Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.
Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.
Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.
Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.
Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?
Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?
Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.
Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.
Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad.
Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.
Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.
Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.
Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala.
Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.
Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva.