har varit en plats där homosexuella kan ha levat i fred. Det fanns en kostnad även för den heterosexuelle på den tiden om han eller hon öppet tog parti för den som var homosexuell. Hur det verkligen funkade förr vet jag inte utan nu gissar jag, men jag tycker mig ha kunnat se hur tystnad även varit en överlevnadsstrategi hos heterosexuella som inte har tordats försvara sina homosexuella vänner i den fientliga miljö som då fanns.

Idag håller den tysta toleransen att bytas mot en öppen tolerans, och det går smidigt. Allt flera homosexuella är öppna med sin läggning och något misstycke bland de heterosexuella finns inte. Fördomen säger att konservativa ska rygga tillbaka och säga usch och fy, ropa på polis och säga upp bekantskapen och så vidare. Men så funkar inte den här miljön. Den är konservativ och således trög till förändring, men som sagt också väldigt tolerant. Den intolerans som finns riktar sig istället mot HBT-aktivismen som man tycker är överdriven, löjlig och vänstervriden. De homosexuella i denna miljö är lika konservativa som alla andra.

Att byta tyst tolerans mot öppen tolerans borde ju därför vara ganska enkelt – i teorin. Det är inte lika enkelt när man väl ska göra det. För man står på något sätt med foten i två system samtidigt, ett äldre system med tyst tolerans som faktiskt funkar hjälpligt och som många fortfarande lever med och som de kanske vill fortsätta med, och ett nytt system där öppenhet råder. Hur kan man veta hur ens vän vill ha det? Och hur vill jag ha det själv?

Öppenhet är naturligtvis bäst, men det finns äldre homosexuella som har byggt ett helt liv på den tysta toleransen och som har det bra i sin lilla bubbla. Om de inte själva vill punktera den bubblan kan inte jag göra det. Jag kan ju inte alls veta av vilka skäl de har hemlighållit sin sexualitet.

Hos mig snurrade en inre dialog i huvudet som gick ungefär så här:

– Stefan, det är lika bra att du ställer frågan rakt ut. Du vet ju hur det ligger till och det här är en av dina bästa vänner. Han kan omöjligt bli arg.

– Ja, men varför säger han då inget själv? Han borde ju veta att jag vet. Är det då min uppgift att bryta isen? Borde inte han göra det? Det är hans liv.
– Äh, vad är det där för trams. Du är ju feg. Det är ditt problem. Du törs inte fråga.
– Ja, men…
– Ja, vad då men? Du har ju samlat bevis i huvudet för att övertyga dig själv om att han är homosexuell. Otvetydiga bevis. När du ställer frågan gör du inte det grundlöst och det vet han. Även om han inte vill säga som det är kommer det vara helt omöjligt för honom att bara blåljuga sig ur allt.
– Men du ser! Det är inte så jäkla lätt. Det kan bli dålig stämning. Den risken finns ju. Det kan du inte förneka. Han har inte varit öppen med sin sexualitet under mycket lång tid, och tänk om han ändå vill ha det så. Han har ju ändå velat ha det så från början. Annars hade han redan kommit ut.
– Det där är också bara trams! Du vet varför homosexuella inte törs komma ut. Det är för att de är rädda för omgivningens reaktioner. Men ni är vänner och du vet att han litar på dig till hundra procent. Han skulle aldrig ha velat bli vän med dig annars.
– Men vi brukar aldrig tala om sånt.
– Vad då?
– Relationer och sånt. Vi brukar prata politik.
– Men ändra på det då! Du försöker bara hitta på ursäkter för att slippa! Skärp dig!
– Jag måste hitta ett bra tillfälle.
– Du har redan haft bra tillfällen! Du är en mespropp! Det bara det som är problemet. Inget annat!

Så där höll det på. Till sist tyckte jag att vårt vänskapsförhållande blev uppenbart löjligt om jag inte frågade hur det låg till. Man kan inte hålla en sådan sak hemlig för varandra. Så då tog jag sats och frågade, och det var självklart inga problem alls att få veta hur det låg till.

Tjugo minuter senare var vi klara med frågan och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. Då var relationsbiten avklarad för denna gång och vi gick över till att prata politik istället. Som vi brukar göra.

