Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Förslaget att ta fram en läslista för skolan, en litteraturkanon, som nyligen presenterats av Kristdemokraterna, men som tidigare även lagts fram av Liberalerna, är lovvärt men kommer aldrig att fungera.

I Sverige gillar vi att staten griper in. När kvaliteten i skolundervisningen sviktar vill vi att staten räddar situationen.

Men vem är staten? Just nu leds tyvärr staten av en regering där skolministern heter Gustav Fridolin och kulturministern heter Alice Bah Kuhnke. Det är de två politiker som kommer att ha ansvar för den gemensamma läslistan.

Vad tror vi att de skulle vilja att barnen läste i skolan?

Det som har hänt med kulturpolitiken det senaste decenniet är att den har förgiftats av den så kallade identitetspolitiken. Litterära verks objektiva kvaliteter är av underordnad vikt. Istället är det författarnas ursprung som sägs var det viktiga. En statlig läslista kommer att vara uppdelad i kvoter. Minst 50 procent kvinnor. Minst 20 procent författare med utländsk bakgrund. Minst en bok av en samisk författare och så vidare. Kvalitet kommer inte att ha med saken att göra.

Kan man då inte tänka sig att ett opartiskt organ tar fram listan? Kanske Svenska Akademien? Det är ju ändå den institution som får avgöra vem som ska få Nobelpriset i litteratur varje år.

Nej, för det tragiska med svenskt kulturliv är att i stort sett alla traditionella institutioner är infekterade av politik. Det gäller även Svenska Akademien.

Helt i linje med politiseringen av kulturinstitutionerna valde akademin in Sara Stridsberg förra året. Hon är en framgångsrik romanförfattare och dramatiker. Hon har vunnit många priser och hennes böcker har översatts till flera språk. Så långt är det inga konstigheter med hennes CV.

Men hennes karriär bygger på en fascination för den radikalfeministiska författaren Valerie Solanas. Solanas blev berömd för att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol. I övrigt levede hon ett tragiskt liv på grund psykisk sjukdom.

Men hade hon vetat hur man organiserar sig politiskt hade hon försökt bli feminismens Adolf Hitler.

Hennes bok SCUM-manifestet handlar om hur männen ska utplånas från jordens yta. Med konstgjorde befruktning behövs inga män längre. Samhället ska revolutioneras i grunden. Systemet med ”pengar och arbete” kastas omkull. När alla män är mördade kommer utopin att infinna sig. SCUM står för Society for cutting up men. Det är den rörelse som ska genomföra förintelsen.

I den svenska utgåvan skriver Sara Stridsberg i förordet: ”Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text.” ”Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla.” Och trots att boken är mycket tydlig med alla män bör mördas, och inte alls framför denna tanke på ett ironiskt sett, förklarar Stridsberg att boken ”ska” tolkas bokstavligt.

Nu är jag inte säker på att man ska tolka just Stridsberg bokstavligt men det är ingen tvekan om att Solanas är en tvättäkta fascist.

Så vem ska bestämma över läslistan för skolan? Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke eller Sara Stridsberg?

Rädslan för att stå själv

Rädslan för att stå själv

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Politiskt sett var Luthers insats liten

http://www.dagen.se/debatt/politiskt-sett-var-luthers-insats-liten-1.1055697

Han var 34 år gammal och verksam vid ett nystartat universitet i en stad som ingen visste så mycket om. Ändå drog Martin Luther igång en reformation som fick oerhört stora konsekvenser för den kristna kyrkan.

När jag i dagarna får höra analyser av vad reformationen har betytt för oss som lever i dag kan man lätt få intrycket att det var en klar och enkel väg från reformationen till dagens moderna svenska samhälle, med den moderna Svenska kyrkan som det givna slutmålet.

Förekomsten av kvinnliga präster, samkönade äktenskap, tolerans för HBT-personer och inte minst den tydliga skillnaden mellan religion och politik, allt detta skulle på något sätt kunna sägas vara ett resultat av reformationen.

Som statsvetare har jag svårt för den typen av förklaringar. Jag är inte historiker eller teolog och kan inte detaljerna omkring Martin Luthers revolt och inte heller det teologiska sammanhanget. Men ser man det som en politisk händelse är det uppenbart att Luthers egen insats i sammanhanget var liten.

Det finns mer än en förklaring till varför revolten spred sig. En första förklaring är att det fanns en målgrupp som ville höra just det budskap som Luther kom med. Kritiken mot avlatshandeln var redan utbredd och han gjorde sig till talesperson för en opinion som redan existerade. Annars hade ingen lyssnat på honom och det hade inte heller utvecklats mer radikala varianter som Calvinismen.

En andra förklaring är tryckpressarna. Tekniken var ny och Luther själv, eller någon av hans supportrar, förstod att utnyttja denna. I dag hade Luther använt Facebook eller Twitter, ett nytt medium som makten inte kontrollerar och som kan sprida budskapet snabbt.

Men där är en tredje förklaring, som jag tror är viktigast. Luther hade en beskyddare, kurfursten Fredrik III av Sachsen. Det var Fredrik som grundade universitet i Wittenberg och i praktiken den som anställt Luther till att börja med. Det var också han som såg till att Luther fick fri lejd till sin berömda föreläsning i Augsburg, och det var han som fejkade en kidnappning av Luther efter riksdagen i Worms för att föra honom hem i säkerhet.

Utan Fredrik av Sachsens insats hade Roms allierade gjort processen kort med Luther. Han hade helt enkelt slagits ihjäl.

Vad som hände sedan är som bekant att ett antal furstar och kungar såg sin chans att utnyttja den nya läran för politiska syften.

Att de lutheranska kyrkorna är annorlunda än de katolska och att en sådan sak som att kvinnliga präster finns i de förra men inte i de senare förklaras givetvis av reformationen i grunden, men är det Luthers förtjänst? Nej, knappast. Hur skulle han ha kunnat veta att Gustav Vasa skulle göra sig till själv till kyrkans överhuvud i Sverige? Hur skulle han ha kunnat veta att kyrkan i praktiken blev ett ämbetsverk inom svenska staten?

Martin Luther protesterade mot en kyrka som på 1500-talet var en av Europas viktigaste politiska spelare. Katolska kyrkan var helt igenom politiserad på den tiden. Men i dag är det mycket möjligt att han hade varit verksam vid Dalarnas Högskola och spikat upp sina teser på Falu Kristine kyrka, och angripit ärkebiskopen för att vara en politisk lakej till den rödgröna regeringen. Vem vet?