Taggad: jesus

Korsfästelsen – ett justitiemord?

Världshistoriens mest kända justitiemord, har den kallats, rättegången mot Jesus. Sägnen berättar att Jesus dömdes oskyldig i en snabbt ihoprafsad rättegång sent en kväll dagen före förberedelsedagen för den judiska påsken. Översteprästerna ville röja honom ur vägen och hade redan på förhand bestämt sig för att han skulle dö. Ett farsartat förhör hölls. Falska vittnen släpades fram. Därefter avkunnades dödsdomen och Jesus släpades iväg till Pilatus för att få domen fastställd av den romerska ockupationsmakten.

Det är så vi känner berättelsen. Men tänk om det var så att processen faktiskt gick rätt till och att Jesus fick en rättvis rättegång?

Av en slump kom jag att läsa boken ”Den historiske Jesus i ny belysning” av den tyske teologen Ethelbert Stauffer. Jag hittade den i hylla, blev nyfiken på titeln och började läsa. Sen kunde jag inte lägga den ifrån mig. Boken beskriver rättegången mot Jesus utifrån den då gällande judiska rättsordningen.

Vad som inte förklaras i Bibeln, och som därför inte kommit att bli en del i den folkliga berättelsen om Jesu sista dagar, är att de judiska myndigheterna vid denna tid var noga med juridiken och dessutom såg mycket allvarligt på hädelse.

I vår tid är hädelse inget brott. Men i alla tider fram till vårt demokratiska tidevarv har hädelse setts som ett av de allra allvarligaste brotten man kan begå.

Judarna hade därför särskilda lagar för hur man skulle hantera hädare. Stora rådet i Jerusalem, som var den rättsvårdande instansen, hade rätt att snabba på processen just för att det rörde sig om ett så allvarligt brott som hädelse.

Ändå följde rättgången mot Jesus i huvudsak gängse rättsregler, menar Stauffer. Han skriver att översteprästen Kajafas handläggning av ärendet var ”formellt ett juridiskt mästerstycke” och att han till och med höll sig med ett ”demonstrativt pedanteri” i fråga om att följa regelverket.

Att Kajafas var en maktspelare råder det ingen tvekan om. Han var en av de första som förstod att Jesus var ett hot mot prästerskapets makt. Långt innan Jesus greps hade han förklarat att ”det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under”. Men det han säger är inte en makthavares cyniska motivering för varför man ska göra sig av med en oppositionspolitiker, utan ett sakligt återgivande av vad lagen faktiskt stadgade.

Var då domen mot Jesus korrekt? Ja, sannolikt var den det. När vittnena mot Jesus inte var samstämmiga satsade Kajafas allt på ett kort, nämligen att själv konfrontera den åtalade: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Enligt evangelisten Markus, svarade Jesus: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln”.

Därmed var saken mer eller mindre klar. Jesus påstod sig vara Gud själv, och därmed fanns inget annat för Stora rådet att göra än att döma honom till döden.

Idag skulle vi självfallet göra en helt annan bedömning. Med våra mått mätt var rättegången mot Jesus en fars och ett solklart justitiemord. Men vi lever som bekant i en annan tid med helt andra krav på rättsstaten.

Krönika tidigare publicerad i Norrköpings Tidingar, 30 mars 2013.

Jag flytt int – Om sprickan i Svenska kyrkan

Vi har en spricka i Svenska kyrkan. Den står mellan dem som företräder en mumbo jumbo-teologi där allt flyter omkring och dem som företräder en traditionell teologi med fastlagda dogmer. Makten ligger hos den första gruppen. De som tillhör den andra gruppen frågar sig om det finns plats för dem i kyrkan.

Jag tillhör inte oväntat den traditionalistiska gruppen. Jag är ingen teolog men vill ändå säga några ord om hur man kan förhålla sig till det faktum att man inte har förtroende för kyrkans ledning. Jag har tyvärr inte det. Jag tror att vår nya ärkebiskop kommer att vara en god ledare för kyrkan i många avseenden, men hennes svävande svar på klassiska teologiska frågor visar tydligt vilket teologiskt läger hon hör hemma i.

