Taggad: moderaterna

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

Dra undan mattan för SD medan tid är

Idag presenterar Novus och TV4 ännu en opinionsundersökning där SD har gått framåt, nu till rekordsiffran 18 procent. Om allianspartierna inte lägger om asylpolitiken och driver den politik som deras väljare efterfrågar kommer detta att vara normalbilden för all framtid. Men tid att vända om finns ännu. SD kan tryckas tillbaka.

”Framväxten av ett nationalistiskt och invandringskritiskt parti är närmast att betrakta som en oundviklig följd, givet samhällets förändringar, opinionens utveckling och övriga partiers prioriteringar,” skriver Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning, och gör sig därmed till ett gott exempel på en person som helt enkelt bara har givit upp. SD går inte att stoppa.

Jag håller alls inte med eftersom det i min tolkning av svensk politik är ganska enkelt att förstå vad det är som ligger bakom SD:s framväxt.

Att Sverige precis som alla andra europeiska länder har fått ett nationalistiskt missnöjesparti som inte gillar invandring är inget konstigt. Det konstiga är att det dröjde så länge som det gjorde.

Det finns dock ingen naturlag som säger att det invandringsfientliga partiet måste ha en väljarandel på 12,86 procent, som det vann i senaste valet, eller 18 procent som det skulle få idag om vi tror att Novus gissar rätt.

SD kommer aldrig att kunna trängas ut ur riksdagen igen. Däremot skulle partiet kunna tryckas tillbaka till att bli ett litet ytterlighetsparti på 4 procent och berövas sin utpressningspotenial gentemot övriga partier.

Orsaken till SD:s framväxt ligger i missnöjet med asylpolitiken. Vi vet att det är så av det enkla skälet att valundersökningarna visar detta. Demoskop är det opinionsföretag som jag tycker har gjort den intelligentaste undersökningen och jag har skrivit om den tidigare. Demoskop gjorde en studie av vilka M-väljare det var som gick över till SD. Långt mer än en tredjedel av dessa väljare kallar sig liberaler (ca 36–37 procent). Varför röstar liberala väljare på SD?

Demografi - allianspartierna

Ännu fler konservativa moderater gick över till SD (drygt 40 procent), men det intressanta är varför liberala, inklusive socialliberala, väljare röstat på Sverigedemokraterna. Ofta misstänkliggörs konservativa väljare i Sverige där man säger att de är inskränkta och kanske ändå lutar åt SD till att börja med. Det går dock inte att bortförklara väljarströmmen av liberala väljare till SD på samma sätt.

Demoskop kan dessutom i sin mätning visa att många av SD:s nya väljare inte ens gillar det egna partiet.

Vad kan man då göra för att stoppa SD:s framväxt? Det självklara svaret är att lägga om asylpolitiken. SD:s nytillskott av väljare består inte av ”nyfascister” utan av vanliga väljare, många av dem liberala, som inte tycker att deras vanliga partier lyssnar på dem.

Jag har skrivit om detta i tidigare blogginlägg och även i ett par krönikor i Norrköpings tidningar (se länkar längst ned). Alla som säger att de vill lägga om asylpolitiken åker på spö i debatten, misstänkliggörs för att bana väg för SD, för att vilja skicka tillbaks människor till helvetet i Syrien, för att vilja se dem drunkna i Medelhavet.

Men vad jag menar med att lägga om asylpolitiken är att Sverige ska anpassa sitt regelsystem till förslagsvis Tysklands. Om vi har samma regelsystem i Sverige som i Tyskland kommer fler asylsökande att söka sig dit istället och Tyskland tar bara emot en bråkdel av de asylsökande som Sverige gör per capita. Ingen får sin hals avskuren i Tyskland. Det är ett bra land för en asylsökande att komma till.

Genom att strama åt politiken så att de asylsökande i högre utsträckning än nu väljer andra EU-länder framför Sverige kan mattan dras undan under fötterna på Sverigedemokraterna. Men ju längre vi väntar, desto mer ökar sannolikheten för att SD:s nya väljare permanentar sig hos dem.

Decemberöverenskommelsen är inte en fungerande lösning på vare sig hur man ska stoppa SD:s framväxt eller hur man ska skapa ett stabilt regeringsunderlag i riksdagen. DÖ ger inte de borgerliga väljarna svar på den fråga de ställer. De undrar varför Sverige måste ha en helt annan asylpolitik än övriga EU-länder men får till svar att allianspartierna ingått en överenskommelse med S och MP där man lovar att inte rösta på sin eget budgetalternativ. Det är goddag yxskaft.