Det kan tyckas konstigt att vi bara lämnade ämnet och gick över till något annat (vi satt och åt frukost) men så är vi. Ni får tänka er två pojkar som leker ihop. Det är roligare att leka än att prata relationer.

Har historien någon sensmoral? Ja, det har den. Budskapet är inte överraskande utan en variant på vad andra tidigare har sagt. Det är bättre för alla om alla är öppna med sin sexualitet. Det fanns en tid då homosexualitet inte accepterades men den tiden är över och den intolerans som finns kvar städas ut successivt. Sanningen gör oss fria, står det i Bibeln, och det stämmer verkligen. Även om den tysta toleransen fungerade byggde den på att sanningen doldes vilket även med de bästa intentioner, och med mycket god vänskap människor emellan, ändå innehåller ett korn av misstänksamhet. Nu när vi inte längre behöver den tysta toleransen är det därför bättre att byta ut den mot den öppna toleransen.

Den upsaliensiskt konservativa miljön där jag har levt ganska länge är verkligen konservativ med allt vad det innebär, både till gott och ont. Det bra är det kompakta motståndet mot att göra det privata politiskt. I den här miljön avskyr man när politiker kommer och föreläser om värdegrunder, normkritik, identitetspolitik, queerteori, vithetsstudier, rasifiering och så vidare. Och det gäller även de som är HBT-personer själva. Det dåliga är att den förändring som ändå behöver göras går långsamt.

Så här i efterhand grubblar jag mycket på varför det uppenbart enkla och naturliga var så svårt att göra. Det är rädslan som hindrar en och det är ju egentligen bedrövligt att två så goda vänner inte ska vara helt öppna med varandra. Man kan skratta åt oss och säga att vi är löjliga och hämmade, förtryckta av ”förljugna borgerliga konventioner”. Så skulle det i alla fall beskrivas om det här var en pjäs på Dramaten.

Någon gång i det förflutna var det någon som bestämde att homosexualitet skulle vara förbjudet. Det satte skräck i folk och höll i sig under mycket lång tid. Det är inte konstigt att det finns efterverkningar.

Förändrades något i vår relation? Nej. Ingenting. Verkligen ingenting. För det var som jag beskrivit ovan. När vi väl hade klarat ut hur det låg till var det gjort och sen var det inget mer med den saken.

___________________

* Under dagen har jag fått frågan om kompisen ifråga har godkänt det jag har skrivet och så är det givetvis. Att jag inte skriver ut namnet är för att han ska slippa få frågor om en text som jag är ansvarig för. Jag måste tydligen också förtydliga att jag själv är hetero och att det inte är jag som kommer ut i historien. Det framgår redan av texten, men allt kan missförstås.

Från överbeläggningar till underbeläggningar

Ofta talar man om överbeläggningar i vården. Jag tycker att det är dag att lansera ett nytt begrepp: ”underbeläggningar”, som ett namn på ledig kapacitet på sjukhusen. Mycket talar nämligen för att akutsjukhusen alltid bör vara underbelagda för att vara effektiva.

Idag hade vi sammanträde med sjukhusstyrelsen här i Landstinget i Uppsala län. Jag passade på att väcka ett ärende. Jag har bett om att sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset redovisar siffror på överbeläggningar, utlokaliseringar (se nedan), utskrivningsklara patienter som väntar på att få komma till sin hemkommun, stängda vårdplatser på grund av personalbrist samt beläggningsgrad.

IMG_4903#

Syftet med initiativet är att få fram statistik som möjliggör att vi i styrelsen kan se om arbetet med att förbättra patientflöden på Ackis går framåt eller inte.

Varför är detta viktigt? Jo, för Akademiska brottas med tilltagande väntetider, stängda vårdplatser och personalbrist. Varhelst man befinner sig på sjukhuset talar folk om samma sak, allt handlar om bristen på vårdplatser och bristen på sjuksköterskor. Läget är pressat och vissa avdelningar kan ha en beläggningsgrad på över 100 procent. De är nästan konstant överbelagda. Många patienter är dessutom ”utlokaliserade”. Med det menas att man lägger exempelvis en ortopedpatient på en avdelning tillhörande plastikkirurgi. Utlokaliseringar är aldrig bra eftersom patienter som hamnar på ”fel” avdelning får sämre vård. Personalen avskyr att behöva ta hand om patienter med åkommor som de inte är experter på.

