Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.

Rädslan för att stå själv

Rädslan för att stå själv

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Förvirrande religionsdialog

Förvirrande religionsdialog

Ingen kan ha undkommit att se hur den islamistiska terrorn har ökat, och därmed risken för att det ska uppstå konflikter mellan muslimer i allmänhet och andra grupper i samhället. Det finns därför ett behov av ”religionsdialog”. Men vad menar vi egentligen med det? Jag tror att vi menar två olika saker, och att det är bra om vi vet vad det är vi vill åstadkomma…

Ljug och få lägre böter

Ljug och få lägre böter

I nio fall av tio har jag högt förtroende för svenska myndigheter, för att inte säga mycket högt. Men rätt vad det är häpnar man, tappar hakan, tar sig för pannan. Kan det verkligen vara möjligt?

En vän till mig är åklagare och brukar berätta historier ur verkligheten. Nu senast berättade han att den som blir dömd för dagsböter kan sänka straffet hur lätt som helst genom att ljuga. Som bekant sätts en dagsbot i förhållande till inkomsten. Höginkomsttagare betalar en högre summa än låginkomsttagare. Straffet ska svida lika hårt för den rike som den fattige…

Återupprätta statens basfunktioner

Återupprätta statens basfunktioner

Dagligen kommer rapporter om oroligheter på asylboenden, våld mot ambulanser och brandbilar, och sexuella trakasserier på ett sätt som vi inte är vana vid sedan tidigare. Vi har också haft en lynchmobb i centrala Stockholm. Utanför landets gränser pågår krig i Syrien och Ukraina, med direkta konsekvenser för oss. Det gemensamma systemet för fri rörlighet i Europa har havererat. När som helst kan nästa stora flyktingvåg komma. Ryssland agerar aggressivt med propaganda och hot om militära insatser. Lägg därtill ett allmänt ökat terrorhot i hela Europa. Enskilda jihadister kan få för sig att attackera en konsert eller vanliga restauranggäster…