Taggad: nato

Svensk försvarspolitik – Sämst i Österjöområdet

Att upprätthålla freden i norra Europa är ett gemensamt ansvar, och vi i Sverige brukar säga att vi tar vår del av ansvaret. Gör vi det? Nej, inte alls. Genom att både stå utanför den gemensamma försvarsorganisationen och inte rusta upp sitt eget försvar lyckas Sverige kombinera det sämsta av alla alternativ: allianslöshet och minskade försvarsutgifter.

Minskade försvarsutgifter? Kommer de inte att höjas från och med i år? Ligger det inte en kraftig ökning i senaste budgetpropositionen? Det ligger en ökning, men den är inte i närheten av vad som behövs och kommer att göra att försvarets andel av BNP minskar de kommande åren. Vid 2020 ungefär kommer andelen vara nere på en procent. Vi kommer till och med att ligga sämst till av alla Östersjöstater, enligt FOI.

foi
Källa: FOI.

Natoländerna har som riktmärke att varje land ska avsätta två procent av sin BNP. Det flesta Natoländer har slarvat med detta, men en tillnyktring är på väg. I täten går de baltiska länderna. Estland ligger redan på två procent och Lettland och Litauen har fattat beslut om rejäla upprustningar.

Sverige gör dock tvärtom trots att försvarsanslaget ökar i antal kronor. BNP ökar för varje år med ungefär två till tre procent, och därmed blir försvarsbudgetens andel av BNP mindre för varje år som går.

I säkerhetspolitikens värld är det viktigt att visa för omvärlden att man tar försvaret av det egna landet på allvar. Riktlinjen om två procent är inte så viktig att följa när det gäller pengarna i sig, eftersom man aldrig kan säga att ett visst politikområde alltid måste ha en viss andel. Så mekaniskt kan man inte fördela pengar. Däremot är det en bra värdemätare för att visa om befolkningen i ett land bryr sig om sitt försvar eller inte. Vad sänder det ut för budskap till andra länder att Sverige fortsätter att minska försvarets andel av BNP? Kan man lita på Sverige eller inte?

Till detta kommer också problemet med att den försvarsreform som Sverige har beslutat om, den som sjösattes 2009, är kraftigt underfinansierad. Den lilla budgetförstärkning som regeringen och tre av oppositionspartierna kom överens om i våras räcker inte på långa vägar när.

Vid nyåret 2012–2013 fördes en intensiv diskussion om ”enveckasförsvaret”. ÖB hade då förklarat för Mikael Holmström i SvD (numera är han på DN) att det saknades ungefär 40 miljarder om 2009 års försvarsreform skulle kunna genomföras. Dessutom skulle försvaret bara kunna utkämpa en strid i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp.

CAoU_CbUwAAc9hP

Av dessa 40 miljarder kommer försvarsmakten att tilldelas 10,2 enligt den överenskommelse som regeringen och tre av oppositionspartierna ingick i våras.

Så vad säger allt detta om svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, att vi fortfarande inte tar försvaret på allvar, vilket andra länder tydligt kan se. De kan se att vi fortsätter att minska försvarets andel av BNP. De kan se att vi har fattat beslut om en försvarsreform men inte skjutit till ens hälften av vad den kostar. Samtidigt kan de notera att vi alltjämt inte vill vara med och ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i området eftersom vi inte vill vara med i den försvarsallians övriga är med i.

Allt detta göra att Sverige tyvärr inte framstår som en seriös samarbetspartner när det gäller försvaret av norra Europa. Snarare är vi en belastning.

Att tänka på är att Sverige också har ett stort behov av stöd från våra grannländer när det gäller flyktingsituationen. Vi har ansträngda relationer med Danmark just nu på grund av detta. Jag tror att Sveriges ställning hos våra närmaste grannar skulle stärkas avsevärt om vi skaffade oss en seriös försvars- och säkerhetspolitik. Om vi bidrog till det gemensamma försvaret skulle vi kunna använda vår trovärdighet till att be om hjälp på andra politikområden.

26 000 svenska soldater under Natobefäl

I början av augusti skrev tre socialdemokrater en debattartikel om att Sverige inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl menar man och blickar tillbaka på det som många inom socialdemokratin tänker sig var en guldålder. Den historien har vi hört förr. Det intressanta är istället det lilla men inte oviktiga faktafelet.

