Taggad: löfvén

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Efter DÖ: Dags för en ny regering

Om tillströmningen fortsätter i den takt som är nu kommer Sverige i slutet av december ha tagit emot över 150 000 asylsökande, förklarade statsministern på sin presskonferens på fredagen. Decemberöverenskommelsen är historia. Från och med nu gäller ett nytt fokus: Hur får vi stopp på asylströmmen? Vilken ekonomisk politik ska vi driva för att så många nyanläda invandrare som möjligt kommer i arbete så snart som möjligt?

Det var symboliskt att Kristdemokraterna röstade ja till att överge decemberöverenskommelsen samma dag som regeringen höll presskonferens och försökte rädda den lilla skärva av förtroende den har efter att ha kört flyktingpolitiken i botten.

Det finns ingen möjlighet för Sverige att ta emot 150 000 asylsökande, bevilja 70 procent av dem permanent uppehållstillstånd och rätt att ta emot anhöriginvandrare, och samtidigt tro att vi ska kunna ha en välfärdsstat finansierad med höga skatter. Nästa år kan det komma ytterligare 150 000.

Jag har nyliberala vänner som vill avskaffa all reglerad invandring. Men de är också öppna med att de vill avveckla välfärdsstaten. Denna nyliberala dröm ser nu ut att gå i uppfyllelse. Märkligt nog är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som ligger bakom. Inte med avsikt utan genom inkompetens.

Löfven sa på presskonferensen att han är för en reglerad invandring, men siffrorna talar ju för det motsatta. Varningsklockan började ringa redan förra året, men Löfven och hans koalitionspartners har inte velat lyssna. De har istället sagt att alla som varnar för den ökade asylströmmen är rasister. Nu skördar Löfven vad S och MP själva har sått.

Vad gör vi? Decemberöverenskommelsen är inte längre relevant. Den kom till i ett läge där det ansågs viktigare att isolera SD än att försöka lösa själva asylfrågan. Så är inte fallet längre.

Jag tror att vi måste få ett stopp på asylströmmen. De asylsökande söker sig till Sverige eftersom de ryktesvägen har hört att det är lättare att få uppehållstillstånd här och att vi har bättre ekonomiska villkor än andra. Varför ska man försöka stanna i Danmark, ett land som precis har halverat sin ekonomiska ersättning för alla asylsökande? Eller Tyskland som kommer att ersätta fickpengarna med matkuponger och som inte beviljar permanenta uppehållstillstånd?

För att förstå hur mycket 150 000 är kan det vara värt att jämföra med hur många asylsökande det var som EU alldeles nyss satt och förhandlade om. Det var 120 000. EU satt alltså i flera dagar och förhandlade om en mindre mängd asylsökande för hela EU än vad vi, av statsministerns uttalande att döma, kommer att ta emot på bara ett år. Kom ihåg att vi tog emot 81 000 förra året också.

I nästa steg måste allt fokus ligga på att skaffa fram jobb. Sverige har en arbetsmarknadspolitik som går ut på att vi ska försöka avskaffa alla lågbetalda jobb genom att automatisera så mycket som möjligt och genom att utbilda människor så att de kan få de bättre betalda jobben. Jag tror inte att det räcker utan att det också måste finnas jobb för dem som knappt kan någon svenska alls och inte vill eller kan skaffa sig vidareutbildning.

Vem ska då genomföra detta? Det kan inte bli den regering som sitter nu. Den har inte ett tillräckligt parlamentariskt underlag. Den törs fortfarande inte tala om att asylströmmen till Sverige måste minska, eftersom den är rädd för att bli kallad för rasister, och den har inga som helst planer på att genomföra några stora strukturella förändringar på arbetsmarknaden.

Men tro nu inte att jag förespråkar ett samarbete mellan alliansen och SD. Nej, SD har ju en ekonomisk politik som liknar sossarnas, med höga skatter osv. (förutom att partiet dessutom har en otrevlig och splittrande ideologi). Jag kan i detta läge tänka mig antingen en alliansregering i minoritet med SD:s passiva stöd (på samma sätt som under förra mandatperioden) eller, om SD blockerar detta, en S+M-regering.

Jag säger inte att jag har tänkt färdigt på denna fråga, men vi kan inte ha den regering som vi har nu. Haveriet med asylpolitiken har visat detta. Decemberöverenskommelsen har fallit och vi behöver en helt annan ekonomisk politik än den regeringen vill driva och vi behöver den redan imorgon, inte efter nästa val.

___________________

Pingat på intressant.se.

 

Gärna nyval men först en ny politik

Jag gillar inte nyvalet. Det är en överreaktion, och jag kan inte se att något parti tjänar på detta. Möjligen kommer Sverigedemokraterna att gå framåt ytterligare. Allt hänger på om partierna kan formulera en invandringspolitik som gör att de som gick över till SD i september vill byta tillbaka.

Den parlamentariska kris som nu har uppståt efter att Stefan Löfvens regering inte har fått majoritet för sin budget är ovanlig för Sverige, och därför upplever vi den som stor, men den är ett ganska normalt inslag i en parlamentarisk demokrati. Det är inget ovanligt med regeringskriser och Sverige hade många sådana på 1920- och 1930-talen.

De går att lösa utan att man utlyser nyval. Tyskland löste sitt problem med en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Finland kör alltid med breda regeringskoalitioner i alla möjliga partikombinationer. Det är därför som jag tycker att partierna kunde ha försökt tala med varandra ytterligare en gång. Det har överlagts mycket lite mellan regeringspartierna och alliansen. Förvånansvärt lite.