Jag är bedrövad över att behöva se hur kyrkan utvecklar sig, men jag kommer ändå inte att lämna henne.

Om jag nu förstått det kristna budskapet rätt så är syftet med kyrkan att vara en gemenskap för troende så att vi kan stötta varandra, be tillsammans och på så vis leva i gemenskap med Gud. Målet med allt är vara ett med Gud. ”Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er”, säger Jesus i sitt avskedstal strax före sin död.

Hur lyckas vi med detta? Den heliga Birgitta har sammanfattat det väl i sin bön: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. En ortodox variant på samma bön som jag snappat upp från en film är: ”Herre gör din vilja starkare än min”.

Biskop Bo Giertz förklarar samma sak mycket väl i sin bok Stengrunden. Hur mycket vi än själva anstränger oss för att bli så goda så möjligt, hur mycket stenar vi röjer undan på vår mark för att göra plats för god jord, så når vi inte ända fram. I botten finns en stengrund som vi själva inte kan rubba. Vi måste be om hjälp med det.

I slutändan är det alltså inte upp till oss själva att avgöra om vi blir upptagna i gemenskapen med Gud eller inte. Vi kan göra vårt bästa. Men vårt bästa kommer ändå inte att vara tillräckligt.

Av detta drar jag slutsatsen att min frälsning inte är beroende av vem som är ärkebiskop i min kyrka. Det spelar ingen roll vad hon torgför för teologi. Det drabbar inte mig personligen.

Däremot är det inte bra för kyrkan om ärkebiskopen inte vill stå upp för klassiska dogmer, som t.ex. att jungfrufödseln är ett historiskt faktum. Det är dåligt för organisationen eftersom den därmed för ut ett osant budskap.

Kan man vara med i en organisation som för ut ett osant budskap? Jag har noterat att vissa av mina politiskt engagerade vänner tycker att detta är ett av de stora problemen.

Man kan givetvis inte vara med i ett politiskt parti som har ett program som man inte sympatiserar med. Är man med i ett parti och detta plötsligt överger centrala ideologiska principer ska man gå ur partiet. Men kyrkan är inte ett politiskt parti eller en opinionsbildande organisation. Kyrkan har ett budskap. Såtillvida finns här en likhet med ett politiskt parti, men kyrkan gör mycket mer.

Kyrkan är framför allt en gemenskap för de troende. Det teologiska budskapet är viktigt, men man kan inte påstå att kyrkan i sin historia varit enig om allt, och att det är först nu konstiga teologiska uppfattningar förts fram.

Just nu pågår en lärostrid i Svenska kyrkan. Vänner som är katoliker ruskar på huvudet och gör reklam för sin kyrka istället. Men är det någon kyrka som gång på gång tappat greppet om sina lärostrider så är det den romersk katolska. På 1000-talet lyckades man bli osams med östkyrkan och har sen dess inte nattvardsgemenskap med den. På 1500-talet gjorde halva Västeuropa uppror mot påven och bildade egna kyrkor. Efter andra Vatikankonciliet lyckades man hålla ihop kyrkan men man har sen dess brottats med biskopar som har gått sin egen väg, till exempel i sammanslutningen SSPX.

De västeuropiska utbrytarna, även kallad protestanterna, tappade själva greppet över sina medlemmar och på så vis bröt frikyrkorörelsen fram. Även östkyrkan har sina utbrytare, exempelvis gammalkalendarikerna i Grekland.

Med andra ord, lärostrider är inget nytt, och man ska inte vara rädd för dem. De kommer och går. Man får därför helt enkelt stålsätta sig och härda ut. Idag styrs Svenska kyrkan av ett prästerskap som torgför en mumbo jumbo-teologi. Det är trist att det är på det viset, men det är inte osannolikt att de är borta om någon generation.

Men om ledarskapets knasigheter inte är avgörande för min personliga frälsning och att man inte ska frukta lärostrider vad ska man då göra? Är det inte bekvämare att bara byta kyrka?

