Taggad: stockholm

Inte lätt att vara tjej i Hjulsta

Det är ingen nyhet att läget i vissa förorter har försämrats och att inte minst tjejer är drabbade. Varningar har redan sänts ut av personer som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh. Ändå är det intressant att läsa den rapport som Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning tagit fram i syfte att skapa en bättre fritid för tjejer i Hjulsta.

Den intresserade bör läsa rapporten i sin helhet och den kan laddas ned här.

Rapporten handlar som sagt i första hand om hur en meningsfylld fritidsverksamhet ska kunna utformas, men ur ett mer allmänpolitiskt perspektiv är det mest intressanta att läsa hur miljön för tjejer i Hjulsta ser ut.

Rykten och kränkningar utgör mycket vanligt inslag. Så här beskriver rapportförfattarens fokusgrupp läget.

rykten

Fokusgruppen är mycket begränsad, bara sex personer, och därför får man vara försiktig med generaliseringar. Rapporten bygger dock även på intervjuer med vuxna som arbetar med ungdomar i området och här är slutsatsen minst sagt oroväckande.

ledarna

Till sist vill jag också citera vad skolbibliotikarien säger i rapporten. Detta med anledning av den diskussion om ordningen på kommunala bibliotek som har varit, där ledande chefer inom Stockholms stad tyckt att man ska ifrågasätta ”tysthetsnormen” (se rättelse nedan), vilket i praktiken betyder att man inte ska ingripa mot bråkiga killar.

biblioteket

Rapporten förtjänar att läsas in extenso, men metodologiskt är den svag i vissa delar så jag rekommenderar försiktighet i slutsatsdragningen. Jag bedömer dock de huvudsakliga slutsatserna som tillförlitliga.

För er som inte bevandrade i geografin i norra Stockholm: Hjulsta är en del av Tensta som i sin tur är en del av Stockholms stad.

RÄTTELSE, 12/7

En anställd i Stockholms stad upplyste mig om at det inte var ansvarig chef som talade om ”tysthetsnormen” utan generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening. Chefsbibliotikarien skrev andra konstiga saker: ”Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla. Men i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt.”

Med den inställningen blir det de som pratar och skrattar som får sätta normen. Var ska då de som vill plugga sitta?

Avskräckning först

Någonting är seriöst fel med diskussionen om hur hemvändande jihadister ska behandlas. Med rätta är upprördheten stor när det framgår av Stockholms stads strategi att man tänker hjälpa dem med bostäder och jobb. Jag är inte expert på detta ämne, men jag övertygas inte av det som sägs vara expertkunskap.

Jag har tagit del av materialet på hemsidan för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (Mona Sahlin). Här finns vägledning för hur man ska arbeta med antiradikalisering. Huvudtanken i allt är god och förmodligen riktig. Med sociala insatser kan man fånga upp dem som är i riskzonen och hindra dem från att bli extremister. Och det är här vägledning till studier, arbete och hjälp med bostad kommer in i bilden. Förebilden för denna metod är Århusmodellen. Århus kommun har arbetat med antiradikalisering sedan 2007.

Men det finns i alla fall tre uppenbara problem som jag inte tror att ens Århus har löst.

Det första är att Århusmodellen och det material som nationella samordnaren tillhandahåller på sin hemsida är inriktat på förebyggande arbete och inte rehabilitering av hemvändande jihadister. Jag vet väldigt lite om hur man rehabiliterar brottslingar i allmänhet och metoderna för detta kan kanske vara desamma som man använder för att förebygga brottslighet. Och då kanske jobb och bostad är den rätta medicinen, men…

Ett andra problem är att Århusmodellen saknar en koppling till en politik byggd på ”allmänprevention”, det vill säga avskräckning från att begå brott. Vid vanlig brottsbekämpning är allmänpreventionen helt avgörande för att skapa ordning i samhället. Det är allmänpreventionen som håller borta anarkin i samhället och det görs genom att samhället avskräcker sina medborgare från att begå brott vilket man gör genom att hota med straff.

Tillsammans skapar allmänprevention och sociala insatser ett system med piska och morot, men Århusmodellen bygger bara på morötter. Danmark har inte heller någon lagstiftning mot jihadistresor.

Och vad händer om man bara har ett system som erbjuder morötter? Avskräckningen uteblir. Det blir ett system som mer eller mindre belönar brottslingar. Tänk efter, hur ser kalkylen ut för en jihadist? Vad får han ut av att åka till Syrien jämfört med vad han får betala? Plus: han får göra jihad (kriga med IS). Minus: ingenting, eftersom svenska staten inte kommer att straffa honom utan istället kommer att hjälpa honom med psykoterapi, jobb och bostad.

Det är huvudlöst att ha en strategi som bara bygger på morötter. Jag vet att Stockholms stad inte ansvarar för lagstiftningen, men regering och riksdag gör det och de borde ha lagstiftat för länge sedan.

