Alla inlägg av Stefan

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Infrastrukturen måste anpassas till fler elbilar

NT 2022-02-07

Ett nät av snabbladdare för elbilar växer nu fram i landet, men görs det på rätt sätt? Jag är inte säker på det. Jag är själv elbilsägare sedan tre år tillbaka och det var inte självklart för mig hur livet med elbil skulle te sig.

Jag köpte en elbil när jag konstaterade att det fanns snabbladdare längs min vanligaste långa sträcka, Uppsala–Idre. Det är 43 mil och Dalakraft hade varit förutseende och försett bygden med snabbladdare utmed de viktigaste vägarna.

Ännu fler laddmöjligheter har sedan dess kommit till och det finns nu minst en snabbladdare i varje tätort jag passerar: Sala, Avesta, Hedemora, Säter, Borlänge, Djurås, Insjön, Leksand, Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna.

Med ett batteri på 45 mil borde jag därför vara nöjd. Jag behöver ju bara stanna en gång längs med vägen för att ladda vilket kombineras med fikapaus. Ändå är jag bekymrad.

För vad som händer nu när försäljningen av elbilar ökar kraftigt är att det blir kö, eller finns risk för att bli kö, vid laddstationerna. Problemet är att det ofta bara finns ett eller två uttag per laddstation och att en laddning tar som minst 30 minuter. Det gör att jag inte med säkerhet kan veta vilken ort jag ska stanna till vid för att ladda. Mest lämpligt är kanske att stanna till i Leksand. Men vad gör jag om det är upptaget där? Fortsätter jag till Rättvik eller ska jag stanna till i Insjön strax före Leksand istället? Eller kanske redan i Djurås?

Så är inte livet med bensinbil eftersom om det är kö på den bensinmack man svänger in på så kan man vänta ut bilen framför. Det tar aldrig mer än någon minut.

Finns det en lösning? Ja, jag tror att elleverantörerna tillsammans med bilindustrin behöver tänka om. Istället för att på många orter sätta upp enskilda snabbladdare där man endast kan ladda en bil i taget kan det vara bättre med färre och större laddstationer med många uttag.

Jag vet inte hur Tesla har tänkt med sina superchargers (som är unika för Teslas egna bilar), men när jag kör förbi företagets anläggning i Borlänge ser jag ett 20-tal snabbladdare bredvid varandra. De flesta är lediga såklart eftersom de är många. Det kan uppfattas som onödigt, men det ger bilägaren trygghet. Han vet att det alltid går att ladda där. Han behöver inte chansa.

Snabbladdare är den typ av laddare elbilar behöver på långa sträckor. De laddar med likström till skillnad från de eluttag man använder sig av hemma över natten som laddar med växelström. De tillhandahålls av elbolag som Vattenfall och Fortum på kommersiella grunder. Att lösa snabbladdningens problematik är alltså inte ett politiskt problem egentligen utan något som marknaden själv måste lösa.

Emellertid är landets kommuner alltid med i all planläggning av infrastruktur, och det är viktigt att rätt frågor ställs till de företag som planerar att sälja el.

Förr var bensinmacken den tillfälliga rastplatsen där man tankade och köpte godis eller tog en kopp kaffe för den fortsatta resan. I framtiden gissar jag att laddplatsen är dess motsvarighet. Jag gissar att bensinmacken som närbutik/kiosk ersätts av en restaurang eller ett fik, som gör att bilägaren kan slå sig ned under den tid bilen laddar, vilket kan vara upp till en timme. Och jag gissar att det finns 10-20 uttag för snabbladdning som gör att en bilägare alltid kan vara säker på att få plats. Det är inte så laddinfrastrukturen ser ut idag, men jag tror att det är vad vi kommer att behöva.

Nya Wermlands-Tidningen

Så spreds konspirationer på Internet

NWT 2021-12-31

För snart ett år sedan stormades Kapitolium, Förenta staternas parlamentsbyggnad i Washington D.C., av en grupp demonstranter som menade att den politiska och byråkratiska eliten i landet hade snuvat Donald Trump på en given seger i presidentvalet. Vi vet inte hur många men vissa i gruppen trodde på allvar att det funnits en satanistisk sammansvärjning av pedofiler och kannibaler som rövat bort små barn, och som familjen Clinton varit inblandad i eller åtminstone skyddat. De tycks ha trott att Trump var sammansvärjningen på spåren och att det var därför som man var tvungen att ta valsegern ifrån honom.

Ursprunglig källa till konspirationsteorin är en anonym skribent på internetforumet 4chan som går under namnet QAnon, och som gjorde anspråk på att vara en högt placerad tjänsteman i Vita huset.

Hur kan en konspirationsteori av detta slag får en sådan kraft? En författare som försöker ta sig an frågan är Jonathan Lundberg i boken ”Från världskrig till nätkrig: Hundra år som formade internet”.

Som bekant är internet en amerikansk uppfinning som skapades för att alla världens datorer ska kunna kommunicera med varandra. Ord och tankar skulle flöda fritt.

