Svenska folket konservativare än vad man kan tro

Svenska folket är betydligt mer konservativt än vad dess ledare tror. Det är en av flera slutsatser i Markus Uvells nya bok Bakslag: Radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag). Samtidigt är det något oklart vad denna konservatism egentligen består i och vilket parti som klarar av att företräda den bäst.

Det här är en recension, men eftersom undertecknad är vän och tidigare kollega med Uvell, kan man inte säga att den är helt opartisk. Icke desto mindre vill jag gärna skriva något om boken.

I boken utforskar Uvell de idéströmningar hos väljarkåren som ligger bakom SD:s framgångar. Det är känt sedan tidigare att steget mellan S och SD för vissa väljare är betydligt mindre än vad man tror. Hur kan detta vara möjligt? Nu tycks det dessutom att det inte bara är arbetarklassväljare som inte tycker steget är så stort. Alltså finns det något att gräva i.

Det Uvell gör är att med ett eget statistiskt material, framtaget av opinionsföretaget Inizio, utforska hur det står till med konservativa attityder i befolkningen. Han utforskar även ett antal attityder som kan sägas tillhöra populistiska antietablissemangspartier. Attityder som undersöks är exempelvis ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” eller ”Politikens uppgift är att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för medborgarna hur de ska leva”.

Resultatet visar att en inte oansenlig del av befolkningen håller med om detta (43 respektive 37 procent). Detta kontrasterar Uvell mot den radikala agenda som han menar etablissemanget driver bestående av frågor rörande normkritik, identitetspolitik och klimatalarmism. Etablissemangets intresse för dessa frågor motsvaras inte av samma intresse hos befolkningen.

Ett parti som är bra på att fånga upp dessa attityder är SD och Uvell kommer därför fram till att SD:s väljare är mer konservativa än andra partiers väljare. Kanske är det därför detta som förklarar varför SD drar till sig så mycket fler väljare än bara de som är invandringskritiska? För som Uvell påpekar är svenska folket inte kritiskt mot mångfald. Svenskarna är inte rasister.

Uvells bok kommer precis i rätt tid. Vi behöver i en djupdykning i de attityder som finns hos väljarna som kan förklara varför de vill rösta på SD. Någon borde har gjort detta för länge sedan. Undersökningar som dessa görs av partierna, men de är aldrig offentliga. Det är bra att allmänheten får en chans att se sig själv i spegeln.

Men givetvis har jag kritiska anmärkningar mot innehållet också.

En sådan är hur graden av konservatism mäts. Uvell testar abstrakta formuleringar. Påståendet ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” kan sägas vara en konservativ attityd, men det är inte en politisk ståndpunkt. En konservativ politisk ståndpunkt är snarare: mer pengar till försvaret, fler poliser, sänkt skatt, betyg i skolan eller sänkt a-kassa.

Med Uvells sätt att mäta blir SD-väljarna de mest konservativa, men med ett annat sätt att mäta (t.ex. om skatter och bidrag) misstänker jag att M-väljarna hade blivit de mest konservativa. Båda sätten att mäta är rätt skulle jag säga, och därför borde Uvell varit mer försiktigt i sina slutsatser på denna punkt.

Ett annat problem är att Uvell inte diskuterar problemet med att partiledning, partiaktivister och väljare kan ha väldigt olika politiska uppfattningar. För att utforska SD:s ideologiska innehåll har Uvell intervjuat partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur representativ är han för sitt parti? Är han representativ för sina väljare?

Det är lång ifrån säkert. Karlsson är utan tvekan partiets chefsideolog, och så långt gör Uvell rätt när han intervjuar honom, men nu råkar Karlsson vara en person som läst mycket om ideologi, kan citera politiska tänkare, och använder sig av en begreppsapparat som en ideologiskt insatt akademiker gör. Det gör honom inte särskilt representativ alls. Dessutom har Karlsson i egenskap av aktiv politiker ett intresse att framställa SD:s ideologi på det sätt som han vill marknadsföra partiet inför väljarna.

En sak som SD har velat torgföra är att partiet är ”socialkonservativt”. Saken är bara den att begreppet inte har någon naturlig definition. Såsom Herbert Tingsten använder det i sin bok om konservativa idéer står det för konservativa på 1800-talet som lade sig till med en socialpolitisk agenda, företrädesvis i Tyskland. Är detta samma som SD idag? Knappast.

Ytterligare en sak som Uvell borde ha lagt mer tid på är att fastställa vad det radikala etablissemanget faktiskt står för. Nu råkar jag personligen tycka att han träffar rätt. Det finns hos ledande politiker och journalister, som verkar dela samma världsbild, ett mycket starkt intresse för exempelvis identitetspolitik. Men har vi bevis för att det är så? Eller är det bara en subjektiv upplevelse?

