Taggad: försvarspolitik

Svensk försvarspolitik – Sämst i Österjöområdet

Att upprätthålla freden i norra Europa är ett gemensamt ansvar, och vi i Sverige brukar säga att vi tar vår del av ansvaret. Gör vi det? Nej, inte alls. Genom att både stå utanför den gemensamma försvarsorganisationen och inte rusta upp sitt eget försvar lyckas Sverige kombinera det sämsta av alla alternativ: allianslöshet och minskade försvarsutgifter.

Minskade försvarsutgifter? Kommer de inte att höjas från och med i år? Ligger det inte en kraftig ökning i senaste budgetpropositionen? Det ligger en ökning, men den är inte i närheten av vad som behövs och kommer att göra att försvarets andel av BNP minskar de kommande åren. Vid 2020 ungefär kommer andelen vara nere på en procent. Vi kommer till och med att ligga sämst till av alla Östersjöstater, enligt FOI.

foi
Källa: FOI.

Natoländerna har som riktmärke att varje land ska avsätta två procent av sin BNP. Det flesta Natoländer har slarvat med detta, men en tillnyktring är på väg. I täten går de baltiska länderna. Estland ligger redan på två procent och Lettland och Litauen har fattat beslut om rejäla upprustningar.

Sverige gör dock tvärtom trots att försvarsanslaget ökar i antal kronor. BNP ökar för varje år med ungefär två till tre procent, och därmed blir försvarsbudgetens andel av BNP mindre för varje år som går.

I säkerhetspolitikens värld är det viktigt att visa för omvärlden att man tar försvaret av det egna landet på allvar. Riktlinjen om två procent är inte så viktig att följa när det gäller pengarna i sig, eftersom man aldrig kan säga att ett visst politikområde alltid måste ha en viss andel. Så mekaniskt kan man inte fördela pengar. Däremot är det en bra värdemätare för att visa om befolkningen i ett land bryr sig om sitt försvar eller inte. Vad sänder det ut för budskap till andra länder att Sverige fortsätter att minska försvarets andel av BNP? Kan man lita på Sverige eller inte?

Till detta kommer också problemet med att den försvarsreform som Sverige har beslutat om, den som sjösattes 2009, är kraftigt underfinansierad. Den lilla budgetförstärkning som regeringen och tre av oppositionspartierna kom överens om i våras räcker inte på långa vägar när.

Vid nyåret 2012–2013 fördes en intensiv diskussion om ”enveckasförsvaret”. ÖB hade då förklarat för Mikael Holmström i SvD (numera är han på DN) att det saknades ungefär 40 miljarder om 2009 års försvarsreform skulle kunna genomföras. Dessutom skulle försvaret bara kunna utkämpa en strid i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp.

CAoU_CbUwAAc9hP

Av dessa 40 miljarder kommer försvarsmakten att tilldelas 10,2 enligt den överenskommelse som regeringen och tre av oppositionspartierna ingick i våras.

Så vad säger allt detta om svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, att vi fortfarande inte tar försvaret på allvar, vilket andra länder tydligt kan se. De kan se att vi fortsätter att minska försvarets andel av BNP. De kan se att vi har fattat beslut om en försvarsreform men inte skjutit till ens hälften av vad den kostar. Samtidigt kan de notera att vi alltjämt inte vill vara med och ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i området eftersom vi inte vill vara med i den försvarsallians övriga är med i.

Allt detta göra att Sverige tyvärr inte framstår som en seriös samarbetspartner när det gäller försvaret av norra Europa. Snarare är vi en belastning.

Att tänka på är att Sverige också har ett stort behov av stöd från våra grannländer när det gäller flyktingsituationen. Vi har ansträngda relationer med Danmark just nu på grund av detta. Jag tror att Sveriges ställning hos våra närmaste grannar skulle stärkas avsevärt om vi skaffade oss en seriös försvars- och säkerhetspolitik. Om vi bidrog till det gemensamma försvaret skulle vi kunna använda vår trovärdighet till att be om hjälp på andra politikområden.

