Taggad: religion

Cynisk maktkamp väntar om Svenska kyrkan delas

I mitt förra inlägg skrev jag om den deppiga stämning som spred sig bland traditionella kyrkliga efter valet av ny ärkebiskop. Jag skrev då om varför man inte bör lämna kyrkan trots att man inte känner förtroende för högsta ledningen. En annan tanke som har lyfts är om man kan dela kyrkan i två delar. Jag vill också skriva några ord om det.

Jag är ingen teolog, men jag är statsvetare. Det tillhör statsvetarens uppgift att studera maktstrider och om Svenska kyrkan delas väntar en cynisk maktkamp.

De som umgås med tanken på en delning tänker sig att vi som utgör Svenska kyrkan är så oense att det är lika bra att vi skiljs åt. De som vill ha traditionell kristendom går åt ett håll. De som vill ha modern flumteologi går ett annat. Båda får sitt.

Men det låter bättre än vad det är, för även en ömsesidig delning av kyrkan skulle sannolikt resultera i en bitter strid om kyrobyggnader och pengar.

En ömsesidig delning av kyrkan kan liknas vid en skilsmässa. Vid en skilsmässa måste man komma överens om hur vårdnaden av barnen ska skötas och hur tillgångar ska delas. Det är inte alltid detta slutar lyckligt. Vissa saker kan inte delas mitt itu. Vem ska äga det gemensamma huset? Vem förde mest pengar med sig in i boet från början?

Om kyrkan ska delas kommer det att bli strid om byggnaderna, främst katedralerna. Och de två parterna är inte jämbördiga. Som ärkebiskopsvalet visade är det inte de traditionella som har övertaget. Det är upplagt för en bitter strid där minoriteten sannolikt kommer att förlora.

Man kan självfallet våga sig på en sådan strid om man tror att det är nödvändigt för sin salighets skull, medveten om att man förlorar, men ändå känner en tillfredsställelse över att inte ha behövt vika ned sig. Men man måste ha klart för sig vilket priset är. Att begära skilsmässa skulle i dagsläget inte innebära att kyrkan ombildas till Svenska kyrkan 1 och Svenska kyrkan 2, utan att den starkare parten lägger beslag på namnet samt alla centrala kyrkobyggnader.

Eftersom jag bor i Uppsala skulle detta betyda att Uppsala domkyrka inte längre var min. Jag skulle alltså inte längre ha någon hemortsrätt där. Det skulle inte längre vara mitt hem. En mycket svår tanke att smälta.

Av samma skäl är jag även kritisk mot dem som vill driva fram en splittring. Om en ömsidig delning inte går att få så är ett alternativ att tvinga fram en delning, eller göra en utbrytning. En utbrytning skulle innebära att man i en större grupp kommer överens om att starta eget och genom att man är många få andra med sig. Det är så utbrytningar i politiska partier ser ut och när landsändar gör uppror mot centralmakten.

Är man välorganiserad kan en utbrytning lyckas. Men återigen måste man ha klart för sig vad man gör om man vill gå den vägen. En utbrytning betyder strid. Strid betyder ovänskap och andra kostnader. Minoriteter som bryter sig ut gör detta för att vinna sin frihet, men bedömer att striden är värd detta.

Minoriteter som bryter sig ut vet också att de med all sannolikhet inte får med sig något annat än sin frihet. Landsändar som gör uppror mot centralmakten förlorar tillgången till de resurser som centralmakten sitter på. Och i de fall där en minoritet försökt bryta sig loss eftersom de vet att de sitter på egna resurser (t.ex. oljetillgångar) har centralmakten gjort allt vad den kunnat för att förhindra en utbrytning.

En utbrytning ur Svenska kyrkan skulle med detta resonemang betyda att utbrytarna ställs utan pengar och utan kyrkobyggnader. Och om man skulle lyckas ta kontroll över en domkyrka (ungefär som husockupanter) skulle centralmakten, i det här fallet kyrkokansliet i Uppsala, sätta in all kraft på att ta tillbaks den. Det skulle inte förvåna mig om det slutade med att polis tillkallades.