Det är i alla fall i konstaterandet att det hos befolkningen i stort finns attityder som inte alls överensstämmer med den radikala agendan som värdet av Uvells bok ligger. Här känner jag nämligen igen mig själv. Jag förstår inte heller den agendan och tycker precis som många av väljarna att den inte har med verkligheten att göra. Ofta tycker även jag att vad som försiggår i Stockholm med rikspolitiker och medier är en egen värld för sig, helt frikopplad från vardagslivet, men som ändå producerar en mängd pekpinnar som man ska förhålla sig till som medborgare. Som etablissemangsskeptiker undrar man vad de håller på med.

Men hur kommer det sig då att många av dessa väljare samlats hos SD? Uvells poäng är att det inte nödvändigtvis har med invandringspolitiken att göra, men det går ju ändå inte att bortse från det. Vill man veta varför väljare går över till SD måste man göra en undersökning som undersöker både antietablissemangsattityder och invandringsattityder samtidigt och försöka dela upp det. Annars hamnar man i problemet med att man försöker förrklara att SD väljaren ”egentligen” inte är en invandringskritisk väljare. Sådana förklaringar har ingen trovärdighet eftersom den mest uppenbara förklaringen till varför väljare vill stödja ett invandringskritiskt parti är att de vill ha en invandringskritisk politik.

Men med detta sagt lyckas Uvell ändå ringa in att det finns många väljare som är etablissemangskritiska, konservativa och genuina motståndare till den dominerande vänsterradikala agendan. Denna grupp är stor. Och – vilket är det intressanta – många av dem har inget intresse av att stödja SD. För om alla dessa skulle stödja SD skulle detta parti ha över 40 procent. Denna grupp bör de äldre högerpartierna, M och KD, och kanske även i viss mån L och C, intressera sig för. Annars kanske de drar till SD och blir kvar där.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

Rätt att bestämma över sitt hem

Sverige är inte ett land utan ”ett system”, skriver PM Nilsson i Dagens Industri, angående den debatt som just nu förs framför allt i DN och SvD om det är vettigt att vara för oreglerad invandring eller inte. Jag har noterat det finns mycket ångest bland liberala tänkare när principerna inte vill klämma ur sig ett resultat som verkar rimligt.

Låt mig därför erbjuda ett alternativ. Det är inte liberalt, eller jo, kanske… Jag vet inte för jag har inte kollat i katekesen.

Förra året i februari skrev jag om problemet i Norrköpings Tidningar. Frågan var även då aktuell i samband med att Centern skulle anta ett nytt idéprogram.

Rätt att bestämma över sitt hem

Av någon anledning har det blivit poppis i vissa borgerliga kretsar att vara för fri invandring. Frågan har fått uppmärksamhet för en bredare publik i och med att förslaget finns med i Centerpartiets utkast till nytt idéprogram. Men frågan har länge funnits på agendan särskilt inom de borgerliga ungdomsförbunden.

Ståndpunkten brukar framhävas med ett moraliskt patos. Varje individ borde vara fri att få bosätta sig var som helst på jordklotet. Det är en rättighet. Alltså ska Sverige öppna sina gränser.

Mot ett sådant patos kan det vara svårt att värja sig om man inte håller med. Man vill ju inte vara mot frihet. Man vill ju inte säga nej till den som flyr från krig och förtryck. Man vill ju inte bli stämplad som främlingsfientlig.

Alltså säger man att det inte går av ekonomiska skäl. Vi har inte råd. Alla ska ju ha barnbidrag, fri sjukvård och skola.

Själv tänker jag annorlunda. Jag håller nämligen inte med om premissen, själva utgångspunkten, att det skulle vara en självklar rättighet att få bo var man vill.

Jag vill att Sverige ska vara ett land med en generös invandringspolitik men inte oreglerad. Jag vill det av samma skäl som jag i mitt eget hem vill vara generös, men ändå bestämma vem som ska få bo hemma hos mig.

Min lägenhet är min. Jag bestämmer över den eftersom den är min egendom. Jag upplåter plats för andra i den i den utsträckning jag själv anser att jag har råd och plats för det. Att det skulle finnas en högre moral som säger att någon annan har rätt att bo i min lägenhet oavsett vad jag vill är otänkbart.

Mitt land, Sverige, är också mitt hem. Jag är inte ensam om att äga detta hem. Men som medborgare är jag delägare. Och såsom medborgare har jag rätt att tillsammans med övriga medborgare i enlighet med våra demokratiska beslutsregler bestämma vem som ska få bosätta sig hos oss.

Konsekvensen av ett sådant beslut kan då bli att vi säger nej till vissa som vill invandra. Men – och det är det som är poängen med mitt resonemang – de som får nej får inte sina rättigheter kränkta.

