Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Mellankrigstiden är slut

NWT 2024-01-27

Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.

Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.

Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.

Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.

Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?

Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?

Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.

Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.

Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad. 

Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.

Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.

Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.

Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala. 

Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.

Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva. 

Ukrainastödet är värt varje krona

NWT 2023-12-16

Vad skulle hända om Ryssland vinner kriget i Ukraina? Vad skulle hända om Hamas tillåts komma tillbaka i Palestina? Vad skulle hända om Iran ger order till Hizbollah att attackera Israel?

Jag ryser när jag tänker på vilka krafter som vill ta över världen. Tänk på de bilder ni har sett från Butja i Ukraina och massakern på civila i södra Israel.

Urskillningslöst dödande. Våldtäkter. Kidnappningar. Inte bara Hamas har kidnappat folk utan ni minns väl att Ryssland har rövat undan ett stort antal barn från de områden de har ockuperat?

Om Ryssland och Irans två krigshundar Hamas och Hizbollah släpps loss kommer detta att bli krigets nya natur. Krig kommer inte att utkämpas mellan arméer utan mellan primitiva folkhopar. Den vinner som kommer att begå de mest bestialiska illdåden. Den som går längst i sin vidrighet och mördar flest, våldtar flest, lemlästar och torterar mest, vinner.

Jag är tyvärr tämligen säker på att det så det blir för det är så de flesta krig i historien har sett ut. Ta vilken historiebok som helst och läs. Det kan vara om vikingarnas härjningar, Napoleonkrigen eller andra världskriget. Det spelar ingen roll. Alla krig föder oceaner av ondska.

Att vi som lever i Sverige idag inte har några egna erfarenheter av denna brutalitet är för att vi är uppväxta i en tid då mänskligheten till sist fick nog och inrättade ett system med respekten för människovärdet som ledande princip. Det skedde 1945 när Tyskland och Japan besegrades.

Segrarmakterna enades om att vi aldrig mer skulle behöva genomlida ett motsvarande helvete igen. Nürnbergrättegångarna ställde de nazistiska mördarna inför rätta. FN skapades för att förhindra att länder försökte lösa konflikter med våld, och det slogs fast att det finns mänskliga rättigheter, rättigheter som tillkommer alla, i alla stater, som måste respekteras. Och det slogs fast att om det ändå måste föras krig så ska det ske med civiliserade metoder. Världens länder undertecknade Genèvkonventionerna om krigets lagar för att för att göra krigen så lindriga som möjligt.

Det råder därför sedan andra världskriget ett betydligt större lugn i världen än vad det gjorde dessförinnan. Människor kan leva friare och tryggare, vilket också har gjort att de har kunnat utveckla ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Att denna betydligt mer människovärdiga miljö har kunnat utvecklas beror på att västvärlden stått ekonomiskt och militärt starkt och kunnat bestämma vilka regler som ska gälla för världen.

Som bekant fanns det ju även en annan segrarmakt efter andra världskriget, Sovjetunionen, som inte stod för dessa värderingar, men denna makt fick aldrig samma inflytande i världen som det enade väst, och gick dessutom under efter fyra decennier.

Vi som har vuxit upp i denna värld uppfattar alla dessa normer som självklara, som de enda anständiga, de enda mänskliga. Men det är som sagt viktigt att påminna sig om att denna epok faktiskt bara har varat i 78 år, en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Den här texten publiceras i Nya Wermlands-Tidningen och läsekretsen finns därför i Värmland. Jag vet att många som hur håller tidningen i sin hand undrar om allt detta som händer i världen har med oss att göra. Värmlänningarna är ändå en ytterst liten del av världsbefolkningen och vad kan en enskild människa i ett så litet land som Sverige göra? Är det inte mer meningsfullt att skriva om vårdköerna på Centralsjukhuset i Karlstad?

Nej, faktiskt inte. För det världspolitiska beslut som varje enskild medborgare måste ta ställning till är hur mycket pengar vi är villiga att avsätta för att stödja Ukraina i jämförelse med hur mycket vi vill spendera på just sjukvård eller andra angelägna ändamål. Den avvägningen kommer inte att avgöras i en förhandling i Bryssel eller Washington utan avgörs här hemmavid.

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 satt av 29 miljarder kronor i civilt och militärt stöd. Slår man ut det på de 22 månader som kriget har pågått blir det ungefär 1,3 miljarder kronor i månaden som vi stödjer Ukraina med.

