Taggad: moderaterna

En komma ut-historia

Igår gick jag med i Pride-tåget i Stockholm tillsammans med Öppna moderater och MUF. Det är mycket ovanligt för mig att jag deltar i manifestationer av den här sorten och jag har som många andra konservativa stofiler varit skeptisk till Stockholm Pride i sig. Men Pride-tåget är nu ändå det främsta sättet att visa sitt stöd för dem som bara begär att få bli behandlade som människor, men som historiskt sett har förvägrats detta.

Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.
Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.

Jag har naturligtvis många saker som jag skulle vilja skriva om när det gäller respekten för HBT-personer, inte minst om hur min egen syn på detta har utvecklats. Men det kan räcka med en sak för stunden. Jag vill berätta min egen komma ut-historia, som då inte är min egentligen eftersom jag inte är H, B eller T, men som ändå är min eftersom en av mina bästa vänner är homosexuell. Även heterosexuella kan ha en komma ut-historia att berätta, som handlar om hur det är att ha en vän som kommer ut.*

Jag lärde känna min vän för kanske femton år sedan. Först som vanlig bekant men sedan ett par år som nära vän. Vi träffas ofta, bor över hos varandra om vi är på resande fot, gör resor ihop, och har jäkligt roligt tillsammans i största allmänhet. Det som förenar oss är gemensamma intressen, det herrsällskap vi både lärde känna varandra i och senare även politiken. 

Det är väldigt vanligt att män umgås ihop utan att tala om relationer. Fråga mig inte varför det är så men intresset finns liksom inte. Vi har tusen andra saker att prata om. Så är det också med mig och min kompis. Men när man lär känna någon ser man också hur denne är utan något sägs. Efter ett tag förstod jag ju att han var mer intresserad av killar än av tjejer, fast ingen av oss sa någonting om det.

Vi bor idag i olika städer men bodde båda förut i Uppsala och har rört oss i kretsar som kan beskrivas som upsaliensiskt konservativa, ibland föraktfullt kallat för punschhögern, vilket då vi själva inte uppfattar som förnedrande utan mer som en komplimang. Det finns hur många homosexuella män som helst i den miljön. Långt fler än genomsnittet i samhället i övrigt, gissar jag. Men i sann konservativ anda ingen HBT-aktivist så långt ögat kan nå.

Istället finns något som man kan kalla för en tyst tolerans. Alla vet att några är homosexuella och efter tag lär man sig också vilka, men ingen säger något om det. Något förakt för de homosexuella finns inte, ännu mindre hat. Istället präglas attityden av att alla inser att homosexualitet är medfött, och därför inget som kan ändras, och inte heller något som skadar någon annan. Alltså finns det inget att bråka om, och dessutom – vilket nog är det viktigaste – de är ens vänner och man vill ju inte göra sig av med sina kompisar bara för att de visar sig vara homosexuella.

Det är en tolerant miljö och jag gissar att den tillkommit som en överlevnadsstrategi på den tiden då det inte var tillåtet att vara öppen med sin sexuella läggning. Den akademiska miljön är väldigt tolerant och jag kan därför förstå att detta har varit en plats där homosexuella kan ha levat i fred. Det fanns en kostnad även för den heterosexuelle på den tiden om han eller hon öppet tog parti för den som var homosexuell. Hur det verkligen funkade förr vet jag inte utan nu gissar jag, men jag tycker mig ha kunnat se hur tystnad även varit en överlevnadsstrategi hos heterosexuella som inte har tordats försvara sina homosexuella vänner i den fientliga miljö som då fanns.

Idag håller den tysta toleransen att bytas mot en öppen tolerans, och det går smidigt. Allt flera homosexuella är öppna med sin läggning och något misstycke bland de heterosexuella finns inte. Fördomen säger att konservativa ska rygga tillbaka och säga usch och fy, ropa på polis och säga upp bekantskapen och så vidare. Men så funkar inte den här miljön. Den är konservativ och således trög till förändring, men som sagt också väldigt tolerant. Den intolerans som finns riktar sig istället mot HBT-aktivismen som man tycker är överdriven, löjlig och vänstervriden. De homosexuella i denna miljö är lika konservativa som alla andra.

Att byta tyst tolerans mot öppen tolerans borde ju därför vara ganska enkelt – i teorin. Det är inte lika enkelt när man väl ska göra det. För man står på något sätt med foten i två system samtidigt, ett äldre system med tyst tolerans som faktiskt funkar hjälpligt och som många fortfarande lever med och som de kanske vill fortsätta med, och ett nytt system där öppenhet råder. Hur kan man veta hur ens vän vill ha det? Och hur vill jag ha det själv?

