Taggad: moderaterna

Det avätna bordet – Anförande vid budgetfulllmäktige 2017

När jag skriver detta pågår budgetdebatten som bäst i regionfullmäktige i Region Uppsala. På förmiddagen höll jag mitt anförande som gruppledare. Den talade versionen blev lite annorlunda än den nedan skrivna, men budskapet är detsamma.

Ordförande och ledamöter!

Jag vill inleda med att tacka alla förtroendevalda för ett väl genomfört arbete under året i nämnder och styrelser. Nu tar snart politiken sommarledigt och budgetfullmäktige känns lite som en traditionell skolavslutning, om än ovanligt lång, och utan psalmsång.

Det är mitt första anförande som gruppledare för Moderaterna och jag hoppas att jag tillsammans med min vice gruppledare Emilie och alla andra moderata ledamöter ska kunna berätta om vår politik.

Låt mig därför börja med att yrka bifall till det moderata budgetalternativet och om detta faller i voteringen även yrka bifall till allianspartiernas gemensamma tilläggsyrkande.

Mörka moln på himlen

När mörka moln tornar upp sig på sommarhimlen vet man att det blir regn inom kort trots att solen för stunden skiner. Så är det med regionens ekonomi. För stunden har vi en ekonomi som budgetmässigt är i balans. Visserligen efter en skattehöjning, men det är en slant kvar i det budgeterade resultatet.

Men redan 2019 är det inte längre så. Redan om två år från och med nu menar den styrande koalitionen att vi ska köra på helt utan någon form av säkerhetsmarginal.

Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar. För mina vänner, de mörka molnen hopar sig på himlen.

fastighetsinvesteringar

Som ni vet gillar jag att visa diagram och jag har med mig ett idag också. Diagrammet visar landstingets/regionens fastighetsinvesteringar från 1984 och framåt. Åren 2017–2027 är en prognos som bygger på siffrorna i den senaste investeringsplanen.

Som synes kommer våra kostnader för fastighetsinvesteringar att fortsätta att vara höga i minst tio år till.

Som diagrammet visar finns det också en förklaring till varför vi gör dessa investeringar. Före 2007 var investeringsvolymerna ytterst små. Istället för att kontinuerligt underhålla och renovera fastigheterna har tidigare generationer politiker skjutit på dem.

I politiken brukar man ofta prata om ”det dukade bordet”. Det är en liknelse som används vid maktskiften när en ledning lämnar över till en annan och är nöjd med sin insats.

I det här fallet skulle jag vilja tala om ”det avätna bordet” istället.

Nytt ägarskap för Akademiska sjukhuset

I detta läge säger vi från Moderaternas sida att vi måste börja diskutera ägandeskapet för Akademiska.

Vi säljer högspecialiserad vård till våra omkringliggande landsting i sjukvårdsregionen. Det är så det är tänkt att våra omfattande investeringar ska betala sig.

Men vet vi om affären går ihop sig? Mer än en gång har jag lyssnat på ekonomer från Akademiska som inte säkert kan säga hur det ligger till på den punkten.

Har vi inte ett bättre och stadigare avtal idag än förut? Jo, men hur länge håller det i sig. Vi har inga affärsmässiga avtal där vi kan ta ut en marknadsmässig vinst. Vi har politiskt framförhandlade avtal. Politiska avtal är inte stabila. Ingen bank skulle låna ut pengar till ett företag med den typ av försäljningsavtal som vi har. Det är för osäkert.

Istället är det som händer att det är skattebetalarna i Uppsala län som får täcka de ekonomiska riskerna. Vi måste göra investeringarna, för vi ensamma är ägare till sjukhuset, men vi vet inte om vi får igen pengarna. Likväl måste räkningarna varje månad betalas, och det är vi i Uppsala län som måste göra det.

Vi moderater menar därför att Region Uppsala måste lyfta upp detta problem till vännerna i sjukvårdsregionen och förklara att det finns en obalans när det gäller den allra mest avancerade vården. Det är orimligt att skattebetalarna i endast Uppsala län ska ansvara för den infrastruktur som krävs för att tillhandahålla högspecialiserad vård för hela Mellansverige.

Vi har idag inget färdigt förslag på hur förbättrad riskspridning ska kunna göras, men vi vill att Region Uppsala börjar diskutera möjligheterna att övriga landsting går in som delägare i Akademiska. Från Moderaternas sida kan vi även tänka oss att staten återigen tar över universitetssjukhusen, men den frågan känns avlägsen och vi behöver hitta en lösning som kan genomföras relativt snart.

