Försvarspolitiska fantasier, SD i Almedalen

Idag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Jag var därför och lyssnade på en kort presentation av partiets försvarspolitik på morgonen. SD har onekligen en helt egen försvarspolitik. Vi ska tillbaka till 50-talet.

Kärnan i SD:s försvarspolitik är att man vill återinföra värnplikten, ett försvarsanslag på 2 procent av BNP, skapa en nordisk försvarsallians, bara köpa svensk försvarsmateriel och behålla ”neutraliteten”.

Och vad är det för fel med det? Är det inte så Sveriges försvar alltid har sett ut? Jo, bortsett från en nordisk försvarsallians som vi aldrig har haft är SD:s modell den som Sverige hade under kalla kriget.

Men kalla kriget tog slut 1991. Hela det försvarssystem som vi hade då är avvecklat. Nästan alla fasta försvarsanläggningar är avvecklade som t.ex. kustartilleriet. De finns inte kvar. Annat som också har försvunnit är mobförråd, flygbaser och generaler som vet hur man leder ett invasionsförsvar, m.m. Alla drömmar om att återgå till det gamla är hopplöst orealistiska.

Gustav Kasselstrand, SDU:s ordförande, gick till och med så långt att han inte bara ville ha värnplikt, utan allmän värnplikt för både kvinnor och män. Mönstring och inkallelse av varje årskull. Och med tanke på att både kvinnor och män ska kallas in så betyder det att SDU vill ha ett försvars som i antal soldater räknat är dubbelt så stort som under kalla krigets dagar.

Orealistiskt är också att vi skulle kunna få till en nordisk försvarsallians. Danmark och Norge har aldrig velat bilda en sådan och det kommer inte heller att ske. För dem är Nato alliansen.

Mikael Jansson, SD:s försvarspolitiske talesman, menade att man kanske åtminstone skulle kunna ha en gemensam nordisk försvarsplanering. Men vilken skulle hotbilden vara?

Den hotbild som finns i vårt närområde riktar sig främst mot de baltiska staterna. Vi har bara två problemländer i området och det är Ryssland och Vitryssland. Och det är i gränstrakterna mellan de baltiska staterna och Ryssland och Vitryssland (som är i allians med varandra) som det kan uppstå problem. På vilket sätt är en nordisk allians ett svar på det?

Men den absolut svagaste punkten i SD:s försvarspolitik handlar givetvis om pengar. Man vill fördubbla försvarsanslaget. Varifrån pengarna till detta ska tas fick vi inte veta idag, men jag misstänker att svaret är det gamla vanliga: minskar man invandringen får man pengar över till allt. Dagen till ära har man ju också berättat att man vill ge kommunerna extra pengar för att ge kommunalanställda rätt till heltid. Minskad invandring är SD:s egen sedelpress.

_____________________
Pingat på intressant.se.

Ingen beredskap på natten (sant)

En vecka har 168 timmar. Av dessa har Sverige sina jaktflyg beredda 60 timmar. Dagtid. Så ser incidentberedskapen ut.

Man tar sig för pannan. Så här illa trodde jag faktiskt inte att det var. Jag trodde i min naivitet att det var såsom det står på Försvarsmaktens hemsida: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum”.

Men så är det alltså inte. Större delen av tiden finns det ingen beredskap alls, och när den finns så är det på dagtid.

Hur förklarar man det? Ja, man kan ju alltid säga som Cecilia Widegren (M), ordförande i försvarsutskottet: ”Sverige har en incidentberedskap 24/7, men den är fördelad på många olika redskap”.

Olika redskap? Antar att det är radarbevakning hon menar. Men poängen med incidentberedskap är att möta upp rent fysiskt. Inte bara att följa vad som händer på en skärm. Man kan inte ersätta flyg med radar. Man kan inte ersätta en polis med en övervakningskamera heller.