Det är 1,3 miljarder som vi skulle ha kunnat lägga på sjukvård, skola, omsorg, kollektivtrafik, gröna investeringar eller något annat ändamål.

Har det varit värt det? Mitt svar är entydigt ja. För alternativet, att Ukraina går under, skulle betyda att barbariet släpps loss i världen igen. Det kommer i slutändan att kosta oss inte bara ett par miljarder kronor per år att bli av med utan biljoner och tusentals människoliv.

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Taiwan är vår tids svar på det fria Västberlin

NT 2023-08-28

Minns ni Västberlin? Staden som låg som en ö av frihet mitt i det kommunistiska Östeuropa.

Det nya Västberlin heter Taiwan, också detta en ö av frihet precis intill den totalitära Folkrepubliken Kina.

Jag ska villigt erkänna att mitt intresse för Taiwan tidigare var ganska lågt. Detta har för min del vänts till motsatsen. Det är i Taiwansundet gränsen mellan förtryck och frihet går, gränsen mellan diktatur och demokrati, ont och gott. Att Taiwan överlever som demokrati är avgörande för om vi i också ska kunna fortsätta att leva i frihet. 

Kanske delar jag denna något nymornade insikt med andra? I så fall är det dags för oss att engagera oss för detta land.

Det är kriget i Ukraina som har gjort att Taiwan hamnat i fokus. Allt fler tycks förstå att om Ryssland vinner kriget kommer även Kina att vilja utmana världsordningen. Kina gör anspråk på Taiwan på ungefär samma sätt som Ryssland gör anspråk på Ukraina. Faller Ukraina kan därför även Taiwan falla, och ett land med 24 miljoner invånare plötsligt tvångsanslutas till den kinesiska diktaturen. Kampen om Taiwan är på detta sätt en repris av kampen om Västberlin.

Nu ligger Taiwan väldigt långt bort, tänker ni. För Sverige är det ju Ryssland som är det stora problemet. 

Visst är det så, men världen har genom globaliseringen blivit mindre. Det finns inget fjärran östern längre. Om den kinesiska diktaturen ska få fritt spelrum att attackera mindre grannar utan att vi bryr oss kommer världen förr eller senare att dras in i ett globalt krig. Det finns ingenstans där Sverige kan dra sig undan och inte vara en del av världen. 

Vad kan Sverige göra för att stödja Taiwan? När denna text skrivs befinner jag mig på en studieresa med riksdagens vänskapsförening för Taiwan. Resan är till för att vi ska lära oss mer om landet generellt sett och knyta kontakter.

Ett stående tema i alla samtal, och då menar jag verkligen alla samtal, som vi har haft med folkvalda och myndighetspersoner har handlat om hotet från Kina. Nästan all politik kretsar omkring hur Taiwan ska förhålla sig till Folkrepubliken och hur man ska skydda sig mot ett eventuellt angrepp.

Kina är ett av världens mest folkrika länder med en av världens största arméer. Landets leds av en diktator, Xi Jinping, som lyckats koncentrera all makt i sina egna händer. Vad händer den dagen han vaknar upp och får en knäpp, precis som Putin, och får för sig att starta en invasion?

Det vore förvisso oklokt för Kina att invadera Taiwan eftersom länderna är stora handelspartners till varandra. Taiwan har som ny industrination lyckats specialisera sig på halvledare och halvledarna monteras i datorer och telefoner i Kina. Om detta handelsutbyte försvinner på grund av ett krig saboteras båda ländernas ekonomier samtidigt.

Men vi vet från invasionen av Ukraina att det inte finns någon garanti för att diktatorer fattar rationella beslut! Man kan inte lita på att Kina agerar i sitt eget intresse. Kina kan precis som Ryssland har gjort ställa till med ett krig av ren dumhet. Att taiwaneserna tänker på hotet från Kina dag och natt är därför inte att förundras över.

I våra samtal med taiwanesiska företrädare har vi kommit att tala om allt möjligt: hur de diplomatiska relationerna kan utvecklas, hur Taiwan ska kunna bli mindre beroende av Kina i sin handel, hur Sverige kan lära av Taiwan när det gäller cybersäkerhet och informationskrigföring, om nya affärsmöjligheter för svenska och taiwanesiska företag. 

Den känsla jag har när jag nu inom några timmar ska flyga hem igen är att vi bara står i början av ett närmare samarbete mellan våra länder. Väldigt mycket mer både kan och behöver göras.