En grupp som tidigt förstod att utnyttja den nya tekniken var unga män som alla hade det gemensamt att de inte tyckte att de passade in i sina sociala sammanhang. Man kan kalla dem för ”nördar” i brist på bättre benämning. De fann istället varandra på internet i olika diskussionforum.

Det har funnits och finns fortfarande många olika sådana forum där 4chan är det mest (illa)beryktade. Användarna är anonyma.

I dessa forum rådde full yttrandefrihet och tidigt utvecklades en motståndskultur mot det rådande ”politiskt korrekta” majoritetssamhället. I forumen kunde man säga vad man ville helt ostraffat och hitta likasinnande.

En särskild genre som utvecklades var att säga provocerande saker på skoj. ”Hitler gjorde inget fel” blev ett eget tema. Tanken var att testa gränser och skriva det som man visste var absolut omöjligt att säga offentligt.

Problemet vara bara att det som förmodligen började som skämt successivt övergick till att också bli allvar. För i den tillåtande och skaojfriska miljön dök även riktiga nazister upp, och det gick inte att skilja skämt från allvar.

Denna subkultur var en värld för sig ända tills den knöts samman med motsvarande sociala forum för den breda allmänheten såsom Facebook och Twitter. 

Till skillnad från de äldre forumen förväntades användarna i de nya breda forumen agera under eget namn. Dessa forum växte snabbt och internetdiskussioner gick från att vara något som sysselsatte några få till att vara något för alla.

Därmed var det upplagt för en konflikt mellan två kulturer. En gammal, liten men intensiv, där man var van att få säga vad man ville, inklusive sprida nazism, och en som helt följde normerna för det vanliga majoritetssamhället.

Lundberg berättar i sin bok hur det i den äldre skapades olika nätverk som hackergruppen Anonymous, som när det gått till attack mot myndigheter och stater har varit mycket effektivt. Inom miljön har också stödet för Donald Trump varit stort eftersom man sett honom som en företrädare för alla dem som inte är en del av den ”politiskt korrekta eliten”. För dem har Trump varit en frihetskämpe. Men i denna sfär utvecklades även konspirationsteorin om det satanistiska och kannibalistiska pedofilnätverket.

I samband med att Trump försökte stoppa sammanräkningen av rösterna i presidentvalet kom det till en uppgörelse mellan de två kulturerna. Trump gjorde precis som sina följare på internet, skrev vad han för stunden kände och tyckte, men hamnade i konflikt med dem som menade att en statsman måste väga sina ord mycket mer noggrannt och inte underblåsa stämningar som kan slå över i våldshandlingar. Han stängdes därför av från Twitter och Facebook.

Lundbergs bok är rekommenderad läsning för den som vill förstå en viktig del av det moderna samhällets opinionsbildning. För frågan som författaren ställer i slutet i boken är otroligt viktig att försöka förstå sig på. Det är inte rimligt att folk stormar parlamentsbyggnader på grund av konspirationsteorier som de hittat i obskyra diskussionsforum på internet, men är det rätt att försöka bli av med dem genom censur? Censur tvingar ut folk i kylan där de blir bittra och ännu mer hämndlystna.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Parlamentariskt limbo gör Magdalena Andersson unik

NT 2021-12-27

Från den 1 januari styr statsminister Magdalena Andersson Sverige med en budget som inte är hennes. Situationen är unik. Både historiskt och internationellt.

Huvudprincipen i parlamentarismen är att regeringen ska lägga fram förslag för den lagstiftande församlingen som den gillar. Parlamentet ska ha förtroende för regeringen.

Men Sverige har hamnat i ett limbo där riksdagen säger sig ha förtroende för statsministern men inte hennes politik. 

Vad är bakgrunden till att Sverige har parlamentarism? 

Historien är densamma i alla europeiska monarkier. Under 1800-talet växte parlamenten i makt och samtidigt blev det allt svårare för kungarna att styra sina riken personligen.

De kom därför att förse sig själva med ämbetsmän som kunde hjälpa dem att lotsa igenom lagförslag i parlamenten. Dessa kallades ministrar (det vill säga tjänare) och den främste av dem premiärminister eller statsminister. 

Statsministerämbetet växte på detta sätt fram som ett stöd för kungamakten, och statsministern ansågs vara kungens minister och inte parlamentets.

Men med tiden demokratiserades även de politiska systemen och liberaler och socialdemokrater tog plats i parlamenten. I och med det ifrågasattes monarkernas ställning ytterligare. Vad skulle egentligen monarkens roll vara? Skulle han träda tillbaka och bara ha hand om de ceremoniella uppgifterna eller skulle han vara landets verkliga exekutiva makt?

I Sverige avgjordes striden om monarkins politiska ställning under 1900-talets första decennier.

När rösträtten till andra kammaren utsträcktes till alla skattebetalande män skiftade majoriteten till vänsterpartiernas fördel i valet 1911. Detta gjorde att Gustav V tvingades utse liberalernas ledare Karl Staaff till statsminister.