Följaktligen kan detta inte heller reducera SD:s inflytande på något vis eftersom det därmed, just på grund av DÖ, inte finns någon anledning att återvända till sitt gamla parti. Varför rösta på ett parti som inte lyssnar på en?

Borgerligheten står nu inför ett val. Antingen väljer vi att lägga om asylpolitiken i enlighet med våra väljares önskan, exmpelvis genom att anpassa vårt regelverk efter Tysklands som precis som Sverige har en generös flyktingpolitik, eller så framhärdar vi i att inte lyssna på våra väljare, misstänkgliggöra dem för att vilja se människor drunkna i Medelhavet och lägga oss platt i alla viktiga voteringar i riksdagen för inte skada Löfvens regering.

Eftersom jag inte tror att det med nödvändighet är så att SD för evärderlig tid måste ligga på en nivå om 12,86 procent eller högre rekommenderar jag det första alternativet.

Läs mer

Vi kan lägga om flyktingpolitiken utan att behöva ha dåligt samvete.
Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.
Det avskräckande exemplet, Norrköpings Tidningar.

Varför röstar folk på SD?
Fel plats skapar friktion, Norrköpings Tidningar.
Moderater som gick över till Sverigedemokraterna.
Antalet asylsökande och SD:s framgångar i opinionen.
Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror.

Decemberöverenskommelsen
Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen.

_________________________
Pingat på intressant.se.

Moderaternas invandringspolitik anno 2009

2009 togs en invandringspolitisk rapport fram av en arbetsgrupp inom Moderaterna. Den leddes av Ulf Kristersson tillsammans med Tobias Billström och Elisabeth Svantesson. Rapporten är beklagligt nog försvunnen från Moderaternas hemsida. Därför lägger jag upp den här. Det finns också en M-rapport från 2014, men den håller inte alls samma kvalitet som 2009 års rapport.

Ladda ned rapporten här: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället.

____________________
Pingat på intressant.se.

Problemet med SD är större än partiets invandringspolitik

En vän till mig brukar säga att problemet med Sverigedemokraterna inte är deras invandringspolitik, och jag håller med. Problemet är partiets ideologi. Jag har skrivit två tidigare blogginlägg om varför alliansen och inte minst Moderaterna bör lägga om sin invandringspolitik. Det här är blir mitt tredje och sista (för denna gång) och det handlar om SD som i sig självt är ett invandringspolitiskt problem.

Om några dagar väljer Moderaterna en ny partiledare som om inget oväntat händer blir Anna Kinberg Batra. Om jag var en av hennes rådgivare skulle jag föreslå att en av partiets prioriterade uppgifter under de närmsta åren skulle vara att sätta stopp för Sverigedemokraternas tillväxt och att se till att detta parti trycktes ned mot 4-procentsspärren. Och detta menar jag inte av taktiska skäl, utan av ideologiska. Jag är övertygad om att om SD:s ideologi får spridning i landet kommer detta att utså misstro och splittring bland människor.

Jag ska ge tre färska exempel på den otäcka stämning som SD sprider genom sin blotta existens.

När det efter valet stod klart att SD gått framåt starkt var det en släkting till mig som berättade för mig om hur svårt det var att vara invandrare i Sverige på 1950-talet när hon kom hit. Sverige var i behov av arbetskraft när industrin gick på högvarv efter andra världskriget, men misstänksamheten mot utlänningar var stor. Nu kände hon att denna misstänksamhet plötsligt var tillbaks. 60 år senare.

En liknande känsla berättade också en vän till mig om. Hon kom också till Sverige som barn för omkring 15 år sedan och har vuxit upp och gått i skola i Sverige. Hon berättade att hon dagarna efter valet, när hon pendlade till jobbet, tittade ut över tågvagnen och funderade över vilka det var som ville att hon inte skulle bo i Sverige. Vilka var det som ville kasta ut henne?

Kan man avfärda den oro som dessa människor känner? Kanske har de gått på myten om Sverigedemokraterna som det genomonda nyfacistiska partiet? Inte består väl Sverige till 12,86 procent av rasister?

Jag gör inte det. Jag tar den på allvar. Mitt tredje exempel visar än bättre varför det är viktigt. Strax före jul utbröt en debatt om vad som utgör svenska folket. Det som föranledde debatten var en intervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i DN. I debatten kom judarnas ställning att diskuteras. I mitt Facebookflöde fick jag då läsa följande kommentar av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism:

Judar är inte svenskar, enligt Sverigedemokraterna. De tillhör den ”judiska nationen” och inte den ”svenska nationen”. Det är inte förvånande att Silberstein kritiserar denna uppfattning. Det har ju som bekant många gånger i historien påståtts att judar är främmande element i folket. Ett parti i Sverige påstår detta nu igen. Detta om något borde få varningsklockorna att ringa.

