Moderater som gick över till Sverigedemokraterna

Fredrik Reinfeldt kommer att gå till historien som en av de främsta moderatledarna, i klass med Gösta Bohman och Arvid Lindman. Han ryckte upp ett misskött men i grunden sunt parti och lyckades en gång för alla punktera den socialdemokratiska dominansen. Däremot gjorde han inte allt rätt. Demoskops siffror visar att Sverigedemokraternas framgång i valet tyvärr kan sägas vara en bieffekt av Reinfeldts strategi.

I veckan publicerade Timbro och Demoskop siffror på vilka väljare det var som gick över till SD. Eftersom jag jobbar granne med Timbro har jag fått ta del av siffermaterialet. Av detta framgår att det tyvärr tycks vara tidigare pålitliga konservativa moderater som har övergett partiet och stött SD istället.

Det är alltså inte så som vissa sa i eftervalsdebatten att de som lämnade M och gick till SD var personer som i valen 2006 och 2010 hade gått från S till M. Demoskop har  låtit intervjupersonerna själva svara på frågan om hur de definierar sin politiska ideologi: ”socialdemokrat”, ”socialist”, ”liberal”, ”socialliberal”, ”nationalist”, ”grön” eller ”konservativ”. Den grupp som på detta vis själv definierar sig som ”konservativ” är 13 procent sett till hela väljarkåren.

Därefter har Demoskop tittat särskilt på den grupp som lämnat M och gått till SD för att se hur många av dem som kallar sig ”liberaler”, ”konservativa”, ”socialdemokrater” etc. (Märk väl att vad man identifierar sig som och röstar på för parti inte är samma sak. Det finns socialdemokrater som röstar på M och vice versa.) Det visar sig då att av dem som gick från M till SD är det drygt 40 procent som säger sig vara ”konservativa”.

Med andra ord, den största grupp inom moderaterna som lämnade partiet och gick till SD var de som själva säger sig vara konservativa. Intressant nog är dock inte alla som lämnade M och gick till SD ”konservativa” utan 22-23 procent av dem identifierar sig själva som ”liberaler” och ytterligare cirka 15 procent definierar sig som ”socialliberaler”.

Vad har då detta med Reinfelt och Nya Moderaterna att göra? Jo, Demoskop kan i sin undersökning också visa vilka frågor nya SD-väljare tyckte var viktiga. Inte överraskande är det invandringsfrågan som är den i särklass viktigaste. Men som nummer två kommer ”lag och ordning”, en typisk konservativ fråga.

Därefter kommer i viktighetsordning ”Sveriges ekonomi”, ”vård och omsorg” samt ”skola och utbildning”. Som sjätte viktigaste fråga kommer ”försvarsfrågor”. Den sista frågan är intressant eftersom väljarkåren som helhet har den som sin trettonde viktigaste fråga. För dem som gick över till SD i valet är försvarsfrågan viktigare än vad den är för väljarna allmänt sett. Däremot är försvarsfrågan hos denna grupp inte mer än den sjätte viktigaste frågan. Att försvarsfrågan ändå sticker ut bekräftar att SD lyckats vinna konservativa väljare.

Som bekant gjorde Reinfeldt ett par centrala strategiska ställningstaganden. Ett av dessa var att inte driva frågan om en förändrad arbetsmarknadslagstiftning för att slippa en strid med LO. Ett annat var att prioritera ned försvarsfrågan. När Reinfeldt tillträdde 2006 var det fortfarande ingen som trodde att Vladimir Putin skulle påbörja erövringståg i Europa. Alltså kunde han ostraffat ignorera försvarsfrågan eftersom de försvarsvänliga konservativa moderaterna ändå inte skulle lämna partiet.

Men nu kom migrationsfrågorna att bli centrala under Reinfeldts andra regeringsperiod och för att slippa ha med Sverigedemokraterna att göra genomförde han en överenskommelse med Miljöpartiet. Därmed desarmerade han migrationsfrågan i riksdagen och isolerade SD från den enda frågan partiet bryr sig om.

Allt detta var skickligt gjort eftersom det möjliggjorde att han kunde hålla samman Alliansen och han kunde genomföra den fråga som han själv prioriterade – skattesänkningarna på inkomster.

Kalkylen byggde emellertid på att den konservativa falangen i partiet inte skulle rymma. Traditionellt sett har ju de konservativa i partiet aldrig haft någonstans att ta vägen annat än att gå över till Kristdemokraterna, vilket inte påverkar regeringsunderlaget. 2006 satt inte SD i riksdagen och det var ingen risk att någon skulle smita. Men sedan 2010 råder som bekant ett annat läge.