Jo, visst är det bekvämt att byta kyrka. Jag har ju faktiskt själv gjort det. Jag är döpt i den ortodoxa kyrkan, Kristi Förklarings Ortodoxa kyrka i Stockholm, men bytte till Svenska kyrkan eftersom jag kände mig hemma där. Men det var inte på grund av teologin. Ortodoxa kyrkan överglänser den svenska i teologiskt kunnande. Det var för att få en bönegemenskap att höra till.

Men jag tror inte att man kan bli frälst genom att välja den kyrka som har den bästa teologin. Som jag redan har nämnt är frälsningen ingenting man bestämmer över själv. De flesta troende väljer inte kyrka utan föds in i en. Jag har mycket svårt för att tro att Gud på den yttersta dagen skulle börja med att fråga vilken församling man har gått i på söndagarna.

Det är också så – och detta är ett mycket viktigt påpekande – att det finns inget som säger att det kristna livet ska vara bekvämt. Många kyrkor predikar att man blir lycklig av att vara kristen. Och visst, man blir till freds inombords, men lycklig? Var Maximilian Kolbe lycklig när han avrättades av nazisterna?

Det finns inget bibliskt stöd för att det kristna livet skulle vara lyckligt. Det kan vara värt att påminna sig om att samtliga apostlar utom Johannes avrättades. Johannes fick dö en naturlig död men i fångenskap.

Det tycks mig som att många av de som idag funderar över sin kyrkotillhörighet resonerar som om allt var fråga om att välja rätt produkt på en marknad. Det finns olika kyrkor och sen väljer man den som passar ens smak bäst. Smaken kan vara ett visst teologiskt budskap. Andra lockas av fluffigt mysprat i gudstjänsterna som gör att man mår lite bättre. En del gillar liturgi. En del gillar lovsångsgudstjänster. Och så vidare. Det personliga välbefinnandet sätts i centrum.

Jag gillar inte något av detta. Individuell valfrihet är bra när det gäller att konsumera varor och tjänster, för då handlar det om att individen ska få det hon vill ha. Men det passar sällsamt dåligt med den kristna teologin. Om man nu tror på Gud har man en relation till honom, och i en relation bestämmer man inte allt själv.

Nu låter det kanske som att jag menar att man aldrig ska byta kyrka, att man inte ska bestämma något själv. Men så menar jag inte, utan min enkla poäng är att man ska fundera över vilken lott man har fått sig tilldelad och fråga sig vad det är man ska göra med den.

De flesta kristna har inte valt sin kyrkotillhörighet utan har fått den av sina föräldrar. I och med det sitter de fast i ett socialt sammanhang som kan vara svårt att lämna. Det är inget konstigt att befinna sig i en kyrka där man inte sympatiserar med ledningens teologiska inriktning.

I slutändan resonerar jag därför som så att ”jag flytt int”. Jag föddes in i en kyrka med en bra teologi men som inte gav mig den gemenskap jag behövde. Svenska kyrkan tillhandahöll dock just det. Jag har alltid känt mig mer hemma i Svenska kyrkan så steget var inte särskilt stort att ta. Teologin hade ingenting med saken att göra.

Därför flyttar jag inte på mig oavsett vad som händer i Svenska kyrkan i övrigt. Biskoparna kan få hitta på vilka knasigheter de vill. Jag bryr mig inte heller om dem som kallar mig för fundamentalist, bokstavstroende, mörkerman eller vad det nu kan vara. Den typen av argument har ingen seriös mening. Så jag kommer att sitta där och tro att jungfrufödseln är ett historiskt faktum, även om något annat sägs från predikstolen. Det enda sättet att bli av med mig är vänta ut mig tills jag dör.

Det är så jag tänker förvalta min lott. Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

_________________

Pingat på intressant.se.

Den politiske Jesus

Jesus var inte sosse, som SSU hävdade i den nyss avslutade valkampanjen i Svenska kyrkan. Han var inte moderat heller. Jesus levde i en politisk miljö som är svår att beskriva med vår tids begrepp. Men var han opolitisk? Jag har precis läst Reza Aslans bok Zealot: The life and times of Jesus of Nazareth.