Öppenhet är naturligtvis bäst, men det finns äldre homosexuella som har byggt ett helt liv på den tysta toleransen och som har det bra i sin lilla bubbla. Om de inte själva vill punktera den bubblan kan inte jag göra det. Jag kan ju inte alls veta av vilka skäl de har hemlighållit sin sexualitet.

Hos mig snurrade en inre dialog i huvudet som gick ungefär så här:

– Stefan, det är lika bra att du ställer frågan rakt ut. Du vet ju hur det ligger till och det här är en av dina bästa vänner. Han kan omöjligt bli arg.

– Ja, men varför säger han då inget själv? Han borde ju veta att jag vet. Är det då min uppgift att bryta isen? Borde inte han göra det? Det är hans liv.
– Äh, vad är det där för trams. Du är ju feg. Det är ditt problem. Du törs inte fråga.
– Ja, men…
– Ja, vad då men? Du har ju samlat bevis i huvudet för att övertyga dig själv om att han är homosexuell. Otvetydiga bevis. När du ställer frågan gör du inte det grundlöst och det vet han. Även om han inte vill säga som det är kommer det vara helt omöjligt för honom att bara blåljuga sig ur allt.
– Men du ser! Det är inte så jäkla lätt. Det kan bli dålig stämning. Den risken finns ju. Det kan du inte förneka. Han har inte varit öppen med sin sexualitet under mycket lång tid, och tänk om han ändå vill ha det så. Han har ju ändå velat ha det så från början. Annars hade han redan kommit ut.
– Det där är också bara trams! Du vet varför homosexuella inte törs komma ut. Det är för att de är rädda för omgivningens reaktioner. Men ni är vänner och du vet att han litar på dig till hundra procent. Han skulle aldrig ha velat bli vän med dig annars.
– Men vi brukar aldrig tala om sånt.
– Vad då?
– Relationer och sånt. Vi brukar prata politik.
– Men ändra på det då! Du försöker bara hitta på ursäkter för att slippa! Skärp dig!
– Jag måste hitta ett bra tillfälle.
– Du har redan haft bra tillfällen! Du är en mespropp! Det bara det som är problemet. Inget annat!

Så där höll det på. Till sist tyckte jag att vårt vänskapsförhållande blev uppenbart löjligt om jag inte frågade hur det låg till. Man kan inte hålla en sådan sak hemlig för varandra. Så då tog jag sats och frågade, och det var självklart inga problem alls att få veta hur det låg till.

Tjugo minuter senare var vi klara med frågan och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. Då var relationsbiten avklarad för denna gång och vi gick över till att prata politik istället. Som vi brukar göra.

Det kan tyckas konstigt att vi bara lämnade ämnet och gick över till något annat (vi satt och åt frukost) men så är vi. Ni får tänka er två pojkar som leker ihop. Det är roligare att leka än att prata relationer.

Har historien någon sensmoral? Ja, det har den. Budskapet är inte överraskande utan en variant på vad andra tidigare har sagt. Det är bättre för alla om alla är öppna med sin sexualitet. Det fanns en tid då homosexualitet inte accepterades men den tiden är över och den intolerans som finns kvar städas ut successivt. Sanningen gör oss fria, står det i Bibeln, och det stämmer verkligen. Även om den tysta toleransen fungerade byggde den på att sanningen doldes vilket även med de bästa intentioner, och med mycket god vänskap människor emellan, ändå innehåller ett korn av misstänksamhet. Nu när vi inte längre behöver den tysta toleransen är det därför bättre att byta ut den mot den öppna toleransen.

Den upsaliensiskt konservativa miljön där jag har levt ganska länge är verkligen konservativ med allt vad det innebär, både till gott och ont. Det bra är det kompakta motståndet mot att göra det privata politiskt. I den här miljön avskyr man när politiker kommer och föreläser om värdegrunder, normkritik, identitetspolitik, queerteori, vithetsstudier, rasifiering och så vidare. Och det gäller även de som är HBT-personer själva. Det dåliga är att den förändring som ändå behöver göras går långsamt.

