Förbättrad integration kan leda till en ökad asylström

Gång efter annan har det sagts att får vi bara ordning på integrationen så kommer invandringen inte att vara ett problem. Det är stela strukturer på arbetsmarknaden som är problemet. Bostadsbristen beror på den reglerade bostadsmarknaden. Arbetsförmedlingen skulle må bra av konkurrens. Men hur påverkar en förbättrad integration asylströmmen?

Jag är självklart för en förbättrad integration där jag med integration menar att det måste bli lättare för invandrare att få jobb. Men jag skriver det här inlägget i polemik mot dem inom de borgerliga partierna som fortfarande inte vill erkänna att asylströmmen till Sverige är för stor utan att alla problem går att fixa med bättre en bättre jobbpolitik.

En vän till mig, engagerad i borgerlig opinionsbildning i Stockholm, sa så här vid ett möte i fredags. ”Om man har översvämning i sitt badrum börjar man inte med att torka upp vattnet. Man börjar med att stänga av huvudkranen”.

Liknelsen är inte perfekt eftersom människor till skillnad från vatten kan tänka och fatta rationella beslut, men det gör tyvärr saken bara svårare. Ju bättre Sverige blir på att integrera, desto mer attraktivt blir vi som asylland, och i nästa steg kan integrationen faktiskt försämras. En framgångsrik arbetsmarknadspolitik kan paradoxalt nog orsaka arbetslöshet.

Jag förstår att det låter konstigt, men det finns en intressant parallell i hur de stora städerna i utvecklingsländerna växer trots skyhög arbetslöshet. För många år sedan läste jag utvecklingsekonomi och fick då lära mig varför människor flyttade in till städernas slumområden och valde att leva som arbetslösa där istället för att vara kvar i sina hembyar. Skälet var att den förväntade inkomsten ändå var högre i staden än på landet. Trots risken att behöva gå arbetslös erbjöd staden en bättre inkomst än vad jordbruket på landet gjorde. Jordbruket i utvecklingsländer kan i många fall vara extremt underutvecklat, vilket gör att människor kan tvingas leva på gränsen till svält.

En stad kan alltså ha inflyttning samtidigt som den har stigande arbetslöshet. Allt beror på vad människor har att välja mellan.

Just nu har Sverige den största asylströmmen någonsin. Ryktet om att det är påväg att bli fullt har sannolikt redan hunnit sprida sig. De asylsökande vet förmodligen redan att de kommer att bli bussade ut i förläggningar i skogen. Och de vet att de förmodligen kommer att behöva leva flera år i Sverige som arbetslösa. Allt detta har de sannolikt redan konstaterat och räknat in. Men deras kalkyl kanske ändå slutar på plus i jämförelse med andra alternativ?

Om då Sverige plötsligt blir europeisk mästare i att fixa fram jobb åt invandrare, hur kommer det att påverka asylströmmen? En en inte allt för djärv gissning är att det skulle ge Sverige ett ännu bättre rykte som asylland, med följden att ännu fler skulle vilja komma hit. Och det skulle då märkligt nog kunna leda till att arbetslösheten går upp på grund av att så många fler tillkommit.

Som jag skrev är det här ingen plädering för att vi ska sluta förbättra integrationen. Den måste förbättras av det enkla skälet att så många som möjligt måste komma i arbete både för sin egen skull och för samhällets. Men en framgångsrik integrationspolitik är inte en lösning på problemet med den stora asylströmmen. Den som ständigt hänvisar till att vi kan fixa allt med förbättrad integration har inte förstått vilka drivkrafterna är.

Alla tycker förvisso inte att det är ett problem att det kommer 160 000 asylsökande i år och att det kan komma lika många nästa år. Det finns ju de som gärna såg att välfärdsstaten avvecklades. Jag tillhör inte dem. Jag tror istället att lösningen måste vara att minska mängden asylsökande till Sverige genom att vi anpassar vår politik till våra grannländers och driver kravet på omfördelning av asylsökande inom EU. Det finns ju fortfarande länder som knappt har tagit emot några flyktingar alls.

