Taggad: moderaterna

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

En bra dag för Moderaterna

Den som säger att Moderaterna gjort ett lappkast i migrationspolitiken och därmed låter påskina att partiet vänt kappan efter vinden, har inte noterat att verkligheten också gjort ett lappkast. Förra året tog vi emot över 80 000 asylsökande. I år kan vi behöva ta emot 160 000.

Ordet ”lappkast” är det Ekots Tomas Ramberg som står för, men hans kollega i SVT, Margit Silberstein, skriver att ”Reinfeldts politik faller ihop som ett korthus”. Ingen av dem ens antyder att förklaringen till den förändrade politiken handlar om en förändrad verklighet, trots att vi i år får en fördubbling av antalet asylsökanden. Kanske är det dags för Ramberg och Silberstein att ta sig en titt på statistiken?

Som jag uppfattar lördagens beslut av M-stämman att göra partiets flyktingpolitik mer restriktiv är det en nödvändig konsekvens av att asylströmmen har satt så stor press på landets myndigheter och kommuner att grundläggande statsfunktioner inte längre kan upprätthållas. Jag lyssnade på debatten och det var ytterst få som tordes hävda att asylströmmen går att hantera. Till och med MUF, som tidigare annonserat att kampen för permanenta uppehållstillstånd skulle bli den stora stridsfrågan under stämman, böjde sig redan innan debatten ens hade kommit igång.

Beslutet om att Moderaterna är för att huvudregeln ska vara temporära uppehållstillstånd är en anpassning till våra grannländer, och som jag tidigare argumenterat för finns det ingen realistisk möjlighet för Sverige att ha generösare regler än Tyskland om vi vill att asylströmmen ska minska. Signalpolitik fungerar inte säger vissa, och så kan det vara, men incitamentsstrukturer gör det. Med temporära uppehållstillstånd kommer vi att få en incitamentsstruktur som gör att asylsökande blir mer intresserade av att välja Tyskland eller kanske Danmark och Norge. Nästa steg bör vara att anpassa  det svenska systemet helt och hållet efter det tyska.

På lördagkvällen kom också den nya Sifomätningen. Här finns intressant nog några små glädjeämnen. Trenden för S fortsätter nedåt, vilket visar att Stefan Löfven och Morgan Johansson trots ett flertal presskonferenser och mediaframträdanden inte vinner förtroende för sin flyktingpolitik. Därtill verkar SD:s ökning ha mattats av.

Jag har tidigare noterat att SD:s opinionsökningar kommer i skov, och ett sådant inträffade under sommaren. Därefter har partiet legat ganska stabilt på en nivå om ungefär 18–20 procent, trots ett massivt inflöde av asylsökande.

Av detta drar jag den försiktiga slutsatsen att det nu kan ha infunnit sig ett läge då Moderaterna skulle kunna gå på offensiven i migrationspolitiken. Just nu handlar allt om migration och det går inte att undvika. Men läckaget till SD tycks åtminstone för tillfället ha stannat av. Med ett nytt stämmobeslut om en restriktivare migrationspolitik skulle därför M möjligen kunna vända spelplanen till sin fördel.

En restriktivare politik är på intet sätt mindre human än den politik vi hittills har drivit. Om vi bygger om vårt system så att det vare sig är bättre eller sämre att söka asyl i Tyskland kommer fler att att söka sig dit. Och Tyskland är ett bra land att söka skydd i. Sverige tar redan emot långt fler asylsökande än något annat EU-land. Inget annat land kommer ens i närheten. I det läget är det inte elakt mot någon att försöka styra över fler asylsökande till andra EU-länder.

_____________________

Pingat på intressant.se.

Det går att konkurrera ut Sverigedemokraterna

Det sägs av många att om man utmanar Sverigdemokraterna i deras paradfråga invandringen kommer det bara att ytterligare gynna partiet. Ingen kommer att vilja begränsa invandringen mer än SD. Oavsett vad man föreslår kommer SD att vara restriktivare. Stämmer detta?

Andrej Kokkonen har gått igenom forskningsläget, presenteras i Ekonomisk Debatt, nr, 2015. Han nämner att tre strategier har prövats i olika länder för att bemöta partier av SD:s typ: Ignorering, isolering och anpassning.

I Sverige har vi prövat de två första. Ignorering var sannolikt framgångsrik till en början. Det tog lång tid innan ett invandringskritiskt missnöjesparti etablerade sig i Sverige. Isoleringsstrategin har däremot inte fungerat. Genom att ingå en överenskommelse med MP isolerade alliansen SD:s inflytande över invandringspolitiken under förra mandatperioden. Men SD gick som bekant ändå framåt.

När det gäller anpassningsstrategin konstaterar Kokkonen att forskningen är oenig. Vi vet alltså inte om strategin fungerar eller inte.

Det är alltså inte någon självklarhet att det inte skulle gå att konkurrera med SD i invandringspolitiken.

