Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Nye moderatledaren Ulf Kristersson har gjort sig känd för att säga att det behövs fler vuxna i rummet, människor som vill debattera politik men inte gräla, eller ännu värre skriva hatiska meddelanden på nätet. Det verkar som att många andra önskar detsamma, om man får döma av Moderaternas stigande opinionssiffror.

Själv är jag en nätdebattör och har varit det så länge internet har varit tillgängligt för allmänheten. Jag var med i diskussiongrupper på Usenet-News och partiernas BBS:er. Senare i tidningarnas kommentarsfält. Jag skaffade även min egen blogg. Jag har givetvis ett Twitterkonto, Instagram och Snapchat (men det verkar jag vara för gammal för). Mest av allt hänger jag på Facebook. Jag bjuder idag in i stort sett vem som helst till min Facebooksida för att diskutera politik.

Jag har under min tid som nätdebattör sett hur folk förolämpar varandra hejvillt och hur framför allt rasister utnyttjat de oredigerade arenorna för att spy ut sin galla. Jag har blivit kallad för allt möjligt.

Men två saker är jag av någon anledning förskonad ifrån. Jag får aldrig hatmejl. Det som kvinnliga debattörer drabbas av har aldrig hänt mig. Aldrig. Inte ens när jag hamnat i bråk. Därtill är jag förskonad från knäppskallar på min Facebooksida trots att jag är väldigt tolerant med vem som får säga vad på den sidan.

Har jag bara haft tur? Delvis ja. Jag vet inte varför män kommer lindrigare undan i debatter, men det gör vi. Det är orättvist, men också uppenbart att det är så.

Det goda debattklimatet på min FB-sida är dock min egen förtjänst i stor utsträckning. Jag bestämde mig tidigt för att vara tuff men schysst. Det vill säga att jag tillåter hårda meningsväxlingar, till och med förolämpningar och härskartekniker, men bara så länge det finns skäl för det. Ibland är det ju rätt att kalla någon för fähund! Om än inte så ofta.

Viktigaste regeln jag har är dock att det man säger ska kunna sägas till den andre öga mot öga. Vågar man inte förloämpa någon i verkliga livet ska man inte göra det på nätet heller.

Mina erfarenheter säger därför att det är möjligt att föra att vuxet samtal på nätet. Samma grundläggande regler som gör att vi kan hålla ett vettigt samtal i verkligheten fungerar även här. Jag behöver idag ytterst sällan ingripa mot någon som inte sköter sig. Jag skulle säga att det faktiskt bara sker ett par gånger om året, inte mer än så.

Jag har bara behövt stänga av två eller tre personer. Ovanligt få jämfört med andra.

Vad är det som avgör hur tonen blir? Jag vill ju gärna tro att det är jag själv, men det räcker inte som förklaring. Istället är det att andra faktiskt vill ha en seriös diskussion och därmed söker sig till min sida för att få detta. Det får en självförstärkande effekt. Oseriösa debattörer som vill sitta och hetsa mot varandra eller upp varandra får inget syre.

Nätet är idag en arena för socialt umgänge lika viktig som de fysiska miljöerna. Det är trist att mycket hat förekommer där alltjämt, men vi behöver inte misströsta. Vuxna samtal på nätet är möjliga.

Rädslan för att stå själv

Rädslan för att stå själv

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Vi män måste ta vårt ansvar

Vi män måste ta vårt ansvar

(Jag är inte nöjd med titeln som NT satte.)

Me too-kampanjen lämnar ingen oberörd. Det är rent ut sagt förjävligt att kvinnor inte ska känna sig trygga någonstans där det finns män, vilket ju är i stort sett överallt. Men sjukt är även att det också drabbar männen. Inte på samma sätt. Det går inte att jämföra, men situationen är dålig för alla.

Jag vill som man kunna röra mig på stan utan att någon kvinna ska vara rädd för mig. Så är det inte idag.

En händelse som påverkade mig mycket var när jag en kväll strosade hem genom stan efter att ha suttit på puben och druckit öl med några vänner.

