Taggad: Ryssland

Husbonden heter Putin

S.k. alternativa medier gör en stor sak av att de är oberoende från etablissemanget. Problemet är att de av allt är döma beroende av etablissemanget i ett annat land istället: Ryssland. Det är slående hur beredvilligt man lyssnar till husbondens röst, där husbonden heter Putin.

Nyheter Idag är måhända den alternativa kanal som står Moskva närmast med journalisten Chang Frick som mest kända namn. Frick samarbetar med RT (dvs. Russia Today som kanalen hette förut). Det är ingen hemlighet på något vis utan något som han förklarar med att han gillar att ställa fel frågor:

Jag är också stringer (en frilansare med återkommande uppdrag) åt RTs dotterbolag Ruptly. Vi köper även videoklipp från dem. Man kan säga att vi samarbetar lite. Inte för att jag tjänar mer pengar på RT än andra kanaler. Inte för att det är “creddigt”. Nej, det är på grund av att jag ”ställer fel frågor”. Då blir RT ett naturligt val.

Samarbetet tycks vara väldigt nära. I samband med att Ryssland inledde sina bombningar i Syrien fick landet kritik för att man inte bombade Islamiska staten som man påstod sig göra utan andra rebeller, däribland Fria Syriska Armén. Ryssland skapde därför en motkampanj där man ifrågasatte om det alls fanns någon moderat opposition i Syrien.

Så här såg den kampanjen ut i RT och Sputniknews, som båda alltså är ryska statliga propagandakanaler och inte nyhetskanaler.

russiatoday

sputniknews

Och som av en händelse har Nyheter Idag en artikel med samma rubrik, på ett ungefär.

changfrick

Chang Frick och Nyheter Idag är emellertid inte ensamma. Den ”alternativa” kanalen Fria Tider är också med i kampanjen.

friatider

Den invandringskritiska högerns kanaler lever på att man säger sig vara ”alternativa”, frihetliga tänkare som törs säga som det är. Den friheten använder man tydligen till att säga det Moskva vill att man ska säga.

Som bekant finns det ett antal invandringskritiska alternativa sidor på nätet. Putinvänligheten frodas också på sidorna Exponerat, Nya Tider och Motgift. Tidningarna Samtiden och Avpixlat som står SD nära har såvitt jag har kunnat se inte begapat sig i den ryska propagandan.

___________________
Pingat på intressant.se.

Putin på förstasidan igen

Rysslands president Vladimir Putin lyckas gång på gång sno förstasidan i DN. Att hamna på förstasidan med positiva rubriker är alla politikers våta dröm. Vad är det Dagens Nyheter håller på med egentligen?

Det var Alex Voronov, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, som idag twittrade ut nedanstående bild. Voronov har helt rätt i att DN spelar Putin i händerna, och det är tyvärr inte första gången.

CQDZ9itUkAAi5a0

Den bild som Voronov twittrade ut är från DN:s landstortsupplaga, men Stockholmsupplagan är inte bättre.

DN 150929

Emellertid såg DN ut så här på förstasidan i våras, på årsdagen efter annekteringen av Krim.

DN Krim 150318

Och så här såg förstasidan ut i mars förra året när annekteringen genomfördes.

DN 140319

Varför är detta ett problem? undrar kanske någon.

Problemet ligger i att Ryssland bedriver en aggressiv utrikespolitik med propaganda som viktigaste instrument till makt och inflytande. Carl Bergqvist (Wiseman) har skrivit en mycket bra analys i Expressen som förklarar Putins maktpolitiska spel. Ryssland för ett krig i Ukraina och för att ta bort fokus på detta har han istället ökat den ryska närvaron i Syrien, eftersom han ser att USA och Europa agerar villrådigt och tafatt. Putin iscensätter därför en teaterscen i samband med FN:s årliga möte i New York för att framställa sig själv som den stora fredsmäklaren. Och DN köper allt som om det vore på riktigt.