Flyktingströmmen är alltid störst på hösten

Varför har vi en flyktingkris just nu? Läget i Syrien är ungefär lika eländigt varje dag, så varför uppstod en kris just nu? För något år sedan fick jag höra att hösten var ”flyktingsäsong”. Jag tänkte inte så mycket på det då, men det blev ganska uppenbart nu. Men stämmer det att flest flyktingar kommer på hösten?

Ja, det gör det nog. Jag har lagt in Migrationsverkets månadsstatistik i ett diagram.

asylpermanad

Den månadsstatistik som finns tillgänglig på Migrationsverkets hemsida omfattar 2009–2015. Av dessa år är det bara 2009 och 2011 som uppvisar ett annat mönster. Varför 2009 var annorlunda vet jag inte, men att flyktingströmmen under 2011 ökade hela hösten gissar jag beror på att det var då Syrienkriget bröt ut. För alla andra år är det i alla fall uppenbart att flest asylsökande kommer i september och oktober.

Vad som ska hända resten av hösten 2015 har jag ingen aning om men om mönstret upprepar sig kommer asylströmmen att avta i mitten av oktober ungefär.

Jag vet att det var en del som tänkte sig att flyktingkrisen skulle beröra mångas hjärtan och få sympatierna för SD att minska igen, men man ska nog inte göra sig några förhoppningar på den punkten. Allt talar för att flyktingkrisen snart är över, och då är demonstrationerna och kampanjerna också över, och allt går tillbaka till sin grå vardag.

________________

Pingat på intressant.se.

Så mycket ökar utgifterna för migration och integration

Som jag tidigare berättat här på bloggen är jag alls ingen expert på invandringspolitik utan håller på att bilda mig själv. Samtidigt som jag gör detta kan man blogga om saken. Min vän Tino Sanandaji påpekade idag att statens kostnader för migration och integration ökat mycket kraftigt på senare år. Hur mycket? Tino hänvisade till Ekonomistyrningsverkets tabeller.

Jag räknade samman siffrorna för utgiftsområde 8 och 13 i statsbudgeten – det är områdena ”Migration” och ”Integration och jämställdet” – och la in dem i ett diagram.

kostnaderformigration

Som synes har kostnadsökningen varit mycket kraftig under senare år och beräknas öka ännu mer nästa år. I summan ingår nu även statens utgifter för jämställdhet, men det förändrar inte bilden eftersom det är i jämförelse med kostnader för migration och integration en liten summa.

Något som inte ingår i dessa siffror är de ökade kostnaderna som invandring för med sig för kommuner och landsting.

Är det värt investeringen? Ja, det är ju det som är frågan. Det är fullt rimligt att hävda att Sverige ska ta emot så många flyktingar med anhöriga som möjligt, men då bör också prislappen för detta diskuteras och ställas i relation till andra utgiftsområden.

Jag sammanställde det här diagrammet för att åskådliggöra att den situation som vi har hamnat i de senaste åren inte kan jämföras med hur det vara bara för fem år sedan. Det är inte rimligt att blicka tillbaka på hur vi har haft det tidigare och säga att vi bara kan rulla på som vanligt, för som man kan se i diagrammet for utgifterna iväg kraftigt från 2012 och framåt. Även den allra mest flyktingvänliga politiker måste kunna svara på frågan om den mängd pengar vi avsätter till migration och integration är rimlig eller inte.

TILLÄGG

Siffrorna visar löpande priser. Man får tänka in inflationen också som legat på 2-3 procent per år. Den reella kostnadsökningen är något mindre. Men det som jag vill ha fram med att visa diagrammet är att kostnadsökningen varit mycket kraftig på kort tid och att vi mentalt sett inte kan använda 2010 eller 2011 som något slags normalbild. Världen har förändrats.