Reza Aslans bok säljer stort i USA just nu. Den blev känd när en journalist på Foxnews försökte ifrågsätta trovärdigheten i boken med hänvisning till att författaren är muslim. Aslan försvarade sig briljant och filmklippet spreds blixtsnabbt över nätet. Bättre reklam kunde han inte ha fått.

Boken handlar om den historiske Jesus, men är ingen vanlig biografi, utan ska snarare ses som ett argument i en pågående diskussion om vem Jesus från Nazareth egentligen var.

Jag kan väldigt lite nytestamentlig historia själv och det här är därför ingen riktig recension av boken. Biblisk historia är ett ämne som är mer avancerat än vad man tror. Man måste exemepvis kunna grekiska, vilket jag inte alls kan. Men det som jag tror mig kunna säga något om är dock Jesus politiska roll. För politik är i alla fall något jag begriper.

Reza Aslans huvudpoäng är att Jesus var ett slags gräsrotsrevolutionär, en religiös och politisk predikant som ville störta både det korrupta judiska ledarskapet, som samarbetade med Rom, såväl som att kasta ut romarna. Den tid han verkade i var politiskt sett mycket orolig och den judiska nationalismen var stark. Upprorsmakare avrättades på löpande band av romarna. Jesus var inte den ende som kallade sig själv för Messias, som samlade stora skaror och utmanade Rom och det judiska prästerskapet i Jerusalem.

Motståndet mot ockupationen kom också till sist ett par decennier efter Jesus död att slå över i en öppen revolt. Motståndsmännen lyckades ta över Jerusalem och höll staden i ett par år. Men sen kom romarna tillbaks och då var tålamodet med judarna slut. Upproret krossades, templet revs och befolkningen deporterades.

Aslan menar den bild av Jesus som tecknas i evangelierna skrevs efter det att Rom hade krossat den judiska nationalismen. Priset för nationalismen hade varit att nationen nära nog utplånats, vilket gjorde att många judar vände nationalismen ryggen. När så de första kristna spred sitt budskap om Jesus tvättade man bort allt som hade med det politiska att göra. Budskapet om att Messias inte var en politisk ledare som skulle rädda Israel utan en befriare i anden blev lättare att sälja in till ”hellenistiska” judar (alltså judar som bodde i den grekiska världen) och till ”hedningarna” omkring Medelhavet, som inte hade samma negativa syn på Rom som judarna hade haft.

I boken presenterar Aslan en herrans massa bevis för att detta skulle var sant, men som jag inte har någon möjlighet att ta ställning till. Generellt sett kan man säga att han använder två argumentationslinjer. Det ena är att om man utgår från den kontext Jesus verkade i så kan han omöjligen setts som något annat än en upprorsmakare. En av många. Det andra är att bilden av Jesus i evangelierna är tillkomna i efterhand och därför tillrättalagda.

Den kristna traditionen har därtill också förstärkt bilden av Jesus som en opolitisk predikant. Aslan menar exempelvis att när Jesus talar om ”Guds rike” så syftar han inte på ett rike som ska upprättas vid tidens slut eller på Guds rike i himlen, utan att Guds rike är Israel. Landet Israel, det förlovade landet som Abraham fick av Gud, är ”Guds rike”. Orden ”Låt ditt rike komma”, i bönen Fader vår, ska tolkas så man ber om att Gud ska återupprätta Israel, det vill säga kasta ut romarna och störta kollaboratörerna i templet, judarnas Stora råd, som inte var utsedda av judarna själva, utan av Rom.

Aslan driver en tes som jag är säker på att de flesta inte köper. Även jag kan se att han bitvis drar för långt gående slutsatser. Jag är inte heller lika misstänksam mot det faktum att evangelierna är tendentiösa, fyllda med faktafel, säger mot varandra och så vidare. Så är det med allt källmaterial, även modernt.