Reinfeldts strategiska miss ligger i att han inte förstod hur partiets konservativa falang skulle reagera på den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och kanske även på hanteringen av försvarsfrågan. Den konservativa falangen är visserligen generös i sin syn på flyktingmottagning men i sann konservativ anda tycker man också att generositeten har en bortre gräns. Den bortre gränsen för generositeten var något som Reinfeldt aldrig talade om. Istället öppnade han valrörelsen med sitt tal om att vi ska öppna våra hjärtan, vilket jag så här i efterhand tycker var onödigt eftersom svenskarnas hjärtan redan är öppna.

Till sist, när jag skriver detta är det inte med bitterhet gentemot Reinfeldt, för jag har själv varit med och stöttat denna strategi som partimedlem. Föregångarnas politik var inte bättre. Jag är ingen ”gammalmoderat”.”Gamla moderaterna” fick 15,7 procent i valet 2002. Däremot tycker jag att det är viktigt nu att vi utväderar vad vi har gjort och omprövar vår politik. Det var också så Reinfeldt gjorde när han tog över ledningen.

Demoskops undersökning kan laddas ned här.

___________________

Pingat på intressant.se.

Vem betalar Socialdemokraternas valrörelse?

Länge har mitt parti försvarat partiernas rätt att inte redovisa av vem man får donationer. Till sist har man ändrat sig, vilket jag välkomnar eftersom moralisk tveksam partifinansiering är ett notoriskt problem i alla demokratier. Men Socialdemokraterna vägrar fortfarande visa hela sin finansiering.

Regeringen har lagt ett förslag om att utreda frågan om anonyma donationer. Det är synd att frågan inte redan har retts ut tidigare, men bättre sent än aldrig. Socialdemokraterna borde, om de skulle leva upp till sin kritik av Moderaterna, vara med på detta. Men det är man inte. Stötestenen är nämligen att regeringen vill utreda partifinansieringen även på lokal nivå. På DN Debatt skriver justitieministern tillsammans med företrädare för de andra allianspartierna:

Vi vill att även lokala partier, partiföreningar, partidistrikt och kandidater till kommun- och landstingsfullmäktige ska omfattas av redovisningsskyldigheten. Eftersom riksdagspartiernas organisationer skiljer sig åt och ofta består av hundratals fristående föreningar, samt att man därför i dag helt saknar ekonomisk redovisning som täcker hela organisationerna, har remissvaren visat att frågan om hur en sådan heltäckande redovisningsskyldighet bör se ut behöver utredas mer grundligt.

Det är just denna del som Socialdemokraterna aldrig varit öppna med. Det är känt att LO sponsrar partiet inte bara på riksnivå utan på den lokala nivån också. Men med hur mycket vet ingen. I utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22, s. 53) kan man läsa:

Kunskapsläget i fråga om det totala både indirekta och direkta stödet från fackföreningsrörelsen till det socialdemokratiska partiet olika nivåer över tid är ytterst bristfälligt. Det saknas i hög grad heltäckande undersökningar och uppgifter om detta.

LO har givetvis rätt att göra vad man vill med sina pengar. Det är en demokratisk rättighet. Problemet ligger i att man inte kan veta vilka påtryckningar som också kommer med pengarna. Det är samma sak som med de pengar Moderaterna har tagit emot. Om det inte redovisas öppet vem som har gett vad kan man aldrig granska vilka särintressen som vill köpa sig inflytande.

Det här är inte en höger- eller vänsterfråga. Korrputionsskandaler är legio i den demokratiska världen när det gäller partifinansiering. Syndarna har varit både höger- och vänsterpartier. Sverige har varit förskonat från större skandaler, men det beror knappast på att vi är mer moraliska än andra folk, utan förmodligen på att vi har offentligt partistöd.

_________________

Pingat på intressant.se.

Sverigedemokraterna tjänar på försvarsfrågan – Moderaterna agerar förvirrat

Är Moderaterna på väg att tappa försvarspolitiken? Moderaterna är av tradition det försvarsvänliga partiet. Vårens långa debatt där snart sagt samtliga centrala företrädare för M pratat i nattmössan riskerar att skada partiet. Väljarna är osäkra och hur märkligt det än kan tyckas ser det ut som att det är SD som vinner på röran.

Frivärld har genom United Minds tagit fram siffror på opinionen i försvarsfrågan.Omkring en tredjedel av väljarna anger att försvarsfrågan är viktig för deras partival inför nästa års riksdagsval. Samtidigt visar siffrorna att det också råder stor villrådighet. Två tredjedelar av väljarna kan inte ange vilket parti de anser har den bästa försvarspolitiken.

Moderaterna har alltjämt en stark ställning bland dem som anser att försvarsfrågan är viktig. Inom denna grupp anser 33 procent att M har den bästa försvarspolitiken. Som andra parti kommer Socialdemokraterna med 26 procent.

