Det finns anledning till oro – Sverige stoppar inte jihadister

Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till sin befolkningsmängd har flest jihadister i Syrien. Det är sällan jag säger att jag är oroad eftersom Sverige är ett välordnat land som brukar kunna sortera ut sina problem. Men det gör jag nu. Läget är allvarligt och kräver handling.

Det vi vet är att Säpo säger att det finns 130 bekräftade fall, men siffran kan vara 300. Säpo har också sagt att det åtminstone finns 80 personer som är tillbaka och som har möjlighet och förmåga att utföra terrorattentat i Sverige.

Amerikanska uppgifter säger att IS har haft omkring 20 000 utländska jihadister i tjänst sedan 2011, vilket är den största siffran någonsin när det gäller tillresta jihadister. Omkring 3 000 har kommit från väst.

Därför finns det verkligen anledning till oro när man läser hur långsamt Sverige reagerar. Här är en lista med exempel. Den bygger på färska nyheter.

Migrationsverket ger tillfälligt uppehållstillstånd för terrormisstänkta. Verket säger att den inte kan göra annat med gällande lagstiftning.

Buzzfeed rapporterar om att jihadistgrupper i Syrien smugglar jihadister till Europa som ett sätt att skydda dem. De är säkra där.

Gränspolisen är i bråk med Migrationsverket eftersom verket låter personer som är förhindrade att resa in till Sverige på grund av Schengenavtalet ändå göra det som asylsökande.

Åklagarmyndigheten berättar att den har fått in anmälningar om folkrättsbrott men saknar resurser för att utreda dem.

Uppdrag granskning berättar om jihadister som kommer hem till Sverige och vilar upp sig. En brittisk expert säger att det är ”breath taking” att Sverige inte har någon lagstiftning på plats ännu, och kallar Sverige en garrisonstad för jihadister.

Sammantaget får man intrycket att det är riskfritt för jihadister att gömma sig i Sverige. Migrationsverket är överbelastat och kan inte kontrollera om asylsökande är misstänkta för brott eller inte. Den som säger att han söker asyl skrivs in oavsett om han talar sanning eller inte. (Utredningstiderna är förnärvarande mycket långa.)

Därtill har det även rapporterats att hemvändande jihadister får praktikjobb av sin kommun i hopp om att de inte ska gå tillbaka till kriget.

Nu senast kan vi också läsa att ”Sverige har varit ’behjälpligt med att plocka hem’ ett antal individer från Syrien, säger inrikesminister Anders Ygeman till TT”. Det är högst oklart vad detta innebär mer konkret, men det verkar som att Sverige hjälpt jihadister att komma hem igen.

(Uppdatering 28/2). Missa inte heller Sakine Madons lägesbeskrivning av hur det ser ut i vissa bostadsområden i Sverige där kristna inte har tordats ha kristet julpynt synligt och där kurder inte kunnat ha Peshmerga-tröjor.

Varför denna brist på ledarskap? Jag har svårt att förstå det. I veckan påbörjade Norge en rättegång mot tre jihadister. Den första i sitt slag. Norge har redan skaffat sig en lagstiftning. I veckan stoppade fransk polis sex jihadister på flygplatsen genom att ta ifrån dem deras pass.

Ansvaret för att stoppa radikaliseringen ligger hos kultuministern, som om det här vore en kulturfråga, medan ansvaret för polisens arbete med att stoppa jihadisterna ligger hos inrikesministern. Två departement och två ministrar ska samsas om samma fråga.

Det här duger inte. Verkligen inte. Regeringen måste visa ett mycket kraftigare ledarskap i frågan. Handling behövs omedelbart. Och var är oppositionen? Varför är det endast KDU:s ordförande Sara Skyttedal som varit ute och krävt något? Det ingick inte i decemberöverenskommelsen att man skulle lägga sig platt i alla frågor.

Islamiska staten är mer än bara en terrororganisation. Den är en helvetesmaskin. Dess ideologi är lika sjuk som nazismen och dess anhängare lika galna. Just nu bidrar inte Sverige till att stoppa detta vansinne.

____________________

Pingat på intressant.se.

Människor som ursäktar och försvarar extremism

Igår läste jag ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som givits ut på Timbro alldeles nyligen. Den är närmast obligatorisk läsning för alla som följer den politiska kulturdebatten och den som intresserar sig för det intellektuella försvaret för den borgerliga demokratin. Lundberg tar vid där Per Ahlmark slutade.

Lundbergs bok är en katalog. Alla debattörer, särkilt på kultursidorna i huvudstadspressen, som yttrat sig om demokrati och diktatur, terrorism, antisemitism, islamofobi, islam, rasism m.m. och som sagt något knäppt kan finna sig själv i boken. Och listan är lång.

För att förstå bokens värde ska man egentligen ha läst Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet som gavs ut 1994. Ahlmarks gärning bestod i att räkna upp vem som sagt vad under Sveriges mest radikala period, då etablerade politiker kunde hylla Pol Pot och totalt blunda för kommunismens brott mot mänskligheten.

Ljusets fiender är en fortsättning på detta arbete, men ligger närmre i tid, allt han skriver om hände bara nyss eller pågår just nu. Där debatten förr handlade om de kommunistiska diktaturerna handlar den idag istället om den islamistiska extremismen. Förr försvarade vänstern kommunismen, även de som själva inte var kommunister, men idag försvarar man den extrema islamismen, trots att man själv inte är islamist.

