26 000 svenska soldater under Natobefäl

I början av augusti skrev tre socialdemokrater en debattartikel om att Sverige inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl menar man och blickar tillbaka på det som många inom socialdemokratin tänker sig var en guldålder. Den historien har vi hört förr. Det intressanta är istället det lilla men inte oviktiga faktafelet.

Debattörerna skriver:

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer. Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd. En röst för världens förtryckta – var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Det är så här Veronica Palm, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin tror att svensk utrikespolitik har sett ut fram tills nu. Det är en helt felaktigt bild av historien eftersom den glömmer att Sverige sedan 1994 ingår i Partnerskap för fred tillsammans med Nato, vilket är ett projekt som framför allt socialdemokratiska regeringar har stått bakom.

Det intressanta faktafelet är siffran 100 000. Eftersom författarna mentalt lever på 1980-talet tror de att de främsta internationella insatserna som Sverige har gjort har varit i FN:s regi. Så var det en gång i tiden: Kongo, Cypern, Bosnien.

Men efter FN:s fiasko i Bosnien och Rwanda var det få länder som ville ställa soldater under FN-befäl. Istället uppdrog FN åt Nato att ta hand om olika insatser: Kosovo, Afghanistan och Libyen.

Siffran 100 000 är så många svenska soldater som har tjänstjort utomlands, men inte under FN-befäl, och därför inte med blå basker på huvudet.

Hur många svenska soldater har då tjänstgjort under Natobefäl? Den siffran gick inte att få fram någonstans så jag skrev till Försvarsmaktens presstjänst. Rätt svar är 26 000 befattningar. Och då talar vi alltså om svenskar som tjänstgjort under Natobefäl i insatser med FN-mandat. Sverige har aldrig deltagit in några krigsoperationer som inte haft FN:s godkännande.

En befattning är inte det samma som en soldat. Många soldater har tjänstgjort flera gånger  utomlands och således stått under Natobefäl mer än en gång. En normal vända för en utlandsvistelse är ungefär ett halvår. Det finns soldater som har gjort tre-fyra vändor i Afghanistan.

Siffran imponerar ändå. Tusentals svenska soldater har alltså redan tjänstgjort under Natobefäl.

Enligt den nostalgiska 1980-talsvisionen är samröre med Nato något som förstör trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Den gamla teorin var att Sverige och svenska FN-soldater åtnjöt respekt på grund av alliansfriheten. Enligt den teorin skulle Sveriges anseende alltså varit dött nu, eftersom vi med tusentals soldater under Natobefäl knappast kan sägas stå oberoende av alliansen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Syrien – hur länge kan vi vänta?

Efter mer än 12 000 döda på ett år är det inte helt orimligt att det internationella samfundet sätter hårdare press på Assadregimen i Syrien. Situationen är svår, men att inte vilja göra någonting är grund och botten omoraliskt.

Vid det här laget får vi konstatera att FN inte kommer att reda ut situationen i Syrien. FN har ingen makt, utan kan bara arbeta med samtal. Samtal hör förts, men Assadregimen är inte intresserad av att lägga vapnen åt sidan. Vad göra?

Assad's Regime and Life is Being Extended by Russia & China
Kina och Ryssland har hittills hållit Assad om ryggen.

En intervention liknande den som gjordes mot Khadaffi i Libyen är egentligen det som borde göras. Problemet är att läget är helt annorlunda. När FN gav klartecken till militärt understöd till rebellerna hade Khadaffi redan tappat landets andra stad. Mycket kunde uträttas med ganska små medel.

Läget i Syrien verkar vara helt annorlunda. Det finns ingen organiserad opposition. Det är svårt att se vem som som strider mot vem. Rapporterna inifrån landet är inte entydiga. Kanske har Assadregimen tappat kontrollen över delar av territoriet, kanske inte.

De brutala mord som har begåtts, vem står egentligen bakom dem? Att döda barn är militärt sett fullständigt meningslöst. Massakern i Hula tycks snarare vara ett hämnd av något slag. Men vem hämnades på vem?

Tillråga på allt finns rykten om att kriget drar till sig jihadister, alltså unga män som tror att vägen till det globala kalifatet bara kan uppnås genom våld. Därtill finns rapporter om att vapen flödar in i landet via Saudiarabien till stöd för rebellerna. Regimen i sin tur stöds sedan länge av Iran.

Skräckscenariot är eskalering med ett tilltagande sekteristiskt våld. I värsta fall ett krig mellan shiiter och sunniter, med stöd från Iran respektive Saudiarabien.

Läget är alltså mycket tilltrasslat. Detta kan dock rimligen inte vara ett skäl till att göra ingenting. Det sista vi vill ha är väl ändå ett sekteristiskt inbördeskrig där de regionala stormakterna Iran och Saudiarabien för ett krig mot varandra genom ombud?

Ryssland och Kina har hittills blockerat alla kraftiga åtgärder mot Syrien i FN:s säkerhetsråd. Å andra sidan verkar håglösheten stor hos USA och andra länder i väst som vanligen inte brukar sitta still och titta på när en regim attackarar sitt eget folk. Det är inte bra.

Men vad kan man göra om en militär intervention är för riskfyllt? Vissa förslag finns faktiskt. T.ex. skulle man kunna blockera alla sjö-och flygtransporter till Syrien. Man kan också öka pressen på Iran att få ett slut på kriget. Likaså är det hög tid att pressa Ryssland och Kina till eftergifter. Det går att öka trycket mot Assadregimen.

_________________________
Pingat på intressant.se.

Svältkatastrof på väg – igen

Återigen ser det ut som att världssamfundet är på väg att misslyckas med att stoppa en svältkatastrof. Varningar har utfärdats. Biståndsmyndigheter har reagerat. Men ändå. Svältkatastrofen i Västafrika rycker närmre.

Jag vet alldeles för lite om frågan för att kunna säga vad som bör göras. Det jag retar mig på är att det som nu händer i Sahel-området i Västafrika verkar vara en repris på vad som hände i Somalia förra året.

Uppenbarligen räcker det inte med att FN och andra internationella organisationer varnar och att biståndsmyndigheter reagerar. (Sverige skjuter till 225 miljoner kr.) FN:s jordbruksorgan FAO menar att det saknas så mycket som 79 % av nödvändiga resurser för att stoppa svälten.

Nej, det här duger inte. Vi måste komma på ett sätt att säkerställa att världsamfundet verkligen får ihop de resurser som krävs. Kanske är detta något för Frivärld att lyfta upp. Vi får se. Min första dag på nya jobbet är imorgon.

_______________________________
Pingat på intressant.se.