Kategori: välfärd

Från överbeläggningar till underbeläggningar

Ofta talar man om överbeläggningar i vården. Jag tycker att det är dag att lansera ett nytt begrepp: ”underbeläggningar”, som ett namn på ledig kapacitet på sjukhusen. Mycket talar nämligen för att akutsjukhusen alltid bör vara underbelagda för att vara effektiva.

Idag hade vi sammanträde med sjukhusstyrelsen här i Landstinget i Uppsala län. Jag passade på att väcka ett ärende. Jag har bett om att sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset redovisar siffror på överbeläggningar, utlokaliseringar (se nedan), utskrivningsklara patienter som väntar på att få komma till sin hemkommun, stängda vårdplatser på grund av personalbrist samt beläggningsgrad.

IMG_4903#

Syftet med initiativet är att få fram statistik som möjliggör att vi i styrelsen kan se om arbetet med att förbättra patientflöden på Ackis går framåt eller inte.

Varför är detta viktigt? Jo, för Akademiska brottas med tilltagande väntetider, stängda vårdplatser och personalbrist. Varhelst man befinner sig på sjukhuset talar folk om samma sak, allt handlar om bristen på vårdplatser och bristen på sjuksköterskor. Läget är pressat och vissa avdelningar kan ha en beläggningsgrad på över 100 procent. De är nästan konstant överbelagda. Många patienter är dessutom ”utlokaliserade”. Med det menas att man lägger exempelvis en ortopedpatient på en avdelning tillhörande plastikkirurgi. Utlokaliseringar är aldrig bra eftersom patienter som hamnar på ”fel” avdelning får sämre vård. Personalen avskyr att behöva ta hand om patienter med åkommor som de inte är experter på.

Situationen är inte hållbar eftersom överbeläggningar och utlokaliseringar skapar en arbetssituation som är övermäktig för personalen, som i sin tur blir sjukskriven eller säger upp sig. En ond spiral startar.

Vad är då idealtillståndet? Intressant nog finns det en hel del kunskap att inhämta om vårdlogistik för den som så önskar. Jag själv har bara precis börjat lära mig hur detta funkar, men en sak som jag fick lära mig som också var en aha-upplevelse var skillnaden mellan resurseffektivitet och flödeseffektivitet. Man kan använda resurserna effektivt  – alltid ha patienter i alla sängar – men inte om man vill ha flödeseffektivitet samtidigt, för om alla sängar är upptagna hela tiden finns ingen flexibilitet. Då får man trafikstockning. En kö uppstår.

Överbeläggningarna är det samma som köer. Anledningen till att vårdavdelningarna är överfulla är att patienterna väntar på att få komma någon annanstans. Antingen ska de vidare till operation eller till en vårdplats hos kommunen. Men om det är trafikstockning, vilket det ofta är, blir de fast på vårdavdelningarna.

I den nyligen publicerade statliga utredningen Effektiv vård, SOU 2016:2, nämns att riktmärket på akutsjukhusen bör vara att ha en beläggningsgrad på 85 procent. Det är det jag menar med en situation där det råder underbeläggning istället. 100 procents beläggningsgrad betyder att det inte finns någon ledig kapacitet någonstans, vilket ofelbart leder till trafikstockning. 95 procent är också för högt. Det är vad Akademiska sjukhuset har i snitt, och det är uppenbart för högt.

Ett enda ärende ändrar givetvis inte mycket och jag sitter ju dessutom i opposition och får räkna med att få det avslaget. Inte heller löser man Ackis alla problem med att bara titta på patientflödena, men någonstans måste resan mot ett effektivare sjukhus börja. Med statistik på överbeläggningar m.m. kan man få en uppfattning om flödeseffektiviteten ökar eller inte.

Socialismens tomma varningsord

Jag är för vinstdrivande företag i välfärden. Jag tror nämligen på fri företagsamhet. Fri företagsamhet är nästan alltid det bästa sättet att organisera produktion av tjänster och varor, och välfärd är tjänsteproduktion.

Fri företagsamhet förutsätter att företagaren får ta ut vinst. Och jag menar vinst i ordets snävaste bemärkelse, det vill säga pengar som går till ägaren och som hon kan göra vad hon vill med.

Socialister menar att denna vinst är en kostnad, att detta är förlorade pengar för kunden. Skattepengar ska inte gå till vinst, säger man. Det är inte det pengarna är till för. Istället vill man att all välfärd (vård, skola, omsorg) produceras av staten (eller kommunerna). Då kommer varje krona till användning, tror man.

Karl Marx och hans dotter Jenny. Marx är fortfarande en av socialismens stora teoretiker.

Så har socialister i alla tider tänkt. Idag handlar debatten om välfärd, men på 1800-talet handlade det om industrierna. Malmgruvorna, skogen, de mekaniska verkstäderna – allt detta ansåg socialisterna det vara absolut nödvändigt att det sköttes av staten. Företagarna stoppade nämligen bara vinsten i den egna fickan.

Idén att Sveriges viktigaste industrier nödvändigtvis måste skötas av staten dog på 40-talet i samband med ”planhushållningsdebatten”. Efter kriget var det många sossar som ville fortsätta med samma planhushållning som man hade haft under andra världskriget. Men efter en hård politisk strid skrinlade man dessa planer. Industrin fick bli kvar i privat ägo. Stora delar av ekonomin kom dock ändå att socialiseras. En hel välfärdssektor byggdes upp där inga privata företag släpptes fram. Radio och TV var statligt. Telefonin likaså. Bankerna reglerades kraftigt. Alla apotek förstatligades.

Genom hela historien har socialisterna med emfas hävdat att alla dessa näringar är så viktiga för vårt samhälle att bara staten kan sköta dem. Alla dessa näringar har sagts vara helt unika i sitt slag, av en sådan karaktär att de inte lämpar sig för fri företagsamhet. Vinstintresset har alltid sagts vara problemet. Man kan inte lita på företagare att de ansvarsfullt ska kunna sköta sådant som skogsavverkning, telefoni eller TV-sändningar.

Idag påstås det att välfärdstjänsterna är av denna unika karaktär, att just dessa tjänster är så speciella att man absolut inte kan släppa fram vinstdrivande företag. Skogsavverkning, telefoni och TV-sändningar har dock helt förlorat sin ställning som socialistiska skyddsobjekt.

Det är därför som jag inte känner någon som helst rädsla för att släppa fram den fria företagsamheten inom välfärden. Det finns ingenting som talar för att just välfärdstjänsterna är så unika till sin karaktär att bara staten kan sköta dem. Tro på historien. Tro inte på de tomma socialistiska varningsorden.

______________________________
Pingat på intressant.se.