Så här i efterhand grubblar jag mycket på varför det uppenbart enkla och naturliga var så svårt att göra. Det är rädslan som hindrar en och det är ju egentligen bedrövligt att två så goda vänner inte ska vara helt öppna med varandra. Man kan skratta åt oss och säga att vi är löjliga och hämmade, förtryckta av ”förljugna borgerliga konventioner”. Så skulle det i alla fall beskrivas om det här var en pjäs på Dramaten.

Någon gång i det förflutna var det någon som bestämde att homosexualitet skulle vara förbjudet. Det satte skräck i folk och höll i sig under mycket lång tid. Det är inte konstigt att det finns efterverkningar.

Förändrades något i vår relation? Nej. Ingenting. Verkligen ingenting. För det var som jag beskrivit ovan. När vi väl hade klarat ut hur det låg till var det gjort och sen var det inget mer med den saken.

___________________

* Under dagen har jag fått frågan om kompisen ifråga har godkänt det jag har skrivet och så är det givetvis. Att jag inte skriver ut namnet är för att han ska slippa få frågor om en text som jag är ansvarig för. Jag måste tydligen också förtydliga att jag själv är hetero och att det inte är jag som kommer ut i historien. Det framgår redan av texten, men allt kan missförstås.

Det avätna bordet – Anförande vid budgetfulllmäktige 2017

När jag skriver detta pågår budgetdebatten som bäst i regionfullmäktige i Region Uppsala. På förmiddagen höll jag mitt anförande som gruppledare. Den talade versionen blev lite annorlunda än den nedan skrivna, men budskapet är detsamma.

Ordförande och ledamöter!

Jag vill inleda med att tacka alla förtroendevalda för ett väl genomfört arbete under året i nämnder och styrelser. Nu tar snart politiken sommarledigt och budgetfullmäktige känns lite som en traditionell skolavslutning, om än ovanligt lång, och utan psalmsång.

Det är mitt första anförande som gruppledare för Moderaterna och jag hoppas att jag tillsammans med min vice gruppledare Emilie och alla andra moderata ledamöter ska kunna berätta om vår politik.

Låt mig därför börja med att yrka bifall till det moderata budgetalternativet och om detta faller i voteringen även yrka bifall till allianspartiernas gemensamma tilläggsyrkande.

Mörka moln på himlen

När mörka moln tornar upp sig på sommarhimlen vet man att det blir regn inom kort trots att solen för stunden skiner. Så är det med regionens ekonomi. För stunden har vi en ekonomi som budgetmässigt är i balans. Visserligen efter en skattehöjning, men det är en slant kvar i det budgeterade resultatet.

Men redan 2019 är det inte längre så. Redan om två år från och med nu menar den styrande koalitionen att vi ska köra på helt utan någon form av säkerhetsmarginal.

Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar. För mina vänner, de mörka molnen hopar sig på himlen.

fastighetsinvesteringar

Som ni vet gillar jag att visa diagram och jag har med mig ett idag också. Diagrammet visar landstingets/regionens fastighetsinvesteringar från 1984 och framåt. Åren 2017–2027 är en prognos som bygger på siffrorna i den senaste investeringsplanen.

Som synes kommer våra kostnader för fastighetsinvesteringar att fortsätta att vara höga i minst tio år till.

Som diagrammet visar finns det också en förklaring till varför vi gör dessa investeringar. Före 2007 var investeringsvolymerna ytterst små. Istället för att kontinuerligt underhålla och renovera fastigheterna har tidigare generationer politiker skjutit på dem.

I politiken brukar man ofta prata om ”det dukade bordet”. Det är en liknelse som används vid maktskiften när en ledning lämnar över till en annan och är nöjd med sin insats.

I det här fallet skulle jag vilja tala om ”det avätna bordet” istället.

Nytt ägarskap för Akademiska sjukhuset

I detta läge säger vi från Moderaternas sida att vi måste börja diskutera ägandeskapet för Akademiska.

Vi säljer högspecialiserad vård till våra omkringliggande landsting i sjukvårdsregionen. Det är så det är tänkt att våra omfattande investeringar ska betala sig.

Men vet vi om affären går ihop sig? Mer än en gång har jag lyssnat på ekonomer från Akademiska som inte säkert kan säga hur det ligger till på den punkten.

Har vi inte ett bättre och stadigare avtal idag än förut? Jo, men hur länge håller det i sig. Vi har inga affärsmässiga avtal där vi kan ta ut en marknadsmässig vinst. Vi har politiskt framförhandlade avtal. Politiska avtal är inte stabila. Ingen bank skulle låna ut pengar till ett företag med den typ av försäljningsavtal som vi har. Det är för osäkert.