____________________

Pingat på intressant.se.

”Inga soldater i Ukraina”: En absurd lögn som tyvärr fungerar

Sveriges regering förtjänar beröm för att den konsekvent har pekat ut Ryssland som ensamt ansvarig för kriget i Ukraina. Om man ändå finge önska sig något så är det att ännu tydligare säga att Ryssland har reguljära stridande förband på plats i Ukraina, och att kriget således inte längre kan beskrivas som ett separatistiskt upprorskrig utan ett anfallskrig.

För vad ska man annars kalla det? De förband som nu strider i Ukraina (vapenvilan till trots förekommer dagliga strider) består till stor del av ryska soldater. Det rör sig om cirka 12 000 man.

Det har påpekats flera gånger men förtjänar att upprepas. En av de viktigaste delarna i den ryska militärstrategin är informationskriget, där ammunitionen heter lögner.

Den mest framgångsrika lögnen hittills har varit den att Ryssland inte skulle ha några soldater inne i Ukraina. Ryssland står fast vid detta påstående och det har varit oerhört svårt för Europas regeringar att våga utmana denna lögn. Det var inte förrän i mitten av februari i år som EU för första gången officiellt talade om att det fanns ryska styrkor inne i Ukraina. Och ännu väntar vi på att Sveriges regering i sina uttalanden ska säga detta öppet. Det har inte hänt än utan regeringen talar fortarande om ryskstödda separatister.

Tack vare en ny rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council finns dock alla bevis som behövs för att tryggt kunna säga som det är.

Rapporten bygger endast på öppna källor, kontrollerbara för vem som helst. Det finns gott om enskilda nyhetsrapporter om ryska förband i Ukraina. Atlantic Council har dock utöver detta även utnyttjat all den information som finns i sociala medier. Det har visat sig att ryska soldater precis som alla andra lägger ut bilder av sig själva på nätet, på den ryska motsvarigheten till Facebook som heter VKontaktje. Med hjälp av bilderna går det att identifiera var i Ukraina de har tagits.

Bilderna avslöjar också vapentyper och militärfordon som bara ryska armén förfogar över. Det är vapen som ”separatisterna” inte kan ha erövrat av ukrainska armén.

Atlantic Councils rapport stöds också av annan information som kommit fram tidigare. Exempelvis konstaterade två finländska militära analytiker att Minsk II-avtalet om vapenvila som framförhandlades i februari i år nämner vapensystemet Tornado-S. Det är ett modernt artillerisystem som bara finns i Ryssland.

Storbritanniens motsvarighet till FOI, Royal United Services Institute for Defence and Security Studies, RUSI, har också tidigare publicerat en lista över identifierade ryska förband i Ukraina.

Sammantaget finns det alltså inte längre någon anledning att tala försiktigt om vad det är för trupper som för krig i Ukraina. En del av dem är sannolikt ukrainska rebeller, men det kan inte råda någon tvekan om att ryggraden i den militära kampanjen utgörs av reguljära ryska förband. Kriget i Ukraina är därför att betrakta som ett konventionellt angreppskrig. Ryssland har invaderat östra Ukraina.

____________________________
Pingat på intressant.se.

Ingen lösning i sikte för Ukraina

Befinner mig i Tallinn på den årliga Lennart Meri-konferensen, som är den viktigaste säkerhetspolitiska konferensen i Östersjöområdet. ”Alla” är där. Jag var här förra året också och då var upprördheten stor över Rysslands annektering av Krim. Upprördheten lever kvar, men hur ska konflikten i Ukraina lösas? Villrådigheten är stor.

Det gäng som brukar samlas i Tallinn är de säkerhetspolitiska analytiker som intresserar sig för Östersjöområdet och Östeuropa. Estniske presidenten Thomas Ilves är konferensen värd, vilket säger något om hur Estland ser på vikten av att hålla sig väl med sina vänner.

