Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen

Orsaken till det låsta parlamentariska läget är misslyckandet med invandringspolitiken som har fått människor att rösta på Sverigedemokraterna, ett parti som många av dem egentligen inte hade velat rösta på. Decemberuppgörelsen berör inte med ett ord det egentliga problemet. Alltså löser den inte heller problemet.

Igår var upprördheten stor bland borgerliga vänner, och jag antar att den är det idag också. Ska alliansen lägga sig platt för Löfven resten av mandatperioden? Kanske ända till 2022? Jag förstår upprördheten eftersom det inte går att med trovärdighet driva en aktiv oppositionspolitik om de förtroendevalda i riksdagen inte ska rösta mot de förslag som de inte stöder.

Själv är jag dock än mer oroad över att alliansledarna verkar vara blinda inför det som har orsakat alltihop och som jag menar är det egentliga problem som måste lösas. Överenskommelsen är att ett försök att bota symptomen men inte sjukdomen.

Låt oss ta det steg för steg. Vad har hänt? Vad är problemet? Vad bör göras? Är decemberöverenskommelsen en lösning på problemet?

Det som har hänt är att SD i valet fick 12,86 procent av rösterna, vilket gav dem 49 mandat i riksdagen. Inget av de gamla blocken har egen majoritet och det verkar som att SD tänker fälla alla regeringar oavsett partifärg som inte minskar invandringen.

Varför fick då SD så många röster i valet? Beror det på att landet består av 12,86 procent ”nyfascister”, och att det var först i år som de kom ut ur garderoben? Inte alls. Frågan finns undersökt av bl.a. Demoskop. Förklaringen till SD:s framgång är att alliansen, i första hand Moderaterna, tappade väljare till SD på grund av invandringspolitiken.

Problemet är alltså inte en plötslig uppstånden nyfascisistisk front i landet. Inte heller att voteringsreglerna i riksdagen inte funkar. Inte heller att SD ”brutit mot praxis”. Inte heller att något parti inte kan ta ansvar. Inte heller att Löfven är en virrig statsminister som säger olika saker olika dagar.

Nej, problemet är att alliansen inte har lyssnat på sina väljare och därför tappat till Sverigedemokraterna. Hade man lyssnat på väljarna hade SD legat kvar på samma resultat som förut, 5,7 procent. Alliansen hade kunnat regera vidare. SD hade varit för litet för att kunna skapa kaos.

Det egentliga problemet ser ut så här.

Man ska inte tro på SD:s företrädare när de säger att de kan samarbeta med vem som helst som vill tala med dem. SD avskyr sen gammalt S. Det finns ingen förståelse mellan dem. Det var därför som SD aldrig fällde Reinfeldt.

Problemet som måste lösas är att vinna tillbaka de alliansväljare som gick till SD. Om alliansen lyckas med det blir man återigen största regeringsblock och SD reduceras till att bli ett litet ytterkantsparti utan nämnvärt inflytande ungefär som Vänsterpartiet är på sin kant. Om alliansen inte gör det kommer SD att permanentas på 13-procentsnivån och därmed kommer inte heller den parlamentariska situationen förändras.

Är decemberöverenskommelsen en lösning på detta problem? Nej, inte alls. Överenskommelsen är en lösning på problemet om hur man ska få igenom en budget i riksdagen utan att den blockeras av SD. Överenskommelsen är fiffig såtillvida att den reducerar SD:s parlamentariska inflytande till noll. (Vissa tycker att det är oschysst. Inte jag, eftersom jag gärna såg att man reducerade exempelvis Vänsterpartiets inflytande till noll och intet också.) Det är som at man låter riksdagen utgöras av de 300 mandat alla andra partier har och tänker sig att man bara spelar med dem.