Den stora överraskningen är dock Sverigedemokraterna som kommer in på tredje plats. 12 procent av de väljare som anser att försvarsfrågan är viktig anger SD:s politik som den bästa.

Att ingen egentligen vet vad partierna har för försvarspolitik men att SD ändå tjänar på detta visar att något är snett. Det visar att det saknas ledarskap . Inget parti bryr sig om att berätta för väljarna vilka de centrala frågeställningarna är och hur man ska ta sig an dem.

Särskilt besvärande är detta givetvis för Moderaterna som sitter på alla tre ministerposter med ansvar för försvarspolitiken: försvarsministern, utrikesministern och statsministern. Därtill har man vice ordförandeskapet i försvarsutskottet, ordförandeposten i utrikesutskottet och ordförandeposten i försvarsberedningen. Partiet har alltså ingen brist på plattformar ifrån vilka man kan bedriva försvarspolitisk upplysning om man vill.

Ändå är det inte vad som sker? En av de viktigare frågorna under våren har varit hur Sverige ska förhålla sig till det faktum att Ryssland rustar upp. Det samlade budskapet från de moderata ministrarna har varit ”Ingen fara”. Ryssland rustar men ”från en låg nivå”.

Det är alldeles sant att Ryssland inte har en förmåga eller vilja att idag attackera svenskt territorium. Men den som bara fokuserar på försvaret av svensk mark är blind på ena ögat.

Det finns en realpolitisk spänning i Nordeuropa. Den handlar inte om svenskt territorium utan om baltiskt. Sverige är en del i ett shackspel mellan NATO och Ryssland. Idag finns en utmärkt beskrivning av spelbrädet i Svenska Dagbladet. Men de moderata företrädarna har inte kommenterat denna situation med ett enda ord. Det är som om man låtsas att problemet inte finns.

______________

Pingat på intressant.se.

En röst tystnar

Idag kom beskedet att Johnny Munkhammar gått bort. Han var riksdagsledamot för Moderaterna och Stockholms län. Född på Gotland. Johnny var en karaktär utöver det vanliga. En ideolog som också orkade med partipolitiken.

Jag lärde känna Johnny när han läste i Uppsala. Vi var båda då med i Liberala studenter. Senare kom vi på varsitt håll att bli moderater.

Johnny Munkhammar

Idag hölls en kort minnesstund på Timbro där Johnny var en väl sedd gäst. Fredrik Segerfeldt höll ett mycket fint tal där han talade om den envise och ettrige gotlänningen som aldrig gav upp sin politiska kamp. Så sent som i fredags hade han en debattartikel införd i Expressen tillsammans med finansministern.

Det roliga med Johnny var att han var mycket mer än skribent och partigängare. Han var intresserad av ideologisk debatt, och var en av få riksdagsledamöter som gillade att hålla ideologiska anföranden i riksdagens talarstol. Det är sällan riksdagsledamöter håller utläggningar om abstrakta principer eftersom alla debatter egentligen ska handla om något konkret ärende. Men Johnny Munkhammar var annorlunda.

Cancern tog Johnnys liv. Han skulle ha fyllt 38 år i år och lämnar hustru och två barn efter sig. Må han vila i frid.

M köper stöd hos S om redovisning av partibidrag

SVT:s hemsida läser jag att Socialdemokraterna plötsligt beslutat att ge upp kravet på att alla privata bidrag till de politiska partierna ska redovisas öppet. Vad? Nu när man precis har tjatat ned Moderaterna i frågan tvärvänder man.

Miljöpartiets Gustaf Fridolin ställer den enda vettiga frågan:

-Jag tycker att det är ytterst anmärkningsvärt om Socialdemokraterna för att få höjt partistöd väljer att släppa kravet på en lagstiftning som garanterar alla insyn i vilka som finansierar de politiska partierna, säger Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin till Rapport.

Är det så illa att S och M nu överger tidigare löften om att stifta en lag om att alla bidrag till partierna ska redovisas öppet? S försökte göra detta till en fråga i valrörelsen eftersom M länge vägrat redovisa sina bidragsgivare. Samtidigt har S trovärdighet i frågan varit låg eftersom man själv av hävd aldrig visar vad man får i bidrag av LO-förbunden på lokal nivå.

I våras kom dock M krypandes till korset och sa att man hade ändrat sig. Allt skulle redovisas öppet.

Men någon lagreglerad redovisning föreslog M aldrig, bara att en ny frivillig överenskommelse skulle tecknas. Det verkar vara det som S nu går med på.

Därmed får vi nog konstatera att svårigheterna med att få insyn i hur och av vem S och M får sina pengar kvarstår. Här kan man tala om att båda är lika goda kålsupare. Ingen av dem är beredd att visa hur det egentligen ser ut.