Gustav V gillade aldrig Staaff och 1914 kom det till öppen konflikt när kungen höll ”borggårdstalet” i samband med den försvarsvänliga demonstrationen som gick under namnet ”bondetåget”. Kungen avgick med segern men läget var ett helt annat tre år senare, 1917, när liberaler och socialdemokrater tillsammans vann majoriteten i andra kammaren.
Då pågick första världskriget och Sverige hade precis skakats av hungerkravallerna då människor demonstrerade för att det inte fanns tillräckligt med mat i landet.

Kungen fick gå med på att utse en liberal och socialdemokratisk regering. Han ville inte det men inte ens högern, dvs. dagens motsvarighet tiil Moderaterna, valde att hjälpa honom.

1917 blev så året då parlamentarismen stadsfästes i Sverige, men på samma sätt som i länder som Danmark och Storbritannien, behöll Sverige sin gamla författning där det stod att kungen var landets formella regeringschef.

Sverige antog en ny författning först 1974.
Det är i detta perspektiv som Magdalena Andersson är unik. Premiärministerns uppgift har historiskt varit att knöla igenom lagförslag i parlamentet för monarkens räkning. Själva genomknölandet har varit poängen med uppdraget. Men nu har vi alltså en statsminister som ska styra på en statsbudget som istället oppositionen knölat igenom. Det är onekligen rätt udda.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ryssland utövar reflexiv kontroll

NWT 2021-11-20

Att något fuffens är i görningen i och med migrantkrisen längs med gränsen mellan Polen och Vitryssland har nog alla förstått. De irakier och syrier som försöker korsa gränsen har inte hamnat där av en tillfällighet utan är resultatet av att Vitryssland släppt på viseringskraven. Oseriösa resebolag, kanske till och med statskontrollerade sådana, har sedan sålt biljetter med argumentet att det skulle vara ett sätt att ta sig in i EU.

Krisen är skapad av den vitryska regeringen, och Vitryssland samarbetar med Ryssland så man kan anta att det är Moskva som orkestrerat det hela. Vad syftet med krisen är är oklart, men det är inte långsökt att tro att det finns någon form av koppling till den stora ansamlingen av ryska trupper intill ukrainska gränsen som sker samtidigt.

Det finns i dag en större vaksamhet mot saker som Ryssland hittar på. När Krim erövrades 2014 gick det mycket snabbt och västvärlden hängde inte med. Därmed skulle man kanske kunna slå sig till ro? Har vi lyckats att inte bli lurade?

Jag gissar att många regeringar och militära ledare tänker så, men så lätt är det inte för faktum är ju att migrationskrisen i Vitryssland ändå har tagit mycket stor plats i europeisk politik i veckan som gick. Jag skulle därför säga att denna ”hybridattack” är framgångsrik, trots att EU och Nato sitter på helspänn och inte viker en tum gentemot kraven på att Polen ska öppna gränsen.

För sannolikt var målet med denna påverkansoperation, som är en bättre term att använda än hybridkrig, att skapa just bråk, inte att uppnå någonting substantiellt. Om vi antar att det är Kreml som ligger bakom operationen, vilket är det mest sannolika, agerar man förmodligen i enlighet med den ryska doktrin för psykologisk krigföring som kallas ”reflexiv kontroll”.

Ryssland har en lång tradition av att arbeta med påverkansoperationer där man kartlägger motståndarens mentala världsbild i detalj för att hitta svagheter. Man sätter sig in i motståndarens psyke och försöker påverka honom redan innan han ens har hunnit fatta ett beslut. De kallas för att ”reflektera” motståndaren. Genom att utnyttja motståndarens psykiskt sett svaga punkter kan man komma innanför hans beslutsagenda. Man kan då styra hans beslut.

Detta utnyttjades av Ryssland 2014 när Krim erövrades. Ryssland visste att det skulle skapa förvirring i nyhetsrapporteringen i väst om soldaterna som tog över halvön inte hade några nationalitetsbeteckningar på uniformen. Journalisterna skulle inte bli lurade av det, men förvirring skulle uppstå. Och när det uppstår förvirring i rapporteringen i väst uppstår det också förvirring i politiken eftersom västvärldens politiker lever i en medial värld.

I det här fallet utnyttjar Ryssland och Vitryssland EU-ländernas rädsla för en ny flyktingvåg. De vet att vi i EU inte vill se en repris av flyktingkrisen från 2015. Samtidigt vet de att det finns flyktingaktivister i alla EU-länder som direkt rycker ut och ska hjälpa de migranter som vill komma in i EU.

En ansamling av irakier och syrier vid gränsen mot Polen blir därför ett självspelande piano. Journalister flockas dit. Frågor ställs till politiska ledare om vad det är som händer och vad de vill göra åt det. Debattprogrammen i radio och tv fylls med aktivister och tyckare. Till sist måste EU:s utrikesministrar åka till Bryssel för bara denna enda sak. Hur ska man förklara det? Är det Vitryssland och Rysslands agerande som förklarar eller är det att EU-länderna själva som orsakat allt ståhej?

