Rättshaveri omkring de afghanska tolkarna

Idag skriver advokaterna Ulf Öberg och David Loveday i SvD om att de JO-anmäler staten på grund av den skandalösa hanteringen av de lokalanställda tolkar som Sverige anlitat i Afghanistan. Frågan är efter två och ett halvt år fortfarande inte löst. Sverige har hjälpt ett antal tolkar, men inte alla. De som har blivit kvar undrar varför. Men svenska myndigheter vägrar förklara.

Callis Amid, som är svensk Afghanistanveteran, skriver på sin Facebooksida:

Idag JO-anmäls den svenska hanteringen av tolkarna i Afghanistan. Debatten om tolkarnas öde har pågått i snart tre år och uppdagat en arbetsmetodik som förknippats med hög grad av rättsosäkerhet.

Ännu har varken berörda myndigheter – Försvarsmakten och Migrationsverket – eller den svenska staten kunnat svara på en mycket rudimentär fråga; varför får vissa tolkar komma till Sverige medan andra lämnas i händerna på självutnämnda skarprättare?

Hanteringen utgör ett modernt lågvattenmärke för svensk utrikespolitik och har både försatt tolkarna i livsfara och tvingat dem att göra stora uppoffringar för att behålla livhanken.

Som när det blev känt att Försvarsmakten uppmanat tolkarna att på egen hand (och för egna pengar) söka sig till ett tredje land – exempelvis Pakistan – fullt medvetna om vilka risker tolkarna skulle vara tvungna att ta för att passera en gräns som bevakas av talibaner. En riskfylld resa som Migrationsverket nu (!) kräver att tolkarna ska genomföra om deras ärenden ska kunna omprövas.

Eller när Försvarsmakten under ett formellt samtal med en av tolkarna, helt felaktigt påstod att en ansökan om asyl innebar att den sökande aldrig fick sätta fot i Afghanistan igen.

Svenska myndigheter har utsatt kollegor till svensk militär trupp för onödiga risker. Tolkar som arbetat för Försvarsmakten har tvingats anlita människosmugglare, frihetsberövats av andra länders ordningsmakt och lever än idag i exil och under ständiga dödshot.

Särskilda risker innebär ett särskilt ansvar. Här hemma är det ingen som ifrågasätter varför poliser har ett förstärkt rättskydd eller varför ledande politiker har ett statligt finansierat livvaktsskydd. Varför kan inte tolkarna erbjudas ett särskilt skydd på samma sätt som våra poliser och politiker?

Bland oss veteraner har det självklara i frågan orsakat stor frustration; tolkarna är veteraner, varför omfattas de inte av ett särskilt asylprogram? Men vare sig alliansregeringen som orsakade den rättsliga röran eller den nuvarande tycks vilja driva ärendet i enlighet med de spelregler som kännetecknar en rättsstat.

I stället nås vi av nyheter om desperata försök att fly undan våldsverkare genom illegala och riskfyllda resor till Europa och i förlängningen Sverige. Resor till ett Sverige som varit helt beroende av tolkarna för att kunna lösa sin uppgift och där ärendehanteringen medvetet försvåras för de juridiska ombuden.

Den farsartade hanteringen måste få ett slut. Krävs det nyheter om mördade tolkar innan staten säkerställer prövning under rättssäkra former?

När jag fick höra om att Försvarsmakten skulle ha gått ut med felaktig information till de tolkar som bett om skydd bad jag om att få det SMS som försvarsmakten skickat. Det är en offentlig handling. Så här svarade Försvarsmakten en av tolkarna i januari förra året:

svartilltolkarna

I SMS:et uppmanar Försvarsmakten en tolk att åka till Pakistan eller Iran för att söka asyl där genom FN:s flyktingorgan UNHCR. Problemet är emellertid att det inte bara är att åka dit och anmäla sig. Det är fortfarande Sverige som måste godkänna vilka flyktningar som ska få komma hit genom UNHCR.

Det är skandalöst att Försvarsmakten på detta sätt gått ut med felaktig information. Det här är människor som flyr för livet. En av tolkarna trodde på vad Försvarsmakten sa och åkte till Nepal. Där hamnade han i flyktingförvar och blev hemskickad igen.

Det var den förra regeringen som skapade denna oreda. Morgan Johansson, om du läser detta, du är inte ansvarig för var Tobias Billström med flera ställde till med. Du är inte bunden av tidigare dåliga beslut. Du kan göra om och göra rätt.

___________

Pingat på intressant.se.

Sverige i krig i Afghanistan – Recension av Agrells bok

I senaste numret av Krigsvetenskapsakademins Handlingar & Tidskrift recenserar jag Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu, som handlar om Sveriges insats i Afghanistan.

Boken är ett viktigt tidsdokument. Sverige är i krig i Afghanistan, ett riktigt krig, ett sådant krig där man skjuter ihjäl varandra. Men det är få här hemma som törs erkänna att det är så. Agrells bok handlar därför till stor del om detta.