Idag fick vi också lära oss att försvarsutskottet inte inhämtat full kunskap om incidentberedskapen på 11 år.

Expressen menar därtill i en artikel att den grupp med tre M-statssekreterare som tidigare kanske eller kanske inte tillsatts med uppgift att hitta besparingar i försvarsbudgeten, trots allt har tillsatts i smyg.

Nu önskar man att ridån skulle gå ned. Men något säger mig att det kommer ännu en akt i denna tragedi.

I väntan på ännu fler pinsamheter från riksdag och regering kan man med fördel läsa Wiseman’s Wisdoms om vad som kan ligga bakom den uppenbara oviljan att hålla beredskapen uppe:

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om.

____________________
Pingat på intressant.se.

Har vi rätt personer i försvarsutskottet?

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist, till Svenska Dagbladet om nyheten att försvarsmakten inte har incidentberedskap dygnet runt, året runt.

Kent Harrskog, f.d. flygvapenchef säger till TT:

– Det är märkligt om de är överraskade, det är ju de själva som bestämt att vi ska ha fyra divisioner. Riksrevisionsverket konstaterade i fjol att två av dem har för lite personal för att kunna användas. Ska man ha två plan i beredskap dygnet runt, året runt, så räcker inte resurserna.

Vad är det egentligen för politiker vi har i försvarsutskottet? Det här är inte första gången ledamöterna tycker sig vara tagna på sängen. Det var likadant när det visade sig att svenska trupper hade varit indragna i alltmer intensiva eldstrider i Afghanistan (SvD). Visserligen var försvarsmakten mycket sparsam med information om vad som faktiskt hade hänt men ingen i Försvarsutskottet hade alls begärt några rapporter på flera månader.

Så här dåligt får det inte vara. Det är inte mycket ledamöterna i Försvarsutskottet kan göra för att styra över försvarsmakten. Det är regeringen som styr. Riksdagsledamotens uppgift är istället att hålla ett vakande öga på vad regeringen och försvarsmakten gör. Det är att vara informerad om sakernas tillstånd som är själva uppgiften för ledamöterna.

Jag tycker att det därtill är extra viktigt just när det gäller de utskott som övervakar statens våldsanvändning och där mycket måste ske under sekretess. Allmänheten är också en viktig granskare av staten, men just när det gäller de hemliga delarna måste vi använda oss av ombud. Det är riksdagsledamöterna som ska vara dessa ombud. Har vi rätt ombud? Tveksamt.

_______________
Pingat på intressant.se.

Debatt om de afghanska tolkarna

Idag debatterade jag frågan om de afghanska tolkarna i Studio Ett, Sveriges Radio. Motdebattör (om han nu var det) var Staffan Danielsson (C). Ett par frågor dök upp som kan vara värda att kommentera.

– Försvarsmakten har inte begärt att tolkarna ska få asyl.

Så är det, men eftersom det krävs en lagändring för att underlätta för tolkarna att få asyl är Försvarsmakten förhindrad att göra något. Lagstiftningen ligger i händerna på regering och riksdag. Försvarsmakten kan inte göra mer än informera regeringen om hur det ligger till. Den kan inte och ska inte driva en egen linje.

– Kan inte tolkarna söka asyl på vanligt sätt?

Jo, men regelverket är så komplicerat att den som vill söka asyl måste göra det på plats i Sverige. Tolkarna arbetar sida vid sida med företrädare för svenska myndigheter i Afghanistan. Men samma myndigheter kan inte ta emot en ansökan i Afghanistan, utan bara i Sverige. Jag förstår att afghanerna uppfattar detta som ohyfsat och snålt, som ett sätt att lägga hinder i vägen för dem att verkligen kunna söka asyl.

– Kan inte tolkarna söka asyl som kvotflyktningar genom UNHCR?

Jo, det kan de göra, men varför ska de behöva gå genom FN och inte kunna höra av sig till de svenska myndigheterna direkt? Tolkarna samarbetar sida vid sida med företrädare för svenska staten. Varför kan inte dessa företrädare ta emot en asylansökan?

