Taggad: moderaterna

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

En bra dag för Moderaterna

Den som säger att Moderaterna gjort ett lappkast i migrationspolitiken och därmed låter påskina att partiet vänt kappan efter vinden, har inte noterat att verkligheten också gjort ett lappkast. Förra året tog vi emot över 80 000 asylsökande. I år kan vi behöva ta emot 160 000.

Ordet ”lappkast” är det Ekots Tomas Ramberg som står för, men hans kollega i SVT, Margit Silberstein, skriver att ”Reinfeldts politik faller ihop som ett korthus”. Ingen av dem ens antyder att förklaringen till den förändrade politiken handlar om en förändrad verklighet, trots att vi i år får en fördubbling av antalet asylsökanden. Kanske är det dags för Ramberg och Silberstein att ta sig en titt på statistiken?

Som jag uppfattar lördagens beslut av M-stämman att göra partiets flyktingpolitik mer restriktiv är det en nödvändig konsekvens av att asylströmmen har satt så stor press på landets myndigheter och kommuner att grundläggande statsfunktioner inte längre kan upprätthållas. Jag lyssnade på debatten och det var ytterst få som tordes hävda att asylströmmen går att hantera. Till och med MUF, som tidigare annonserat att kampen för permanenta uppehållstillstånd skulle bli den stora stridsfrågan under stämman, böjde sig redan innan debatten ens hade kommit igång.

Beslutet om att Moderaterna är för att huvudregeln ska vara temporära uppehållstillstånd är en anpassning till våra grannländer, och som jag tidigare argumenterat för finns det ingen realistisk möjlighet för Sverige att ha generösare regler än Tyskland om vi vill att asylströmmen ska minska. Signalpolitik fungerar inte säger vissa, och så kan det vara, men incitamentsstrukturer gör det. Med temporära uppehållstillstånd kommer vi att få en incitamentsstruktur som gör att asylsökande blir mer intresserade av att välja Tyskland eller kanske Danmark och Norge. Nästa steg bör vara att anpassa  det svenska systemet helt och hållet efter det tyska.

På lördagkvällen kom också den nya Sifomätningen. Här finns intressant nog några små glädjeämnen. Trenden för S fortsätter nedåt, vilket visar att Stefan Löfven och Morgan Johansson trots ett flertal presskonferenser och mediaframträdanden inte vinner förtroende för sin flyktingpolitik. Därtill verkar SD:s ökning ha mattats av.

Jag har tidigare noterat att SD:s opinionsökningar kommer i skov, och ett sådant inträffade under sommaren. Därefter har partiet legat ganska stabilt på en nivå om ungefär 18–20 procent, trots ett massivt inflöde av asylsökande.

Av detta drar jag den försiktiga slutsatsen att det nu kan ha infunnit sig ett läge då Moderaterna skulle kunna gå på offensiven i migrationspolitiken. Just nu handlar allt om migration och det går inte att undvika. Men läckaget till SD tycks åtminstone för tillfället ha stannat av. Med ett nytt stämmobeslut om en restriktivare migrationspolitik skulle därför M möjligen kunna vända spelplanen till sin fördel.

En restriktivare politik är på intet sätt mindre human än den politik vi hittills har drivit. Om vi bygger om vårt system så att det vare sig är bättre eller sämre att söka asyl i Tyskland kommer fler att att söka sig dit. Och Tyskland är ett bra land att söka skydd i. Sverige tar redan emot långt fler asylsökande än något annat EU-land. Inget annat land kommer ens i närheten. I det läget är det inte elakt mot någon att försöka styra över fler asylsökande till andra EU-länder.

_____________________

Pingat på intressant.se.

Det går att konkurrera ut Sverigedemokraterna

Det sägs av många att om man utmanar Sverigdemokraterna i deras paradfråga invandringen kommer det bara att ytterligare gynna partiet. Ingen kommer att vilja begränsa invandringen mer än SD. Oavsett vad man föreslår kommer SD att vara restriktivare. Stämmer detta?

Andrej Kokkonen har gått igenom forskningsläget, presenteras i Ekonomisk Debatt, nr, 2015. Han nämner att tre strategier har prövats i olika länder för att bemöta partier av SD:s typ: Ignorering, isolering och anpassning.

I Sverige har vi prövat de två första. Ignorering var sannolikt framgångsrik till en början. Det tog lång tid innan ett invandringskritiskt missnöjesparti etablerade sig i Sverige. Isoleringsstrategin har däremot inte fungerat. Genom att ingå en överenskommelse med MP isolerade alliansen SD:s inflytande över invandringspolitiken under förra mandatperioden. Men SD gick som bekant ändå framåt.

