Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

40 miljarder blev 10,2. Frågor och svar om försvarsmiljarderna.

Den försvarsreform som riksdagen beställde 2009 kostar 4 miljarder extra per år i 10 år att genomföra. Totalt 40 miljarder. Idag har regeringen och delar av oppositionen meddelat att den vill lägga 10,2 miljarder. Hur kan detta vara möjligt? Frågor och svar.

CAoU_CbUwAAc9hP
I februari 2013 meddelade ÖB att 2009 års försvarsreform skulle kosta 40 miljarder extra.

 

Stämmer det att notan för hela försvarsreformen är 40 miljarder? Ja, enligt ÖB är det så. Han meddelade detta i februari 2013, vilket man kan läsa i den här artikeln i SvD.

Varför säger journalisterna att ÖB vill ha 20 miljarder? För att alliansregeringen i juni förra året bad ÖB komma in med en ny beräkning (Läs dokumentet.) på vad det skulle kosta att fixa iordning ”basplattan”, det allra mest nödvändiga: personlig utrustning till soldater, reservdelar till fordon, pengar till övningar. ÖB nämnde att detta kostade 16-20 miljarder under 5 år. (Läs dokumentet.)

Vad gäller? 5 eller 10 år? Den proposition regeringen förbereder och vars innehåll man nu gjort upp om med oppositionen är på 5 år. ÖB har dock tidigare meddelat att försvarsreformen kommer att ta 10 år att genomföra. På 5 år hinner man inte genomföra hela reformen.

Vad får man för 40 miljarder? Försvarsreformen från 2009 kommer att ge Sverige ett litet försvar. Litet men modernt. Det kallas också för ”enveckasförsvaret” eftersom det inte kommer att vara starkare än att det kan försvara Sverige vid ett angrepp i mer än en vecka på ett ställe (Stockholm).

Varför vill ÖB har mer pengar än politikerna? Det är fel av journalister och politiker att säga att ”ÖB vill ha pengar”. Det ÖB gör är att leverera beslutsunderlag som regeringen beställer. Det är inte ÖB som har fattat beslut om att 2009 års försvarreform ska genomföras utan det är riksdagen. ÖB har endast svarat på frågan om vad allt kostar, och det har han gjort på uppdrag av regeringen. Överbefälhavaren är en byråkrat som gör det regeringen säger att han ska göra.

Men varför är försvaret så litet? För att Sverige under snart 25 år har avvecklat hela sin försvarsmakt. När Sovjetunionen föll 1991 var det många som inte tyckte att vi behövde något försvar. Då trodde de flesta att Ryssland skulle bli en demokrati. Nu vet vi att Ryssland blev en diktatur istället som dessutom är i krig med ett mindre grannland, Ukraina.

Hur blir det med den höjda arbetsgivaravgiften? Siffran 10,2 miljarder är en bruttosiffra. Om man drar av höjd arbetsgivaravgift, som regeringen också vill ha, höjda hyror och de pengar som regeringen bara flyttar mellan två olika poster i försvarsbudgeten, blir nettot 7,2 miljarder. 7,2 miljarder är vad försvarsmakten reellt sett kommer att få.

Allt det här låter mycket konstigt. Ja, det är mycket konstigt. Det konstiga är inte att politiker och väljare inte vill lägga pengar på försvaret. Det konstiga är att riksdagen har fattat beslut om en försvarsreform som man inte vill betala för.

Mer läsning om försvarsmiljarderna:

Fortfarande långt kvar till enveckasförsvaret

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40

Glädjekalkyler från spenderande regering

Tala milt men ta med en stor påk

______________________

Pingat på intressant.se.

 

Tala milt men ta med en stor påk

Idag har vi kunnat läsa att Ryssland hotar att använda kärnvapen mot Danmark om landet medverkar i Natos missilförsvar. Hot är tyvärr numera ett naturligt inslag i den ryska utrikespolitiken. Hur ser den svenska beredskapen ut för denna typ av provokationer? Jag tror tyvärr att vi är mycket dåligt rustade även för detta.