Värnplikt eller ett djupare tag i plånboken

Antingen betalar vi för att få de soldater vi vill ha eller så återinför vi värnplikten. Det är de två alternativ som står till buds. Den nuvarande ordningen där Försvarsmakten inte kan fylla ut leden har visat sig inte fungera. Och eftersom riksdagen inte vill betala…

DN skriver idag att 7 av 10 vill återinföra värnplikten. För ett par år sedan var även jag för avskaffandet av värnplikten eftersom jag helt enkelt inte kunde särskilt mycket om frågan. På min dåvarande arbetsplats, FOI, fanns de som var med och drev fram reformen. De förklarade för mig att det var dåligt använda resurser att utbilda soldater som man inte använde till något. Det fanns inget behov av en stor värnpliktsarmé. Däremot fanns det ett stort behov av soldater som var villiga att tjänstgöra utomlands och men värnpliktiga soldater får man inte sända ut på uppdrag i utlandet.

varnplikt

Den alllmänna värnplikten var inte heller allmän längre. Endast ett fåtal män togs ut ur varje årskull, vilket också undergrävde legitimiteten i systemet.

Den dåvarande regeringen tyckte därför att tiden var mogen för ett yrkesförsvar. Oppositionen röstade mot, men även Socialdemokraterna hade umgåtts med tanken att lägga ned värnplikten även de så protesterna kändes inte helt övertygande.

Men det var då. Nu står det som sagt klart att Försvarsmakten under nuvarande förutsättningar inte klarar av att rekrytera folk, och det rör sig framför allt om tidvis tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande genomgår utbildning och tjänstgör sedan i samband med övningar och insatser utomlands.

Så varför vill folk inte tjänstgöra i försvarsmakten? Det är faktiskt inte så svårt att förklara. Det konstiga är att regeringen inte tog intryck av tidigare utredningar. Frågan diskuterades redan i början av förra seklet och har utretts mer än en gång.

Enkelt uttryckt rör det sig om två saker:

1. Lön. Om en arbetsgivare betalar för låg lön förlorar den sin personal till dem som betalar bättre. Den privata marknaden betalar förvisso alltid bättre, men det går inte att ligga för långt efter, särskilt inte om man vill ha rätt personer. Att vara soldat är inte att vara kanomat som förr i tiden. Soldatyrket kräver utbildning.

Den tidsvis tjänstgörande soldaten måste dessutom hitta en civil arbetsgivare som går med på att han eller hon är borta ett antal veckor per år och flera månader när det handlar om tjänstgöring utomlands.

2. Pengar till verksamheten. Det är tyvärr många som lämnat Försvarsmakten med hänvisning till att det inte går att arbeta i en organisation som ständigt lider brist på resurser. Att försvarsmakten är underfinansierad är välkänt och ett medvetet beslut från riksdagens sida. Uppdragsgivaren – riksdagen och därmed i förlängningen svenska folket – har beslutat att vi ska ha ett försvar men vill inte skjuta till de pengar som krävs. Följden är att det alltid uppstår märkliga brister. Just nu är det exempelvis brist på vinterkängor. Vem vill jobba i en organisation där man ofta får höra att den nödvändiga utrustningen saknas?

Båda dessa problem kan lösas genom att svenska folket tar ett djupare tag i plånboken. Men kommer detta att hända? Sannolikt inte.

Samtidigt kan vi inte ha ett försvar utan soldater. Om en försvarsmakt ska fungera väl måste inge förtroende. Det gör den inte om den saknar soldater. Den kan vara liten (om det är så att man samarbetar med andra länder) men den måste vara rustad och tränad. Annars inger den inte resepekt och då utsätter man landet för fara.

Kängorna som kom fram

Den 21 november i år skrev jag en krönika i Norrköpings Tidningar om bristen på vinterkängor i Försvarsmakten. Den blev mycket läst. Redan samma dag var därför myndigheten tvungen att kommentera ärendet på sin blogg.