Det genomgående temat för konferensen är med något litet undantag kriget i Ukraina och Rysslands aggressiva agerande. De expertpaneler som konferensen satt samman ligger på allra högsta nivå. Allt som sägs är värt att lyssna på. Ändå är mitt intryck att inte heller denna församling, där det verkligen inte finns någon som vill ”förstå” eller på annat sätt ursäkta Rysslands agerande, kan säga vad vi egentligen ska göra för att återställa freden i Ukraina.

Ett av seminarierna hade rubriken ”The World According to Putin, Putin According to the World”. Panelen bestod av ”Andrei Illarionov, Senior Fellow, Cato Institute, former Advisor to the President of Russia, Michael McFaul, Former U.S. Ambassador to Russia, Natalia Gevorkyan, Writer and Columnist
Hiski Haukkala, Special Advisor, Ministry of Foreign Affairs of Finland”.

Tillsammans var de tämligen eniga om att Putin är en människa som talar ett maktspråk i första hand. Det är gammaldags geopolitik som gäller. Världsledarna ska göra upp om vem som ska ha rätt att bestämma i vilken del av världen. Inflytande skapas genom militär och ekonomisk styrka. Alla kan antingen tvingas att lyda eller köpas.

Även andra talare under konferensen har konstaterat samma sak. Ryssland har slagit in på en linje där man ignorerar folkrättsliga principer. Väst, som har dominerat världen, har upprätthållit ett system där stater inte för krig mot varandra hur som helst utan som i första hand prioriterar diplomati, fredlig konfliktlösning, ekonomiskt utbyte osv. Men Putin vill inte spela enligt dessa regler utan vill gå tillbaka till de regler som gällde före andra världskriget – nationalstaternas anarki.

Det är bra att vi nu ett år efter att Ryssland startade kriget i Ukraina talar om Ryssland i dessa termer. Det är bra att insikten har kommit. Problemet är att samma insikt inte finns om att väst behöver svara med tuffa metoder. Med tuffa metoder menar jag självklart inte krig utan ekonomiska sanktioner som verkligen svider i skinnet och en rejäl upprustning av EU-ländernas försvarsmakter. Jag efterfrågade detta i en artikel på Brännpunkt redan förra året och jag har inte fått anledning att byta åsikt.

Rysslands svaghet är dess ekonomi och att landet i ett skarpt läge är vida underlägset Nato. Men väst har inte utnyttjat detta till fullo ännu. Istället tycks det finnas en förhoppning om att milda sanktioner ska få Putin att nyktra till, dra tillbaka sina trupper från Ukraina, och gå tillbaka till att respektera den internationella rättsordningen.

Vad är sannolikheten för att det ska ske? Tyvärr tror jag att den är mycket liten. USA:s förre ambassadör i Moskva Michael McFaul menade på seminariet att Putin själv sannolikt är övertygad om att han är inbegripen i en kamp mot ”nazismen”. Det är en kamp mellan ont och gott. Man förhandlar inte med nazister.

Förståelsen för att Ryssland spelar ett gammaldags maktspel där bara militär och ekonomisk styrka räknas finns där. Men alltjämt är det få som orkar tala i termer av militär upprustning i Europa och införande av sanktioner som har verklig kraft. Må denna insikt komma.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Tala milt men ta med en stor påk

Idag har vi kunnat läsa att Ryssland hotar att använda kärnvapen mot Danmark om landet medverkar i Natos missilförsvar. Hot är tyvärr numera ett naturligt inslag i den ryska utrikespolitiken. Hur ser den svenska beredskapen ut för denna typ av provokationer? Jag tror tyvärr att vi är mycket dåligt rustade även för detta.