Förbättringar och effektiviseringar är viktigare än besparingar

Men Region Uppsala måste också göra kraftfulla satsningar på att effektivisera sin egen organisation. Jag vet att många anställda i vården är rädda för ordet effektiviseringar eftersom de likställer detta med besparingar.

Därför är det viktigt att påpeka att vi inte alls föreslår några besparingar, men att vi förväntar oss att våra förvaltningar ständigt ska arbeta för att göra samma arbete som idag fast på ett smartare sätt.

IMG_7646

Från Moderaternas sida har vi redan visat hur vi vill reformera primärvården, vilket vi räknar med kommer att ge högre kvalitet och ge mer vård för pengarna samtidigt. Min kollega Emilie kommer att tala om det så jag lämnar den frågan här.

Istället vill jag tala om hur jag menar att effektiviseringar kan göras utan att de som arbetar i vården känner att de återigen måste genomföra drastiska sparpaket.

Vi politiker styr alltid med hjälp av budgetar och när vi följer upp hur det går med verksamheterna tittar vi nästan bara på det prognosticerade budgetsaldot. Och om prognosen inte ser bra ut kräver vi att förvaltningschefen drar i handbromsen.

Detta sätt att styra uppfattas med rätta som demoraliserande. Budgeten blir allt och varje besked om att den måste hållas uppfattas som besparingar och nedskärningar.

Och så blir det också om alla som arbetar i verksamheten ska göra exakt samma sak som nu, på samma sätt, men på kortare tid.

Finns det ett alternativ? Ja, det gör det. Det är många organisationer i samhället som har stått inför liknande problem men med moderna metoder för organisation har kunnat överleva och där effektiviseringar inte är ett hot, utan en naturlig del av vardagen.

Se på två av våra egna förvaltningar: Folktandvården och Lasarettet i Enköping. Nya idéer på hur vård ska bedrivas tänks ut och sjösätts. Resultatet blir lika mycket vård som tidigare, samma eller högre kvalitet, nöjda medarbetare, nöjda patienter.

Men arbetar då inte också Akademiska på detta sätt? Jo, men det händer för lite. Det finns många små vällovliga projekt där förbättringar sker. Sjukhusledningens krav på förbättrad produktionsplanering och schemaläggning är ett exempel. Ett annat exempel är arbete med värdebaserad vård.

Men det som saknas är kunskap och intresse för modern organisation och logistik. När jag träffar människor på Akademiska, både chefer och anställda, brukar jag fråga dem om de har utbildning i logistik. Svaret är nästan alltid nej. Ändå är Akademiska den största logistiska apparat jag känner till.

I framtiden tror jag att alla som utbildas till att bli vårdpersonal på akutsjukhus kommer att genomgå obligatorisk utbildning i modern logistik.

Jag hoppas att det stora universitetssjukhuset i Uppsala vill ta täten och visa vägen för andra att god logistik är det samma som god vård. God logistik gör att en patient som kommer till sjukhuset kommer till rätt läkare på rätt tid, utan köer, utan krångel.

Vi är bra men kan bli bättre

Idag driver Region Uppsala som ett fartyg på öppet hav. Det är inget fel på besättningen. Båten tar inte in vatten. Men vart är det på väg? Ingen vet.

Regionstyrelsens förslag till plan och budget ger tyvärr ingen vägledning. Inte ett ord står det om det mycket stora fastighetsinvesteringar som vi är tvungna att genomföra under de kommande tio åren. Därmed finns inte heller någon plan för hur vi ska kunna finansiera dem. Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar.

Moderaterna lägger därför ett budgetförslag som kan uppfattas som kärvt. Men det är för att molnen tornar upp sig på himlen. Det är nu vi ska vara försiktiga och sparsamma, och det är nu vi ska ta tag i alla möjligheter vi har för att förbättra vården. Det går inte att skjuta problemen på framtiden. Det går inte att lägga ett budgetförslag utan några som helst marginaler. Det går inte att låtsas att framtiden tar slut 2020.

Därför, mina vänner, avråder jag församlingen från att rösta på regionstyrelsens förslag. Stöd istället det moderata förslaget till plan och budget.

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

En bra dag för Moderaterna

Den som säger att Moderaterna gjort ett lappkast i migrationspolitiken och därmed låter påskina att partiet vänt kappan efter vinden, har inte noterat att verkligheten också gjort ett lappkast. Förra året tog vi emot över 80 000 asylsökande. I år kan vi behöva ta emot 160 000.