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.

Återinförda hädelselagar i Sverige löser inte problemet

UNT 2023-07-19

Att Sverige utsätts för kritik inom den muslimska världen för att våra myndigheter inte ingriper mot demonstranter som bränner Koraner är givetvis ett problem, eftersom det riskerar att skada våra handelsrelationer med dessa länder samt att det kan öka risken för terrorattentat på svensk mark, eller attentat riktade mot svenska ambassader.

Åtgärder behöver därför vidtas för att dämpa kritikstormen, men det bör göras på den internationella arenan och inte genom att inskränka den svenska yttrandefriheten genom att införa hädelselagar.

Det vi upplever nu är inte första gången olika aktörer inom den muslimska världen är upprörda över vad de uppfattar som skamfyllda angrepp på sin religion. 2005 uppstod ett omfattande gräl på grund av karikatyrerna av islams profet Muhammed som publicerades i danska Jyllandsposten. 2007 kom denna händelse att följas upp med kontroversen omkring konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.

Den franska tidningen Charlie Hebdo hade i sin tur också brukat avbilda profeten i olika karikatyrer, vilket inte uppskattades. 2015 utsattes därför tidningen för ett terrorattentat där flera av redaktionens medlemmar mördades.

Frankrike drabbades på nytt av ett terrorattentat 2020 när läraren Samuel Paty mördades på grund av att han i sin undervisning om yttrandefrihet hade visat bilder från Charlie Hebdo.

Men det mest kända av alla fall där det kommit till konflikt mellan västerlandets ideal om yttrandefrihet och vissa muslimers uppfattning om vad som är tillåtet att säga om islam är författaren Salman Rushdie som 1988 publicerade boken Satansverserna, och för detta fick en stående dödsdom utfärdad mot sig av Iran. Efter att ha undkommit döden i mer än tre decennier utsattes Rushdie ändå till sist för ett attentat så sent som förra året i USA. Han överlevde med förlorade synen på ena ögat.

Alla dessa fall är olika till sin karaktär men visar sammantaget hur problemet ser ut. Kontroverser omkring islam uppstår mer eller mindre slumpvis och i olika länder vid olika tillfällen.

Att återinföra hädelselagar i just Sverige löser därför inte problemet. Vi vet inte när och av vilken anledning nästa gräl ska uppstå. Rushide brände ju ingen bok utan skrev en. Jyllands-Posten tänkte sig att karikatyrer av Muhammed skulle vara mer underhållande än kränkande. Läraren Paty ville endast undervisa sina elever om yttrandefrihet. Ingen kunde förutsäga att just dessa fall skulle anses som kontroversiella. En hädelselag kommer därför inte att kunna fånga in de händelser som anses som kränkande mot islam. 

Det bör också påpekas att en hädelselag förmodligen inte heller kommer att kunna implementeras av polisen på ett effektivt sätt.

Ett talande exempel är de fredsdemonstranter i Ryssland som framträdde med tomma plakat. Plakaten sakndade text eftersom det är förbjudet att kritisera ryska armén. Ändå greps demonstranterna av polisen eftersom det tomma budskapet i sig var nog för att alla skulle förstå vad de ville ha sagt. Exemplet visar att kreativiteten ofta är större hos demonstranterna än hos lagstiftaren. Hur en hädelselag än formuleras kommer aktivister att hitta på ett sätt att kringgå den.

Istället för att inskränka den svenska yttrandefriheten bör Sverige agera på den internationella arenan för att få en global diskussion till stånd där vi från demokratiernas sida tydligt förklarar att yttrandefriheten är en omistlig del av vårt samhällsliv. Detta kan Sverige som ett litet land inte göra ensamt, men vi är medlemmar i EU och när medlemsstaterna talar med en röst brukar andra länder vilja lyssna.

Lämpligt är därför att vår regering tillsammans med våra Europaparlamentariker lyfter frågan i Europeiska rådet och i parlamentet. Vi vet inte i vilket land nästa kontrovers om islam kommer att uppstå, men medlemsstaterna bör kunna värna yttrandefriheten tillsammans bättre än om varje enskilt land som drabbas ska behöva införa hädelselagar.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot för Uppsala län, ledamot av utrikesutskottet

Ska svensk trupp försvara Taiwan?

NWT 2023-05-20

Bör Sverige vara berett att skicka trupp till Taiwans försvar?