Hur skulle man då kunna göra? Enligt dem som menar att anpassningsstrategin är kontraproduktiv är det omöjligt att utmana SD eftersom ingen vill rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Inte heller går det att vara mer restriktiv än SD. Om det händer flyttar sig bara SD och blir ännu restriktivare.

Anledningen till att jag inte tror på denna teori är att politik handlar om förtroende och det går att utmana vilket parti som helst i vilken fråga som helst givet att man vinner trovärdigheten.

Det är inte så att det mest extrema partiet alltid är det mest trovärdiga. Vi kan ta konkurrensen mellan socialdemokraterna och kommunisterna på 1920-talet som exempel. Ett tag var socialdemokraterna seriöst hotade från vänster. Kommunisterna var på väg att ta över fackföreningarna. Men socialdemokraterna kämpade tappert och vann. Kommunisterna blev ett litet marginaliserat parti som senare inte kunde göra annat än att agera stödhjul åt socialdemokratin.

Om teorin stämmer, att man aldrig kan konkurrera ut ett extremt parti, skulle socialdemokraterna har förlorat. Men det gjorde man inte. Man vann instället arbetarkollektivets förtroende för en tämligen försiktig socialism. Och detta gjorde man långt före det stod klart vilken katastrof kommunismen var. Dåtidens sossar var kort och gott skickliga på att vinna väljarnas förtroende.

Inte heller är det sant att det är omöjligt att utmana ett parti som har en mycket hög trovärdighet i en fråga. Här finns ett modernt exempel som visar hur det kan gå till.

Fram till valet 2006 hade socialdemokraterna högst förtroende i jobbpolitiken. Oavsett vad moderaterna hittade på var det som att man stångade sitt huvud blodigt mot en betongvägg. Av hävd litade väljarna på sossarna när det gällde ekonomin.

Men skam den som ger sig. Fredrik Reinfeldt la upp en strategi som gick ut på att konfrontera S i den fråga som är den viktigaste för väljarna – jobben – och gick i land med detta. Han gjorde en hel del annat också, som att bilda alliansen vilket avskaffade den interna borgerliga konkurrensen, men han gjorde precis det som teorin säger att man inte skulle kunna göra. Han utmanade Sveriges största parti i dess hjärtefråga och stal initiativet från det.

Begreppet ”anpassningsstrategin” är olyckligt formulerad. Att anpassa sin strategi efter SD tror även jag kommer att gå illa. Ingen väljare respekterar den som försöker komma med en politik i form av SD-light.

Däremot skulle jag säga att det är fullt möjligt för alliansen och framför allt moderaterna att driva en helt egen invandringspolitik som är i överensstämmelse med vad partiets väljare vill ha, och dra undan mattan för SD. Man kan kalla det ”utmaningsstrategin” eller ”konfrontationsstrategin” istället.

Jag tror att många högerväljare varken vill ha SD-light eller den nuvarande politiken där man bara låter allt gå. Det finns många frågor när det gäller asylpolitiken som kan behöva ändras och ett förslag om att införa temporära uppehållstillstånd finns presenterat av M. Stöd för detta finns också i KD.

Jag har också föreslagit att Sverige ska försöka anpassa sitt regelverk till våra grannländers. Det är inte omänskligt att försöka få fler asylsökande att söka sig till Danmark eller Finland. Det pågår inga krig i dessa länder. Följaktiligen begår man inte någon moraliskt skändlig handling om man försöker få fler asylsökande att söka sig dit.

En ny invandringspolitik bör också omfatta en offensiv arbetsmarknadspolitik med skattesänkningar på enkla jobb för dem som behöver få in en fot på arbetsmarknaden, och minskade privilegier för fackföreningarna så att företag törs anställa fler än idag. Det här är dessutom SD:s svaga punkt. SD är ett högskatteparti. Partiet har ingen politik för hur fler utlandsfödda ska kunna få jobb.

Allt hänger som sagt på trovärdigheten, och den har fått sig en allvarlig törn. Det är därför väljarna strömmar över till SD. Men den går att återställa med hårt arbete. Sämst av allt är att inte göra någonting, att bara ge upp och tro på felaktiga teorier om att SD är ett omöjligt parti att konkurrera ut.

_________________

Pingat på intressant.se.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

Dra undan mattan för SD medan tid är

Idag presenterar Novus och TV4 ännu en opinionsundersökning där SD har gått framåt, nu till rekordsiffran 18 procent. Om allianspartierna inte lägger om asylpolitiken och driver den politik som deras väljare efterfrågar kommer detta att vara normalbilden för all framtid. Men tid att vända om finns ännu. SD kan tryckas tillbaka.

”Framväxten av ett nationalistiskt och invandringskritiskt parti är närmast att betrakta som en oundviklig följd, givet samhällets förändringar, opinionens utveckling och övriga partiers prioriteringar,” skriver Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning, och gör sig därmed till ett gott exempel på en person som helt enkelt bara har givit upp. SD går inte att stoppa.

Jag håller alls inte med eftersom det i min tolkning av svensk politik är ganska enkelt att förstå vad det är som ligger bakom SD:s framväxt.