_______________________

Pingat på intressant.se.

Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror

I mitt förra blogginlägg visade jag med diagram hur SD:s uppsving i opinionen samvarierar med ökningen av antalet asylsökanden. Jag fortsätter på samma tema och har gjort ett par diagram som skulle kunna tolkas som att effekten av ökningar av asylsökanden slår igenom ganska snabbt. Kanske är detta bara ett hjärnspöke, men jag tycker att det ser ut som att kurvorna följer varandra nära. Men det jag egentligen ville veta var när under förra mandatperioden alliansen tappade greppet om flyktingpolitiken, så låt oss börja historien där.

UPPDATERING, 3 januari, 2015:

När jag publicerade denna text hade jag ännu inte matat in siffrorna i ett statistikprogram. Det har jag gjort nu och därför lägger jag in några nya bilder och lägger till några siffror. Huvudslutsatserna har inte förändrats.

Som opinionsanalytikerna redan har påpekat var det inte Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna era hjärtan” som punkterade Moderaternas stöd i väljaropinionen. Det hände tidigare. När valrörelsen började låg redan SD på en mycket hög nivå. M tappade väljare till SD långt tidigare. När?

Eftersom det är invandringspolitiken det handlar om misstänkte jag att det kunde vara alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet som var skurken. Den ingicks i mars 2011. Syftet var att utestänga SD från allt inflytande i migrationsfrågor.

Ett känt problem med breda koalitioner över blockgränserna, såsom man brukar ha i Österrike eller Finland, är att oppositionen försvinner. Och om den försvinner gynnar detta populistiska ytterkantspartier som blir den nya oppositionen. (Det är en av anledningarna till att M+S just nu inte vill bilda regering tillsammans.)

Den migrationspolitiska överenskommelsen gjordes visserligen bara mellan alliansen och MP, men Socialdemokraternas flyktingpolitik skiljer sig inte mycket från MP:s och samma sak gäller Vänsterpartiet. Resultatet blev att SD blev det enda oppositionspartiet i migrationspolitiken. Det är ingen slump att SD myntade begreppet ”sjuklövern” om övriga partier för att visa att det bara fanns ett parti att rösta på för den som var kritisk mot den förda politiken.

Något förenklat kan man säga att ett slags samlingsregering infördes i en fråga – migrationspolitiken – SD:s favoritfråga – med följden att just det man vill undvika med samlingsregeringar ändå hände. Det populistiska ytterkantspartiet fick spela rollen som det enda oppositionspartiet.

Min fråga var således om man kunde se detta avspeglas i SD:s opinionssifror. Jag har därför tittat på Sifos opinionsmätningar 2011–2013 eftersom det är där någonstans det hände. Där någonstans började alliansen tappa väljare till SD.

Av allt att döma tycks det finnas en brytpunkt vid juni 2012. På 9 månader går SD från att ligga på 4,7 procent till att ligga på 10,0. Det är en mycket stor förändring på kort tid. Från decembermätningen 2012 och framåt ligger sedan SD på en högre nivå. Det är som om SD svingade sig upp på ett högre plan och nu har stannat där. Partiet har därefter aldrig varit nere på sitt valresultat igen.

Så varför hände detta just andra halvan av 2012? Jag saknar fortfarande en bra förklaring till det men det var när jag tittade på diagrammen som jag tyckte det såg ut som att opinionen följer antalet asylsökande.

Det är nu jag börjar bli orolig för mig själv för tesen låter osannolik. Opinionsskiftningar kommer sällan så direkt inpå. Är det bara som jag inbillar mig? Kanske det, men låt oss anta att tesen stämmer, hur ska siffrorna tolkas?

Som framgår av bilden ökar asylmottagningen i vågor. Först juni–december 2011, därefter april–oktober 2012 och därefter juni–oktober 2013. Mönstret är att de asylsökande ökar under andra halvåret.