Situationen är inte hållbar eftersom överbeläggningar och utlokaliseringar skapar en arbetssituation som är övermäktig för personalen, som i sin tur blir sjukskriven eller säger upp sig. En ond spiral startar.

Vad är då idealtillståndet? Intressant nog finns det en hel del kunskap att inhämta om vårdlogistik för den som så önskar. Jag själv har bara precis börjat lära mig hur detta funkar, men en sak som jag fick lära mig som också var en aha-upplevelse var skillnaden mellan resurseffektivitet och flödeseffektivitet. Man kan använda resurserna effektivt  – alltid ha patienter i alla sängar – men inte om man vill ha flödeseffektivitet samtidigt, för om alla sängar är upptagna hela tiden finns ingen flexibilitet. Då får man trafikstockning. En kö uppstår.

Överbeläggningarna är det samma som köer. Anledningen till att vårdavdelningarna är överfulla är att patienterna väntar på att få komma någon annanstans. Antingen ska de vidare till operation eller till en vårdplats hos kommunen. Men om det är trafikstockning, vilket det ofta är, blir de fast på vårdavdelningarna.

I den nyligen publicerade statliga utredningen Effektiv vård, SOU 2016:2, nämns att riktmärket på akutsjukhusen bör vara att ha en beläggningsgrad på 85 procent. Det är det jag menar med en situation där det råder underbeläggning istället. 100 procents beläggningsgrad betyder att det inte finns någon ledig kapacitet någonstans, vilket ofelbart leder till trafikstockning. 95 procent är också för högt. Det är vad Akademiska sjukhuset har i snitt, och det är uppenbart för högt.

Ett enda ärende ändrar givetvis inte mycket och jag sitter ju dessutom i opposition och får räkna med att få det avslaget. Inte heller löser man Ackis alla problem med att bara titta på patientflödena, men någonstans måste resan mot ett effektivare sjukhus börja. Med statistik på överbeläggningar m.m. kan man få en uppfattning om flödeseffektiviteten ökar eller inte.

Nytt hot mot Odinslund

Vill vi ha en 19 meter hög skorsten i Odinslund? Nej tack, säger jag. Grusplanen i Odinslund är mycket vacker som den är och behöver inget vräkigt konstverk. Kulturnämnden i Uppsala kommun överväger att beställa ett verk som heter ”Den tionde skorstenen” av konstnären Jan Svenungsson.

Återigen kliar det i fingrarna på beslutsfattarna i Uppsala. Återigen är det den historiskt känsliga miljön omkring slottet, Carolina Rediviva, Helga Trefaldighets kyrka och domkyrkan man vill in och greja i. Om projektet genomförs som tänkt kommer det att se ut så här:

Klicka på bilden för att se den i stort format.
Klicka på bilden för att se den i stort format.

 

Klicka på bilden för att se den i stort format.

Som framgår av bilderna handlar det inte om ett litet ingrepp i miljön, utan den skulle förändras på ett betydande sätt. Skorstenen är mycket hög och som man kan se på alla tre bilder påverkas siktlinjerna kraftigt. Skorsten överflyglar Helga Trefaldighetskyrkan. Att påminna sig om är också att en stor del av året är träden utan löv.

Turligt nog har dock konstnären själv även föreslagit andra placeringar för sitt konstverk. Ett av dessa förslag är Tegnérparken i Luthagen, invid korsningen mellan Ringgatan och Börjegatan. Det är mina kvarter. Här får verket en helt annan framtoning. Detta förslag kanske också är kontroversiellt, men det är jag personligen inte helt främmande för. Vi har inga större konstverk i vår ända av stan, och en stor skorsten här skulle kunna vara en kul grej.

Klicka på bilden för att se den i stort format.

 

 

Här finns förslaget i dess helhet för nedladdning.