Det sägs att Århusmodellen fungerar, men är det verkligen sant? Washington Post har skrivit om Århus och intervjuat en av hemvändarna. Han berättar att han visserligen är ”ofarlig” för sin omgivning, men också känd och hyllad hemmavid bland dem som ser honom som en hjälte.

thepost

Det finns också ett tredje problem med Århusmodellen (och därmed med Mona Sahlin-linjen) och det är den bristande förståelsen för motiven bakom jihadisternas vilja att åka till Syrien. Perspektivet i nationella samordnarens texter är kriminologens. På frågan om varför någon blir jihadist ges en mängd förklaringar där alla har det gemensamt att de är saker som jihadisten själv inte är ansvarig för: ”ekonomisk orättvisa, arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist, miljöförstöring, korruption, ökad mångfald, diskriminering, maktmissbruk, segregation, invandring, polisvåld, väpnade konflikter runt om i världen” eller ”kontakt med eller del av gäng/subkultur/nätverk on- och offline som tycker att våld är legitimt som medel mot upplevda hot eller orättvis behandling”.

De subjektiva faktorerna beskrivs likadant: ”Exempel på händelser som skapar någon form av kris eller trauma på det individuella planet: En ekonomisk kris, som att bli av med jobbet eller uppleva det omöjligt att ta sig ur en socialt svår situation. En politisk kris, som att uppleva sig marginaliserad, utsatt för diskriminering eller korruption. En personlig kris, som att uppleva en familjetragedi eller att bli utsatt för brott.”

samordnaren

Nationella samordnaren menar på så vis att det inte är idéerna i sig som är drivkraften bakom jihadismen, alltså inte det som individen själv med sitt förstånd har kontroll över. Istället är det någon omständighet han inte kan påverka som har gjort att han har blivit jihadist.

Detta skulle jag säga är ett mycket kontroversiellt påstående och som jag inte alls uppfattar stämma med forskningen omkring jihadism. Fenomenet med att radikala muslimska män åker till konfliktzoner för att göra jihad är inte nytt utan har funnits i decennier. Det som har hänt med Syrien är att problemet har vuxit till en helt ny nivå.

Det är idéerna om att jihadism är något gott som främst förklarar varför så många som 300 personer har åkt från Sverige för att strida med Islamiska staten. Jihadismen är en ideologi som många uppfattar som tilltalande, och den finns över hela världen och inte bara i svenska miljonprogramsområden.

Det kan vara svårt att förstå hur någon frivilligt vill åka ned till Syrien för att slåss för en organisation som är lika vidrig som de tyska nazisterna. Men tänk då att de tyska nazisterna inte bara var en liten sekt utan ett stort nationellt parti som lyckades övertyga ett folk att de skulle starta ett världskrig och dessutom utrota alla judar. Det tragiska är att fullt rationella människor, utbildade och som kommer från goda hemförhållanden, kan välja att tro på vansinniga idéer.

Så vad ska vi göra? Det som behövs är en kraftfull politik för avskräckning som gör att de som nu umgås med planer på att vilja åka till Syrien och slåss på Islamiska statens sida tvingas välja sida, att de förstår att om de väljer kriget så väljer de bort demokratiska Sverige. Det sociala priset för att åka till Syrien idag är ingenting. Det måste höjas tusenfallt. Först därefter kan man börja prata om vilka sociala insatser som kan vara lämpliga.

___________________________
Pingat på intressant.se.

77 procent föredrar traditionell arkitektur

Vilken byggnad skulle du vilja ha som granne? Vill du ha glas och betong? Eller vill du ha ett hus med smyckad fasad och valvbågar? Jag vet vad jag skulle välja.

Opinionsföretaget Yougov och arkitektfirman Adam Architecture har testat just denna fråga. Bilden nedan användes. Frågan löd:

Please imagine a new building is planned to be built near where you live. Four different designs are proposed. Please look at the designs below. Which one would you most like to be built near you?

77 procent av de svarande valde alternativen 2 och 3. 77 procent!

Det kan jämföras med alliansregeringen som i valet 2010 lyckades erövra regeringsmakten med 49 procent av rösterna, vilket är ett ganska bra resultat i en modern demokrati. 77 procent är vad man brukar kalla för en ”överväldigande majoritet”.

Ändå – och det är det som är det konstiga – är det alternativen 1 och 4 som har bäst chans att bli byggda. Det är dessa alternativ som arkitekterna hyllar och som ansvariga kommunalpolitiker säger ja till.

När de 77 procenten sedan frågar politikerna varför alla nya hus är så fula skruvar de på sig och börjar prata om att man inte får vara en ”bakåtsträvare”. Arkitekturen måste ju stå i överensstämmelse med sin samtid! Tänk om alla byggnader såg ut som de gjorde på 1800-talet!

Ytterst sällan, om ens någon gång, har jag hört ansvariga kommunala politiker tala om det faktum att det är en avgrundsdjup skillnad i smak mellan arkitektkåren och alla de som förväntas bo och verka i de byggnader det handlar om. Yougov och Adam Architecture är inte de enda som har upptäckt att det är på det här viset. Det finns dokumenterat tidigare också i Sverige.