Debattörerna skriver:

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer. Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd. En röst för världens förtryckta – var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Det är så här Veronica Palm, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin tror att svensk utrikespolitik har sett ut fram tills nu. Det är en helt felaktigt bild av historien eftersom den glömmer att Sverige sedan 1994 ingår i Partnerskap för fred tillsammans med Nato, vilket är ett projekt som framför allt socialdemokratiska regeringar har stått bakom.

Det intressanta faktafelet är siffran 100 000. Eftersom författarna mentalt lever på 1980-talet tror de att de främsta internationella insatserna som Sverige har gjort har varit i FN:s regi. Så var det en gång i tiden: Kongo, Cypern, Bosnien.

Men efter FN:s fiasko i Bosnien och Rwanda var det få länder som ville ställa soldater under FN-befäl. Istället uppdrog FN åt Nato att ta hand om olika insatser: Kosovo, Afghanistan och Libyen.

Siffran 100 000 är så många svenska soldater som har tjänstjort utomlands, men inte under FN-befäl, och därför inte med blå basker på huvudet.

Hur många svenska soldater har då tjänstgjort under Natobefäl? Den siffran gick inte att få fram någonstans så jag skrev till Försvarsmaktens presstjänst. Rätt svar är 26 000 befattningar. Och då talar vi alltså om svenskar som tjänstgjort under Natobefäl i insatser med FN-mandat. Sverige har aldrig deltagit in några krigsoperationer som inte haft FN:s godkännande.

En befattning är inte det samma som en soldat. Många soldater har tjänstgjort flera gånger  utomlands och således stått under Natobefäl mer än en gång. En normal vända för en utlandsvistelse är ungefär ett halvår. Det finns soldater som har gjort tre-fyra vändor i Afghanistan.

Siffran imponerar ändå. Tusentals svenska soldater har alltså redan tjänstgjort under Natobefäl.

Enligt den nostalgiska 1980-talsvisionen är samröre med Nato något som förstör trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Den gamla teorin var att Sverige och svenska FN-soldater åtnjöt respekt på grund av alliansfriheten. Enligt den teorin skulle Sveriges anseende alltså varit dött nu, eftersom vi med tusentals soldater under Natobefäl knappast kan sägas stå oberoende av alliansen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Därför tänker SD fel om Nato

Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.

Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

sdomnato

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.

Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.

Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.

Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.

SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

SDbudget

Men denna ”kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).

Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss ”enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)

Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha ”gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.

”Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?

Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.

Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.

Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.

Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).

Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska ”tala vänligt men ha med sig en stor påk”.

Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.

En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken ”Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.

Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.

SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.

Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:

– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, ”The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, ”Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0

_____________

Pingat på intressant.se.

Ingen lösning i sikte för Ukraina

Befinner mig i Tallinn på den årliga Lennart Meri-konferensen, som är den viktigaste säkerhetspolitiska konferensen i Östersjöområdet. ”Alla” är där. Jag var här förra året också och då var upprördheten stor över Rysslands annektering av Krim. Upprördheten lever kvar, men hur ska konflikten i Ukraina lösas? Villrådigheten är stor.

Det gäng som brukar samlas i Tallinn är de säkerhetspolitiska analytiker som intresserar sig för Östersjöområdet och Östeuropa. Estniske presidenten Thomas Ilves är konferensen värd, vilket säger något om hur Estland ser på vikten av att hålla sig väl med sina vänner.

Det genomgående temat för konferensen är med något litet undantag kriget i Ukraina och Rysslands aggressiva agerande. De expertpaneler som konferensen satt samman ligger på allra högsta nivå. Allt som sägs är värt att lyssna på. Ändå är mitt intryck att inte heller denna församling, där det verkligen inte finns någon som vill ”förstå” eller på annat sätt ursäkta Rysslands agerande, kan säga vad vi egentligen ska göra för att återställa freden i Ukraina.

Ett av seminarierna hade rubriken ”The World According to Putin, Putin According to the World”. Panelen bestod av ”Andrei Illarionov, Senior Fellow, Cato Institute, former Advisor to the President of Russia, Michael McFaul, Former U.S. Ambassador to Russia, Natalia Gevorkyan, Writer and Columnist
Hiski Haukkala, Special Advisor, Ministry of Foreign Affairs of Finland”.

Tillsammans var de tämligen eniga om att Putin är en människa som talar ett maktspråk i första hand. Det är gammaldags geopolitik som gäller. Världsledarna ska göra upp om vem som ska ha rätt att bestämma i vilken del av världen. Inflytande skapas genom militär och ekonomisk styrka. Alla kan antingen tvingas att lyda eller köpas.

