Välfärd är inte längre sossarnas paradgren

                                                                                                                  Läser man sossarnas valmanifest från 2002 ser man hur svårt regeringen har haft att infria sina egna löften.

Jag har roat mig med att läsa socialdemokraternas valmanifest från förra valet för att se hur väl de har lyckats med att genomföra sina vallöften. På några centrala politikområden satte man nämligen upp bestämda mål. Det gjorde man för att man skulle visa handlingskraft. Är det något som Göran Persson gärna talar om så är det socialdemokraternas regeringsduglighet.

Särskilt viktigt är detta när det gäller sysselsättningen och välfärdspolitiken, som sossarna menar är sina paradgrenar. Följaktligen var det just här som man satte upp sina tydligaste mål.

Så hur har det gått? Har socialdemokraterna levt upp till sitt rykte att alltid kunna leverera välfärd?

Arbetslösheten

”År 2004 ska den reguljära sysselsättningsgraden uppgå till 80 procent.”

Så sa man i valmanifestet. I regeringens egen budgetproposition från i höstas skriver man dock att ”Under 2006 beräknas den reguljära sysselsättningsgraden uppgå till 76,6 %.”

Sossarna vet inte längre hur man gör för att fixa jobb åt alla som vill arbeta. Sysselsättningsmålet missade man redan för två år sedan.

Sysselsättningsgraden handlar om den del av arbetskraften, alla friska människor mellan 20-64 år, som arbetar. Det är den grupp som drar in skattepengar. Ju lägre denna siffra är desto mindre pengar blir det till välfärden. Det är därför som det även ur socialdemokratisk synpunkt är ett problem att sysselsättningsgraden aldrig stiger.

Skolan

”Det behövs fler lärare i skolan. Då kan klasserna bli mindre och undervisningen bättre. Därför vill vi att 15 000 lärare och annan personal ska anställas i skolan.”

Alla vet att skolan har problem och inte minst socialdemokraterna har talat om hur viktigt det är med ”vård, skola och omsorg”. Sossarnas huvudargument i denna debatt har varit att man skall fixa fram mer personal. Men nu skriver Skolverket i sin senaste årsredovisning: ”Höstterminen 2004 var 7 200 fler anställda i skola och fritidshem än 2000/2001”.

Jag vet inte vad som hänt under 2005, men att man på bara ett år skulle ha hunnit anställa över 7000 lärare är helt otänkbart. Som bäst kommer skolan att ha nyanställt kanske 9 000 lärare under mandatperioden. Målet om 15 000 nyanställningar kommer helt enkelt inte att nås.

Förskola och daghem

Även när det gäller förskolan, dvs. dagis, lovade socialdemokraterna nyanställningar:

”Därmed kan ytterligare minst 6 000 fler barnskötare, förskollärare och annan personal anställas i förskolan.”

Men inte heller här kommer man att kunna lyckas infria sitt löfte. Skolverket räknar med att bara 4 800 nya tjänster kommer att kunna tillsättas.

Det är som bekant inte staten som anställer folk till vare sig skolan eller barnomsorgen, utan det gör kommunerna, och det kan vara svårt för regeringen att styra kommunerna. Men varför har man då ställt ut dessa löften? Om man nu faktiskt inte kan fixa fram 15 000 nya jobb i skolan och 6 000 nya jobb i barnomsorgen, så borde man ju inte heller ha lovat detta.

Polisen

I valet 2002 ville också socialdemokraterna visa att de tog kampen mot brottsligheten på allvar:

”Vi vill stärka polisens brottsbekämpande och brottsförebyggande arbete. För det krävs fler poliser och en fortsatt satsning på polisutbildning. 4000 nya poliser ska utbildas under de kommande åren.”

Men inte heller här klarar man av att leva upp till sina egna löften. Sanningen är att det bara blivit lite över 900 nya poliser. Enligt Rikspolisstyrelsens senaste årsredovisning har antalet poliser bara ökat från 16 149 till 17 073. Med sex månader kvar av mandatperioden finns det inte en chans att man når målet om 4000 nya poliser.

Vad får vi för pengarna?

Är det här ett misslyckande av socialdemokraterna? Eller skall man se det som att de ändå gjort ett bra försök? Det är klart att sossarna gjort ett försök, men vad jag retar mig på är sossarnas stöddighet. Om man påstår att man är världsmästare i att bedriva välfärdspolitik samtidigt som man också påstår att man har järnkoll på statsfinanserna och säger att kassakistorna aldrig varit så välfyllda som nu, då borde man också kunna leverera den välfärd som man utlovat.