Och med lite god vilja kan man säga att ett liknande mönster finns i SD:s opinionssiffror. Hösten 2011 är det lite skakigt i opinionen men partiet har en toppnotering i december (Inte högre än vad partiet har i mars det året, men en topp är det i alla fall). Därefter kommer en ny toppnotering i december 2012. Ytterligare en topp finns i augusti 2013. Det finns också en mindre topp i maj 2012 i båda kurvorna.

Man kan alltså argumentera för att kurvorna följer varandra. Man måste ägna sig åt lite tolkning, men det är tillåtet på ett explorativt stadium. Intressantast att se är matchningen under andra halvåret 2012. Samtidigt som SD fördubblar sin styrka i opinionen sker en motsvarande stor ökning av antalet asylsökanden från 2 447 till 5 512. En tillfällighet?

Därefter sker en motsvarande avtrappning. Antalet asylsökanden går ned från oktober 2012 till februari 2013. SD:s opinionssiffror dalar på samma sätt från december 2012 till maj 2013.

Det som händer senare under andra halvåret 2013 är att Migrationsverket beslutar att alla asylsökanden från Syrien ska beviljas permanent uppehållstillstånd. Det är förklaringen till de mycket höga siffrorna för september och oktober. Egentligen borde SD:s opinionssiffror då nått ett nytt all time high om min teori stämmer, men det kanske inte fanns fler väljare att lägga beslag på? Eller så blev kanske tillströmningen av asylsökande så stor att opinionen inte hann reagera?

Uppdatering, 3 januari 2015:

Med 2012 års siffror inlagda i statistikprogrammet visar det sig att sambandet knappast är en slump. Pearsons R=0,644 och signifikans på 0,024.

Det här var vad som hände under mitten på förra mandatperioden. Hände något liknande 2006–2010? Ja, även om bilden är annorlunda finns det en fas under denna mandatperiod där SD gör en kraftig upphämtning från 2,6 procent i mars till 5,8 i november 2009 samtidigt som antalet asylsökande ökar. Efter detta uppsving ligger SD på en högre genomsnittlig nivå (dvs. samma sak som hände under 2012).

Det tycks alltså som att det finns ett mönster där det ser ut som att antalet asylsökande återspeglas i ökat stöd i opinionen för SD. Jag håller med om att tolkningen är spekulativ och måste testas mer noggrannt. Det här får ses som en delrapport från en mer omfattande studie som jag hoppas att någon gör.

Uppdatering, 3 januari 2015:

Under perioden 2006–2010 går det inte att se ett samband mellan antal asylsökande och ökning för SD i opinionen. 

Däremot går det att se att det finns ett samband 2009–2010, vilket stämmer med diagrammet ovan där man ser att kurvorna följs åt under dessa år.

Avslutningsvis lägger jag också in ett diagram som visar hela tidsserien september 2006–december 2014. Notera de två topparna i antal asylsökande i september 2010 och september 2014. Om min tes stämmer är det inte förvånande att SD har gjort bra valrörelser.

Och om tesen stämmer, Migrationsverkets prognos för de kommande åren slår in och ingen förnyelse av migrationspolitiken sker, ja, då är det är det bara att lagom till mitten av 2016 gratulera SD till att man har nått 20 procentsnivån…

Jag tar gärna emot tips på hur undersökningen kan utvecklas. Kvantitativ metod är inte min specialitet och jag vill gärna hitta nya sätt att testa denna teori.

Uppdatering, 3 januari, 2015:

Om man gör regressionsanalys på hela tidsserien från 2006–2014 så framträder ett tydligt samband, Pearsons R=0,715 och signifikansen är 0,001. Man ser också hur punkterna samlar sig på ett visst sätt. Lutningen på kurvan är 0,001, vilket betyder att 1 ytterligare asylsökande medför en ökning av SD:s opinionssiffror med 0,001 procentenheter per månad. 