Men boken diskuterar också varför kriget kom att gå så dåligt. Min uppfattning är att strategin i grund och botten var fel och förlängde kriget. Ur recensionen:

PRT-konceptet däremot saknar jag tilltro till. PRT-konceptet kan beskrivas som COIN utan att försöka skilja upprorsmän och civila åt. PRT är som kaffe utan koffein. En medicin där man tagit bort den verksamma substansen. PRT är en snålversion av COIN där man tagit bort den enda komponent som verkligen fungerar.

Den bärande teoretiska tanken bakom PRT-konceptet var att de militära styrkorna skulle upprätthålla säkerheten medan den afghanska staten byggdes upp. Civilbefolkningen skulle komma att erkänna den nya staten som legitim på grund av att den var effektiv och kunde leverera tjänster såsom vatten, vägar, skolor och sjukvård.

Men eftersom konfliktens dynamik inte handlar om vilken makt som är legitim, utan vilken de civila väljer att vara lojal mot, vilket inte måste vara samma sak, hade PRT-konceptet aldrig någon större chans att lyckas.

Enligt min uppfattning kom PRT-konceptet därför endast att förlänga konflikten. Redan 2004 konstaterade kontingentschef Olof Schylander, som citeras i Agrells bok, att PRT-konceptet var ”en nödlösning som kommit till enbart på grund av de truppbidragande ländernas ovilja att skicka fler soldater”. Även andra analytiker har gjort samma iakttagelse.

Hela recenisonen kan läsas på denna länk.

Asylreglerna lägger hinder i vägen för tolkarna

Migrationsminister Tobias Billström menar att de gällande asylreglerna duger bra också för de afghanska tolkarna. Jag håller inte med. Tvärtom är det extremt krångligt att fly till Sverige och få asyl.

Till Expressen säger Billström:

Sverige tillämpar en individuell asylprocess. Envar har rätt att lämna in en ansökan och få den prövad. Uppfyller man de kriterier för skydd som är fastställda i lagstiftningen så får man asyl i Sverige. Bedömningen av asylskälen görs av oberoende myndigheter och domstolar.

Det låter bra, men är inte det vilket vi förklarar i vår rapport. Så här funkar det:

De svenska asylreglerna är mycket komplicerade och underlättar på intet sätt för de tolkar som vill söka asyl. Varje person som vill söka skydd i Sverige måste göra det individuellt på plats i Sverige. Det är endast Migrationsverket som kan ta emot en asylansökan.

Att vända sig till den svenska ambassaden i Kabul går inte. Ambassaden kan endast utfärda visum, men visum utfärdas inte för personer som inte har för avsikt att återvända till sitt hemland. För de afghaner som vill komma till Sverige finns bara två möjligheter: att ljuga för ambassaden om syftet med att resa till Sverige eller att resa illegalt, något som är både riskfyllt och dyrt.

Enligt Fredrik Bengtsson, presschef på Migrationsverket är den största svårigheten för flyktingar att ta sig in i Europa, men även därefter väntar problem. Ett antal europeiska länder samarbetar inom Schengenområdet, i syfte att avskaffa personkontroller vid de inre gränserna. Inom detta område reglerar Dublinförordningen vilket land som ska ansvara för ett asylärende.

Det innebär att flyktingar inte själva får välja i vilket av Schengenländerna som de ska söka asyl. Har en flykting rest in illegalt i ett av dessa länder kan det bli ansvarigt för asylprövningen även om det inte var i detta land som flyktningen hade tänkt stanna. Flyktingar kan inte byta asylland inom Schengenområdet när asylprocessen väl har startat.

Det är det här som gör att vi behöver ett särskilt asylprogram för tolkarna. Det absolut enklaste man kan göra är att låta dem ansöka om asyl på ambassaden i Kabul.

Som det är nu arbetar tolkarna för svenska staten i Afghanistan. Samma stat vägrar dock ta emot asylansökningar om de inte lämnas in hemma i Sverige.

Istället måste tolkarna resa på egen hand till Sverige, vilket många av dem inte har råd med. Därtill får man inte komma till Sverige som afghan om man inte ha visum och det får man inte om man vill komma som flyktning. Svenska statens budskap är alltså: Kom inte hit.

Det är inte svårt att förstå varför tolkarna inte begriper varför Sverige är så tjyvsnålt. Jag fattar nämligen inte det heller.

___________________

Pingat på intressant.se.

Debatt om de afghanska tolkarna

Idag debatterade jag frågan om de afghanska tolkarna i Studio Ett, Sveriges Radio. Motdebattör (om han nu var det) var Staffan Danielsson (C). Ett par frågor dök upp som kan vara värda att kommentera.

– Försvarsmakten har inte begärt att tolkarna ska få asyl.