Det är inte en slump att socialdemokraterna satt upp exakta mål på flera centrala politikområden, utan det är för att visa handlingskraft. Det är för att visa att man både kan och törs regera landet. De siffror som jag tagit fram blir därför ett kvitto på socialdemokraternas regeringsduglighet. Har man levererat vad man lovat? Tveksamt.

Källor: 

Polisen, årsredovisning 2005, (se s. 7).
Regeringens budgetproposition 2006/2005:1, bilaga 2, (se s. 45).
Skolverket, Redovisning av regeringsuppdrag, 2005-06-01, (se s. 32).
Skolverket, Årsredovisning för 2005, (se s. 54). 
Socialdemokraterna, Valmanifest 2002-2006.

Äntligen slipper vi höra tjatet om skotten i Ådalen

Regeringen föreslår (prop. 2005/06:111) att polisen skall få ta hjälp av militären för att bekämpa terrorism. Hittills har detta varit omöjligt, ja, till och med förbjudet. Enligt den hittills gällande lagstiftningen har det varit förbjudet för militär personal att ingripa mot terrorister. Om några vetvillingar hade kapat ett civilt flygplan med avsikt att krascha det i Rosenbad, hade flygvapnet inte haft laglig rätt att skjuta ned det.

Det är myten om Ådalen 1931 som gjort att det har varit på det här viset. Historien om de oskyldiga demonstranterna som mejades ner av militären är något som ingår i den socialistiska sagotraditionen. Den omfattas med ett alldeles särskilt patos. Följden har blivit en känslomässig låsning som omöjliggjort varje rationell diskussion om militärens roll vid terroristbekämpning.

Regeringens förslag innebär äntligen en öppning för en seriös diskussion. Har vi tur slipper vi höra tjatet om Ådalen helt och hållet. 

Regeringen delaktig i Palmeutredningens misslyckande

Vad var det som gick snett i utredningen av mordet på Olof Palme? Genom min forskning om krishantering har jag läst mycket om Palmeutredningen, särskilt om den allra första tiden, och som kom att spela en stor roll för utredningens misslyckande.

Det första som hände var att länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér dagen efter mordet satte samman en ledningsgrupp med sig själv som spaningsledare. Holmér var en person som hade rykte om sig att vara handlingskraftig, och han var högste chef för Sveriges största polismyndighet. Mordet hade skapat ett kaos utan like i statsapparaten. Ingen hade trott att någon skulle mörda statsministern. Holmér såg sin chans och tog befälet.

I ett första skede gjorde Holmér naturligtvis rätt. Det behövdes ledarskap. Men problemet vara att han också gjorde sig själv till spaningsledare, dvs. operativ chef i jakten på mördaren. Därmed blev han länspolismästare och utredare på samma gång. Vanligtvis håller man isär dessa roller. Länspolismästaren är den högste chefen och skall ha en övervakande roll. Utredningen skall skötas av proffessionella mordutredare.

Trots detta gjorde man inledningsvis ett ganska bra jobb, och man lyckades också få tag på en misstänkt, den s.k. 33-åringen. Han var en känd som ”Palme-hatare”. I början av 80-talet bedrevs en ful kampanj mot Palme av diverse skumma organisationer till höger om högern, vilket gjorde att det fanns folk som gick omkring och ”hatade Palme”.

Holmér tyckte sig ha tillräckligt med bevisning för att få 33-åringen häktad. Men precis när häktningsförhandlingen skulle genomföras upptäckte åklagaren att man hade gjort ett misstag. När vittnet som sagt sig känna igen 33-åringen skulle peka ut honom vid en vittneskonfronation, visade sig det att han redan hade gjort detta fast från en grupp foton. Han visste därmed redan vem han skulle peka ut. Bevisningen var därför förstörd. Åklagaren K-G Svensson valde då att släppa honom.

Det här gjorde Holmér förbannad. Han kunde inte acceptera att en ”vanlig” åklagare satte sig över hans bedömning. Holmér var ju chef för den största polismyndigheten i landet. Så han hörde av sig till justitieministern och bad honom ingripa. Ministern avvaktade dock.

Utredningen mot 33-åringen fortsatte, och nu ville Holmér göra en ny vittneskonfrontation med 72 vittnen. Detta tyckte åklagaren var absurt. Han strök därför ned listan till 11 personer. Ånyo blev Holmér upprörd.