Lundberg menar att det hänger ihop med det man på 50-talet kallade ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten sa att kalla kriget inte stod mellan ont och gott, USA och Sovjetunionen, utan mellan två olika system som var bra och dåliga på sina olika vis. Men i praktiken försvarade eller ursäktade man kommunismen. Herbert Tingsten och andra västligt sinnade demokrater som kritiserade Sovjetunionen skoningslöst beskrevs som ”obalanserade”. Samma debatt förs nu mellan dem som kritiserar den extrema islamismen och dem som försvarar eller ursäktar den.

Den extrema islamismen, eller som Lundberg kallar den, ”den neofundamentalistiska islamismen”, är till sitt ursprung, sitt innehåll och sin praktik en totalitär ideologi. Den är syskon med fascismen, kommunismen och nazismen. Men den ursäktas eller försvaras av vänsterdebattörer som ser den som ett uttryck för en förtryckt grupps kamp mot makten. Makten är det rika väst, främst USA. De förtryckta är världens alla muslimer. Islamismen är ett rop på frihet. Och de som kritiserar islamismen är islamofober, dvs. rasister.

Lundbergs påståenden är väl belagda med empiri så det finns ingen anledning att tvivla på att han har rätt. Det finns en uppsjö debattörer i vårt land som kort och gott inte förstår vad en antidemokratisk ideologi är, eller tycker att det finns skäl att ursäkta den. De är själva inte extrema islamister. De skulle aldrig någonsin själva välja att leva i enlighet med denna ideologi. Den är ju till sitt innehåll extremt reaktionär. Men de ursäktar den, och skyddar den mot kritik.

Men därtill uppmärksammar författaren ett par andra teman som också är tämligen bisarra. Många av de radikala virrhjärnor boken handlar om är verksamma som forskare vid akademin. Gränsen mellan att vara radikal aktivist, debattör och forskare går ihop i en enda röra.

Antisemitism går också som en röd tråd genom debatten. Många inom vänstern är kritiska mot Israel men blandar ihop antisionism med antisemitism. Gränsen mellan att kritisera Israel och att tala om judar i allmänhet försvinner. Antisemitiska bilder av judar som kontrollerar världen plockas fram som förklaringsmodeller, alternativt ursäktas när de förs fram av andra.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur vi inte har kunnat hålla det intellektuella Sverige rent från antisemitism. Bland folk i allmänhet, med undantag för Malmö, finns ingen utbredd antisemitism. Men den finns uppenbarligen bland intellektuella. Jag förmodar att de egentligen inte är antisemiter själva, men inbillar sig att det är något som går att ”förstå”, när den förs fram av de ”förtryckta”. Hur det än är med just den saken är det ett intellektuellt haveri, eftersom rasism aldrig bör toleraras även om den kommer till uttryck hos den som känner sig utsatt för rasism själv.

Det som stör mig mest med dagens tillstånd, och som Lundberg skildrar väl, är hur skattepengar går till att finansiera allt detta. Allmänna arvsfonden, studieförbund, Stockholms läns landsting, Folke Bernadotte-akademin, ungdomsstyrelsen är exempel på finansieringskällor.

Ett exempel på hur det kan se ut är den här konferensen som Afrosvenskarna i Stockholm arrangerade 2011, tillsammans med, enligt Lundberg, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Ibn Rushd, Sveriges unga muslimer, Förorternas riksdag och Islamiska förbundet. Konferensen betalades av Folke Bernadotte-akademin. En av talarna var Yvonne Ridley, en brittisk journalist och antisemit. Den spelades in av Utbildningsradion och kan nu ses på nätet. Skattepengar används för att sponsra antisemitiska talare som TV-licensfinansierade Utbildningsradion spelar in och presenterar som ”kunskap”. Allt detta är Sverige just nu. Inte bra.

____________________
Pingat på intressant.se.

Självradikalisering kan inte förbjudas

Nikolas Sarkozys uttalande om att det borde vara förbjudet att resa till Afghanistan för att utbilda sig i extrem islamism kan nog inte ses som något annat än ett illa genomtänkt hugskott i en valkampanj. Självradikalisering kan inte förbjudas, även om den naturligtvis måste bekämpas.

Självradikalisering är när en enskild person ”utbildar” sig själv till att bli extremist på egen hand. Vissa gör det genom att åka till Pakistan eller Afghanistan. Men det går att göra hemma vid datorn också.

Radikalisering i sig är inte farlig och kan inte heller betraktas som ett brott. Det som är farligt och som SÄPO faktiskt försöker stoppa är radikalisering som leder till ”våldsbejakande extremism”.

I ett fritt land kan vi inte ingripa mot människors rörelsefrihet. Det kan därför rimligen inte sägas vara ett brott att åka till Afghanistan för att utbilda sig i extremistisk islamism. Hur knäpp denna åsiktsinriktning än är.

Det kan praktiskt sett inte heller vara möjligt att förbjuda ”radikalisering” av det enkla skälet att om man inte får åka till Afghanistan eller Pakistan så åker man väl bara till Luton i England istället, eller så radikaliserar man sig på nätet.

Den extrema islamismen måste naturligtvis bekämpas, precis som alla andra totalitära idéer, men det behövs intelligentare metoder än att ropa på förbud.

__________________________
Pingat på intressant.se.