Det finns många problem med denna uppgörelse där upprördheten varit störst över att att alliansen kommer att släppa igenom i stort sett vad som helst Löfvens regering lägger fram. Väljare och partiarbetare känner sig svikna. Att jag själv inte till fullo delar denna upprördhet beror på att alternativet hade varit en bred kompromiss i en stor mängd sakfrågor vilket också hade gjort att alliansen hade varit tvungen att släppa igenom en massa vänsterpolitik. Även en sådan uppgörelse (som jag i och för sig hellre vill ha än den deal vi nu fick) hade åtföljts av en svekdebatt. Alla uppgörelser gör det. Det finns ingen kohandel som inte har slutat med besvikna väljare.

Ett annat problem är att uppgörelsen ska gälla ända till 2022. Det är så långt fram i tiden att man inte har en aning om hur det politiska läget ser ut. Vad har vi för garantier att S står bakom sitt löfte att släppa igenom allt vad en alliansregering hittar på om det blir en alliansseger 2018?

Ytterligare ett problem är att det vanligtvis är Socialdemokraterna som gynnas av den här typen av uppgörelser. Historiskt sett har S vunnit på blocköverskridande överenskommelser. Vem minns att Bondeförbundet hjälpte S på 30-talet och sedan på 50-talet? Vem minns Centerns ”hjälteinsats” på 90-talet tillsammans med S? Lönade sig detta? Nej, inte alls.

Konkurrensen mellan alliansen och sossarna sker om mittenväljarna och dessa gillar att landet regeras ordentligt. Med den här uppgörelsen går alliansen med på att Löfven får regera stabilt fram till 2018. Vem tjänar på det? Den som sitter på regeringsmakten eller den som kanske vinner regeringsmakten efter 2018? Jag är säker på att detta gynnar den som sitter på regeringsmakten just nu.

Finns det inget som är bra med överenskommelsen? Jo, vi slipper nyval. Ett nyval hade inte förändrat det parlamentariska läget. Alliansen och inte minst Moderaterna hade inte hunnit med att ta fram en ny politik utan hade varit tvunget att gå till val på samma dåliga program som i höstas. Ytterligare tapp till SD hade kunnat bli följden.

Positivt är också att uppgörelsen bevarar blockpolitiken. En ”cementerad” blockpolitik är en bra sak och inte en dålig. Det betyder nämligen en sammansvetsad allians. När Löfven talar om att han vill ”ta ansvar” och hitta en ”blocköverskridande lösning” menar han att C eller FP, eller båda två, ska samarbeta med S, vilket i praktiken betyder att de ska agera stödpartier till honom. Om han lyckas med det splittrar han alliansen, och allianssamarbetet var som bekant det som tvingade Göran Persson på fall 2006. Det är Löfvens våta dröm att få splittra alliansen, återskapa det ständiga borgerliga inbördeskriget, och regera genom att söndra och härska. Man får aldrig, aldrig, aldrig glömma att vad S först som sist vill är att få regera.

Men min uppfattning är som sagt att uppgörelsen är dålig eftersom den fokuserar på fel problem. Den riktar inte in sig på det som är det verkliga problemet, att borgerliga väljare övergivit alliansen i protest mot invandringspolitiken och istället röstat på SD.

Nu riskerar vi att säga hej och farväl till denna grupp för alltid. Istället för att säga: ”OK, vi hör vad ni säger, låt oss ta en förnyad titt på invandringspolitiken för att se vad vi kan göra”, säger vi ”Ni röstade på SD. Vi tänker isolera det parti som ni har röstat på så att det inte under några som helst omständigheter kan få något inflytande i riksdagen. Hej då.” Med den attityden tror jag att de väljare som tidigare röstat på alliansen men gått över till SD i protest kommer att stanna där. Därmed är de förlorade för evärderlig tid. SD permanentas på en nivå på 13 procent eller över och det parlamentariska läge vi har nu fryses till is och förblir fruset till långt efter 2022.

***
Hur kan man reformera invandringspolitiken och samtidigt behålla en generös flyktingpolitik? Läs mer här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

____________________

Pingat på intressant.se.

Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror

I mitt förra blogginlägg visade jag med diagram hur SD:s uppsving i opinionen samvarierar med ökningen av antalet asylsökanden. Jag fortsätter på samma tema och har gjort ett par diagram som skulle kunna tolkas som att effekten av ökningar av asylsökanden slår igenom ganska snabbt. Kanske är detta bara ett hjärnspöke, men jag tycker att det ser ut som att kurvorna följer varandra nära. Men det jag egentligen ville veta var när under förra mandatperioden alliansen tappade greppet om flyktingpolitiken, så låt oss börja historien där.

UPPDATERING, 3 januari, 2015:

När jag publicerade denna text hade jag ännu inte matat in siffrorna i ett statistikprogram. Det har jag gjort nu och därför lägger jag in några nya bilder och lägger till några siffror. Huvudslutsatserna har inte förändrats.

Som opinionsanalytikerna redan har påpekat var det inte Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna era hjärtan” som punkterade Moderaternas stöd i väljaropinionen. Det hände tidigare. När valrörelsen började låg redan SD på en mycket hög nivå. M tappade väljare till SD långt tidigare. När?

Eftersom det är invandringspolitiken det handlar om misstänkte jag att det kunde vara alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet som var skurken. Den ingicks i mars 2011. Syftet var att utestänga SD från allt inflytande i migrationsfrågor.

Ett känt problem med breda koalitioner över blockgränserna, såsom man brukar ha i Österrike eller Finland, är att oppositionen försvinner. Och om den försvinner gynnar detta populistiska ytterkantspartier som blir den nya oppositionen. (Det är en av anledningarna till att M+S just nu inte vill bilda regering tillsammans.)

Den migrationspolitiska överenskommelsen gjordes visserligen bara mellan alliansen och MP, men Socialdemokraternas flyktingpolitik skiljer sig inte mycket från MP:s och samma sak gäller Vänsterpartiet. Resultatet blev att SD blev det enda oppositionspartiet i migrationspolitiken. Det är ingen slump att SD myntade begreppet ”sjuklövern” om övriga partier för att visa att det bara fanns ett parti att rösta på för den som var kritisk mot den förda politiken.

Något förenklat kan man säga att ett slags samlingsregering infördes i en fråga – migrationspolitiken – SD:s favoritfråga – med följden att just det man vill undvika med samlingsregeringar ändå hände. Det populistiska ytterkantspartiet fick spela rollen som det enda oppositionspartiet.

Min fråga var således om man kunde se detta avspeglas i SD:s opinionssifror. Jag har därför tittat på Sifos opinionsmätningar 2011–2013 eftersom det är där någonstans det hände. Där någonstans började alliansen tappa väljare till SD.

Av allt att döma tycks det finnas en brytpunkt vid juni 2012. På 9 månader går SD från att ligga på 4,7 procent till att ligga på 10,0. Det är en mycket stor förändring på kort tid. Från decembermätningen 2012 och framåt ligger sedan SD på en högre nivå. Det är som om SD svingade sig upp på ett högre plan och nu har stannat där. Partiet har därefter aldrig varit nere på sitt valresultat igen.

Så varför hände detta just andra halvan av 2012? Jag saknar fortfarande en bra förklaring till det men det var när jag tittade på diagrammen som jag tyckte det såg ut som att opinionen följer antalet asylsökande.

Det är nu jag börjar bli orolig för mig själv för tesen låter osannolik. Opinionsskiftningar kommer sällan så direkt inpå. Är det bara som jag inbillar mig? Kanske det, men låt oss anta att tesen stämmer, hur ska siffrorna tolkas?

Som framgår av bilden ökar asylmottagningen i vågor. Först juni–december 2011, därefter april–oktober 2012 och därefter juni–oktober 2013. Mönstret är att de asylsökande ökar under andra halvåret.

Och med lite god vilja kan man säga att ett liknande mönster finns i SD:s opinionssiffror. Hösten 2011 är det lite skakigt i opinionen men partiet har en toppnotering i december (Inte högre än vad partiet har i mars det året, men en topp är det i alla fall). Därefter kommer en ny toppnotering i december 2012. Ytterligare en topp finns i augusti 2013. Det finns också en mindre topp i maj 2012 i båda kurvorna.