Jag förstår inte heller vad Socialdemokraterna tror sig vinna på ett nyval, inte Miljöpartiet heller. Det gick dåligt för båda partierna i valet. Nu har de visat att de inte är några stjärnor på att bygga koalitioner. Tror de att väljarna ska belöna dem för det?

Mest orolig är jag emellertid för mitt eget parti. Ledarskapsfrågan går att fixa snabbt, men det är värre med migrationspolitiken. Som jag har bloggat om tidigare var det invandringspolitiken som gjorde att en del moderater gick över till SD, och M var också det parti som gjorde störst förlust till SD. Dessa väljare går inte att vinna tillbaka om partiet ska ignorera migrationsfrågorna på samma sätt som vi gjorde i september.

Samtidigt är det Moderaterna som måste ta ledarskapet i kampen mot SD för att reducera detta parti till en mer hanterlig nivå. Jag tror att vi aldrig någonsin kommer att bli av med Sverigedemokraterna i riksdagen, men ett invandrarfientligt parti på 5 procent är hanterligt.

De väljare som lämnade M och gick till SD gjorde också det trots att de egentligen inte tycker särskilt bra om SD. Demoskop har i sin eftervalsanalys kunnat se att förvånansvärt många SD-väljare är ärliga med att detta inte är deras favoritparti. Av detta kan man dra slutsatsen att många som röstade på Sverigedemokraterna nu i september gjorde det som en medveten protesthandling.

Det som är positivt med detta är att de kan vinnas tillbaka ganska lätt eftersom de inte har hunnit skapa sig några emotionella band till Sverigedemokraterna. Emellertid kan de bara vinnas tillbaka om de litar på att Moderaterna och andra partier verkligen tar deras bekymmer på allvar, och de har bekymmer med invandringen.

Det är därför som jag inte får ihop logiken på annat sätt att det enda sättet att reducera SD är att Moderaterna måste ta ledningen, vinna tillbaka de väljare de tappade till SD i förra valet och göra det på migrationspolitiken.

Vilken Moderaternas nya migrationspolitik ska vara får bli ämnet för ett annat blogginlägg. Men så mycket kan man säga att den politik som vi förde fram till valet i september inte har ett förtroende stort nog hos befolkningen, och det var framför allt M som fick ta stryk på grund av detta. Så gärna nyval, men först en ny politik, tack.

_______________

Pingat på intressant.se.

”Otäckt” uttalande av Löfvén

I min åldersmässiga och etniska grupp, svenska män i 40 års åldern, är arbetslöseheten mycket låg. För såna som mig behövs inga kraftiga åtgärder för att höja sysselsättningen. Sverige behöver inte ta  upp stora lån och göra enorma infrastruktursatsningar för att skapa jobb, för såna som mig. Vi hittar jobb ändå.

När Fredrik Reinfeldt påpekar detta faktum får han dock veta att han är ”otäck”. Stefan Löfvén tycker att det är fel att säga så eftersom det ”pekar ut vissa grupper”, dvs. att Reinfeldt säger att arbetslösheten främst är ett problem för unga och invandrare.

– Jag tycker att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom, säger Löfven till TT.

Själv tycker jag tvärtom att det är Löfvén som är ”otäck” i det att han uppenbarligen inte kan säga det som alla rimligen vet, nämligen att arbetslösheten verkligen är högre bland unga och invandrare än resten av befolkningen, och i synnherhet i jämförelse med sådana som mig, etniskt svenska 40-åringar.

Enligt Löfvén ska man låtsas som att arbetslösheten är lika stor i alla grupper även om den inte är det, för att man inte ska ”peka ut” någon grupp som problematisk. Bättre att ljuga alltså. Kan det bli mer ”otäckt” än så? Att man ska ljuga om arbetslösheten?

Med Löfvéns sätt att resonera kan man inte heller sätta in åtgärder som riktar sig mot just unga och invandrare. För även då stigmatiserar man ju dem.

Det enda som inte blir stigmatiserande är att sätta in generella åtgärder för alla grupper på bred front, alltså även för personer som mig, etniska svenskar i 40-års åldern. Helsnurrigt.

_______________________

Pingat på intressant.se.

Är sossarna för eller mot vinstdrivande företag i välfärden?

Stefan Löfvén är i tidningen Dagens Samhälle mycket tydlig med att han inte har något emot vinstrdrivande företag i välfärden. Samtidigt vet vi att många ledande sossar har precis motsatt uppfattning. Lena Sommestad, kvinnoförbundets ordförande, är precis lika tydlig som Löfvén.

Löfvéns och Sommestads diametralt motsatta ståndpunkter är värda att läsa. Här är länkarna:

Löfvén i Dagens Samhälle.

Sommestad i Aftonbladet.

Så här har det sett i flera år. Håkan Juholt drog åt vänster ifrågan. Han skulle just kämpa mot vinstresset i välfärden. Men han blev inte långlivad och nu har pendeln svängt åt andra hållet.

Jag har full förståelse för det socialdemokratiska dilemmat. Ideologin säger att marknadsekonomi bara är bra om den kan kontrolleras och styras. Men vilket är det bästa sättet att styra den privata sektorn på välfärdsområdet? Är det givet att förbud mot vinster är det effektivaste medlet?

Hur som helst är det inte seriöst att driva två linjer samtidigt. Är S för eller mot vinstdrivande företag i välfärden? Det går inte att veta.

_______________________
Pingat på intressant.se.