Allt det här är hypotetiska scenarion som sannolikt aldrig kommer att bli av. Jag tror också att få kan se sig själva som spelare i den maktkamp jag skisserar. Vi är kristna och ska inte lösa konflikter på detta vis. 

Men jag har inte skrivit detta för att jag tror att det är så här det kommer att bli. Utan det är för att klargöra för dem som önskar sig en splittring vad som reellt sett kan hända. Att jag tror mig kunna veta att detta är realistiska scenarion är att jag som statsvetare har sett tusentals verkliga fall.

När det blir strid om resurser, vilket det blir om man ska dela en kyrka i två, tar människors strategiska sinne över. Det händer i alla organisationer. Svenska kyrkan består av människor som är som alla andra. Inget talar för att en delning av kyrkan skulle sluta i något annat än en cynisk maktstrid.

Med andra ord: Jag avråder.

__________________

Pingat på intressant.se.

Människor som ursäktar och försvarar extremism

Igår läste jag ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som givits ut på Timbro alldeles nyligen. Den är närmast obligatorisk läsning för alla som följer den politiska kulturdebatten och den som intresserar sig för det intellektuella försvaret för den borgerliga demokratin. Lundberg tar vid där Per Ahlmark slutade.

Lundbergs bok är en katalog. Alla debattörer, särkilt på kultursidorna i huvudstadspressen, som yttrat sig om demokrati och diktatur, terrorism, antisemitism, islamofobi, islam, rasism m.m. och som sagt något knäppt kan finna sig själv i boken. Och listan är lång.

För att förstå bokens värde ska man egentligen ha läst Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet som gavs ut 1994. Ahlmarks gärning bestod i att räkna upp vem som sagt vad under Sveriges mest radikala period, då etablerade politiker kunde hylla Pol Pot och totalt blunda för kommunismens brott mot mänskligheten.

Ljusets fiender är en fortsättning på detta arbete, men ligger närmre i tid, allt han skriver om hände bara nyss eller pågår just nu. Där debatten förr handlade om de kommunistiska diktaturerna handlar den idag istället om den islamistiska extremismen. Förr försvarade vänstern kommunismen, även de som själva inte var kommunister, men idag försvarar man den extrema islamismen, trots att man själv inte är islamist.

Lundberg menar att det hänger ihop med det man på 50-talet kallade ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten sa att kalla kriget inte stod mellan ont och gott, USA och Sovjetunionen, utan mellan två olika system som var bra och dåliga på sina olika vis. Men i praktiken försvarade eller ursäktade man kommunismen. Herbert Tingsten och andra västligt sinnade demokrater som kritiserade Sovjetunionen skoningslöst beskrevs som ”obalanserade”. Samma debatt förs nu mellan dem som kritiserar den extrema islamismen och dem som försvarar eller ursäktar den.

Den extrema islamismen, eller som Lundberg kallar den, ”den neofundamentalistiska islamismen”, är till sitt ursprung, sitt innehåll och sin praktik en totalitär ideologi. Den är syskon med fascismen, kommunismen och nazismen. Men den ursäktas eller försvaras av vänsterdebattörer som ser den som ett uttryck för en förtryckt grupps kamp mot makten. Makten är det rika väst, främst USA. De förtryckta är världens alla muslimer. Islamismen är ett rop på frihet. Och de som kritiserar islamismen är islamofober, dvs. rasister.

Lundbergs påståenden är väl belagda med empiri så det finns ingen anledning att tvivla på att han har rätt. Det finns en uppsjö debattörer i vårt land som kort och gott inte förstår vad en antidemokratisk ideologi är, eller tycker att det finns skäl att ursäkta den. De är själva inte extrema islamister. De skulle aldrig någonsin själva välja att leva i enlighet med denna ideologi. Den är ju till sitt innehåll extremt reaktionär. Men de ursäktar den, och skyddar den mot kritik.

Men därtill uppmärksammar författaren ett par andra teman som också är tämligen bisarra. Många av de radikala virrhjärnor boken handlar om är verksamma som forskare vid akademin. Gränsen mellan att vara radikal aktivist, debattör och forskare går ihop i en enda röra.