Man kan alltså argumentera för att kurvorna följer varandra. Man måste ägna sig åt lite tolkning, men det är tillåtet på ett explorativt stadium. Intressantast att se är matchningen under andra halvåret 2012. Samtidigt som SD fördubblar sin styrka i opinionen sker en motsvarande stor ökning av antalet asylsökanden från 2 447 till 5 512. En tillfällighet?

Därefter sker en motsvarande avtrappning. Antalet asylsökanden går ned från oktober 2012 till februari 2013. SD:s opinionssiffror dalar på samma sätt från december 2012 till maj 2013.

Det som händer senare under andra halvåret 2013 är att Migrationsverket beslutar att alla asylsökanden från Syrien ska beviljas permanent uppehållstillstånd. Det är förklaringen till de mycket höga siffrorna för september och oktober. Egentligen borde SD:s opinionssiffror då nått ett nytt all time high om min teori stämmer, men det kanske inte fanns fler väljare att lägga beslag på? Eller så blev kanske tillströmningen av asylsökande så stor att opinionen inte hann reagera?

Uppdatering, 3 januari 2015:

Med 2012 års siffror inlagda i statistikprogrammet visar det sig att sambandet knappast är en slump. Pearsons R=0,644 och signifikans på 0,024.

Det här var vad som hände under mitten på förra mandatperioden. Hände något liknande 2006–2010? Ja, även om bilden är annorlunda finns det en fas under denna mandatperiod där SD gör en kraftig upphämtning från 2,6 procent i mars till 5,8 i november 2009 samtidigt som antalet asylsökande ökar. Efter detta uppsving ligger SD på en högre genomsnittlig nivå (dvs. samma sak som hände under 2012).

Det tycks alltså som att det finns ett mönster där det ser ut som att antalet asylsökande återspeglas i ökat stöd i opinionen för SD. Jag håller med om att tolkningen är spekulativ och måste testas mer noggrannt. Det här får ses som en delrapport från en mer omfattande studie som jag hoppas att någon gör.

Uppdatering, 3 januari 2015:

Under perioden 2006–2010 går det inte att se ett samband mellan antal asylsökande och ökning för SD i opinionen. 

Däremot går det att se att det finns ett samband 2009–2010, vilket stämmer med diagrammet ovan där man ser att kurvorna följs åt under dessa år.

Avslutningsvis lägger jag också in ett diagram som visar hela tidsserien september 2006–december 2014. Notera de två topparna i antal asylsökande i september 2010 och september 2014. Om min tes stämmer är det inte förvånande att SD har gjort bra valrörelser.

Och om tesen stämmer, Migrationsverkets prognos för de kommande åren slår in och ingen förnyelse av migrationspolitiken sker, ja, då är det är det bara att lagom till mitten av 2016 gratulera SD till att man har nått 20 procentsnivån…

Jag tar gärna emot tips på hur undersökningen kan utvecklas. Kvantitativ metod är inte min specialitet och jag vill gärna hitta nya sätt att testa denna teori.

Uppdatering, 3 januari, 2015:

Om man gör regressionsanalys på hela tidsserien från 2006–2014 så framträder ett tydligt samband, Pearsons R=0,715 och signifikansen är 0,001. Man ser också hur punkterna samlar sig på ett visst sätt. Lutningen på kurvan är 0,001, vilket betyder att 1 ytterligare asylsökande medför en ökning av SD:s opinionssiffror med 0,001 procentenheter per månad. 

Några metodologiska kommentarer:

Sifo gör inga mätningar i juli. Den siffra som redovisas här är genomsnittet av månaden före och månaden efter. Det är lite fusk. Egentligen borde stapeln för juli vara tom. Men det blir lättare att se mönstret om man lägger till en uppskattad siffra för juli. Opinionen skiftar inte så snabbt att resultatet påverkas. Genomsnittet är den bästa gissningen man kan göra.