Istället är det som händer att det är skattebetalarna i Uppsala län som får täcka de ekonomiska riskerna. Vi måste göra investeringarna, för vi ensamma är ägare till sjukhuset, men vi vet inte om vi får igen pengarna. Likväl måste räkningarna varje månad betalas, och det är vi i Uppsala län som måste göra det.

Vi moderater menar därför att Region Uppsala måste lyfta upp detta problem till vännerna i sjukvårdsregionen och förklara att det finns en obalans när det gäller den allra mest avancerade vården. Det är orimligt att skattebetalarna i endast Uppsala län ska ansvara för den infrastruktur som krävs för att tillhandahålla högspecialiserad vård för hela Mellansverige.

Vi har idag inget färdigt förslag på hur förbättrad riskspridning ska kunna göras, men vi vill att Region Uppsala börjar diskutera möjligheterna att övriga landsting går in som delägare i Akademiska. Från Moderaternas sida kan vi även tänka oss att staten återigen tar över universitetssjukhusen, men den frågan känns avlägsen och vi behöver hitta en lösning som kan genomföras relativt snart.

Förbättringar och effektiviseringar är viktigare än besparingar

Men Region Uppsala måste också göra kraftfulla satsningar på att effektivisera sin egen organisation. Jag vet att många anställda i vården är rädda för ordet effektiviseringar eftersom de likställer detta med besparingar.

Därför är det viktigt att påpeka att vi inte alls föreslår några besparingar, men att vi förväntar oss att våra förvaltningar ständigt ska arbeta för att göra samma arbete som idag fast på ett smartare sätt.

IMG_7646

Från Moderaternas sida har vi redan visat hur vi vill reformera primärvården, vilket vi räknar med kommer att ge högre kvalitet och ge mer vård för pengarna samtidigt. Min kollega Emilie kommer att tala om det så jag lämnar den frågan här.

Istället vill jag tala om hur jag menar att effektiviseringar kan göras utan att de som arbetar i vården känner att de återigen måste genomföra drastiska sparpaket.

Vi politiker styr alltid med hjälp av budgetar och när vi följer upp hur det går med verksamheterna tittar vi nästan bara på det prognosticerade budgetsaldot. Och om prognosen inte ser bra ut kräver vi att förvaltningschefen drar i handbromsen.

Detta sätt att styra uppfattas med rätta som demoraliserande. Budgeten blir allt och varje besked om att den måste hållas uppfattas som besparingar och nedskärningar.

Och så blir det också om alla som arbetar i verksamheten ska göra exakt samma sak som nu, på samma sätt, men på kortare tid.

Finns det ett alternativ? Ja, det gör det. Det är många organisationer i samhället som har stått inför liknande problem men med moderna metoder för organisation har kunnat överleva och där effektiviseringar inte är ett hot, utan en naturlig del av vardagen.

Se på två av våra egna förvaltningar: Folktandvården och Lasarettet i Enköping. Nya idéer på hur vård ska bedrivas tänks ut och sjösätts. Resultatet blir lika mycket vård som tidigare, samma eller högre kvalitet, nöjda medarbetare, nöjda patienter.

Men arbetar då inte också Akademiska på detta sätt? Jo, men det händer för lite. Det finns många små vällovliga projekt där förbättringar sker. Sjukhusledningens krav på förbättrad produktionsplanering och schemaläggning är ett exempel. Ett annat exempel är arbete med värdebaserad vård.

Men det som saknas är kunskap och intresse för modern organisation och logistik. När jag träffar människor på Akademiska, både chefer och anställda, brukar jag fråga dem om de har utbildning i logistik. Svaret är nästan alltid nej. Ändå är Akademiska den största logistiska apparat jag känner till.

I framtiden tror jag att alla som utbildas till att bli vårdpersonal på akutsjukhus kommer att genomgå obligatorisk utbildning i modern logistik.

Jag hoppas att det stora universitetssjukhuset i Uppsala vill ta täten och visa vägen för andra att god logistik är det samma som god vård. God logistik gör att en patient som kommer till sjukhuset kommer till rätt läkare på rätt tid, utan köer, utan krångel.

Vi är bra men kan bli bättre

Idag driver Region Uppsala som ett fartyg på öppet hav. Det är inget fel på besättningen. Båten tar inte in vatten. Men vart är det på väg? Ingen vet.