Vad nu syftet med informationsoperationen verkligen är lär vi aldrig få veta. Det kan vara vad som helst. Det kan vara en intern politisk kris inne i Ryssland som man vill dölja. Det var ju länge sedan vi hörde något från oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Kanske har han precis dött i fängelse utan att vi vet om det? Det är omöjligt att veta.

Men lärdomen av den fejkade flyktingkrisen i Vitryssland är som sagt inte att vi lyckats undgå att bli lurade. För det är inte sant. Vi har blivit spelade. Migrationspolitiken är verkligen en öm punkt hos oss, och det blev en uppståndelse, förmodligen precis den som Vitryssland och Ryssland hade tänkt sig. Vi vet bara inte vad syftet är.

Norrköpings-Tidningar

S-märkt hatkärlek till kapitalismen

NT 2021-10-15

När Magdalena Andersson höll sitt installationstal som Socialdemokraternas nya partiledare ramade hon in det genom att angripa näringslivet i inledning och avslutning.

Vinstdrivande bolag i välfärden ska bort. Vinst sägs vara rent slöseri. Det är pengar som hamnar i fickorna på aktieägarna, som inte gör någon nytta. Ägarna sägs vara stora globala riskkapitalbolag. Anonyma blodsugande monster.

Men mitt i talet var tonen en annan. Svensk industri, förklarade hon, är världsledande när det gäller att anpassa sig till klimatet och naturen. Det pågår en omställning till grön industri och staten ska skynda på den utvecklingen.

Hur kan en ledare för Socialdemokraterna på detta sätt både baktala och hylla näringslivet samtidigt?

Det har att göra med historien. Socialdemokraterna har en hat-kärlek till näringslivet, som härstammar från att man aldrig genomförde det som var ursprungsplanen, som var att införa planekonomi.

Socialdemokraterna skapades som en motrörelse mot det ekonomiska och politiska system som växte fram under industrialiseringens första tid. Detta skedde i Sverige på slutet av 1800-talet. Industrierna växte snabbt och drog arbetskraft till sig, men inkomstskillnaderna vara stora. Arbetarna stod utan politiska rättigheter och levde i fattigdom. 

Socialdemokraterna trodde därför på riktigt, i likehet med många andra europeiska socialistiska partier vid den här tiden, att planhushållning skulle vara bättre. Marknaden var rörig och orättvis. Staten skulle vara effektivare och om den demokratiserades skulle rikedomarna kunna fördelas på ett annat sätt.

Idéerna om planekonomins fördelar levde kvar i partiet ända in på 1940-talet. Under krigsåren var statens inblandning i ekonomin stor och många socialdemokrater tänkte sig att detta system skulle kunna fortgå. Det möttes dock av ett starkt folkligt motstånd. Företagarna själva ville självklart inte se sina egendomar förstatligade, men arbetarrörelsens bredare lager hade vid det här laget börjat lära sig att marknadsekonomin kanske inte var helt dum ändå.

För samtidigt byggdes välfärdsstaten ut och det var ju egentligen bristen på social trygghet som var skälet till varför man var socialdemokrat och inte ekonomiska teorier. Därtill kunde man även se att planekonomin i Sovjetunionen inte överglänste marknadsekonomierna på något sätt.

Socialdemokraterna kom därför att omvärdera sin syn på näringslivet, och särskilt de stora industriföretagen som de från början hade tyckt så illa om. De konstaterade att det var här som den ekonomiska tillväxten låg. Den nya socialistiska politiken blev istället att ta ut höga skatter för att på så vis omfördela det överskott som industrin skapade. Välfärdsstaten blev kapitalismens krockkudde.

Äldre socialdemokrater som Tage Erlander och Gunnar Sträng förstod detta mycket väl och var därför aldrig några antikapitalister. Det var ju kapitalisterna som försåg dem med pengar.

Så när Magdalena Andersson blåser på med en 1800-talsretorik där företag beskrivs som ohederliga profitörer trots att hon egentligen är beroende av dem så skorrar det visserligen falskt, men det är så det har låtit de senaste 80 åren. En socialist måste gå till storms mot kapitalisterna. Särskilt en nybliven partiledare. Men göra allvar av saken? Verkligen förbjuda profithungern? På riktigt? Nej, det kommer inte att hända. Det är lönsamheten i näringslivet som finansierar välfärdsstaten. 

Gängkriminalitet, Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Tillitskultur möter Klankultur

Nya Wermlands-Tidningen 2021-10-09

Om vi lägger åtsidan gängkriminaliteten för en stund och funderar på ett par andra oroande nyheter som rapporterats om på senare tid så märks det tydligt att Sverige förändras. Sveriges Radio hade i veckan ett inslag om att skolpersonal i Hjulsta utanför Stockholm övar sig i hur de ska agera om det blir en skjutning i närheten av skolan. Onekligen ett nytt inslag i det svenska samhället.