Det var en fredag och klockan var omkring halv tolv. Det måste ha varit på sommarhalvåret eftersom jag vill minnas att det var ganska ljust.

Jag gick genom en park i centrala staden. Det är en ljus och luftig park. Inga buskar och alltid folk påväg någonstans. Ingen skulle säga att den är otrygg.

I parken finns en gång- och cykelväg som delar sig i ett uppochnervänt Y. När jag närmade mig korsningen såg jag en kvinna komma gående från andra grenen i Y:et med avsikt att slå in på samma väg som jag.

Jag konstaterade att om jag höll den hastighet som jag gjorde skulle vi mötas precis i korsningen. Jag skulle då antingen gå precis framför henne eller precis bakom.

Jag tänkte att det vill hon säkert inte. Hur skulle jag göra? Om jag slog ned på tempot skulle hon få ett försprång, men det skulle samtidigt se ut som att jag anpassade takten för att kunna lurpassa på henne bakifrån. Om jag drog upp tempot och kom före henne till korsningen skulle det å andra sidan se ut som att jag skyndade mig fram för att hinna dit samtidigt som hon.

Oavsett vad jag gjorde skulle det framstå som hotfullt. Jag var tvungen att fatta ett beslut och jag beslöt att slå ned på tempot. Om jag gav henne ett ordentligt försprång borde det synas att jag anpassade mig till henne.

Så fick det bli. Jag gick i snigelfart och hon kunde passera korsningen med säkert 50 meters marginal.

Jag tyckte att det funkade, och jag hoppades att hon förstod att jag verkligen förstod henne.

Men när hon kom till slutet av parken vek hon av åt vänster. Åt vänster finns ingenting att gå till vid halv tolv-tiden en fredagkväll. Där ligger slottet. Ingen har något ärende dit så sent.

Jag förstod direkt att hon ville bli av med den mystiske mannen. Jag skyndade mig ut ur parken så snabbt jag kunde, och såg i ögonvrån hur hon stod en bit bort och väntade på att jag skulle försvinna.

Det kändes smärtsamt. Jag vill inte vara ett hot mot någon. Jag vill vara snäll och tyckte att jag gjorde mitt bästa. Skolboksmässigt ville jag visa att jag har lärt mig att män måste visa kvinnor hänsyn när de är ensamma på stan på kvällen. Jag tyckte att jag var duktig. Men nej, det räckte inte. 

Så här kan vi givetvis inte ha det. Kvinnor måste kunna vara trygga överallt och jag vill inte bli tagen för en potentiell våldtäktsman bara för att jag råkar gå igenom en park sent en kväll. Förändring är nödvändigt!

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.

Svensk asylpolitik diskriminerar kvinnor

Svensk asylpolitik diskriminerar kvinnor

Den svenska asylpolitiken är könsdiskriminerande. Den missgynnar kvinnor. Ändå har vi ingen diskussion om detta i svensk politik. Inget parti vare sig försvarar eller kritiserar asylpolitiken på denna punkt. Det är som om problemet inte alls fanns.

Denna orättvisa är naturligtvis anskrämlig och ytterligare ett skäl till varför Sverige inte kan återgå till den asylpolitik som fördes före omvändningen den 24 november 2015.

Hur ser problemet ut? Statistik finns att tillgå på Migrationsverkets hemsida…

Kyrkan kommer att överleva både dig och mig, biskop Eva Brunne

Kyrkan kommer att överleva både dig och mig, biskop Eva Brunne

Biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, har hamnat i blåsväder efter att ha uttryckt sitt stöd för statsminister Stefan Löfven i den pågående inrikespolitiska konflikten omkring Transportstyrelsen.
Det var på kvällen torsdagen den 27 juli som biskopen skrev ”Tack Stefan Löfven för ditt starka och tydliga ansvarstagande”. Hon gjorde det som en kommentar till statsministerns besked om att han efter oppositionens hot om misstroendevotum låtit två ministrar gå, infrastrukturministern och inrikesministern, men valt att behålla försvarsministern.