Anledningen till att jag engagerat mig i försvarsfrågan har egentligen inte alls med försvaret att göra utan med att jag vill att Sverige ska stå bättre rustat för att hantera hot och påtryckningar. ”Speak softly but carry a big stick” sägs ha varit amerikanske presidenten Theodore Roosevelts talesätt när det gällde diplomati. Även den nation som vill agera försiktigt och fredligt gör klokt i att ha ett försvar för att visa att man inte kan hunsas med.

Om man inte har ”a big stick” utsätter man sig för en situation där man kan bli offer för påtryckingar. Den säkerhetspolitiska logiken säger också att man inte kan skaffa sig den påk man behöver när detta händer eftersom detta blir en eskalering vilket kan skapa en kapprustning. Man måste ha påken med sig redan från början.

Sverige har genom att avrusta sitt försvar in på bara benet och inte minst avvecklat sin mest framskjutna militära position, Gotland, inte den knölpåk vi egentligen behöver. Den behövdes inte så länge Ryssland var på dekis och fredligt. Men det är annorlunda nu när Ryssland startat ett krig i Ukraina och dagligen ägnar sig åt påtryckningar mot snart sagt alla sina grannländer.

Karlis Neretnieks, generalmajor emeritus, är en av dem som jag tycker har gjort den bästa analysen av Sveriges säkherhetspolitiska läge och som fokuserar på de militära styrkornas betydelse för inte bli utsatt för påtryckningar. Under min tid på Frivärld anlitade jag honom som föreläsare flera gånger, och nu har Frivärld också spelat in hans föreläsning på video:

Det här är en föreläsning som Karlis har hållit i många olika sammanhang, till och med i brittiska underhuset. Det finns ingen militäranalytiker av rang som har kunnat säga att han skulle ha fel. Det är så här spelplanen ser ut.

Karlis har också idag lagt ut en text på sin blogg som ansluter till denna analys där han förklarar varför det skulle kunna löna sig för Ryssland att genomföra ett enskilt angrepp mot Sverige. Poängen här är att ett angrepp mot Sverige försätter Nato i en hopplös situation när det gäller försvaret av Baltikum. Jag rekommenderar läsning av den strategiskt viktiga text.

Till Karlis kommentar vill jag tillfoga att det han skriver om inte måste bli verklighet för att ha betydelse. Det militärstrategiska spelet är i första hand politiskt och inte militärt. Där Karlis talar om att det skulle kunna löna sig med ett angrepp mot svenskt territorium menar jag att det skulle kunna löna sig med att bara hota om detta. Jag tror i och för sig att Karlis håller med mig om det, men det är viktigt att poängen tydliggörs – det är hotet om angrepp som har betydelse.

Sverige är idag oskyddat mot hot och påtryckningar eftersom vi inte har någon ”big stick”. Vi har planer på att skaffa oss en, men som läget är nu vill inte riksdagen skjuta till de pengar som behövs. Därför kommer vi tyvärr att fortsätta sakna den påk vi behöver.

En mycket viktig del av påtryckningsproblemet är också som sagt att det inte går att skaffa sig en schysst påk när påtryckningen väl kommer på grund av eskaleringsproblematiken. En person som skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i sin bok ”Korridoren till Kaliningrad”. Det är en kortroman som beskriver hur komplicerat det är att försätta sina styrkor i beredskap i ett skarpt läge utan att provocera fram ytterligare motreaktioner.

Så vad bör Sverige göra? ”Speak softly and carry a big stick” är rätt politik. Avvecklingen av kalla krigs-försvaret gick för långt och vi har konsekvent blundat för varningssignalerna från Ryssland. Rätt politik är därför att rusta upp igen, se till att vi har den påk vi behöver för att inte utsätta oss själva och andra för påtryckningar. Hur mycket behöver vi rusta? Åtminstone upp till miniminivån, dvs. att vi genomför 2009 års försvarsreform och ser till att den finansieras fullt ut.

Läs mer om problemen med finansieringen av 2009 års försvarsreform:

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40.