– Man kan inte göra ett kollektivt undantag för en särskild grupp.

Jo, det är precis vad man kan. Det går att ändra lagstiftningen så att tolkar och andra lokalanställda som gjort viktiga insatser för svenska soldater ska kunna ges möjlighet att söka asyl på plats i Afghanistan. ”Vanliga” flyktingar är människor som inte har gjort något för vårt land. Det har tolkarna. Genom deras insatser har svenska soldater kunnat göra ett bättre jobb. Tolkarna har vågat utsätta sig själva för faror för att minska de faror som svenska soldater har mött. Därför förtjänar tolkarna att särbehandlas i jämförelse med andra flyktningar som inte har gjort något liknande.

Generellt sett är det viktigt att Sverige lämnar Afghanistan med hedern i behåll. Nu vet vi inte hur vi ska göra med tolkarna. De är oroliga och känner sig hotade. Om vi lämnar dem åt sitt öde utan att på något sätt sörjer för deras framtid får vi ett rykte om oss som en ansvarslös nation. I debatten idag sa jag att jag inte känner igen Sverige i den här frågan. Det gör jag inte. Så här brukar inte mitt land bete sig.

Läs Frivärlds rapport om tolkproblemet.

______________

Pingat på intressant.se.

Ge tolkarna en gräddfil

Förra året gav Sverige upphållstillstånd till 111 000 personer. Nog skulle vi därmed också kunna klämma in 24 tolkar, som har tjänstgjort tillsammans med svenska trupper i Afghanistan.

Idag skriver jag och en kollega på SvD Brännpunkt om att Sverige bör skapa ett särskilt asylprogram för de tolkar som svenska trupper samarbetat med.

Att situationen är allvarlig bekräftas av de svenska officerare som har tjänstgjort med tolkarna. Peder Sunna har varit i Afghanistan i två omgångar. 2007 åkte han ned som plutonchef för jägarplutonen. 2010 var han ställföreträdande kompanichef för skyttekompaniet med en fast bas i en av de talibaninfluerade byarna. Han berättar att det förekommer rena avrättningar även av personer som bara arbetat för de svenska trupperna under en kort period. ”En byggherre som hjälpt oss under ett projekt hann bara ett par kilometer utanför det område vi beskyddar, innan han blev prejad av vägen och skjuten i huvudet”, säger han.

Läs hela artikeln på SvD:s hemsida.

Andra länder har skapat särskilda asylprogram. Nya Zeeland gjorde så att tolkarna fick välja mellan asyl eller tre årslöner, som kompensation.

Jag är övertygad om att huvudinvädningen mot vårt förslag kommer att vara att det är fel att särbehandla en viss grupp. Ska inte alla asylsökanden behandlas lika?

Det tycker inte jag eftersom vi inte har behandlat alla lika till att börja med. Vi står i tacksamhetsskuld till tolkarna. De har tjänstgjort sida vid sida med svenska soldater, delat samma faror som dem. Tack vare tolkarna har svenska soldater kunnat utföra ett farligt arbete. De har tagit risker för vår skull. Därför förtjänar de en gräddfil.

Som läget är nu måste tolkarna ta sig till Sverige på egen hand  för att kunna ansöka om asyl. Det är bara på plats i Sverige som man kan göra det. Afghaner kan inte söka visum hos den svenska ambassaden i Kabul med syftet att åka till Sverige för att ansöka om asyl. Istället måste man resa utan visum. Normalt sett vill inga flygbolag låta folk resa utan korrekta dokument. Med andra ord måste tolkarna antingen ljuga sig till ett visum eller resa med en flyktningsmugglare.

Så illa är läget. Det är ett ovärdigt sätt att behandla sina vänner. Sverige skämmer ut sig.

_____________

Pingat på intressant.se.