Att Sverige precis som alla andra europeiska länder har fått ett nationalistiskt missnöjesparti som inte gillar invandring är inget konstigt. Det konstiga är att det dröjde så länge som det gjorde.

Det finns dock ingen naturlag som säger att det invandringsfientliga partiet måste ha en väljarandel på 12,86 procent, som det vann i senaste valet, eller 18 procent som det skulle få idag om vi tror att Novus gissar rätt.

SD kommer aldrig att kunna trängas ut ur riksdagen igen. Däremot skulle partiet kunna tryckas tillbaka till att bli ett litet ytterlighetsparti på 4 procent och berövas sin utpressningspotenial gentemot övriga partier.

Orsaken till SD:s framväxt ligger i missnöjet med asylpolitiken. Vi vet att det är så av det enkla skälet att valundersökningarna visar detta. Demoskop är det opinionsföretag som jag tycker har gjort den intelligentaste undersökningen och jag har skrivit om den tidigare. Demoskop gjorde en studie av vilka M-väljare det var som gick över till SD. Långt mer än en tredjedel av dessa väljare kallar sig liberaler (ca 36–37 procent). Varför röstar liberala väljare på SD?

Demografi - allianspartierna

Ännu fler konservativa moderater gick över till SD (drygt 40 procent), men det intressanta är varför liberala, inklusive socialliberala, väljare röstat på Sverigedemokraterna. Ofta misstänkliggörs konservativa väljare i Sverige där man säger att de är inskränkta och kanske ändå lutar åt SD till att börja med. Det går dock inte att bortförklara väljarströmmen av liberala väljare till SD på samma sätt.

Demoskop kan dessutom i sin mätning visa att många av SD:s nya väljare inte ens gillar det egna partiet.

Vad kan man då göra för att stoppa SD:s framväxt? Det självklara svaret är att lägga om asylpolitiken. SD:s nytillskott av väljare består inte av ”nyfascister” utan av vanliga väljare, många av dem liberala, som inte tycker att deras vanliga partier lyssnar på dem.

Jag har skrivit om detta i tidigare blogginlägg och även i ett par krönikor i Norrköpings tidningar (se länkar längst ned). Alla som säger att de vill lägga om asylpolitiken åker på spö i debatten, misstänkliggörs för att bana väg för SD, för att vilja skicka tillbaks människor till helvetet i Syrien, för att vilja se dem drunkna i Medelhavet.

Men vad jag menar med att lägga om asylpolitiken är att Sverige ska anpassa sitt regelsystem till förslagsvis Tysklands. Om vi har samma regelsystem i Sverige som i Tyskland kommer fler asylsökande att söka sig dit istället och Tyskland tar bara emot en bråkdel av de asylsökande som Sverige gör per capita. Ingen får sin hals avskuren i Tyskland. Det är ett bra land för en asylsökande att komma till.

Genom att strama åt politiken så att de asylsökande i högre utsträckning än nu väljer andra EU-länder framför Sverige kan mattan dras undan under fötterna på Sverigedemokraterna. Men ju längre vi väntar, desto mer ökar sannolikheten för att SD:s nya väljare permanentar sig hos dem.

Decemberöverenskommelsen är inte en fungerande lösning på vare sig hur man ska stoppa SD:s framväxt eller hur man ska skapa ett stabilt regeringsunderlag i riksdagen. DÖ ger inte de borgerliga väljarna svar på den fråga de ställer. De undrar varför Sverige måste ha en helt annan asylpolitik än övriga EU-länder men får till svar att allianspartierna ingått en överenskommelse med S och MP där man lovar att inte rösta på sin eget budgetalternativ. Det är goddag yxskaft.

Följaktligen kan detta inte heller reducera SD:s inflytande på något vis eftersom det därmed, just på grund av DÖ, inte finns någon anledning att återvända till sitt gamla parti. Varför rösta på ett parti som inte lyssnar på en?

Borgerligheten står nu inför ett val. Antingen väljer vi att lägga om asylpolitiken i enlighet med våra väljares önskan, exmpelvis genom att anpassa vårt regelverk efter Tysklands som precis som Sverige har en generös flyktingpolitik, eller så framhärdar vi i att inte lyssna på våra väljare, misstänkgliggöra dem för att vilja se människor drunkna i Medelhavet och lägga oss platt i alla viktiga voteringar i riksdagen för inte skada Löfvens regering.

Eftersom jag inte tror att det med nödvändighet är så att SD för evärderlig tid måste ligga på en nivå om 12,86 procent eller högre rekommenderar jag det första alternativet.

Läs mer

Vi kan lägga om flyktingpolitiken utan att behöva ha dåligt samvete.
Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.
Det avskräckande exemplet, Norrköpings Tidningar.

Varför röstar folk på SD?
Fel plats skapar friktion, Norrköpings Tidningar.
Moderater som gick över till Sverigedemokraterna.
Antalet asylsökande och SD:s framgångar i opinionen.
Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror.

Decemberöverenskommelsen
Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen.

_________________________
Pingat på intressant.se.