Ett annat exempel är den debattartikel som företrädare för fackföreningarna Akavia och Vision också publicerade i veckan i Svenska Dagbladet där de skriver om hot, våld och trakasserier som drabbar offentliganställda inom rättsväsendet och den kommunala socialtjänsten.

Lägg därtill rapporten om tystnadskultur i den kommunala förvaltningen i Göteborgs kommun i vilken kommunanställda berättar om hur kriminalitet och annat asocialt beteende som hederskultur tillåts påverka den offentliga förvaltningen.

Att detta på ett eller annat sätt går tillbaka till den stora invandringen i Sverige är uppenbart, men vad drar vi för slutsatser utöver detta?

Två författare som skrivit om problemet i olika sammanhang är Mustafa Panshiri och Per Brinkemo.

Panshiri har nyligen kommit ut med en bok som heter ”7 råd till Mustafa”, som är en lärobok för den som invandrat och vill bli en del av det svenska majoritetssamhället. Boken vänder sig även till oss etniska svenskar och han påpekar ganska skarpt att vi faktiskt inte är centrum i världen. Sverige är i vissa avseenden extremt, säger han. Det är inget fel på svenska värderingar. De är mycket bra, men de är inte självklara.

Samma sak har också Per Brinkemo konstaterat i ett antal artiklar i tidskriften Bulletin. Brinkemo har tidigare skrivit böcker om klaner och hur de funkar. Han konstaterar att det i södra Italien där maffian har en stark ställning i samhället också finns en uppfattning hos allmänheten att det är OK att stjäla från staten. Den som inte passar på när tillfället ges uppfattas som en förlorare.

Var för sig konstaterar författarna att det etniska Sverige måste höja blicken och förstå att den egna kulturen är annorlunda jämfört med resten av världen, och att om den ska kunna bevaras så måste den skyddas.

Med skyddas menar de inte att den ska avskärmas från utländska influenser. Författarna är inte Sverigedemokrater. De menar snarare att svenskar i gemen måste förstå att de är lyckligt lottade som lever i ett samhälle som är mycket välordnat från början, med en hög tillit medborgare emellan och en hög tillit till myndigheterna. Myndigheterna är i sig är välskötta, fria från korruption, rättssäkra och på det hela taget vänligt inställda mot landets invånare.

Denna förvaltningskultur, som Sverige delar med andra länder som exempelvis våra nordiska grannar, har visat sig vara genialisk. Den skapar fria och välmående samhällen.

Andra länder har inte samma kultur. Man behöver som sagt inte åka längre än till Syditalien för att inse det. Rapporterna om hur hot och våld, hederskultur med mera växer fram i samhället ska nog därför inte ses som att något nytt och ovanligt har inträffat utan att det är den stora världen utanför Sveriges gränser som färgar av sig.

Därför är det rimligt att ta Panshiris, Brinkemos och andras varningsord på allvar och rusta upp landet så att det klarar av att hantera mer av det som faktiskt är normaltillstånd i andra länder. I många länder är det helt normalt, och moraliskt acceptabelt, att anställa sin brorson i den myndighet man själv jobbar i som chef. Och i vissa andra länder är det normalt för en myndighetsperson att ta hänsyn till familjöverhuvudens vilja att kontrollera sina döttrars sociala liv i detalj.

Krisberedskap för att kunna hantera skjutningar är så klart extremt och ingenting som jag tror att ens skolorna i Hjulsta verkligen behöver, men ökad beredskap för att hantera hot och trakasserier mot anställda i socialtjänsten är definitivt befogat. Vi ska inte heller tro att våra vanliga svenska normer räcker till för att stoppa hederskultur och korruption i farstun. Att sätta hela den kommunala tjänstemannaskaran, oavsett om den är född i Sverige eller inte, i skolbänken en dag för att gå igenom vad det är som gör att vårt land har en unik och kompetent offentlig förvaltning är inte så dumt. Vi är bra på offentlig förvaltning, men vi vet inte alltid varför vi är det.

Norrköpings-Tidningar

Public Service ett hot mot den mediala mångfalden

NT 2021-10-04

Lokaltidningen håller på att dö ut, och staten gör allt värre genom sina skattefinansierade public service-bolag. 

Digitaliseringen är den stora tekniska drivkraften bakom omvälvningarna på tidningsmarknaden. Sucessivt flyttar läsare över från papperstidningen till läsplattor, datorer och telefoner. Utvecklingen ser likadan ut i hela världen.

Att en läsare byter från papper till läsplatta är inget problem om han fortsätter att prenumerera. Men trenden är även att läsarna dras till de nationella plattformarna. Det går därför hyfsat för en rikstäckande tidning som Dagens Nyheter, men sämre för landsortspressen.

Behövs lokaltidningen? Det kan man naturligtvis fråga sig, men min erfarenhet är att det är i det lilla lokala formatet som man hittar annonser från butiken runt hörnet, kyrkokörens konsert till helgen och granskningen av kommunalrådets represenationsnotor.

Så varför finns ingen fungerande marknad för en sådan mediaprodukt?