Inför valen 2010 och 2014 gjorde Sifo mätningar varje vecka i augusti och september. Månadssiffran som jag har använt är genomsnittet av de veckovisa mätningarna.

Asylstatistiken är hämtad från Migrationsverket förutom för 2006–2007 där jag har använt mig av Eurostat eftersom Migrationsverkets månadssiffror inte är tillgängliga på verkets hemsida för dessa år. Ibland skiljer sig Migrationsverkets och Eurostats siffror åt, men det är som regel bara marginellt.

___________________

Pingat på intressant.se.

Gärna nyval men först en ny politik

Jag gillar inte nyvalet. Det är en överreaktion, och jag kan inte se att något parti tjänar på detta. Möjligen kommer Sverigedemokraterna att gå framåt ytterligare. Allt hänger på om partierna kan formulera en invandringspolitik som gör att de som gick över till SD i september vill byta tillbaka.

Den parlamentariska kris som nu har uppståt efter att Stefan Löfvens regering inte har fått majoritet för sin budget är ovanlig för Sverige, och därför upplever vi den som stor, men den är ett ganska normalt inslag i en parlamentarisk demokrati. Det är inget ovanligt med regeringskriser och Sverige hade många sådana på 1920- och 1930-talen.

De går att lösa utan att man utlyser nyval. Tyskland löste sitt problem med en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Finland kör alltid med breda regeringskoalitioner i alla möjliga partikombinationer. Det är därför som jag tycker att partierna kunde ha försökt tala med varandra ytterligare en gång. Det har överlagts mycket lite mellan regeringspartierna och alliansen. Förvånansvärt lite.

Jag förstår inte heller vad Socialdemokraterna tror sig vinna på ett nyval, inte Miljöpartiet heller. Det gick dåligt för båda partierna i valet. Nu har de visat att de inte är några stjärnor på att bygga koalitioner. Tror de att väljarna ska belöna dem för det?

Mest orolig är jag emellertid för mitt eget parti. Ledarskapsfrågan går att fixa snabbt, men det är värre med migrationspolitiken. Som jag har bloggat om tidigare var det invandringspolitiken som gjorde att en del moderater gick över till SD, och M var också det parti som gjorde störst förlust till SD. Dessa väljare går inte att vinna tillbaka om partiet ska ignorera migrationsfrågorna på samma sätt som vi gjorde i september.

Samtidigt är det Moderaterna som måste ta ledarskapet i kampen mot SD för att reducera detta parti till en mer hanterlig nivå. Jag tror att vi aldrig någonsin kommer att bli av med Sverigedemokraterna i riksdagen, men ett invandrarfientligt parti på 5 procent är hanterligt.

De väljare som lämnade M och gick till SD gjorde också det trots att de egentligen inte tycker särskilt bra om SD. Demoskop har i sin eftervalsanalys kunnat se att förvånansvärt många SD-väljare är ärliga med att detta inte är deras favoritparti. Av detta kan man dra slutsatsen att många som röstade på Sverigedemokraterna nu i september gjorde det som en medveten protesthandling.

Det som är positivt med detta är att de kan vinnas tillbaka ganska lätt eftersom de inte har hunnit skapa sig några emotionella band till Sverigedemokraterna. Emellertid kan de bara vinnas tillbaka om de litar på att Moderaterna och andra partier verkligen tar deras bekymmer på allvar, och de har bekymmer med invandringen.

Det är därför som jag inte får ihop logiken på annat sätt att det enda sättet att reducera SD är att Moderaterna måste ta ledningen, vinna tillbaka de väljare de tappade till SD i förra valet och göra det på migrationspolitiken.

Vilken Moderaternas nya migrationspolitik ska vara får bli ämnet för ett annat blogginlägg. Men så mycket kan man säga att den politik som vi förde fram till valet i september inte har ett förtroende stort nog hos befolkningen, och det var framför allt M som fick ta stryk på grund av detta. Så gärna nyval, men först en ny politik, tack.

_______________

Pingat på intressant.se.