Nu kunde inte längre justitieministern Sten Wickbom hålla sig borta. Han kallade Svensson och Holmér till ett möte där konflikten skulle redas ut. Mötet slutade med att rättschefen på justitiedepartementet, dvs. en av ministerns närmaste medarbetare, ”frågade” riksåklagaren, Svenssons högsta chef, om inte denne kunde tänka sig att ändra på Svenssons beslut. Så blev det också.

Svensson gjorde därmed det enda rätta. Han avgick i protest och i ett pressmeddelande anklagade han regeringen för att ha satt sig över rättssäkerheten.

Det här blev upptakten till den segdragna konflikt mellan polisen och åklagarna som sedan pågick i nästan ett år. När Svensson kördes över uppfattades det allmänt som att regeringen stödde Holmér. Holmér skulle få fria händer att göra vad han ville. Ingen protesterade därför när Homér slog in på sitt nya spår, PKK-spåret. De som skulle haft till uppgift att ställa kritiska frågor, åklagarna, kom i underläge och det var inte förrän ett halvår efter att polisen hade börjat arbeta med PKK-spåret som någon började lyssna till vad åklagarna hade att säga. I december 1986 började media äntligen att fråga varför det inte hände något i utredningen. En ny konflikt mellan åklagarna och polisen var därmed under uppsegling, men alltjämt stödde justitieministern Holmér.

Till sist, i januari 1987, kraschlandade hela Holmérs utredning när han i en stor razzia slog till mot PKK. Tillslaget misslyckades totalt. Ingen anhölls. Åklagarna förklarade samfällt att de under inga omständigheter kunde tänka sig att samarbeta med Holmér, och statsministern Ingvar Carlsson var tvungen att tillsätta en ny ledning för polisutredningen.

Polisen har fått utstå mycket kritik för hur den har skött Palmeutredningen. Men kritiken är bitvis missriktad. Samtidigt som Holmér ägnade sin tid åt att spana på kurder och bekriga åklagarmyndigheten arbetade andra poliser med andra spår, varav Christer Petterson var ett. Men det var först i januari 1987 som man på allvar kunde ta tag i detta spår. Denna fördröjning kan till mycket stor del förklaras av Holmérs irrfärder och det måste också påpekas att han hade regeringens stöd för detta. Det är egentligen aldrig någon som på allvar har tordats säga det, men regeringen, Olof Palmes närmaste medarbetare, var med och ställde till det. Deras uppsåt var gott, men stödet till Holmér var en felsatsning.

 

Litteratur:

– Hansén, Dan, 2000: The Crisis Management of the Murder of Olof Palme: A Cognitive-Institutional Analysis, The Swedish Agency for Civil Emergency Planning, Stockholm.
– Holmér, Hans, 1988: Olof Palme är skjuten!, Wahlström & Widstrand, Stockholm.
– Olsson, Stefan, 2005: Constitutional Crisis Management: Defending the Rule of Law Whitout Rules, Krisberedskapsmyndigheten, Stockholm.
– SOU 1987:14, Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme: Del 1.
– SOU 1987:72, Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme: Del 2.
– Åsheden, Ann-Marie, 1987: Jakten på Olof Palmes mördare: De tre första månaderna, Bonniers, Stockholm.

Pinsamt av DN Debatt

Kvalitet är för DN Debatt ett okänt begrepp. Igår fick fackförbundet SEKO presentera en ”rapport” som sägs bevisa att landets generaldirektörer bedriver borgerlig propaganda. ”Rapporten” finns att läsa på SEKO:s hemsida. Läs den gärna. Det går fort. Den är bara 9 sidor lång.

Det är obegripligt hur DN kan tycka att den här skräprapporten kan vara värd något som helst medieutrymme. Av över 200 statliga myndigheter har SEKO undersökt 9, där alla utom 2 finns inom kommunikationsområdet. Hur kan man dra några slutsatser av ett sådant urval? Mest pinsamt av allt är att de kanske viktigaste myndigheterna av alla inte är med alls, t.ex. AMS eller Skatteverket. Varför har man uteslutit de allra mest sosseinfluerade myndigheterna?

I DN-artikeln kritiserar man också Konjunkturinstitutets generaldirektör, trots att Konjunkturinstitutet inte ens ingår i undersökningen. Samma sak gör man med Försäkringskassan som inte heller ingår i undersökningen. Uppenbarligen var man tvungen till att frisera artikeln något för att överhuvudaget få till det.

Bryr sig inte DN om att kolla om det finns någon substans i de rapporter som marknadsförs genom deras hemsida? I så fall kan ju vem som helst ljuga ihop vad som helst och skicka in. Fast det kanske är så det går till?

 

************************

Se också Enpartistatens kommentar: http://www.enpartistaten.se/?p=70.