Tidningarnas intäktskällor består av prenumerationer och lösnummer plus reklamintäkter. De stora pengarna ligger i reklamintäkterna, men det läsarna köper, och som då alltså är en förutsättning för att det ska vara någon mening med att sälja annonsplatser, är nyhetsrapporteringen. Ingen köper en preumeration på ett reklamblad. 

Lokaltidningens unika värde ligger i nyhetsrapporteringen, och det borde därför egentligen finnas en fungerande marknad här. Digitaliseringen borde inte utgöra ett hinder eftersom övergången från papper till nätet inte är en förändring av själva produkten. Faktum är att produkten till och med skulle kunna utvecklas med ljud och bild. Teoretiskt sett borde den lilla lokaltidningen blomstra, tack vare den nya digitala tekniken. Men det händer som sagt inte utan istället dör tidningarna ut.

Jag är övertygad om att en av de främsta orsakerna bakom denna utveckling är Sveriges Radio och Sveriges Television. För båda bolagen producerar exakt samma produkt som den lilla lokaltidningen, men är skattefinansierade. De behöver inte övertyga sina läsare, lyssnare och tittare om att de ska betala en prenumeration. De flödar därför marknaden med gratisprodukter av just den typ som är den lilla lokaltidningens enda chans till överlevnad.

Spelreglerna på den lokala nyhetsmarknaden är alltså allt annat än rättvisa. Det finns inte en chans att tävla med bolag som är skattesubventionerade till 100 procent och som inte tar betalt för sina produkter.

Nu har Sveriges Radio på senare tid slutat att producera skrivna artiklar på nätet utan hänvisar nästan alltid till nyhetsinslaget i ljudform. Det hedrar bolaget, men man måste ha klart för sig att även produktion av ljud är något som ett företag skulle kunna göra. Sveriges Television däremot fungerar idag som en nättidning lika mycket som ett TV-bolag. Hejdlöst producerar man skriven text utan någon som helst tanke på att varje artikel förstör möjligheten för en företagare att sälja samma produkt kommersiellt.

När public service skapades fanns en stor marknad för lokaltidningar. Papperstidningen var det stora dominerande mediet. SR och SVT hade bara en enda kanal vardera. Sändningarna slutade tidigt på kvällen. Tidningarna och statens public service kunde leva sida vid sida utan att de påverkade varandra. 

Idag är det inte så. Marknaden är en och samma. Text, ljud och bild kan produceras av alla, även av små lokaltidningar.

Modellen med statligt producerad public service måste därför reformeras. De två jättarna som idag vräker ut gratisprodukter måste få ett mycket mer begränsat uppdrag. Annars har vi snart ingen fri press kvar i landet.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Tolkarna kunde evakuerats tidigare

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-08-28

Evakueringen från Kabul har avbrutits. Säkerhetsläget är för dåligt. Det är fullt förståeligt.

Tyvärr betyder det att många som arbetat för svenska myndigheter inte kommer ut ur landet och riskerar att avrättas som kollaboratörer.

Det går inte att rikta någon kritik mot alla i utrikesförvaltningen och Försvarsmakten som arbetat dygnet runt. De är alla förtjänta av ett varmt tack.

Högsta ansvariga myndighet har dock en del att förklara. Regeringen har haft flera år på sig att agera, men har konsekvent vägra att ta tag i problemet. 

Frågan om de afghanska tolkarna har varit en långkörare i svensk debatt. Den har blossat upp mer än en gång. Varför?

Om detta kan jag berätta för jag var en av dem som startade debatten och sedan skapade kampanjen ”Tolkarna”.

Jag var inte först med att uppmärksamma problemet med att svenska staten höll på att lämna sina lokalanställda tolkar vind för våg när den första stora militära insatsen, ISAF, International Security Assistance Force, skulle avvecklas. Först ut var skribenten Thomas Gür i Svenska Dagbladet. Senare uppmärksammade även före detta krigskorrespondenten och författaren Johanne Hildebrandt samma sak i en krönika.

När jag fick nys om saken blev jag mycket förvånad för normalt sett sköter sig Sverige mycket väl när vi avvecklar militära insatser. Eftersom jag då var chef för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld bestämde jag mig för att det skulle bråkas om saken i pressen. Vi gav ut en rapport och en debattartikel. Debattartikeln fick en enorm uppmärksamhet och landets redaktioner kastade sig över regeringen. Detta var våren 2013.

Uppmärksamheten gjorde att regeringen gav Försvarsmakten, UD och Migrationsverket i uppgift att lösa problemet. Det gjorde man men bara till hälften. Av de cirka 40 tolkar som Sverige hade anlitat under perioden 2002–2014 lät man bara halva gruppen komma till Sverige som kvotflyktingar. 

Ytterst märkligt tyckte vi som arbetade med kampanjen. Vilka fick komma och vilka fick inte? Två jurister som engagerade sig i saken lyckades till sist, genom att JO-anmäla Försvarsmakten, få reda på att det endast var tolkar anställda 2013 och 2014 som hade fått komma ifråga för bosättning i Sverige.