Även andra talare under konferensen har konstaterat samma sak. Ryssland har slagit in på en linje där man ignorerar folkrättsliga principer. Väst, som har dominerat världen, har upprätthållit ett system där stater inte för krig mot varandra hur som helst utan som i första hand prioriterar diplomati, fredlig konfliktlösning, ekonomiskt utbyte osv. Men Putin vill inte spela enligt dessa regler utan vill gå tillbaka till de regler som gällde före andra världskriget – nationalstaternas anarki.

Det är bra att vi nu ett år efter att Ryssland startade kriget i Ukraina talar om Ryssland i dessa termer. Det är bra att insikten har kommit. Problemet är att samma insikt inte finns om att väst behöver svara med tuffa metoder. Med tuffa metoder menar jag självklart inte krig utan ekonomiska sanktioner som verkligen svider i skinnet och en rejäl upprustning av EU-ländernas försvarsmakter. Jag efterfrågade detta i en artikel på Brännpunkt redan förra året och jag har inte fått anledning att byta åsikt.

Rysslands svaghet är dess ekonomi och att landet i ett skarpt läge är vida underlägset Nato. Men väst har inte utnyttjat detta till fullo ännu. Istället tycks det finnas en förhoppning om att milda sanktioner ska få Putin att nyktra till, dra tillbaka sina trupper från Ukraina, och gå tillbaka till att respektera den internationella rättsordningen.

Vad är sannolikheten för att det ska ske? Tyvärr tror jag att den är mycket liten. USA:s förre ambassadör i Moskva Michael McFaul menade på seminariet att Putin själv sannolikt är övertygad om att han är inbegripen i en kamp mot ”nazismen”. Det är en kamp mellan ont och gott. Man förhandlar inte med nazister.

Förståelsen för att Ryssland spelar ett gammaldags maktspel där bara militär och ekonomisk styrka räknas finns där. Men alltjämt är det få som orkar tala i termer av militär upprustning i Europa och införande av sanktioner som har verklig kraft. Må denna insikt komma.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Det är billigt att gå med i Nato

Kort kommentar angående kostnaderna för att gå med i Nato. Blir försvaret billigare eller dyrare än nu? Det finns ett missförstånd bland många som säger att det blir dyrare eftersom Natos riktlinjer säger att ett medlemsland ska lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. Idag lägger Sverige 1,2 procent.

Läget är det här: Nato har som standard att medlemmarna ska lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. Men det är inte alla länder som gör det. Estland, Grekland, Storbritannien, Frankrike är några som gör det men inte Danmark, Norge och Tyskland.

Vanligtvis vill Sverige visa sig duktigt och man kan tänka sig att vi i händelse av medlemskap i alliansen kommer att vilja göra vår plikt och därför höjer våra försvarsutgifter till 2 procent. Med medlemskapet kommer också extra kostnader för Natos gemensamma strukturer, framför allt högkvarteret i Bryssel. Det kan komma att kosta 500 miljoner kr om året. (Mycket pengar men en bråkdel av vad EU-medlemskapet kostar.)

Att gå med i Nato kostar, men det är fel att tro att vi skulle kunna spara pengar genom att istället lägga motsvarande summa på vårt eget försvar och få samma effekt. För utdelningen på varje insatt krona i medlemskapet i Nato ger oändligt mycket mer tillbaks än vad varje krona gör som investeras i alliansfriheten.

Det man får med Nato är uppbackning av 28 andra länder inklusive USA. Gemensamma försvarsplaner för hela Sverige och Östersjön. Tillgång till Natos gemensamma förmågor ifråga om underrättelsetjänst, satellitbevakning etc. Samt så småningom även del i Natos missilförsvar när det är utbyggt.

Allt detta är förmågor som Sverige får del av och som vi aldrig någonsin skulle kunna skaffa oss själva eftersom vi är ett litet land. Tänk efter. Sverige får stöd av 28 andra länders gemensamma försvarsförmågor om vi skulle behöva det. Vad är det värt i pengar? Det är fantasisummor vi talar om. Men Sverige får med medlemskap tillgång till denna resurs.

Frågan om vi tjänar pengar på ett medlemskap i Nato måste ses i förhållande till vad vi får för pengarna. 2 procent av BNP plus Natomedlemskap ger en försvarsförmåga som är flera gånger större än vad 2 procent plus alliansfrihet ger.

Men som sagt, idag lägger vi 1,2 procent.

___________________

Pingat på intressant.se.