Några metodologiska kommentarer:

Sifo gör inga mätningar i juli. Den siffra som redovisas här är genomsnittet av månaden före och månaden efter. Det är lite fusk. Egentligen borde stapeln för juli vara tom. Men det blir lättare att se mönstret om man lägger till en uppskattad siffra för juli. Opinionen skiftar inte så snabbt att resultatet påverkas. Genomsnittet är den bästa gissningen man kan göra.

Inför valen 2010 och 2014 gjorde Sifo mätningar varje vecka i augusti och september. Månadssiffran som jag har använt är genomsnittet av de veckovisa mätningarna.

Asylstatistiken är hämtad från Migrationsverket förutom för 2006–2007 där jag har använt mig av Eurostat eftersom Migrationsverkets månadssiffror inte är tillgängliga på verkets hemsida för dessa år. Ibland skiljer sig Migrationsverkets och Eurostats siffror åt, men det är som regel bara marginellt.

___________________

Pingat på intressant.se.

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Volymfrågan. Det går inte längre att undvika den. Migrationsverkets prognos för antalet asylsökande för i år är 80 000. Prognosen för nästa år är också 80 000. Sverige har aldrig tagit emot så mycket flyktingar som nu. Kommunerna är hårt pressade att ta hand om dem. Samtidigt har Sverigedemokraterna gått kraftigt framåt och skapat ett parlamentariskt dödläge.

Det här är en lång text och därför ger jag slutsatserna i punktform redan här i inledningen:

  • Flyktingströmmen till Sverige är just nu större än vad den någonsin har varit tidigare.
  • Kommunerna är hårt pressade av flyktingmottagningen.
  • Det bör gå att skärpa reglerna för vilka som får asyl och vilka som ska tillåtas anhöriginvandra utan att vi blir moraliska monster.
  • Sverige är Europas mest generösa flyktingmottagare och det finns ingen risk för att vi skulle förlora tätplatsen.
  • Den nuvarande flyktingpolitiken saknar bred folklig förankring, men bör kunna få det om den reformeras.
  • Det bör gå att vinna tillbaks de väljare som gick till SD i senaste valet genom en förändrad invandringspolitik utan att SD ”normaliseras”. Tidigare strategier har ändå inte fungerat.

Jag är en av dem som fram till nu inte oroat mig över volymen, men har tänkt om på grund av den stora strömmen av flyktingar från Syrien. Det är för mig också uppenbart att den hittillsvarande politiken saknar den folkförankring som ett politikområde av denna vikt måste ha. Inte minst är det mitt eget parti som gjort förluster på grund av detta. Till nyvalet i mars vill jag därför se en annan invandringspolitik.

Min ingång i den här frågan är att jag vill att Sverige alltjämt ska vara ett generöst flyktingland. Men för att bevara något måste man också våga reformera. Reformera för att bevara.

Europas generösaste flyktingland

Hur generöst är Sverige idag? Faktum är att Sverige är Europas i särklass mest generösa flyktingmottagare. Enligt Eurostat gav Finland uppehållstillstånd till 1 795 personer 2013. Danmark 3 360, Storbritannien 13 400, Tyskland 26 080 och Sverige 26 395.

Sverige ligger i täten som ohotad etta. Jag skulle säga att det inte ens finns någon tvåa eller trea. Vi beviljar fler uppehållstillstånd än Tyskland som har en befolkningsmängd som är tio gånger större än Sveriges.

Sveriges generösa tilldelning av uppehållstillstånd är förmodligen det som bäst förklarar varför flyktingströmmen är så stor just till Sverige. Enligt Eurostat tog Sverige 2013 emot 54 350 asylsökanden. Danmark tog emot 7 230.

Hur stor är tillströmningen? Ett argument som har förts fram är att vi har haft stora strömmar förr, t.ex. under Balkankrigen.