När vi fick detta klart för oss intensifierade vi kampanjen med stöd av Svenska Veteranförbundet. Vi samlade in pengar för att driva processen vidare och juristerna lyckades vinna en avgörande seger i Migrationsdomstolen. Tolkar som hade varit i tjänst för svenska försvarsmakten i Balkhprovinsen hade laglig rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

Kruxet var bara att de var tvungna att lösa allt de byråkratiska själva och åka till Teheran, New Delhi eller Islamabad på intervju. UD hade nämligen fiffigt nog täppt till alla möjligheter att få migrationsärenden lösta på ambassaden i Kabul. (Varför? Det vet vi inte men UD har inte velat hantera afghanska migrationsärenden på ambassaden i Kabul i flera år.)

Lokalanställda tolkar som tjänstgjorde med svenska försvarsmakten 2002–2013 var därför alltjämt kvar i Mazar-e-Sharif när allting brakade samman nu i augusti.

Varken jag eller min medkumpan Callis Amid hade tänkt starta om kampanjen på nytt just den här sommaren, men så plötsligt fick vi se en intervju med Moderaternas riksdagsledamot Pål Jonsson, som började ställa frågor till regeringen om hur man skulle göra med de kvarlämnade tolkarna.

Sedan gick allt mycket fort. Försvarsminister Peter Hultqvist och justitieminister Morgan Johansson försökte länge hålla fast vid den gamla linjen att Sverige redan hade gjort allt vad vi hade kunnat. Men när MP meddelade att de också ville att tolkarna skulle få hjälp ändrade sig S-ministrarna.

Tyvärr inträffade denna vändning ungefär samtidigt som talibanerna erövrade Mazar-e-Sharif och Kabul.

Evakuering via Kabuls flygplats är inte längre möjlig, men Afghanistan är ett land med porösa landgränser. Det kommer att finnas andra vägar ut. På presskonferensen på fredagen var beskedet från regeringen och myndigheterna tydligt att alla ska ut. Vi i kampanjen kommer självklart att följa varje steg för att se att det verkligen blir gjort.

Försvarspolitik, Utrikespolitik

Det fanns tid att rädda tolkarna från talibanerna

Norrköpings Tidningar, 2021-08-21

Rapporterna från Kabuls flygplats är förfärliga. Tusentals afghaner som arbetat för främmande länders försvarsmakter eller ambassader flyr för sina liv. Flygplatsen hålls till nöds öppen av amerikanska styrkor. Men hur länge?

Hur ska Sverige lyckas evakuera tolkar och ambassadpersonal som riskerar att mördas som kollaboratörer? Sverige har ingen militär personal på plats i landet längre. Många av de lokalanställda som arbetat för Sverige bor i Mazar-e-Sharif. Hur ska de ta sig till Kabul? Talibanerna kontrollera alla vägspärrar.

Historien om de afghanska tolkarna har varit en följetong som pågått i flera år. Jag var en av dem som startade allt.

Det hela började i februari 2013 när jag var chef för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld. Jag hade fikat med före detta krigskorrespondenten och författaren Johanne Hildebrandt som berättade för mig att hon hade kontakt med en tolk som arbetat åt svenska försvarsmakten. Han fruktade för sitt liv, men hade inte fått någon hjälp av svenska myndigheter.

Jag blev mycket förvånad för inte vill väl svenska soldater lämna efter sig en stridskamrat? På tankesmedjan beslöt vi därför att vi skulle publicera en kort rapport i ämnet plus en debattartikel.

Detta öppnade en flod av kritik mot regeringens agerande. Migrationsminister vid den tiden var Tobias Billström (M).

Regeringen ansåg sig tvungen att agera och man lät försvarsmakten inventera vilka tolkar det var som behövde skydd, som man sedan slussade till Sverige genom FN:s program för kvotflyktingar.

Det var här som det stora misstaget begicks som gjorde att tolkfrågan aldrig löstes. Försvarsmakten gick nämligen bara igenom listan över de tolkar man hade haft i tjänst 2013 och 2014. Alla som hade tjänstgjort dessförinnan, 2002–2013, lämnades vind för våg.

Med rätta blev många, särskilt Afghanistanveteraner upprörda. En ny våg av kritik vällde fram, men denna gång vägrade myndigheterna ge med sig. De hade gjort allt vad de kunde, påstod de.

Senare lämnade jag mitt uppdrag på tankesmedjan men engagemanget i tolkfrågan tog jag med mig, och tillsammans med det som skulle bli en mycket nära vän startade vi kampanjen ”Tolkarna”. Parallellt med vårt opinionsbildande arbete hade två advokater engagerat sig och arbetat pro bono, men när de inte kunde göra det längre samlade vi in pengar. Svenska Veteranförbundet hjälpte till. Det här var 2015.

Kampanjen var framgångsrik i det att advokaterna lyckades få till ett avgörande i Migrationsdomstolen som visade att det till och med var så att Sverige hade en juridisk skyldighet att ge tolkarna uppehållstillstånd i Sverige.