Det stora felet med Sverigedemokraternas ideologi är att man vill försöka skapa nationell samhörighet på etnisk grund, där man samtidigt förklarar att det praktiskt taget är omöjligt för invandrare att bli en del av den etniska grupp som utgör svenska folket. Resultatet blir att SD delar upp befolkningen i olika ”nationer”, där infödda etniska svenskar utgör det ”svenska folket” och judar det ”judiska folket”. Därtill finns ”samiska folket”, ”sverigefinska folket”, ”romska folket” och ”tornedalska folket”. De är ”folken” inom Sverige sedan gammalt, menar SD. Invandringen har medfört att det därutöver också finns många andra ”folk”.

I ideologin ingår också en syn på människan som bunden av sitt sociala sammanhang vilket ger henne en ”essens” som är oföränderlig eller åtminstone svårföränderlig. Den som föds in i ett visst folk får en viss ”essens” som hon bär med sig resten av livet. Olika ”essenser” låter sig inte blandas hur enkelt som helst, även om assimilering är möjlig. En människa från ett ”folk” kan anpassa sig till ett annat ”folk”, men om de kulturella skillnaderna är mycket stora kommer det aldrig att gå, menar partiet i sitt principprogram.

Det är denna uppdelning av ”folk” och ”folk” på etnisk grund som jag menar utsår splittring och misstänksamhet. Intentionen från SD:s sida är god. Man vill skapa nationell samhörighet. Det ska finnas en stark känsla av gemenskap i Sverige. Jag har själv skrivit om vikten av just detta i min Handbok i konservatism. Jag är övertygad om att det är en nödvändig ingrediens i ett gott samhälle. Däremot är det genuint skadligt om man ska försöka skapa denna samhörighetskänsla genom att understryka skillnader mellan människors etnicitet och därtill säga att en etnisk grupp är ”svensk” och andra etniska grupper inte är ”svenska”.

Tankekonstruktionen där man delar in folket i ”svenskar” och ”icke svenskar” är central för SD och har alltid funnits i partiet. Det är inget nytt påfund. Jag har läst många olika varianter på detta genom åren men kärnan i SD:s nationalism är ungefär densamma som den alltid har varit.

Felet med uppdelningen i grupper är att den reserverar begreppet ”svenskt” åt en etnisk grupp och omöjliggör för andra etniska grupper att säga att de också är svenska, trots att vi vet att Sverige redan från tidernas begynnelse inrymmer olika etniska grupper. Ideologin fråntar många människor i Sverige rätten att kalla sig för svensk, och vi får en diskussion om vem som är ”svensk på riktigt”. Räcker det med att ens ena förälder är av ”svensk börd”? Allt detta skapar splittring mellan människor i vårt samhälle och är dessutom förolämpande mot dem som är svenskar men inte heter Olsson och har en pappa som kommer från Dalarna.

Diskussionen om begrepp som etnicitet, nationalitet och medborgarskap kan göras hur lång som helst. Men den är viktig att ta till sig. Sverigedemokraternas användning av begreppen ”nation” och ”folk” är långt ifrån självklar. SD menar att den ”svenska nationen” bara kan inrymma ett ”folk”. Jag kan emellertid tänka mig att en ”nation” innehåller mer än ett folk. Det är därför som jag också använder ordet ”etnicitet” och talar om ”etniska grupper”.

För att göra en lång problematik kort kan man ta drottningen som exempel. Vilken nationalitet har hon? Hon är född i Tyskland, alltså tillhör hon med SD:s terminologi det ”tyska folket”. Att resonera på det viset blir i mitt tycke snurrigt eftersom den svenska drottningen rimligtvis måste vara en del av det svenska folket av det enkla skälet att hon är drottning av Sverige.

Foto: Julia Hetta/Kungahuset.

Däremot skulle jag inte vilja påstå att drottningen är av ”svensk börd”, för så är det ju inte heller. Hennes ”etnicitet” är tysk. Såsom jag ser det är hon av ”svensk nationalitet” men av ”tysk börd”. Man kan alltså vara svensk och tysk samtidigt, vilket någon kanske tycker låter motsägelsefullt, men resonemanget landar i alla fall inte i den bisarra slutsatsen att drottningen av Sverige inte är den del av svenska folket.