Försvarslogistikchefen skrev:

De soldater från södra Sverige som vintertid genomför tillfällig utbildning, övning eller insats i norra Sverige (Norden) kommer att under den tid som verksamheten pågår (inklusive förberedelser och efterarbeten) tillfälligt att utrustas med vinterkängor.

I min krönika hade jag skrivit att Försvarsmakten hade beslutat att soldater tillhörande sydligare regementen inte skulle få några vinterkängor alls. Hade jag fattat fel? Jag bad därför om underlaget till beslutet om kängor.

I det kan man läsa:

För att täcka soldatens behov av kängor m/90 kommer därför endast ett par tilldelas och vinterkängor kommer att prioriteras till förbanden i Norrland.

kangor

Det är inte helt lätt för den som likt jag är oinsatt i försvarsmaktens fikonspråk att förstå vad som står, men jag får nog ändå intrycket att min farhåga var befogad. Det kan ha varit Försvarsmaktens avsikt att skicka ut soldater på övning i Boden och Trondheim mitt i vintern med sommarkängor.

Vi får tacka Försvarsmakten för att den kom på bättre tankar.

Här finns hela dokumentet.

Husbonden heter Putin

S.k. alternativa medier gör en stor sak av att de är oberoende från etablissemanget. Problemet är att de av allt är döma beroende av etablissemanget i ett annat land istället: Ryssland. Det är slående hur beredvilligt man lyssnar till husbondens röst, där husbonden heter Putin.

Nyheter Idag är måhända den alternativa kanal som står Moskva närmast med journalisten Chang Frick som mest kända namn. Frick samarbetar med RT (dvs. Russia Today som kanalen hette förut). Det är ingen hemlighet på något vis utan något som han förklarar med att han gillar att ställa fel frågor:

Jag är också stringer (en frilansare med återkommande uppdrag) åt RTs dotterbolag Ruptly. Vi köper även videoklipp från dem. Man kan säga att vi samarbetar lite. Inte för att jag tjänar mer pengar på RT än andra kanaler. Inte för att det är “creddigt”. Nej, det är på grund av att jag ”ställer fel frågor”. Då blir RT ett naturligt val.

Samarbetet tycks vara väldigt nära. I samband med att Ryssland inledde sina bombningar i Syrien fick landet kritik för att man inte bombade Islamiska staten som man påstod sig göra utan andra rebeller, däribland Fria Syriska Armén. Ryssland skapde därför en motkampanj där man ifrågasatte om det alls fanns någon moderat opposition i Syrien.

Så här såg den kampanjen ut i RT och Sputniknews, som båda alltså är ryska statliga propagandakanaler och inte nyhetskanaler.

russiatoday

sputniknews

Och som av en händelse har Nyheter Idag en artikel med samma rubrik, på ett ungefär.

changfrick

Chang Frick och Nyheter Idag är emellertid inte ensamma. Den ”alternativa” kanalen Fria Tider är också med i kampanjen.

friatider

Den invandringskritiska högerns kanaler lever på att man säger sig vara ”alternativa”, frihetliga tänkare som törs säga som det är. Den friheten använder man tydligen till att säga det Moskva vill att man ska säga.

Som bekant finns det ett antal invandringskritiska alternativa sidor på nätet. Putinvänligheten frodas också på sidorna Exponerat, Nya Tider och Motgift. Tidningarna Samtiden och Avpixlat som står SD nära har såvitt jag har kunnat se inte begapat sig i den ryska propagandan.

___________________
Pingat på intressant.se.

Därför tänker SD fel om Nato

Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.

Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

sdomnato

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.

Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.

Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.

Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.

SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

SDbudget

Men denna ”kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).

Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss ”enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)

Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha ”gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.

”Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?

Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.

Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.

Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.

Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).

Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska ”tala vänligt men ha med sig en stor påk”.

Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.

En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken ”Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.

Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.

SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.

Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:

– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, ”The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, ”Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0

_____________

Pingat på intressant.se.