Tyvärr var inte heller detta tillräckligt för att regeringen och myndigheterna skulle ge med sig.

Kampanjen gick i stå och vi visste inte vad vi skulle göra härnäst.

Så kom sommaren 2021 och USA:s tillbakadragande av sina styrkor. Talibanerna vällde fram som en vårflod, och plötsligt var frågan om de kvarglömda tolkarna på allas läppar igen.

Återigen försökte regeringen först att bara slå ifrån sig. Det skulle vara grundlagsbrott sades det och det skulle kunna röra sig om så många som 10 000 personer, enligt justitieministern. Men sen blev det alltför uppenbart att något behövde göras. 

Det tragiska är nu att när Sverige ändå ska göra något kan det vara försent. Regeringen säger att den ska evakuera alla lokalanställda som behöver skydd, men har den kapaciteten? Det är inte säkert.

Säkert är i alla fall att tid har funnits att agera. Oceaner av tid. Flera år. Det som har saknats är den politiska viljan.

Gängkriminalitet, Norrköpings-Tidningar

Dagens straff skrämmer inga ungdomsbrottslingar

Norrköpings Tidningar, 2021, juli

Det är ännu inte bekräftat i domstol att den man som sitter häktad som misstänkt för mord på en polis i Göteborg är skyldig. Men om han döms till mord kommer han förmodligen dömas till fyra år i sluten ungdomsvård eftersom han är under 18 år.

Är det ett rimligt straff? Normalstraffet för mord är minst 10 år och som mest livstid. Men unga döms i enlighet med ett rabattsystem.

Ungdomar mellan 18 och 21 får sina fängelsestraff kortade, men för ungdomar under 18 år gäller istället att de döms till sluten ungdomsvård. De hamnar inte i fängelse alls utan på ett rymningssäkert behandlingshem. Maxtiden i sluten ungdomsvård är fyra år, även för mord, och det saknas möjlighet till frigivning i förtid.

Dömda mördare under 18 år kommer alltså ganska billigt undan. Fyra år är ju långt mindre än livstid. Och de kriminella är så klart medvetna om detta. De har insett att om man ska begå ett mord så ska man göra det innan man fyller 18.

I den gängkriminella miljön finns ett talesätt som säger att man kan ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe”. Det betyder att man begår ett mord, får fyra år i sluten ungdomsvård, och sedan välkomnas bland de äldre i gänget som en ”hundragubbe”, det vill säga en gängmedlem som går in 100 procent för gänget.

Regeln om att brottslingar under 18 år inte ska dömas till fängelsestraff fungerar som en rabatt i ordets rätta bemärkelse – ett lågpriserbjudande: ”Behöver du skjuta någon? Passa på nu! Endast fyra år på ungdomsanstalt! Ordinarie pris: livstid”.

Om vi tycker att fyra års inlåsning för ett mord är för lite och dessutom uppfattas som direkt inbjudande av de kriminella själva måste lagen reformeras.

Systemet med ungdomsrabatter är ifrågasatt av de flesta partier och regeringen förbereder ett lagförslag om att ta bort rabatten för grova brott för ungdomar mellan 18 och 21 år. Några planer på att reformera lagstftningen för ungdomar mellan 15 och 18 år har emellertid inte presenterats.

Istället är det de f.d. allianspartierna (inklusive C) som driver frågan. De har tillsammans fått riksdagens stöd för ett tillkännagivande där begär att regeringen ska utreda hur ansvaret för den slutna ungdomsvården ska kunna flyttas från Statens institutionsstyrelse till Kriminalvården och hur vårdtiderna ska kunna förlängas för att de ska stämma bättre med allvaret i de brott som begås. 

Eftersom Stefan Löfvens regeringen sällan känner sig moraliskt förpliktigad att ta tag i de tillkännagivanden riksdagen kommer med får vi tyvärr anta att det kommer att fortsätta att vara rea på mord i många år till.

Detta är så klart mycket tragiskt eftersom många av de killar som dras in i gängkonflikterna är just strax under 18 år. 

Att vi har en lagstiftning som förhindrar att omyndiga ungdomar döms till fängelse beror på att vi tror att ungdomar inte riktigt har full insikt i konsekvenserna av sina handlingar men samtidigt är unga nog att kunna påverkas. Därtill är det känt att fängelser har väldigt liten effekt på brottslingars vilja att sluta vara brottslingar. Fängelser kan ge unga brottslingar en möjlighet att knyta kriminella kontakter, varvid fängelserna istället blir en skola i kriminalitet.

Men det som förmodligen var en bra idé när lagen kom till fungerar av allt att döma inte längre. Killarna i gängen är inte bara olycksbarn som hamnat lite snett utan unga vuxna som frivilligt valt att leva gangsterliv. De vet att det svenska samhället ger alla en chans att leva ett bra liv lagligt. Det vill bara inte leva så. En 17-årig gängkriminell som sitter inne fyra år kommer ut när han är 21 och har då rykte om sig att vara en kallblodig mördare. För honom är inte detta ett straff utan en investering.