När det gäller anpassningsstrategin konstaterar Kokkonen att forskningen är oenig. Vi vet alltså inte om strategin fungerar eller inte.

Det är alltså inte någon självklarhet att det inte skulle gå att konkurrera med SD i invandringspolitiken.

Hur skulle man då kunna göra? Enligt dem som menar att anpassningsstrategin är kontraproduktiv är det omöjligt att utmana SD eftersom ingen vill rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Inte heller går det att vara mer restriktiv än SD. Om det händer flyttar sig bara SD och blir ännu restriktivare.

Anledningen till att jag inte tror på denna teori är att politik handlar om förtroende och det går att utmana vilket parti som helst i vilken fråga som helst givet att man vinner trovärdigheten.

Det är inte så att det mest extrema partiet alltid är det mest trovärdiga. Vi kan ta konkurrensen mellan socialdemokraterna och kommunisterna på 1920-talet som exempel. Ett tag var socialdemokraterna seriöst hotade från vänster. Kommunisterna var på väg att ta över fackföreningarna. Men socialdemokraterna kämpade tappert och vann. Kommunisterna blev ett litet marginaliserat parti som senare inte kunde göra annat än att agera stödhjul åt socialdemokratin.

Om teorin stämmer, att man aldrig kan konkurrera ut ett extremt parti, skulle socialdemokraterna har förlorat. Men det gjorde man inte. Man vann instället arbetarkollektivets förtroende för en tämligen försiktig socialism. Och detta gjorde man långt före det stod klart vilken katastrof kommunismen var. Dåtidens sossar var kort och gott skickliga på att vinna väljarnas förtroende.

Inte heller är det sant att det är omöjligt att utmana ett parti som har en mycket hög trovärdighet i en fråga. Här finns ett modernt exempel som visar hur det kan gå till.

Fram till valet 2006 hade socialdemokraterna högst förtroende i jobbpolitiken. Oavsett vad moderaterna hittade på var det som att man stångade sitt huvud blodigt mot en betongvägg. Av hävd litade väljarna på sossarna när det gällde ekonomin.

Men skam den som ger sig. Fredrik Reinfeldt la upp en strategi som gick ut på att konfrontera S i den fråga som är den viktigaste för väljarna – jobben – och gick i land med detta. Han gjorde en hel del annat också, som att bilda alliansen vilket avskaffade den interna borgerliga konkurrensen, men han gjorde precis det som teorin säger att man inte skulle kunna göra. Han utmanade Sveriges största parti i dess hjärtefråga och stal initiativet från det.

Begreppet ”anpassningsstrategin” är olyckligt formulerad. Att anpassa sin strategi efter SD tror även jag kommer att gå illa. Ingen väljare respekterar den som försöker komma med en politik i form av SD-light.

Däremot skulle jag säga att det är fullt möjligt för alliansen och framför allt moderaterna att driva en helt egen invandringspolitik som är i överensstämmelse med vad partiets väljare vill ha, och dra undan mattan för SD. Man kan kalla det ”utmaningsstrategin” eller ”konfrontationsstrategin” istället.

Jag tror att många högerväljare varken vill ha SD-light eller den nuvarande politiken där man bara låter allt gå. Det finns många frågor när det gäller asylpolitiken som kan behöva ändras och ett förslag om att införa temporära uppehållstillstånd finns presenterat av M. Stöd för detta finns också i KD.

Jag har också föreslagit att Sverige ska försöka anpassa sitt regelverk till våra grannländers. Det är inte omänskligt att försöka få fler asylsökande att söka sig till Danmark eller Finland. Det pågår inga krig i dessa länder. Följaktiligen begår man inte någon moraliskt skändlig handling om man försöker få fler asylsökande att söka sig dit.

En ny invandringspolitik bör också omfatta en offensiv arbetsmarknadspolitik med skattesänkningar på enkla jobb för dem som behöver få in en fot på arbetsmarknaden, och minskade privilegier för fackföreningarna så att företag törs anställa fler än idag. Det här är dessutom SD:s svaga punkt. SD är ett högskatteparti. Partiet har ingen politik för hur fler utlandsfödda ska kunna få jobb.

Allt hänger som sagt på trovärdigheten, och den har fått sig en allvarlig törn. Det är därför väljarna strömmar över till SD. Men den går att återställa med hårt arbete. Sämst av allt är att inte göra någonting, att bara ge upp och tro på felaktiga teorier om att SD är ett omöjligt parti att konkurrera ut.

_________________

Pingat på intressant.se.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.