Siffrorna visar emellertid att nivåerna är avsevärt högre. Tabellen nedan visar hur det såg ut 1990 i jämförelse med idag. Enligt Migrationsverkets statistik tog Sverige emot 84 018 asylsökanden 1992. Men det var bara det året. 1991 tog Sverige emot 27 351. 1993 tog vi emot 37 581 och 1994 var vi nere på 18 640 asylsökande.

Siffrorna nu ser helt annorlunda ut. 2012 var antalet asylsökande 43 887. 2013 var de 54 259. För 2014 räknar Migrationsverket med att det blir 80 000 och även 80 000 för 2015. Flyktingströmmen är alltså avsevärt större nu än vad den var tidigare.

Till saken hör också att det inte finns något som talar för att kriget i Syrien är på väg att ta slut. 2014 var ett mycket mörkt år när kriget också spred sig till Irak. Vi kan alltså stå inför en ännu större flyktingström. Siffran 80 000 är Migrationsverkets lägsta gissning.

Dagens nivåer av asylsökanden är betydligt högre än vad de någonsin har varit tidigare. Men vi kanske ändå klarar av att ta emot 80 000 asylsökande per år? Jag tvivlar starkt på det. Det kommer många rop på hjälp från kommunerna ute i landet. Ett exempel är de 14 kommunstyrelseordförande i Västernorrlands och Gävleborgs län som i början av november skrev till Sveriges kommuner och landsting. I brevet beskriver man hur det går till när Migrationsverket slår upp ett nytt flyktingboende:

Migrationsverkets uppgift är att ordna boende för flyktingar. I det ingår ett sekretessbelagt anbudsförfarande, beslutat på EU-nivå, där privata entreprenörer konkurrerar mot varandra. Den som uppfyller vissa kriterier och har lägst pris vinner.

Migrationsverket meddelar inte berörd kommun om hur många flyktingar de ska ta emot – och när – förrän beslutet är fattat.

Detta medför att det i princip blir omöjligt att planera för de uppgifter som enligt lag ligger på kommunerna. Det handlar givetvis om skola, socialtjänst och SFI-undervisning.

Ett annat problem är att det är i kommuner som historiskt har haft stora befolkningsminskningar som det finns flest tomma hus och det är där det är lättast att erbjuda Migrationsverkets upphandlare billiga lösningar. Konsekvensen blir att ett antal små kommuner får dra ett oproportionerligt stort lass.

Det är landets kommuner som har ansvaret för flyktingmottagningen och som jag ser det är det helt avgörande vad kommunerna säger. Om det är så att kommunerna upplever att situationen är omöjlig är det orimligt att sitta i Stockholm och säga att alla måste göra sin plikt. Kommunerna gör jobbet och riksdagen måste lyssna på dem.

Därutöver har Sverige sina integrationspolitiska problem sen gammalt som jag tänkte att jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Det kan räcka med att påminna sig om att mediantiden för invandrare att få en fast anställning i Sverige är sju år.

Om Sverige vidtar åtgärder som minskar flyktingströmmen något skulle vi gå från att vara Europas mest generösa land till att fortfarande vara Europas mest generösa land.

Det svåra i att säga nej

Men om man stramar åt flyktingmottagningen, betyder inte det att vi då måste säga nej till folk som verkligen är i akut behov av skydd?

Det är den frågan som skrämmer alla mest. När är livbåten full? Man tänker på Titanic och människor som dör i det iskalla havet.

Men ställd på det sättet leder frågan fel. Det här handlar inte om att neka dem skydd som riskerar att få halsen avskuren av galna jihadister. För det är inte alla asylsökande som kommer direkt från krigets Syrien. Fram till och med november i år har det kommit 28 125 asylsökande från Syrien. Som andra land kommer Eritrea med 11 172. Gruppen ”statslös” är på tredjeplats med 7 300 och Somalia är på fjärde plats med 4 363. Den totala siffran fram till i november är 74 347 asylsökanden. Med tanke på att Sverige tar emot så mycket fler flyktingar än alla andra länder i Europa det rimligt att fråga sig om det finns människor i denna grupp som egentligen inte alls behöver skydd. Uppenbarligen gör ju länder som Tyskland och Frankrike andra bedömningar.