Så är det, men eftersom det krävs en lagändring för att underlätta för tolkarna att få asyl är Försvarsmakten förhindrad att göra något. Lagstiftningen ligger i händerna på regering och riksdag. Försvarsmakten kan inte göra mer än informera regeringen om hur det ligger till. Den kan inte och ska inte driva en egen linje.

– Kan inte tolkarna söka asyl på vanligt sätt?

Jo, men regelverket är så komplicerat att den som vill söka asyl måste göra det på plats i Sverige. Tolkarna arbetar sida vid sida med företrädare för svenska myndigheter i Afghanistan. Men samma myndigheter kan inte ta emot en ansökan i Afghanistan, utan bara i Sverige. Jag förstår att afghanerna uppfattar detta som ohyfsat och snålt, som ett sätt att lägga hinder i vägen för dem att verkligen kunna söka asyl.

– Kan inte tolkarna söka asyl som kvotflyktningar genom UNHCR?

Jo, det kan de göra, men varför ska de behöva gå genom FN och inte kunna höra av sig till de svenska myndigheterna direkt? Tolkarna samarbetar sida vid sida med företrädare för svenska staten. Varför kan inte dessa företrädare ta emot en asylansökan?

– Man kan inte göra ett kollektivt undantag för en särskild grupp.

Jo, det är precis vad man kan. Det går att ändra lagstiftningen så att tolkar och andra lokalanställda som gjort viktiga insatser för svenska soldater ska kunna ges möjlighet att söka asyl på plats i Afghanistan. ”Vanliga” flyktingar är människor som inte har gjort något för vårt land. Det har tolkarna. Genom deras insatser har svenska soldater kunnat göra ett bättre jobb. Tolkarna har vågat utsätta sig själva för faror för att minska de faror som svenska soldater har mött. Därför förtjänar tolkarna att särbehandlas i jämförelse med andra flyktningar som inte har gjort något liknande.

Generellt sett är det viktigt att Sverige lämnar Afghanistan med hedern i behåll. Nu vet vi inte hur vi ska göra med tolkarna. De är oroliga och känner sig hotade. Om vi lämnar dem åt sitt öde utan att på något sätt sörjer för deras framtid får vi ett rykte om oss som en ansvarslös nation. I debatten idag sa jag att jag inte känner igen Sverige i den här frågan. Det gör jag inte. Så här brukar inte mitt land bete sig.

Läs Frivärlds rapport om tolkproblemet.

______________

Pingat på intressant.se.

Ge tolkarna en gräddfil

Förra året gav Sverige upphållstillstånd till 111 000 personer. Nog skulle vi därmed också kunna klämma in 24 tolkar, som har tjänstgjort tillsammans med svenska trupper i Afghanistan.

Idag skriver jag och en kollega på SvD Brännpunkt om att Sverige bör skapa ett särskilt asylprogram för de tolkar som svenska trupper samarbetat med.

Att situationen är allvarlig bekräftas av de svenska officerare som har tjänstgjort med tolkarna. Peder Sunna har varit i Afghanistan i två omgångar. 2007 åkte han ned som plutonchef för jägarplutonen. 2010 var han ställföreträdande kompanichef för skyttekompaniet med en fast bas i en av de talibaninfluerade byarna. Han berättar att det förekommer rena avrättningar även av personer som bara arbetat för de svenska trupperna under en kort period. ”En byggherre som hjälpt oss under ett projekt hann bara ett par kilometer utanför det område vi beskyddar, innan han blev prejad av vägen och skjuten i huvudet”, säger han.

Läs hela artikeln på SvD:s hemsida.

Andra länder har skapat särskilda asylprogram. Nya Zeeland gjorde så att tolkarna fick välja mellan asyl eller tre årslöner, som kompensation.

Jag är övertygad om att huvudinvädningen mot vårt förslag kommer att vara att det är fel att särbehandla en viss grupp. Ska inte alla asylsökanden behandlas lika?

Det tycker inte jag eftersom vi inte har behandlat alla lika till att börja med. Vi står i tacksamhetsskuld till tolkarna. De har tjänstgjort sida vid sida med svenska soldater, delat samma faror som dem. Tack vare tolkarna har svenska soldater kunnat utföra ett farligt arbete. De har tagit risker för vår skull. Därför förtjänar de en gräddfil.

Som läget är nu måste tolkarna ta sig till Sverige på egen hand  för att kunna ansöka om asyl. Det är bara på plats i Sverige som man kan göra det. Afghaner kan inte söka visum hos den svenska ambassaden i Kabul med syftet att åka till Sverige för att ansöka om asyl. Istället måste man resa utan visum. Normalt sett vill inga flygbolag låta folk resa utan korrekta dokument. Med andra ord måste tolkarna antingen ljuga sig till ett visum eller resa med en flyktningsmugglare.

Så illa är läget. Det är ett ovärdigt sätt att behandla sina vänner. Sverige skämmer ut sig.

_____________

Pingat på intressant.se.