Utöver detta finns också begreppet medborgarskap, men det har ingen betydelse i det här fallet eftersom det endast är en juridisk konstruktion. I ett land som USA är medborgarskapet det som skapar identiteten att vara ”amerikan”, men så brukar vi inte tänka i Sverige.

Är nu detta något att bli upprörd över? Har begreppsdiskussionen några praktiska konsekvenser? Ja, det har ju det. Sverige är ett land som har en stor invandring och därför också ett stort behov av att skapa samhörighet mellan grupper med olika bakgrunder. Vi har en stor grupp, de infödda svenskarna (dvs. av svensk börd) som en gång i tiden var nästan ensamma. Jag har inga problem med att denna grupp får bestämma spelreglerna i samhället. Den är ju störst och har hemortsrätten på sin sida. Men denna grupp, som helt frivilligt har låtit människor från andra länder invandra, kan inte dra en gräns runtomkring sig och säga att det bara är de som är av ”svensk börd” som ingår i den ”svenska nationen”. Det skapar splittring. Och om detta sker underblåser man idéer om att människor från olika etniska grupper inte kan umgås med varandra, inte kan hålla fred, att ”dom där” är annorlunda, korkade och omöjliga att ha att göra med. Det har aldrig varit en bra politik att dela upp människor i grupper. Omedelbart infinner sig ”vi” och ”dom”-tänkandet och vi börjar misstro varandra.

Ett starkt SD i riksdagen menar jag leder till ett samhälle med splittring där vi istället behöver gemenskap. SD vill inte att ordet ”svensk” ska omfatta andra än de som är av etnisk svensk börd, utan talar istället om att det finns olika ”folk” som omöjligen kan uppgå i det svenska folket. Även om ledningen för partiet är städad och vältalig banar partiets ideologi väg för en undervegetation som är genuint främlingsfientlig och där man verkligen kan tala om ett förpestat samhällsklimat. Den som inte tror mig när jag skriver detta kan själv göra en utflykt till sidan Avpixlat och läsa kommentarsfälten till de nyheter som publiceras där. Kommentarsfälten är inte Sverigedemokraterna, men det är så Sverige blir om SD:s ideologi ska få omsättning i verkligheten.

Detta var mitt tredje och sista inlägg om invandringspolitiken för denna gång. De andra inlägg som hänger ihop med detta hittar man här:

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

________________________

Pingat på intressant.se.

__________________________

Asylsökande och röster på SD: Nu med diagram

I mitt förra inlägg la jag ut listor på hur antalet asylsökande per kommun tycks samvariera med röster på Sverigedemokraterna i kommunen. Och jag jämförde också med Moderaterna, eftersom det främst är detta parti som tappat väljare till SD. Nu har jag också kört siffrorna i ett statistikprogram för att testa sambanden.

Det visar sig att det som jag för mig själv numera kallar för ”Gusselbyeffekten” har mer än bara ett anekdotiskt stöd. Det finns ett statistiskt samband mellan antal asylsökande och SD-röster per kommun. Jag har uppkallat denna effekt efter valdistriktet Gusselby i Lindesbergs kommun där SD fick 36,8 procent, vilket med största sannolikhet beror på att invånarna är missnöjda med att ha ett asylboende på orten. Det finns också andra valdistrikt där det finns höga röstetal för SD och närhet till asylboenden.

Den hypotes som jag har velat utforska är om det kan vara så att antalet asylsökande är relaterat till att SD gått starkt på landsbygden. Som jag har skrivit om i tidigare inlägg är teorin att ett asylboende påverkar den lokala miljön kraftigare i små orter på landsbygden. Friktion uppstår mellan invånare och asylsökande (vilket inte måste ha något med rasism att göra utan kan bero på helt vanliga problem som att om det blir kö till vårdcentralen om befolkningen plötsligt ökar kraftig, även om ”helt vanlig” främlingsfientlighet också kan antas förekomma).

Om vi då lägger samman siffror på antal asylsökande per kommun med röster för SD. Hur ser sambandet ut? Är det starkt eller svagt?

Persons R=0,319, lutning=0,082, signifikans=0,001.

Varje punkt motsvarar en kommun och man kan se att spridningen är stor. Lutningen på linjen visar att för varje ytterligare asylsökande som bor i en kommun ökar SD sitt röstetal för den kommunen med 0,082 procentenheter. Det existerar alltså något slags samband även om det inte förefaller vara särskilt starkt.

Hur ser då sambandet ut om man byter ut antal röster på SD och istället tittar på förändringen mellan 2010 och 2014? Vi vet ju att SD gjorde en stor framryckning i valet och det kan ju vara så att det är antal asylsökande per kommun som ligger bakom.