Ordet ”lappkast” är det Ekots Tomas Ramberg som står för, men hans kollega i SVT, Margit Silberstein, skriver att ”Reinfeldts politik faller ihop som ett korthus”. Ingen av dem ens antyder att förklaringen till den förändrade politiken handlar om en förändrad verklighet, trots att vi i år får en fördubbling av antalet asylsökanden. Kanske är det dags för Ramberg och Silberstein att ta sig en titt på statistiken?

Som jag uppfattar lördagens beslut av M-stämman att göra partiets flyktingpolitik mer restriktiv är det en nödvändig konsekvens av att asylströmmen har satt så stor press på landets myndigheter och kommuner att grundläggande statsfunktioner inte längre kan upprätthållas. Jag lyssnade på debatten och det var ytterst få som tordes hävda att asylströmmen går att hantera. Till och med MUF, som tidigare annonserat att kampen för permanenta uppehållstillstånd skulle bli den stora stridsfrågan under stämman, böjde sig redan innan debatten ens hade kommit igång.

Beslutet om att Moderaterna är för att huvudregeln ska vara temporära uppehållstillstånd är en anpassning till våra grannländer, och som jag tidigare argumenterat för finns det ingen realistisk möjlighet för Sverige att ha generösare regler än Tyskland om vi vill att asylströmmen ska minska. Signalpolitik fungerar inte säger vissa, och så kan det vara, men incitamentsstrukturer gör det. Med temporära uppehållstillstånd kommer vi att få en incitamentsstruktur som gör att asylsökande blir mer intresserade av att välja Tyskland eller kanske Danmark och Norge. Nästa steg bör vara att anpassa  det svenska systemet helt och hållet efter det tyska.

På lördagkvällen kom också den nya Sifomätningen. Här finns intressant nog några små glädjeämnen. Trenden för S fortsätter nedåt, vilket visar att Stefan Löfven och Morgan Johansson trots ett flertal presskonferenser och mediaframträdanden inte vinner förtroende för sin flyktingpolitik. Därtill verkar SD:s ökning ha mattats av.

Jag har tidigare noterat att SD:s opinionsökningar kommer i skov, och ett sådant inträffade under sommaren. Därefter har partiet legat ganska stabilt på en nivå om ungefär 18–20 procent, trots ett massivt inflöde av asylsökande.

Av detta drar jag den försiktiga slutsatsen att det nu kan ha infunnit sig ett läge då Moderaterna skulle kunna gå på offensiven i migrationspolitiken. Just nu handlar allt om migration och det går inte att undvika. Men läckaget till SD tycks åtminstone för tillfället ha stannat av. Med ett nytt stämmobeslut om en restriktivare migrationspolitik skulle därför M möjligen kunna vända spelplanen till sin fördel.

En restriktivare politik är på intet sätt mindre human än den politik vi hittills har drivit. Om vi bygger om vårt system så att det vare sig är bättre eller sämre att söka asyl i Tyskland kommer fler att att söka sig dit. Och Tyskland är ett bra land att söka skydd i. Sverige tar redan emot långt fler asylsökande än något annat EU-land. Inget annat land kommer ens i närheten. I det läget är det inte elakt mot någon att försöka styra över fler asylsökande till andra EU-länder.

_____________________

Pingat på intressant.se.

Det går att konkurrera ut Sverigedemokraterna

Det sägs av många att om man utmanar Sverigdemokraterna i deras paradfråga invandringen kommer det bara att ytterligare gynna partiet. Ingen kommer att vilja begränsa invandringen mer än SD. Oavsett vad man föreslår kommer SD att vara restriktivare. Stämmer detta?

Andrej Kokkonen har gått igenom forskningsläget, presenteras i Ekonomisk Debatt, nr, 2015. Han nämner att tre strategier har prövats i olika länder för att bemöta partier av SD:s typ: Ignorering, isolering och anpassning.

I Sverige har vi prövat de två första. Ignorering var sannolikt framgångsrik till en början. Det tog lång tid innan ett invandringskritiskt missnöjesparti etablerade sig i Sverige. Isoleringsstrategin har däremot inte fungerat. Genom att ingå en överenskommelse med MP isolerade alliansen SD:s inflytande över invandringspolitiken under förra mandatperioden. Men SD gick som bekant ändå framåt.