Anledningen till att jag engagerat mig i försvarsfrågan har egentligen inte alls med försvaret att göra utan med att jag vill att Sverige ska stå bättre rustat för att hantera hot och påtryckningar. ”Speak softly but carry a big stick” sägs ha varit amerikanske presidenten Theodore Roosevelts talesätt när det gällde diplomati. Även den nation som vill agera försiktigt och fredligt gör klokt i att ha ett försvar för att visa att man inte kan hunsas med.

Om man inte har ”a big stick” utsätter man sig för en situation där man kan bli offer för påtryckingar. Den säkerhetspolitiska logiken säger också att man inte kan skaffa sig den påk man behöver när detta händer eftersom detta blir en eskalering vilket kan skapa en kapprustning. Man måste ha påken med sig redan från början.

Sverige har genom att avrusta sitt försvar in på bara benet och inte minst avvecklat sin mest framskjutna militära position, Gotland, inte den knölpåk vi egentligen behöver. Den behövdes inte så länge Ryssland var på dekis och fredligt. Men det är annorlunda nu när Ryssland startat ett krig i Ukraina och dagligen ägnar sig åt påtryckningar mot snart sagt alla sina grannländer.

Karlis Neretnieks, generalmajor emeritus, är en av dem som jag tycker har gjort den bästa analysen av Sveriges säkherhetspolitiska läge och som fokuserar på de militära styrkornas betydelse för inte bli utsatt för påtryckningar. Under min tid på Frivärld anlitade jag honom som föreläsare flera gånger, och nu har Frivärld också spelat in hans föreläsning på video:

Det här är en föreläsning som Karlis har hållit i många olika sammanhang, till och med i brittiska underhuset. Det finns ingen militäranalytiker av rang som har kunnat säga att han skulle ha fel. Det är så här spelplanen ser ut.

Karlis har också idag lagt ut en text på sin blogg som ansluter till denna analys där han förklarar varför det skulle kunna löna sig för Ryssland att genomföra ett enskilt angrepp mot Sverige. Poängen här är att ett angrepp mot Sverige försätter Nato i en hopplös situation när det gäller försvaret av Baltikum. Jag rekommenderar läsning av den strategiskt viktiga text.

Till Karlis kommentar vill jag tillfoga att det han skriver om inte måste bli verklighet för att ha betydelse. Det militärstrategiska spelet är i första hand politiskt och inte militärt. Där Karlis talar om att det skulle kunna löna sig med ett angrepp mot svenskt territorium menar jag att det skulle kunna löna sig med att bara hota om detta. Jag tror i och för sig att Karlis håller med mig om det, men det är viktigt att poängen tydliggörs – det är hotet om angrepp som har betydelse.

Sverige är idag oskyddat mot hot och påtryckningar eftersom vi inte har någon ”big stick”. Vi har planer på att skaffa oss en, men som läget är nu vill inte riksdagen skjuta till de pengar som behövs. Därför kommer vi tyvärr att fortsätta sakna den påk vi behöver.

En mycket viktig del av påtryckningsproblemet är också som sagt att det inte går att skaffa sig en schysst påk när påtryckningen väl kommer på grund av eskaleringsproblematiken. En person som skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i sin bok ”Korridoren till Kaliningrad”. Det är en kortroman som beskriver hur komplicerat det är att försätta sina styrkor i beredskap i ett skarpt läge utan att provocera fram ytterligare motreaktioner.

Så vad bör Sverige göra? ”Speak softly and carry a big stick” är rätt politik. Avvecklingen av kalla krigs-försvaret gick för långt och vi har konsekvent blundat för varningssignalerna från Ryssland. Rätt politik är därför att rusta upp igen, se till att vi har den påk vi behöver för att inte utsätta oss själva och andra för påtryckningar. Hur mycket behöver vi rusta? Åtminstone upp till miniminivån, dvs. att vi genomför 2009 års försvarsreform och ser till att den finansieras fullt ut.

Läs mer om problemen med finansieringen av 2009 års försvarsreform:

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40.

Fortfarande långt till enveckasförsvaret.

_______________________________
Pingat på intressant.se.