Jag tror det är ytterst få som har ställt sig den frågan i Sverige, men allt fler gör det.

Jag har nyligen varit på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, som kan sägas vara Nordeuropas främsta säkerhetspolitiska konferens. Den samlar experter från hela världen, men särskilt dem med intresse för försvaret av Nordeuropa.

Det är estniska staten som står bakom konferensen och skälet här till är ej svårt att förstå. Esterna vet att de hade blivit uppätna till frukost av den aggressiva regimen i Moskva om det inte hade varit för att man har skaffat sig många vänner i väst.

Konferensens huvudtema var självklart kriget i Ukraina, men något som alla talade om både på scen och i fikapauserna var situationen borta i Stilla havet. 

Under det år som har gått med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de flesta återigen kunnat konstatera att det är USA som är ledaren för försvaret av Europa. Och USA är även ledaren för försvaret av demokratierna på andra sidan jordklotet. Det finns ingen motsvarighet till Nato för Stilla havet, men demokratierna, USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Australien och Taiwan, håller ihop.

Om då USA behöver hjälp med att förstärka försvaret av Taiwan är det måhända rimligt att vi hjälper till för vi vill ju att USA ska hjälpa oss i Europa.

Jag förstår om många tycker att denna slutsats känns främmande. För Sverige har genom sin 200-åriga alliansfrihet mest fokuserat på sig självt. Vår säkerhetspolitik har varit att undvika krig genom att inte ha med andra länder att göra. Men nu ska vi göra tvärtom, vara med i världens största försvarsallians, där vi förväntas engagera oss i vad som inte bara är bäst för oss utan för alla.

De flesta säkerhetspolitiska bedömare räknar med att Kina kommer att ersätta Ryssland som den främste utmanaren av den internationella rättsordningen. Ryssland kommer att förtvina långsamt på grund av det misslyckade kriget i Ukraina. Landet kommer att vara kvar som kärnvapenmakt, men kommer knappast tillbaka som global spelare igen.

Kina kontrolleras alltjämt av kinesiska kommunistpartiet och sedan länge är det fria Taiwan en nagel i ögat på regimen i Peking. Det finns bara ”ett Kina” säger man och vi kan utgå ifrån att Folkrepubliken för länge sedan hade försökt sig på att erövra ön om det inte hade varit för närvaron av amerikanska flottan.

Nästa stora globala dragkamp kommer därför att stå i Stilla havet. Ett nytt kallt krig kan vara under uppsegling och USA kommer att behöva vara mer engagerat i den konflikten än försvaret av Europa.

Varför kan då inte vi i Europa ansvara för vårt eget försvar? Det är det många som frågar sig, men det är för att vi alltjämt är för splittrade. 

EU kan sägas ledas av Tyskland med Frankrike som främsta partner, men bara när det gäller ekonomi och handel. De europeiska stater som levde under det sovjetiska oket har alltid vetat att det är USA med sina styrkor och kärnvapen som utgör den yttersta garantin för friheten. De baltiska staterna, Polen, Tjeckien med flera följer USA, men inte Tyskland eller Frankrike. 

Häromveckan var franske presidenten Emmanuel Macron på besök i Kina. På väg hem lyckades han i en tidningsintervju förklara att han tyckte att det var på tiden att Europa självt tog ledningen för sitt försvar utan USA:s hjälp. Vad menade han med det! undrade många. Ska han själv och Frankrike leda försvaret? Aldrig i livet!

Storbritannien är det enda europeiska land som skulle kunna ta på sig en sådan ledarroll. Storbritannien var ju ledande västeuropeiska land i kampen mot Nazityskland.

Jag tror därför att många länder mycket väl skulle kunna tänka sig att följa Storbritannien i händelse av skarp militär konflikt, det vill säga brinnande krig. Men de flesta internationella maktkamper utkämpas på den politiska arenan. Här är EU det forum i vilket majoriteten av Europas länder samlas för att skapa sin gemensamma utrikespolitik. Storbritannien har olyckligtvis utträtt ur EU och har därför inte längre tillträde till de rum där dessa beslut fattas.

Till sist blir det bara USA kvar som kan leda försvaret av Europa, och hur ställer vi oss den dagen ledaren ber oss hjälpa till i försvaret av Taiwan? Det är något att fundera över när man tar sig en kopp kaffe på lördagförmiddagen.

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.