Fortfarande långt till enveckasförsvaret.

_______________________________
Pingat på intressant.se.

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40

För en gångs skull är det inte svårt att förklara vad försvarspolitiken handlar om. Det är bara att komma ihåg siffran 40 miljarder kr. Det är ungefär vad försvaret får årligen, men det är också så mycket pengar som saknas för att den pågående försvarsreformen ska kunna genomföras. Memorera denna siffra: 40.

I veckan meddelade regeringen att den ville ”satsa” 6,2 miljarder på försvaret. Jag skrev en  besk kommentar om det i Norrköpings tidningar. Om man drar av kostnader för höjd arbetsgivaravgift och höjda hyror som är pengar som går tillbaka till staten igen och de dryga 300 miljoner som regeringen vill flytta från ett konto till ett annat inom samma försvarsbudget blir det bara 4,2 miljarder kvar. Att kalla detta för en satsning är löjligt.

Det som behövs är inte 4,2 (840 miljoner per år under 5 år) utan 40 miljarder (4 miljarder per år under 10 år). Det är så mycket extra pengar som måste skjutas till om försvaret alls ska kunna agera på det sätt som riksdagen har bestämt. Det är vad ÖB har konstaterat och ingen har kunnat visa att han skulle räknat fel.

Ibland sägs det att ”ÖB vill ha mer pengar”. Men så är det inte, utan de pengar det handlar om är vad som behövs för att göra det som riksdagen har bestämt att försvaret ska göra. Riksdagen antog en försvarsreform 2009, som skulle skapa ett nytt modernt försvar. Det är inte ÖB som har beslutat om hur stort försvar Sverige ska ha utan det är våra folkvalda, regering och riksdag. Men de har inte velat skjuta till de pengar som behövs. Att det saknas 40 miljarder beror alltså inte på ÖB utan på att riksdagen beslutat om en reform som man inte vill betala för.

Varför räcker då inte de pengar som försvaret redan har? Man har ju redan 40 miljarder per år sen tidigare. Denna summa har varit konstant under en längre tid.

Men som var och en kan förstå får man inte lika mycket för 40 miljarder idag som för 15 år sedan. FOI har räknat på saken. Om man tar hänsyn till inflationen har försvarets anslag minskat med 18 miljarder sedan 1999.

nordlundsrapport

FOI skriver inte att försvarsanslaget borde vara 60 miljarder nu utan poängen är att visa att inflationen har gjort att försvaret har genomgått mycket stora besparingar under en lång tid. Det är inte sant att försvaret alltid får lika mycket pengar.

Hur är det då med andra politikområden? Det är ju så att Sveriges BNP ökar med 2–3 procent varje år. Ibland är det långkonjunktur men på sikt ökar alltid BNP.

bnputveckling

Som framgår av bilden har Sveriges BNP i fasta priser räknat ökat rejält sedan 1993. När BNP ökar ökar också skatteintäkterna. Både regeringen Persson och regeringen Reinfeldt har varit bra på att hålla i statsfinanserna (exempellöst bra i ett internationellt perspektiv) och därför har Sverige kunnat sänka skatter och ändå öka sina skatteintäkter. Det gäller inte bara för staten utan för kommuner och landsting också. Inför valet förra året sammanställde Svenskt Näringsliv statistik om detta.
skatterintakter

Diagrammet visar hur skatteinäkterna till den offentliga sektorn har ökat sedan 2000, alltså under både under vänsterstyre och högerstyre. Ofta får man höra att pengarna inte räcker till skolan eller äldreomsorgen, och det kanske är sant eftersom behoven också ökar, men det är inte sant att mängden pengar till välfärden har minskat. Sverige är ett rikt land och ända sedan 90-talskrisen har våra politiker agerat förståndigt, både vänster och höger.

Hela den offentliga sektorn har således fått mer pengar att röra sig med under de senaste 20 åren. Utom på ett område – försvaret. Det är det enda området av den offentliga sektorn som har fått mindre pengar år efter år, enligt SCB.