Antisemitism går också som en röd tråd genom debatten. Många inom vänstern är kritiska mot Israel men blandar ihop antisionism med antisemitism. Gränsen mellan att kritisera Israel och att tala om judar i allmänhet försvinner. Antisemitiska bilder av judar som kontrollerar världen plockas fram som förklaringsmodeller, alternativt ursäktas när de förs fram av andra.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur vi inte har kunnat hålla det intellektuella Sverige rent från antisemitism. Bland folk i allmänhet, med undantag för Malmö, finns ingen utbredd antisemitism. Men den finns uppenbarligen bland intellektuella. Jag förmodar att de egentligen inte är antisemiter själva, men inbillar sig att det är något som går att ”förstå”, när den förs fram av de ”förtryckta”. Hur det än är med just den saken är det ett intellektuellt haveri, eftersom rasism aldrig bör toleraras även om den kommer till uttryck hos den som känner sig utsatt för rasism själv.

Det som stör mig mest med dagens tillstånd, och som Lundberg skildrar väl, är hur skattepengar går till att finansiera allt detta. Allmänna arvsfonden, studieförbund, Stockholms läns landsting, Folke Bernadotte-akademin, ungdomsstyrelsen är exempel på finansieringskällor.

Ett exempel på hur det kan se ut är den här konferensen som Afrosvenskarna i Stockholm arrangerade 2011, tillsammans med, enligt Lundberg, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Ibn Rushd, Sveriges unga muslimer, Förorternas riksdag och Islamiska förbundet. Konferensen betalades av Folke Bernadotte-akademin. En av talarna var Yvonne Ridley, en brittisk journalist och antisemit. Den spelades in av Utbildningsradion och kan nu ses på nätet. Skattepengar används för att sponsra antisemitiska talare som TV-licensfinansierade Utbildningsradion spelar in och presenterar som ”kunskap”. Allt detta är Sverige just nu. Inte bra.

____________________
Pingat på intressant.se.

Allt är inte diskriminering

Inte ens jag anser att en kristen diskrimineras om hon är sjuksköterska och arbetsgivaren kräver av henne att hon måste ta av sig sitt kors om halsen.

Dagen rapporterar om två kvinnor som driver ett mål mot brittiska staten i Europadomstolen där de hävdar att de blivit diskriminerade eftersom arbetsgivaren krävt av dem att de ska ta av sig sina halskors. En är flygvärdinna och en är sjuksköterska.

Med tanke på den politiska ateismens intolerans mot religion kan man ledas att tro att alla fall som dessa är verkligen handlar om diskriminering. Men det måste ju inte vara så. Även i Sverige är sjuksköterskor förbjudna att bära smycken i tjänsten. Skälet är hygienen. Dålig hygien kan ta livet av en patient. Vi ska vara glada över att våra sjukhus är rigida på den här punkten.

Men den politiska ateismen sover naturligtvis inte i Storbritannien. Här är en intressant artikel om Bideford där man fortfarande börjar varje kommunfullmäktige med bön. Inte bra, säger ateisterna, som nu tagit saken till domstol, eftersom de inte kan uthärda att majoriteten i fullmäktige har en annan uppfattning.

___________________________
Pingat på intressant.se

Muslimer som dödar muslimer

I det kristna väst är det många som är rädda för islamistisk terrorism. Sådan finns, det är ingen tvekan om den saken, men de flesta offren för islamistisk terrorism är muslimer.

Eftersom jag följer utvecklingen i Pakistan i mitt jobb får jag nästan dagligen läsa den här typen av nyheter:

The attackers flagged down four buses, climbed on board asking passengers whether they were Shiite or Sunni Muslim, then dragged out the Shiites and shot them dead in cold blood, police said.

Idag mördades 18 (osäker siffra, vissa säger 16) shiiter i norra Pakistan av en sunnimuslimsk extremrörelse. Förfärligt, men en tragisk del av vardagen i vissa delar av detta land.

Jag har tidigare skrivit att den extrema islamismen är den ideologi som utgör det största hotet mot människors frihet. De europeiska totalitära ideologierna lever kvar i länder som Kina och Kuba, men är inte lika aggressiva som förr. De extrema islamisterna påminner som de europeiska totalitära politikerna när de var som värst – en total avsaknad av samvete.
____________________
Pingat på intressant.se.