Det som jag tycker att han gör bra är dock hans beskrivning av den politiska miljö som Jesus verkade i och att vår nutida bild av Jesus som en opolitisk figur inte kan vara sann.

Det som predikas i våra dagar är att Jesus (förutom att han var Messias, Guds son och Gud själv) var en predikant som inte tog ställning till dåtidens politiskt mest heta fråga, nämligen om det var rätt motsätta sig ockupationen eller inte. Han var Messias, men Messias hade inte ett politiskt budskap, utan ett religiöst. Det var därför som han lät sig födas under enkla förhållanden och gjorde sitt namn känt genom att göra under och predika.

Evangelierna är också mycket opolitiska till sitt innehåll. Evangelierna är fyllda med berättelser, liknelser med mera om hur man ska leva som människa, i förhållande till varandra och till Gud, och om alla under Jesus gör. Jesus kommenterar inte politiska dagsförhållanden. För då skulle texterna ha handlat om de politiska ledarna som kung Herodes eller översteprästen Kajafas.

Det är egentligen bara vid två tillfällen som Jesus konfronteras med politiken direkt. Det ena är när han får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren och det andra är när han ställs inför rätta. Vid båda dessa tillfällen ställer han sig dock utanför politiken, sägs det. Han säger att man ska ”ge kejsaren vad kejsaren tillhör” vilket har tolkats som att man ska acceptera att det finns en världslig makt som man måste lyda, men att den inte har något med frälsningen att göra. Och när han står inför Pilatus förklarar han ”mitt rike är inte av denna världen”, det vill säga att han förklarar för ståthållaren att han på det hela taget inte bryr sig om dennes världsliga makt, även om det är så att det kostar honom livet.

Jag håller med Aslan om att den bilden av Jesus som helt opolitisk inte kan vara en rimlig bild av hur saker och ting verkligen utspelade sig. Bilden av Jesus har säkert varierat genom historien, men i vår tid är det vanligt att se honom som endast en predikant som helst av allt ville undvika politik. Det finns många som har en romantisk bild av honom som ett slag kringströvande hippie, en lysande predikant, helare av sjuka, som drog riket runt, bodde varhelst han fick husrum, åt vad helst som bjöds. En cool kille.

Så tror jag inte att det var, utan jag tror att han var fullt medveten om att han var politiskt kontroversiell och visste att hans predikningar skulle komma att tolkas politiskt. Jag menar inte att det var hans avsikt att vara en politisk debattör, däremot tror jag inte att han på något vis försökte smita undan politiken. Det är tre saker som gör att jag har denna uppfattning.

För det första är korsfästelse en avrättningsmetod som romarna använde för rebeller. De två ”rövare” som korsfästes tillsammans med honom var också sannolikt ”rebeller”, vilket är en möjlig översättning av grekiskans ”lestai”. Jesus tog aldrig till våld, men det krävs som bekant inte mycket för en tyrannisk regim för att kalla någon för ”rebell” eller ”terrorist” och slå ihjäl honom. Om Stora rådet självt hade dömt honom till döden hade man istället stenat honom.

Men nu lämnande man honom till Pilatus som dömde honom till döden. Evangelierna beskriver det som att Pilatus tvekade, och det kan han ha gjort, även om det ligger någonting i det Aslan skriver att ståthållaren förmodligen inte befattade sig med ”mindre” ärenden som att avrätta upprorsmakare. Men jag tror inte att den tvekan hos Pilatus var särskilt stor. Jesus var ett orosmoment och Rom avrättade alla sådana. Man spikade upp dem på ett kors utanför stadsmuren.

För det andra, om det är så som Alsan påpekar, att Jesus vare sig var den förste eller siste predikanten som utropades sig till Messias, och agiterade mot prästerskapet och mot Rom, kan det inte ha kommit som någon överraskning för vare sig Jesus eller hans lärjungar att överheten skulle slå ned på dem. Jesus levde i en tid som var fruktansvärt våldsam och romarnas tolerans inför politisk opposition var liten. Sannolikt var också Stora rådets tolerans mycket liten.

