Taggad: liberalerna

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig

Det var den 24 november förra året som den svenska flyktingpolitiken kom till vägs ände. Regeringen kallade till presskonferens och förklarade att nu kunde Sverige inte ta emot fler asylsökande. Asylrätten skulle försvaras, men alla villkor som gjorde det förmånligare att söka asyl i Sverige framför andra länder, skulle ändras. Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå. På presskonferensen berättade vice statsminister Åsa Romson hur svårt beslutet hade varit att fatta. Hon höll knappt tillbaka tårarna. Vad hände egentligen under hösten? Blir sig Sverige någonsin likt igen?

Även om politik är en rörig bransch råder det ändå normalt sett någon form av jämvikt i systemet. De stora partierna förblir stora. Blocken är desamma. Politiken skiftar på marginalen. Endast människorna byts ut.

Ett sådant system, där det råder balans, är svårt att ändra på. Varje dag är sig lik. Men sen kan det komma en störning utifrån, en exogen chock. En jordbävning inträffar. Allt kastas omkull.

Jag tror att den gångna höstens stora ström av asylsökande är en sådan jordbävning. Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig.

Vad innebär det? Det vet vi inte riktigt än men mycket talar för att den partipolitiska kartan ritas om för gott. Vi har redan sett SD:s framfart i opinionen och hur Socialdemokraterna går på knäna. Det är för tidigt att säga var denna omvandlingsprocess ska sluta, men det är uppenbart att väljarna rör på sig på ett sätt som vi inte tidigare har sett och som därför är svårt att förutsäga.

Det krävs mycket för en väljare att lämna ett parti. Inför varje val brukar statsvetare och politiska reportrar säga att vi aldrig har så många rörliga väljare som nu. Så är det, men det är inte riktigt sant heller, för väljarflytten brukar oftast ske inom de traditionella blocken. Svensk politik har dominerats av höger–vänster-konflikten. Få väljare byter läger i den kampen.

Ett parti som Socialdemokraterna har dessutom haft ett särskilt grepp om sina väljare i kraft av att partiet historiskt sett endast är en del av hela den väldiga arbetarrörelsen. Facket, ABF, Unga örnar, kooperationen, Folkets hus-rörelsen, när allt detta var som starkast fanns det ingen möjlighet för en arbetare att stå utanför även om han inte ens sympatiserade med den förda politiken. En arbetare inte bara röstade på Socialdemokraterna, han var socialdemokrat.

Mycket av detta är nu historia och graden av partiidentifikation, som det heter när en väljare säger sig vara en viss typ av partist, har gått ned även hos Socialdemokraterna, men likväl har detta parti alltid varit bra på att vädja till lojaliteten med ”rörelsen”. Och många väljare har lyssnat till appellerna. Socialdemokraterna har inte alltid varit omtyckta ens av sina egna väljare, men man kunde ändå i slutändan lita på partiet. De andra, ”borgarna”, var i alla fall värre.

Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.
Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.

Men just nu ser det ut som att även trogna väljare lämnar Socialdemokraterna. Partiet får strax över 25 procent i SIFO. Man måste komma ihåg att Socialdemokraterna länge var ett 45-procentsparti. Det väljartapp som partiet genomgår just nu är omfattande och utan historisk jämförelse. Jag tror därför inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återhämta sig. För många kärnväljare har lämnat partiet.

Allianspartierna har fått ett annat problem på halsen. Med valet 2014 och alldeles i början av flyktingkrisen, under våren 2015, skedde en tydlig ström över från M till SD, men under hösten la M om sin flyktingpolitik, och har sedan november drivit linjen att Sverige behöver en paus i flyktingmottagandet, att vi inte ska acceptera några asylsökande som kommer från ett annat Schengenland. Omsvängningen tycks ha betalat sig med förbättrade opinionssiffror. Det är istället ett annat problem allianspartierna har att hantera – det finns ingen gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.

Ska alliansen gå framåt eller bakåt? Valaffisch från 2010.
Ska alliansen gå bakåt eller framåt? Valaffisch från 2010.

Problemet heter Centerpartiet. Den skärpning av flyktingpolitiken som regeringen gjorde i slutet av 2015 har stöd av alla allianspartier utom Centern. C är fortfarande av uppfattningen att det är ”systemet” det är fel på, det vill säga mottagningssystemet där Sverige förser alla asylsökande med samma grundläggande samhällsservice som medborgare. Bostadsbristen och bristen på låglönejobb är också systemets fel, enligt partiet. Om man därför fixar till systemet är det inga problem att ta emot hundratusentals asylsökande om året.

Denna inställning ger inte mycket utrymme för kompromiss med alliansvännerna. De andra tre har alla accepterat att asylströmmen som kom under hösten var för stor. Faktum är att Centern inte har stöd för sin politik hos något annat parti heller. Vänsterpartiet är visserligen också mot att Sverige ska begränsa asylströmmen men vill inte ändra något i systemet.

Eftersom flyktingfrågan är den fråga som nu omstrukturerar hela det politiska landskapet är det inte möjligt att bortse ifrån denna sakpolitiska spricka mellan allianspartierna. Förr var C:s kärnkraftsmotstånd en sådan fråga som alltid hängde över alliansen. Under Maud Olofssons ledning desarmerades denna fråga för att kunna hålla ihop alliansen. Nu kanske detta arbete var förgäves när Annie Lööf målat in partiet i ett nytt hörn ur vilket man inte kan komma ut med mindre än att man gör avkall på de högtidliga proklamationer som utfärdades under hösten. Partiledare vill helst inte göra sådana reträtter. Därtill tycks det som att partiet tjänat någon procentenhet i opinionen på sin hållning. Det finns väljare inom borgerligheten som inte gillar åtstramningen och det naturliga har därför varit att fly över till Centern.