Omedelbart blev det en debatt om Svenska kyrkans roll i politiken. Sedan tidigare finns det en diskussion om huruvida Svenska kyrkan har blivit vänstervriden. Genom biskopens uttalande fick kritikerna vatten på sin kvarn. När detta händer finns det alltid människor som säger: ”Det här var droppen som fick bägaren att rinna över! Nu går jag ur kyrkan!”

Själv tänker jag precis tvärtom. Jag flytt int.

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Med 18,1 procent i SCB:s vårmätning är det uppenbart att Moderaterna måste ta ett nytt grepp. Det har blåst om Anna Kinberg Batra den senaste veckan, men loppet är inte kört. Det är drygt ett år kvar till valet och det är tillräckligt med tid för att rädda situationen. Här är några förslag som skulle kunna genomföras redan efter sommaren…

Sverigedemokraterna hycklar

Sverigedemokraterna hycklar

I min krönika i mars skrev jag om hyckleriet i den svenska flyktingpolitiken. Det har sagts att vi ska hjälpa flyktingar både när de kommer till oss och i deras hemländer. Vi har råd att hjälpa både här och där. Men jag visade att Sverige inte alls lägger några betydande summor på att hjälpa flyktingar utomlands. Jag konstaterade att Sverige kunde avhjälpa svälten i Sydsudan fyra gånger om vi la lika mycket pengar på hjälp i närområdet som vi lägger på flyktingmottagning här hemma.

Krönikan applåderades hos dem som menar att det är bättre att hjälpa där än här.

I rättvisans namn är det därför rimligt att…

En ny svensk gemenskap

En ny svensk gemenskap

Det faktum att Sverige på kort tid har haft en mycket stor invandring väcker många frågor om hur integrationen ska kunna förbättras. Oftast talar vi då om utbildning och arbete. Vi tänker oss att invandrare blir integrerade om de blir sysselsatta. Vid sidan av detta har också idén om det multikulturella samhället florerat. Tanken har varit att invandrare som kommer till Sverige inte ska assimileras, det vill säga omforma sig själva och bli svenskar, utan ska behålla sin kulturella särart…

Islamister ser oss som fiender

Islamisterna ser oss som fiender

Terrorattentatet i Stockholm kommer att sätta djupa spår hos det svenska folket. Vi står inte utanför världens konflikter. Vårt lilla hörn av världen är inte lika säkert som det har varit.

Alldeles nyligen har också terrorattentat begåtts i länder inpå oss: Tyskland, Storbritannien, Ryssland, Belgien och Frankrike. Lastbilsattacken på Drottningatan är den fjärde i sitt slag i Europa. Vad händer härnäst? Ska vi som i Frankrike få präster som avrättas när de firar mässan?

Det finns anledning till oro. Det gör det verkligen. För blickar man ut över världen är läget ännu värre. Terrorattentaten i Europa är förhållandevis små i jämförelse med vad andra folk måste genomlida.

Om vi tillåter oss att göra en tio i topp-lista över de dödligaste terrorattentaten under 2017 ser det ut på följande sätt…

Lag och ordning, dumskalle!

Lag och ordning, dumskalle!

När Bill Clinton vann sitt första presidentval 1992 gjorde han det på en slogan: ”The economy, stupid!” Översatt till svenska: ”Ekonomin, dumskalle!” Clinton utmanade George Bush den äldre som bara hade suttit en mandatperiod och hans slogan var ett svar på frågan varför man skulle byta president. Amerikanerna brukar vilja att sin president sitter två mandatperioder. Men ekonomin gick inte bra och Clinton utnyttjade tillfället.

Hos oss just nu i Sverige skulle jag istället säga: Lag och ordning, dumskalle! Som svar på frågan om vad det är vi behöver göra som första punkt för att få ordning på landet efter den stora flyktingvågen som kom 2015.

Vi har under de senaste veckorna haft en debatt om ”Sverigebilden”. Har brottsligheten i landet ökat på grund av flyktinginvandringen? Många pekar på statistiken som inte visar på någon brottsepidemi, och jag håller med om att det är långt kvar till panik, men det är ändå uppenbart att karaktären på brottsligheten har förändrats och att myndigheterna inte hänger med…