Regionstyrelsens förslag till plan och budget ger tyvärr ingen vägledning. Inte ett ord står det om det mycket stora fastighetsinvesteringar som vi är tvungna att genomföra under de kommande tio åren. Därmed finns inte heller någon plan för hur vi ska kunna finansiera dem. Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar.

Moderaterna lägger därför ett budgetförslag som kan uppfattas som kärvt. Men det är för att molnen tornar upp sig på himlen. Det är nu vi ska vara försiktiga och sparsamma, och det är nu vi ska ta tag i alla möjligheter vi har för att förbättra vården. Det går inte att skjuta problemen på framtiden. Det går inte att lägga ett budgetförslag utan några som helst marginaler. Det går inte att låtsas att framtiden tar slut 2020.

Därför, mina vänner, avråder jag församlingen från att rösta på regionstyrelsens förslag. Stöd istället det moderata förslaget till plan och budget.

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

En bra dag för Moderaterna

Den som säger att Moderaterna gjort ett lappkast i migrationspolitiken och därmed låter påskina att partiet vänt kappan efter vinden, har inte noterat att verkligheten också gjort ett lappkast. Förra året tog vi emot över 80 000 asylsökande. I år kan vi behöva ta emot 160 000.

Ordet ”lappkast” är det Ekots Tomas Ramberg som står för, men hans kollega i SVT, Margit Silberstein, skriver att ”Reinfeldts politik faller ihop som ett korthus”. Ingen av dem ens antyder att förklaringen till den förändrade politiken handlar om en förändrad verklighet, trots att vi i år får en fördubbling av antalet asylsökanden. Kanske är det dags för Ramberg och Silberstein att ta sig en titt på statistiken?

Som jag uppfattar lördagens beslut av M-stämman att göra partiets flyktingpolitik mer restriktiv är det en nödvändig konsekvens av att asylströmmen har satt så stor press på landets myndigheter och kommuner att grundläggande statsfunktioner inte längre kan upprätthållas. Jag lyssnade på debatten och det var ytterst få som tordes hävda att asylströmmen går att hantera. Till och med MUF, som tidigare annonserat att kampen för permanenta uppehållstillstånd skulle bli den stora stridsfrågan under stämman, böjde sig redan innan debatten ens hade kommit igång.

Beslutet om att Moderaterna är för att huvudregeln ska vara temporära uppehållstillstånd är en anpassning till våra grannländer, och som jag tidigare argumenterat för finns det ingen realistisk möjlighet för Sverige att ha generösare regler än Tyskland om vi vill att asylströmmen ska minska. Signalpolitik fungerar inte säger vissa, och så kan det vara, men incitamentsstrukturer gör det. Med temporära uppehållstillstånd kommer vi att få en incitamentsstruktur som gör att asylsökande blir mer intresserade av att välja Tyskland eller kanske Danmark och Norge. Nästa steg bör vara att anpassa  det svenska systemet helt och hållet efter det tyska.

På lördagkvällen kom också den nya Sifomätningen. Här finns intressant nog några små glädjeämnen. Trenden för S fortsätter nedåt, vilket visar att Stefan Löfven och Morgan Johansson trots ett flertal presskonferenser och mediaframträdanden inte vinner förtroende för sin flyktingpolitik. Därtill verkar SD:s ökning ha mattats av.

Jag har tidigare noterat att SD:s opinionsökningar kommer i skov, och ett sådant inträffade under sommaren. Därefter har partiet legat ganska stabilt på en nivå om ungefär 18–20 procent, trots ett massivt inflöde av asylsökande.

Av detta drar jag den försiktiga slutsatsen att det nu kan ha infunnit sig ett läge då Moderaterna skulle kunna gå på offensiven i migrationspolitiken. Just nu handlar allt om migration och det går inte att undvika. Men läckaget till SD tycks åtminstone för tillfället ha stannat av. Med ett nytt stämmobeslut om en restriktivare migrationspolitik skulle därför M möjligen kunna vända spelplanen till sin fördel.

En restriktivare politik är på intet sätt mindre human än den politik vi hittills har drivit. Om vi bygger om vårt system så att det vare sig är bättre eller sämre att söka asyl i Tyskland kommer fler att att söka sig dit. Och Tyskland är ett bra land att söka skydd i. Sverige tar redan emot långt fler asylsökande än något annat EU-land. Inget annat land kommer ens i närheten. I det läget är det inte elakt mot någon att försöka styra över fler asylsökande till andra EU-länder.

_____________________

Pingat på intressant.se.