Om vi tänker oss att vi som medborgare i Sverige har rätt att besluta över vårt hem, vår egendom, och att det är denna rättighet som är den moraliska utgångspunkten för vad som är rätt och fel när det gäller invandring, behöver man inte be om ursäkt för att man är för reglerad invandring. De flesta är ju inte benägna att låta vem som helst flytta in sitt hem. Det är inte konstigt att vi som kollektiv tillämpar samma regel på vårt gemensamma hem Sverige.

En sådan politik är dessutom förenlig med en generös invandringspolitik, just så som vi har det idag. Den som har rätt att bestämma över sin egendom har möjligheten att också vara generös med den. Och det finns många goda skäl till varför man ska vara generös. Vi har en moralisk skyldighet att hjälpa människor på flykt, och om vi vill att andra ska vara generösa mot oss så måste vi vara generösa mot dem.

Men fri invandring, i bemärkelsen totalt oreglerad, är något annat. Det är ett förbud mot att få bestämma över sitt hem.

_____________

Pingat på intressant.se.

Trendkänslighet och vetenskaplighet är en omöjlig kombination

Just nu frågar sig många hur en grupp högutbildade psykologer, psykiatriker och jurister kunde tro på teorin om bortträngda minnen. Thomas Quick/Sture Bergwall dömdes för åtta mord med denna teori som grund för trovärdigheten i hans erkännande.

Erik Helmerson, som referar till Johan Hakelius som tidigare har kritiserat hur modeteorier får fäste i Sverige, skriver i DN:

Jag tror att vi har stor anledning att fråga oss om inte vi svenskar är ungefär världssämst på att tillgodogöra oss denna varsamma, någon skulle säga konservativa, syn på kunskap. När Sverige berömmer sig av att vara vaket och öppet för internationella trender kan det vara just detta som är den svarta baksidan. Vi tycks stå ständigt beredda att kasta några hundra års erfarenheter i Östersjön så snart någon ny lämplig ism korsar våra gränser.

Jag kan inte annat än instämma. I min Handbok i konservatism kritiserar jag det som jag kallar för Sagan om upplysningen. Sagan om upplysningen är en vulgärversion om vad Upplysningen förde in i historien och vilken roll den har idag.

Sagan säger att mänskligheten intellektuellt sett befann sig i ett kompakt mörker ända fram till Upplysningen. Radikala fritänkare bröt då mot det tankeförbud traditionella auktoriteter hade upprätthållit. Människor fick kunskap och frigjorde sig från gamla fördomar.

Än idag, säger sagan, fortsätter kampen mot traditionella föreställningar som förtrycker människor. All ärvd kunskap är detsamma som fördomar. De ska brytas ned. De ska inte reformeras, utan förstöras. Därefter ska de ersättas med ny vetenskapligt framtagen kunskap.

Men som jag skriver i min bok är det alls inte så vetenskapliga framsteg sker. Vetenskapliga framsteg sker inte genom revolutioner. I alla fall inte på det vis att all gammal kunskap på ett område dumpas helt och hållet. Det sker omvälvningar i vårt vetande. Dessa kan vara stora och häpnadsväckande. Men det är i grunden fel att tro att vetenskapliga giganter som Linné eller Einstein började sina karriärer genom att vägra läsa vad tidigare forskare hade kommit fram till.

Men att inte läsa tidigare forskning är vad Sagan om upplysningen förespråkar. Det är därför som denna myt banar väg för tokerier. Teorin om bortträngda minnen var ny. Den var inte behäftad av traditionella fördomar. Den ignorerade gammal ärvd kunskap. Just därför var den bra.

Vill man läsa mer om Sagan om upplysningen och hur denna har skadat vårt tänkande kan man läsa min bok. Mer information finns här: konservatism.nu.

_________________

Pingat på intressant.se.

Ett konservativt perspektiv på invandring, del 2

I mitt förra blogginlägg skrev jag om tre tankefällor som människor ofta går i när de debatterar invandring: den strikt liberala som inte tar hänsyn till konsekvenser, den naiva snällismen som är rädd att fatta svåra beslut och den främlingsfientliga. Alla tre har det gemensamt att de saknar eftertänksamhet. Om man inte har läst det inlägget bör man klicka här för att läsa det först.

I del 2 vill jag istället förklara hur jag tycker att man bör resonera om invandring givet att man är medveten om de tankefällor som finns. Även om konservatismen enklast kan förstås som ett motståndets ideologi bör man ju som politiskt tänkande person inte bara nöja sig med att vara skeptisk. Man bör också kunna prestera ett positivt alternativ.

När det gäller invandring tänker jag mig att vi har vissa värden som vi vill upprätthålla. Ett sådant värde är frihet att röra sig över landets gränser. Alternativet med stater som med våld stänger inne sina medborgare har vi sett prov på och exemplen förskräcker. Medborgare måste ha rätt att emigrera om de vill.