Det tycks alltså inte finnas någon allians längre. Så länge den viktigaste konfliktlinjen i politiken är skatter och bidrag håller alliansen ihop. Det går knappt att skilja partierna åt i den ekonomiska politiken, men om flyktingfrågan är vår nya stora konfliktdimension och C driver en egen linje, då håller alliansen inte ihop.

Sverigedemokraterna i sin tur har inte behövt göra mycket för att se sina opinionssiffror stiga. Att överströmningen till SD har berott på flyktingpolitiken är inte något som alla har velat inse. Tusentals andra förklaringar har presenterats, allt från att Sverige blivit halvt om halvt fascistiskt till att alla som stödjer SD måste vara förlorare i nerdekade bruksorter. Alla seriösa statsvetenskapliga undersökningar visar dock på det som rimligen borde kunna inses, att det invandringskritiska partiet drar till sig människor som är invandringskritiska.

Alliansen överenskommelse med Miljöpartiet i mitten av förra mandatperioden var ett försök att isolera SD från allt inflytande i den enda fråga som partiet brydde sig om. Något inflytande fick partiet inte, i så måtto fungerade strategin, men den misslyckades kapitalt i väljarhänseende. Vi har alltid haft svårt för att diskutera invandringen i Sverige. (Anklagelser om rasism förekom redan på 1990-talet när människor var kritiska mot flyktinginvandringen från Balkan.) När det också sluts en politisk överenskommelse som tar död på all debatt i frågan mellan de politiska blocken, var ska då en missnöjd väljare ta vägen? SD:s kraftiga uppgång under förra mandatperioden kom redan under 2012, efter den migrationspolitiska överenskommelsen och långt före Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

I valet 2014 gick partiet från 5,70 procent till 12,86 vilket gjorde att de borgerliga partierna till sist kände sig tvungna att i alla fall diskutera flyktingpolitiken på nytt. Strax därefter kom emellertid decemberöverenskommelsen, en ny märklig pakt riktad mot SD. Fortfarande var det inget parti som ville ompröva flyktingpolitiken och därför fortsatte SD att stiga i opinionen. SD hade 13,3 procent i SIFO i januari 2015 och 17,8 i augusti.

Sedan kom hösten med den stora vågen asylsökande, men det ironiska är att detta har gjort att även SD:s politik har blivit irrelevant!

Man skulle kunna tro att partiet som i alla år har varit emot ökad invandring skulle vara det parti som folk flydde till när deras tal om massinvandring för första gången sedan 1988 tycktes ha en motsvarighet i verkligheten. Men vågen kom snabbt och alla de 160 000 asylsökande som kom förra året är nu redan här! SD:s politik var att stoppa dem.

SD:s huvudfråga är därmed märkligt nog överspelad. Nu är istället den viktigaste invandringspolitiska frågan hur vi ska hantera denna enormt stora grupp utlänningar som flyttat in i Sverige, och Sverigedemokraternas integrationspolitik är tämligen mager. Så sent som i oktober skrev partiet i sin budgetmotion att man ville avskaffa integrationspolitiken helt. SD förefaller vara det enda partiet i riksdagen som inte tror att vägen in i samhället för invandrare heter jobb. Vad som föreslås är högst oklart. Partiets företrädare talar fortfarande om att den viktigaste åtgärden är att minska inflödet, trots att det största inflödet i svensk historia redan har inträffat.

sdsintegrationspol
Ur Sverigedemokraternas budgetmotion 2015/16.

SD försöker ofta beskriva sig som ett borgerligt alternativ, men partiet har en helt annan inställning till den ekonomiska politiken än alliansen. Sverigedemokraterna vill inte öppna arbetsmarknaden för låglönejobb och tror inte på sänkta skatter som ett sätt att stimulera fram fler jobb. Alliansen har alltid hävdat att det är jobb och åter jobb som är den bästa integrationspolitiken. Men denna politik har inget stöd hos SD.

Hur SD de facto tänker sig att en förbättrad integration ska gå till är höljt i dunkel. Partiets kärnfråga har alltid varit att motverka inflödet, inte att försöka lösa integrationsfrågorna. SD har istället talat om att invandrare måste assimileras, det vill säga försvenskas. Hur detta leder till att utanförskapsområden med arbetslöshet och sociala problem försvinner förklaras inte. Blir det fler jobb? Blir det lägre kriminalitet?

Blir Sverige sig likt efter hösten 2015? Det verkar inte så. I alla fall inte när vi ser till det politiska landskapet. Väljarströmmarna rör sig på helt nya sätt, vilket framför allt tycks ha skadat Socialdemokraterna och flyktingfrågan har i alla fall för tillfället tagit över som den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. I sin tur har detta även slagit in en kil i alliansen. Till råga på allt verkar till och med Sverigedemokraterna vara omsprungna av verkligheten.

Allt detta gör i nästa steg att koalitionsbyggandet i riksdagen blir en närmast hopplös uppgift. En grupp vill ha en ekonomisk politik byggd på sänkta skatter – alliansen. En annan grupp vill det inte – de rödgröna plus SD. De rödgröna och SD har dock helt väsensskilda idéer om invandringens förtjänster. För tillfället finns det en sakpolitisk överensstämmelse mellan SD och i alla fall tre av allianspartierna i flyktingpolitiken, men inte i integrationspolitiken och inte i den ekonomiska politiken. Och så där kan pusslet fortsätta att läggas. Alla bitar känns lika omaka.

Det enda som är positivt är att villrådigheten bland medborgarna nog är lika stor som den är hos partierna. I sådana lägen finns handlingsutrymme för den som vågar träda fram och föreslå nya lösningar. Vem hinner först? Vem är modigast?