Anhöriginvandringen är också viktig inkludera i diskussionen eftersom hur mycket flyktingar med trängande behov av skydd vi kan ta emot i Sverige påverkas av hur många anhöriginvandrare vi vill ge plats för. Under 2013 gavs permanent uppehållstillstånd till 39 783 anhöriginvandrare, varav 10 763 var anhöriga till flyktingar. Övriga är främst ”kärleksinvandrare”.

Det finns ytterligare en aspekt att nämna i detta sammanhang och det är kvotflyktingarna. Sverige tar emot flyktingar genom UNHCR. Det är flyktingar som kommer från krigshärjade områden som UNHCR bedömer har skyddsbehov. Det är människor som inte kan betala flyktingsmugglare att föra dem till Sverige. 2013 tog vi emot 2 187 kvotflyktingar. Övriga flyktingar som kommer till Sverige har tagit sig hit för egen maskin.

Man kan alltså inte säga att om vi drar ned på flyktingströmmen så sänder vi människor i döden. Att Sverige inte tar emot mer än drygt 2 000 kvotflyktingar visar att flyktingmottagningen inte är helt genomtänkt. Kvotflyktingarna är människor som vi med säkerhet vet är i behov av skydd. Deras flyktingstatus har utretts av UNHCR. När de kommer till Sverige ska de kommunplaceras direkt.

De 80 000 som kommer hit på egen hand har vi ingen aning om vilka de är. De hamnar i flyktingboenden där de väntar på att deras ansökningar ska prövas, vilket med nuvarande tryck på Migrationsverket kommer att vara 10 månader om dagens siffror håller i sig, enligt verkets prognos. Därefter kommer många av dem att avvisas.

Den som ändå tycker att det känns obehagligt att vi ska säga nej till vissa som söker asyl bör också tänka på att vi redan som det är säger nej till många. Även om 80 000 flyktingar kommer till Sverige under 2014 kommer antalet permanenta uppehållstillstånd som utdelas att landa på kanske 40 000. Redan idag säger vi nej till många och vad händer med dem? Sänder vi dem i döden?

Det enda sättet att slippa ifrån frågan om någon inte ska få komma till Sverige är att avskaffa asylbegreppet och låta alla flytta in som vill. Så ser dock inte svensk lagstiftning ut idag utan vi säger nej till människor. Ändå hävdar vi att den lagstiftning vi har idag är human. Vi säger nej, men menar ändå att vi är humana. Ska vi då inte alls fråga oss om vi kan flytta gränsen något? Eller är vi säkra på att dagens gränsdragning är den enda humana? I så fall skulle Sverige vara det enda humana landet i Europa för uppenbarligen har övriga länder en striktare policy än vad i har.

Sverigedemokraterna är ett problem

Hur var det då med SD? Frågan om flyktingmottagningens omfattning måste lösas alldeles oavsett vad SD vill. Visst har Sverigedemokraternas framgångar påverkat mig att tänka till, men det är i första hand Migrationsverkets prognoser som jag är mest oroad över. Jag är alltjämt övertygad om att SD:s politik skulle vara katastrofal för landet, inte i det man vill begränsa flyktingmottagningen utan i det att deras politik utsår splittring och misstänksamhet mellan olika grupper i samhället.

Icke desto mindre måste man fråga sig varför en stor andel av väljarna har valt att rösta på ett sådant parti. Den undersökning som Demoskop och Timbro genomförde efter valet visar att de moderata väljare som gick över till SD är skeptiska till det parti som de röstade på. Många av dem röstade på SD trots att de kanske egentligen hade velat röstat på M.