När det gäller anpassningsstrategin konstaterar Kokkonen att forskningen är oenig. Vi vet alltså inte om strategin fungerar eller inte.

Det är alltså inte någon självklarhet att det inte skulle gå att konkurrera med SD i invandringspolitiken.

Hur skulle man då kunna göra? Enligt dem som menar att anpassningsstrategin är kontraproduktiv är det omöjligt att utmana SD eftersom ingen vill rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Inte heller går det att vara mer restriktiv än SD. Om det händer flyttar sig bara SD och blir ännu restriktivare.

Anledningen till att jag inte tror på denna teori är att politik handlar om förtroende och det går att utmana vilket parti som helst i vilken fråga som helst givet att man vinner trovärdigheten.

Det är inte så att det mest extrema partiet alltid är det mest trovärdiga. Vi kan ta konkurrensen mellan socialdemokraterna och kommunisterna på 1920-talet som exempel. Ett tag var socialdemokraterna seriöst hotade från vänster. Kommunisterna var på väg att ta över fackföreningarna. Men socialdemokraterna kämpade tappert och vann. Kommunisterna blev ett litet marginaliserat parti som senare inte kunde göra annat än att agera stödhjul åt socialdemokratin.

Om teorin stämmer, att man aldrig kan konkurrera ut ett extremt parti, skulle socialdemokraterna har förlorat. Men det gjorde man inte. Man vann instället arbetarkollektivets förtroende för en tämligen försiktig socialism. Och detta gjorde man långt före det stod klart vilken katastrof kommunismen var. Dåtidens sossar var kort och gott skickliga på att vinna väljarnas förtroende.

Inte heller är det sant att det är omöjligt att utmana ett parti som har en mycket hög trovärdighet i en fråga. Här finns ett modernt exempel som visar hur det kan gå till.

Fram till valet 2006 hade socialdemokraterna högst förtroende i jobbpolitiken. Oavsett vad moderaterna hittade på var det som att man stångade sitt huvud blodigt mot en betongvägg. Av hävd litade väljarna på sossarna när det gällde ekonomin.

Men skam den som ger sig. Fredrik Reinfeldt la upp en strategi som gick ut på att konfrontera S i den fråga som är den viktigaste för väljarna – jobben – och gick i land med detta. Han gjorde en hel del annat också, som att bilda alliansen vilket avskaffade den interna borgerliga konkurrensen, men han gjorde precis det som teorin säger att man inte skulle kunna göra. Han utmanade Sveriges största parti i dess hjärtefråga och stal initiativet från det.

Begreppet ”anpassningsstrategin” är olyckligt formulerad. Att anpassa sin strategi efter SD tror även jag kommer att gå illa. Ingen väljare respekterar den som försöker komma med en politik i form av SD-light.

Däremot skulle jag säga att det är fullt möjligt för alliansen och framför allt moderaterna att driva en helt egen invandringspolitik som är i överensstämmelse med vad partiets väljare vill ha, och dra undan mattan för SD. Man kan kalla det ”utmaningsstrategin” eller ”konfrontationsstrategin” istället.

Jag tror att många högerväljare varken vill ha SD-light eller den nuvarande politiken där man bara låter allt gå. Det finns många frågor när det gäller asylpolitiken som kan behöva ändras och ett förslag om att införa temporära uppehållstillstånd finns presenterat av M. Stöd för detta finns också i KD.

Jag har också föreslagit att Sverige ska försöka anpassa sitt regelverk till våra grannländers. Det är inte omänskligt att försöka få fler asylsökande att söka sig till Danmark eller Finland. Det pågår inga krig i dessa länder. Följaktiligen begår man inte någon moraliskt skändlig handling om man försöker få fler asylsökande att söka sig dit.

En ny invandringspolitik bör också omfatta en offensiv arbetsmarknadspolitik med skattesänkningar på enkla jobb för dem som behöver få in en fot på arbetsmarknaden, och minskade privilegier för fackföreningarna så att företag törs anställa fler än idag. Det här är dessutom SD:s svaga punkt. SD är ett högskatteparti. Partiet har ingen politik för hur fler utlandsfödda ska kunna få jobb.

Allt hänger som sagt på trovärdigheten, och den har fått sig en allvarlig törn. Det är därför väljarna strömmar över till SD. Men den går att återställa med hårt arbete. Sämst av allt är att inte göra någonting, att bara ge upp och tro på felaktiga teorier om att SD är ett omöjligt parti att konkurrera ut.

_________________

Pingat på intressant.se.