Pearsons R=0,481, lutning=0,065, signifikans=0,001.

De två kurvorna ser nästan likadana ut. Inte mycket skiljer. Sambandet är tydligare eftersom korrelationskoefficienten (Pearsons R) är högre, men lutningen är mindre. Sambandet finns men är alltså inte iögonenfallande starkt.

Låt oss också se på Moderaterna. Om man bara tittar på mina tabeller kan man se att det är många M-dominerade kommuner som har få asylsökande boende hos sig. Samvarierar de två? Antal asylsökande och röster på M?

Pearsons R=-0,341, lutning=-0,141, signifikans=0,001.

Som framgår finns det tt negativt samband mellan de två variablerna. Kommuner med höga röstetal för M har i högre utsträckning få ayslsökande jämfört med kommuner med många asylsökande.

Här kan man se på prickarna i diagrammet att sambandet är starkt. De ligger samlat. Korrelationen är förvisso inte starkare, -0,341, men lutningen går inte att ta miste på. För varje ny asylsökande per 1000 invånare som placeras i en kommun minskar väljarstödet för M med 0,141 procentenheter (om ett verkligt orsaksamband skulle föreligga). Det skulle jag säga är ett ganska starkt samband. Notera frånvaron av prickar i hela den övre högra kvadranten. Moderatdominerade kommuner har väldigt få asylsökande boende hos sig.

Slutligen, finns det också ett samband som mellan antal asylsökande och hur det gick för Moderaterna i valet?

Persons R=0,045, lutning=0,005, signifikans=0,449.

Intressant nog finns det inget samband. Linjen lutar nästan ingenting och det går inte att säga att sambandet är statistiskt signifikant. Moderaternas negativa resultat samvarierar inte med antalet asylsökande per kommun.

Detta sista resultat strider mot vad jag hade förväntat mig. Jag hade trott att jag skulle få se att Moderaterna hade tappat som mest i de kommuner där det var som mest asylsökande. En gissning som jag hade var ju att SD stal sina väljare från Moderaterna i första hand. Nu tror jag envist fortfarande att det är så, eftersom man kan se det tydligt när man går ner och tittar på enskilda valdistrikt. Men det går inte att se på kommunnivå.

(För övrigt kan nämnas att jag också testade att köra alla samband utan kommunerna i Skåne för att se om Skåneeffekten påverkar resultaten, men det förändrade inga resultat nämnvärt.)

Vad drar man då för allmänna slutsatser av allt detta? När man tittar på statistiken på Valmyndighetens hemsida och granskar Gusselby och andra distrikt specifikt är det uppenbart att det finns ett samband mellan att rösta på SD och ha ett asylboende i närheten. Resultaten här visar att sambandet också går att se på kommunnivå. Det är inte starkt men det finns där.

Den här undersökningen fastställer inte några orsakssamband. För det krävs en mer omfattande undersökning och att man samlar in ytterligare data. Andra variabler som är relevanta att lägga till är exempelvis kommunens storlek, genomsnittsinkomst hos invånarna, arbetslöshet, antal kommunplacerade flyktingar, antal invånare med utländsk bakgrund m. fl. Jag avslutar dock min undersökning av Gusselbyeffekten här, eftersom det här ändå bara är ett litet hobbyprojekt.

I Facebookdiskussioner med vänner som har kommenterat tidigare inlägg av mig har jag glädjande noterat att de flesta är bekanta med skillnaden mellan korrelation och kausalitet och att man inte kan gå från det ena till det andra utan vidare. Däremot kan man inte heller vifta bort korrelationer som de jag har visat genom att påpeka att ingen fullständig orsaksanalys har gjorts. Alla undersökningar börjar med iakttagelser av enskilda fenomen som leder över till datainsamlingar där olika hypoteser vaskas fram.

Det jag har velat visa är att Gusselbyeffekten existerar. Den var för mig okänd ända tills jag såg hur folk hade röstat. Och när jag tittade närmare på den tyckte jag att det såg ut som att den inte bara inskränkte sig till ett enda valdistrikt. Kanske är förekomsten av asylsökande i en kommun inte alls den rätta variabeln bakom allt, den variabel som vi letar efter och som öppnar upp mysteriet. Men teorin att asylboenden på små orter skapar friktion, som i sin tur genererar röster till SD när ledande politiker i Stockholm inte lyssnar på vad folk pratar om, är i alla fall en bättre teori än att alla som har röstat på SD är efterblivna lantisar, rasister eller potentiella nyfascister.

_____________________

Pingat på intressant.se.