CAETMz2WgAACh_C.jpg-large

Vad är då lärdomen av allt detta? Jo, min enkla poäng är att Sverige har råd med mer pengar till försvaret. Sverige har sammantaget en mycket god ekonomi. Skatteintäkterna har ökat och år efter år har vi kunnat lägga mer pengar på vård, skola och omsorg, allt det som vi brukar kalla för välfärdens kärna.

Försvaret har tvärtom sparat pengar år efter år. Det stämmer inte att försvaret har haft oförändrat anslag, eftersom det inte har skett några uppräkningar av försvarsbudgeten i enlighet med inflationen. Tänk själv om du som läsare inte hade fått din lön höjd på 15 år. Skulle du uppfatta det som att du ligger kvar på samma lönenivå?

Det är inte Försvarsmakten själv som har bestämt att den ska genomföra 2009 års försvarsreform utan det är riksdagen. ÖB har ärligt meddelat att det riksdagen vill göra kostar mer än vad den hittills har velat skjuta till. Ingen har hittills kunnat visa några andra siffror. Alltså är det siffran 40 miljarder som gäller.

Givetvis kan riksdagen ändra sig och inte vilja ha 2009 års försvarsreform längre. Det står i dess makt att göra så. Då kommer man billigare undan. Men då skulle man lika gärna kunna börja disktera hela försvarets avveckling. 2009 års reform innebär ingen väldig upprustning. Den går under namnet ”enveckasförsvaret” eftersom försvaret när reformen är genomförd kommer att kunna klara sig i en vecka om krig utbryter.

___________________
Pingat på intressant.se.

Haltande försvarspolitisk debatt i Sälen

Efter att ha lyssnat på försvarsministern och ÖB på årets Sälenkonferens är det tyvärr bara att konstatera att den försvarspolitiska diskussionen kommer att fortsätta att halta. Alltjämt kommer det att vara omöjligt för väljarna att ta ställning till hur mycket försvaret ska kosta.

Hur mycket pengar vi ska lägga på försvaret framöver är avhängigt hur mycket pengar vi vill lägga på annat. Hur mycket vill vi lägga på skolan? Järnvägen? Följaktligen är det omöjligt att ta ställning till hur det framtida försvaret ska se ut om vi inte diskuterar pengar.

Därför är det olyckligt att vare sig försvarsministern eller ÖB nu under Sälenkonferensen vill diskutera pengar. Försvarsministern var mycket tydlig på den punkten. Inget snack om pengar.

Därmed blir det inte någon riktig diskussion om försvaret över huvud taget. Det är sedan länge känt att 2009 års försvarsreform är underfinansierad vilket ÖB i sitt tal ändå underströk flera gånger.

På samma sätt är det också omöjligt att diskutera försvarets omfattning så länge Natofrågan hänger i luften. Med alliansens ställningstagande för att Sverige bör utreda förutsättningarna för ett Natomedlemskap har denna fråga fått ny kraft. Den kommer inte att försvinna. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg brukar kalla Natofrågan för en icke-fråga. Men det är i så fall en icke-fråga som aldrig försvinner.

Det går inte att säga vad försvaret ska göra om vi inte har ett långsiktigt svar på Natomedlemskapsfrågan eftersom Nato planerar matrielinköp m.m. utifrån vad man ska göra tillsammans. Nato har en gemensam ”försvarsplanering”, vilket betyder att man samordnar sina styrkor, där olika länder bidrar med olika saker. Exempelvis har de baltiska länderna inget eget flygvapen. Det sköter andra Natoländer om.

Utan att ta ställning till Natomedlemskap går det inte att bestämma omfattningen på försvaret. Utan att ta ställning till hur stort försvaret ska vara kan man inte säga vad det ska kosta. Utan att presentera vad olika alternativ kostar kan man man inte ta ställning till hur mycket pengar det är rimligt att lägga på försvaret i förhållande till andra politikområden. Kort sagt: utan att prata om Natomedlemskap och pengar kan man inte föra en rationell försvarspolitisk diskussion.

_________________________
Pingat på intressant.se.