När ryktet om Jesus sprider sig talas det om honom som ”Judarnas kung”, alltså en person som gör anspråk på att vara judarnas rättmätige härskare (istället för kejsaren). Sen rider han in i Jerusalem på en åsna, vilket är en iscensättning av profeten Sakarjas ord om kungen som ska komma och rädda Israel från grannfolkens förtryck:

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.

Det kan inte ha funnits en enda politiskt medveten person i Jerusalem som inte tolkade denna handling som att mannen på åsnan utropade sig till Israels befriare, även om mannen på åsnan själv gjorde detta som en religiös manifestation. Om inte Jesus var en politisk idiot, vilket jag har svårt för att tro att han var, måste han ha vetat att hans intåg i Jerusalem skulle ges en politisk innebörd.

För det tredje tror jag att man tolkar evangeliet fel om man tror att Jesus angrepp på skriftlärda och fariséer endast handlade om religiösa ting. På Jesu tid gjorde man ingen åtskillnad mellan religion och politik. Det religiösa ledarskapet var detsamma som det politiska. Kritik mot den rådande religiösa ordningen var detsamma som att kritisera den politiska ordningen.

Vi har svårt att förstå detta idag där vi har lärt oss att göra skillnad mellan religion och politik. Därför tolkar vi Jesus som en renodlat religiös predikant. För att försöka få en förståelse för den politiska innebörden av Jesus ord kan man pröva att byta ut ”fariséer och skriftlärda” med ”politiker”. ”Ve er, politiker, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.” Ungefär så hade Jesus verop uppfattats.

Om man ser till vad Jesus hade för sig sista dagarna i livet, enligt Matteusevangeliet, så börjar han med att rida i staden på en åsna, och därmed utropa sig till Messias, för att därefter gå upp till templet och vräka omkull växlingskassor och handelsstånd. Dagen efter är han tillbaks i templet, predikar och anklagar de styrande för att vara korrupta hycklare. Sen håller han på så ända tills han blir arresterad. Är detta en fridsam predikant eller en politisk bråkstake?

Så vad ska man dra för slutsats? Vem var han, Jesus? Predikant eller politiker? Som jag redan har nämnt tror jag att Reza Aslan, trots intelligenta iakttagelser, drar för långt gående slutsatser. Om Jesus hade varit en politiker, en zelot, skulle han talat och agerat som en politiker. Politiker gillar att tala om politik, och politiker vill ha världslig makt. Historien är fylld av riktiga rebelledare och typiskt för en rebelledare är att man organiserar sig, skaffar vapen och lägger upp en strategi för hur man ska attackera sin fiende.

Men det är inte så Jesus agerar. Det är inte hans modus operandi. Så visst är han en predikant, men att han skulle vara ”opolitisk”, i den bemärkelsen att han själv inte brydde sig om politiska frågor, har jag svårt att tro. Jag tror att han ville föra fram sitt religiösa budskap medveten om att detta också skulle komma att ges en politisk tolkning. Kanske ville han till och med provocera fram en politisk reaktion, som ett sätt att understryka sitt budskap. Han kanske var betydligt mer konfrontatorisk än vad vi tror.

Jag har lyssnat på många predkningar om denne man och hans gärningar. Tolkningen är nästan alltid att Jesus var en snäll kille. En ödmjuk person. En man som vill alla väl och därför talar lugnt och stillsamt. Men ser man till den politiska kontexten framstår han knappast som ödmjuk. Man kan till och med tala om en aggressiv person, i ordets goda bemärkelse, det vill säga en person som ilsket går till attack mot en ond och orättfärdig värld.

Men vad vet jag? Jag är ingen teolog, ingen Bibelvetare. Det här är en statsvetares tolkning. Så här tolkar jag Jesus gärning om jag ska använda mig mina kunskaper om politik, som till skillnad från teologi är ett ämne som jag har studerat. Men tolkningen kan vara helt galen. Jag vet egentligen mycket litet om Jesus.

_________________
Pingat på intressant.se.