Vill vi ha det så bör vi också tillerkänna andra folk och länder att leva efter samma princip. Vill vi kunna flytta från Sverige bör vi också tillåta folk att flytta till Sverige.

Därtill finns det som bekant en rad nyttoaspekter av invandring. Vi får arbetskraft till branscher där sådan saknas. Vi får del av andra folks kulturer vilket berikar vår egen kultur.

Men det främsta skälet till att ta emot invandrare är ändå att vi måste ge plats för dem som flyr från krig och förtryck.

Så långt tror jag de flesta är överens. Det är istället ifråga om invandringens negativa konsekvenser som diskussionen står. Och det är här som tankefällorna slår till. Den strikt liberala ståndpunkten erkänner att de negativa konsekvenserna finns, men vill inte ta hänsyn till dem. Den naiva snällismen förnekar dem. Främlingsfientligheten överdriver dem.

Låt mig därför bara kort nämna vilka de negativa konsekvenserna är, utan att diskutera hur omfattande de är, bara för att lägga korten på bordet. Om vi inte gör det vet vi inte vad vi har att ta ställning till.

En av de frågor som har diskuterats mest intensivt, i alla fall inom den borgerliga sfären av Sverige, är om invandring har positiva eller negativa ekonomiska konsekvenser. En högutbildad invandrare som kommer i arbete direkt innebär en ren vinst för vårt land. Men en invandrare som är analfabet och som först måste lära sig läsa och skriva, vilket man måste kunna för att alls kunna fungera i ett land som Sverige, blir givetvis en ekonomisk belastning.

Jag har inte insikt i de beräkningar som gjorts där ekonomer har försökt räkna på invandringens ekonomiska saldo. Men såsom Sverige ser ut idag är det inte lätt för ens en utbildad invandrare att få jobb snabbt. Den svenska arbetsmarknaden tillhör en av de sämsta att komma till som invandrare. Följaktligen får man nog räkna med att en invandrare idag, såsom vi har konstruerat vår arbetsmarknad, blir en kostnad för samhället under sin första tid i landet.

Ett annat problem är att kulturskillnader tillsammans med socioekonomiska skillnader gör att sammanhållningen inom nationen Sverige försämras. Stora klasskillnader har Sverige haft förut. Faktum är att de ekonomiska klasskillnaderna nog aldrig varit så små som nu om man ser till 1800-talet och framåt. Men i och med att invandrare kommer med en annan kultur i bagaget (annat språk, annan religion, andra högtider, annan musik etc) blir skillnaderna mer markanta.

Som jag skriver om i kapitel 6 i min Handbok i konservatism är det bra för ett land om det finns en känsla av gemenskap. Det ökar tilliten i samhället. Det gör att vi känner oss trygga tillsammans, att vi arbetar effektivare tillsammans och också trivs bättre ihop. Men kulturella skillnader mellan människor delar tyvärr upp oss i ”vi” och ”dom”, varvid vår olyckliga naturliga instinkt att se ogillande på varandra sätter in.

Dessa två problem tycker jag är de viktigaste att hantera. Därtill finns det andra problem som exempelvis att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag är övertygad om att det beror på att det är svårt att byta kulturell kontext, men ämnet är känsligt och jag vill inte skriva om något som jag inte till fullo behärskar. Problemet finns där, men det ska inte överdrivas.

Om vi så erkänner att dessa problem finns och är villig att diskutera hur vi kan lösa dem kan vi också skaffa oss en uppfattning om hur stor invandring till Sverige vi vill ha. Det går inte att räkna ut en siffra på hur stor invandringen ska vara, utan det beror på hur vi exempelvis värderar flyktningmottaningen. Vi tar ju emot flyktningar eftersom vi tycker att det är en moraliskt god handling och inte därför att vi tror att vi ska gå med vinst.

Mycket svårare än så tycker jag inte att man ska göra det politiska tankearbetet när det gäller invandring. Och det jag skriver här är inte heller särskilt märkvärdigt eller nydanande.

En sak som vi diskuterat alldeles för lite är hur vi ska kunna skapa en starkare gemanskapskänsla i landet trots kulturella skillnader. Jag har som sagt skrivit om detta i min bok och jag vill hänvisa nyfikna läsare dit. (Två intressanta lästips är Andreas Johansson Heinös bok Gillar vi olika? och Adam Cwejmans bok Välviljans rasism. Författarna är inte konservativa men intresserade av just gemenskapsfrågan.)

Men det mesta av de problem som jag nämner här är sådant som vi redan diskuterar.

Så var i ligger då det unikt konservativa? Jo, det ligger i att vilja föra denna diskussion om invandringens för- och nackdelar utan att låta sig luras av de tre tankefällor som jag presenterade i förra blogginlägget. Det är tyvärr många som låter sig luras. Det rör sig inte ens som några enstaka individer utan stundtals hela partier.

_______________

Pingat på intressant.se.