Att det var invandringsfrågan som var den viktigaste för M-väljare att gå över till SD är inte heller någon överraskning.

Men SD:s framgångar är inte bara ett problem för M utan också för landet i stort. I riksdagsvalet fick partiet 12,86 procent. I 18 valkretsar av 29 ligger SD över riksnivån. Som mest i Skånes läns norra och östra, 22,16 procent. På många håll i landet kan man inte tala om att SD är ett litet marginaliserat parti. Landet är fullt med små lokala jordskredssegrar för SD.

I många kommuner i landet har SD blivit större än Moderaterna.

Skillnaden mellan stad och land är också mycket stor. SD har framför allt gjort sina framgångar i kommuner utanför de större städerna, med undantag för Norrland där S alltjämt dominerar.

Sollentuna är en välmående M-styrd kommun strax utanför Stockholm. Min födelseort. Här upplever M knappast SD som ett konkurrerande parti.

Framgångarna har visat att alla de hittillsvarande strategierna för att bekämpa SD inte har fungerat. Det går inte att tiga ihjäl partiet. Inte heller går det att försöka skandalisera enskilda partimedlemmar som Expressen har ägnat mycket arbete åt. Alliansen ingick en överenskommelse med MP i förra mandatperioden för att isolera SD från alla möjligheter att påverka invandringspolitiken. Det fungerade parlamentariskt, men inte väljarmässigt. Det mesta som vi har försökt med har inte fungerat.

Nu finns det en rädsla för att om vi stramar åt flyktingpolitiken så kommer det att ”normalisera” SD eftersom väljare skulle kunna uppfatta det som att vi ger partiet ett erkännande. Men jag skulle säga att normaliseringshypotesen är omtvistad och att man mycket väl kan stjäla tillbaks de väljare som gick över till SD. Det finns framgångsrika exempel på det går att göra. Belgiska Nieuw-Vlaamse Alliantie som är Flanderns konservativa parti har lyckats konkurrera ut Vlaams Belang, Flanderns motsvarighet till Sverigedemokraterna.

I debatten pekas det på Danmark där det går bra för Dansk folkeparti i opinionen och på Norge där det går bra för Fremskrittspartiet. Båda dessa partier är dock mycket äldre än Sverigedemokraterna och bildades redan på 1970-talet. (Dansk folkeparti är en arvtagare till det gamla Fremskridspartiet som leddes av Mogens Glistrup.) De är inte framsprungna ur vitmaktrörelsen. Norska Fremskrittspartiet sitter till och med i regeringen.

Att lägga till är också att det folkliga stödet för dagens flyktingpolitik inte heller är så stort som en del politiker tycks tro. SOM-institutet har siffror på detta sedan en tid tillbaka. Svenskarna har blivit mer positiva till flyktinginvandring med åren men något brett folkligt stöd för att öka volymerna finns inte. 50 procent tycker det är en dålig idé att ta emot fler flyktingar, 18 procent tycker det är en bra idé. Samma mönster avspeglas i hur många som vill minska flyktinginvandringen, 44 procent är för, 31 procent är mot.

Det finns alltså ingen anledning att bara ge upp och tro att de väljare som gick över till SD i valet i höstas är förlorade för alltid. När Sverigedemokraterna var ett litet parti med knappt mätbara siffror var det inget av de etablerade partierna som sa nej tack till dessa väljare. Det är först nu som det sägs att alla som har röstat på SD är ”nyfascister”. Det säger sig självt att en stor andel av dem som röstade på Sverigdemokraterna skulle kunna vinnas tillbaka.

Det här blev ett långt blogginlägg, men ämnet är viktigt. Jag kommer att inom kort skriva två ytterligare inlägg som jag hoppas att ni vill läsa. Det ena kommer att handla om integration och det andra om varför det är betydligt viktigare än vad vi tror att pressa tillbaka SD. Stay tuned.

______________

Pingat på intressant.se.