Själv tillhör jag de lyckligas skara som inte upplever det som obehagligt att bli kallad för bakåtsträvare. Det är ju ändå bara snack.

Faktum är att människor i allmänhet verkligen vill bo just i 1800-talshus. Och om alla nya hus som byggdes såg ut som husen gör i Stockholms innerstad så skulle folk få bo precis så just de vill bo.

Att hela Sverige därmed skulle svämma över av 1800-talshus och att inte en enda modernistisk byggnad skulle kunna synas är minst sagt osannolikt. Om det är någon hustyp som är väl representerad i alla städer i landet så är det modernistiska hus.

Själv bor jag i Uppsala. Hela stadens centrum revs på 60-talet och ersattses av modernistiska hus. Samma sak skedde med Stockholm och många andra städer.

Idag byggs inga hus i 1800-talsstil. Inga! Hus i 60-talsstil produceras dock på löpande band. Stort som smått. Allt följer samma stil.

Sanningen är också den att den stil som heter modernism och sägs vara modern är allt annat än just det. Den föddes på 20-talet. Hur kan man då hävda att den är modern? Arkitekturen är förmodligen den enda konstart som stannat av helt i sin intellektuella utveckling.

______________

Pingat på intressant.se.

Skövlingen av våra städer

SVT har mycket tacksamt återigen sänt Anders Wahlgrens filmer om skövlingen av våra städer som skedde på 1960- och 1970-talen. Filmerna borde läggas ut på Youtube så att de aldrig glöms bort. 

Normalt sett är Sverige och svenskarna ett modest folk. Vi satsar sällan stort och brett på någonting. Vi gillar det småskaliga, återhållsamma. Vi älskar vårt ”lagom”.

SVD029789S
Skövlingen av Klarakvarteren i Stockholm.
Skövlingen av innerstäderna framstår därför som obegriplig. Hur kunde denna kulturhistoriska masslakt genomföras? Hur kunde vårt folk i stad efter stad tillåta att vi utplånade vårt byggnadshistoriska arv? Hur kunde vi riva alla små söta träbyggnader och ersätta dem med parkeringshus?

Jag vet att smak kan skifta. Alla gillar inte de små söta trästäderna som Sigtuna eller Eksjö. Det är också fullt legitimt att gilla hus som ser ut som betonglådor.

Skövlingen av innerstäderna handlar dock om mycket mer än om smak. Som Anders Wahlgren visar i sina filmer revs inte bara enstaka hus utan hela kvarter. I vissa fall inte heller bara ett kvarter, utan som i Klarakvarteren i Stockholm, flera kvarter.

Många av husen var dessutom inte mer än 50–60 år gamla. De kunde ha varit byggda så sent som 1890-talet. Det var hus som var fullt funktionsdugliga, så när som på att de inte hade toalett och rinnande vatten. Men husen var inte förfallna, med ruttnade trästammar eller liknande. Det var hus byggda i sten.

När det begav sig talade man om att innerstäderna ”sanerades”. Det var ett av orden man använde för att rättfärdiga skövlingen av gamla stenhus. Men alla vet att ett medeltida hus kan renoveras, och förses med el och vatten. Det visste man då också.

Domus i Kristianstad. Foto: Bengt Lundberg/Riksantivarieämbetet.

Anders Wahlgrens film om Domushusen beskriver också väl vilken övertro man hade på sin uppfattning om vad samtiden krävde. Trenden var att bygga varuhus i centrum. Alltså var det ”nödvändigt” att riva de gamla husen i innerstäderna för att ge plats åt Domus eller Epa. Handeln skulle inte kunna leva vidare annars.

30 år senare är Domusvaruhusen praktiskt taget utdöda. Trenden höll inte i sig. Handeln har utvecklat sig på ett helt annat sätt. Nu är det gallerior som dominerar. Att det skulle bli så kunde dåtidens beslutsfattare inte veta naturligtvis. Men deras misstag blir inte mindre av det. Hur kunde man offra sina innerstäder på grundval av en trend? Naiviteten framstår bara som än värre.

Anders Wahlgren har gjort flera filmer på detta tema. Hittills har SVT visat ”Staden i mitt hjärta” (om Stockholm) och ”När Domus kom till stan” (om skövlingen av våra många små och mellanstora städer). Tyvärr kommer de inte att finnas tillgängliga på svtplay särskilt länge. Därför är det viktigt att vi inte glömmer att de finns. Det bästa vore om det fanns tillgängliga på Youtube.

_________________

Pingat på intressant.se.

Kungl. Operan får en ful utväxt

Hur lågt kan man sjunka när man vill hitta sponsorer till sin verksamhet? Kungliga Operan i Stockholm har låtit Electrolux bygga en restaurang på taket. Stilen är, precis som all annan ny arkitektur, fantasilöst 60-tal. Det sämsta är dock hur tillbyggnaden förstör en av stadens finaste miljöer.

Så här ser den ut:

Tillbyggnaden, som är en restaurang som drivs av Electrolux, har, om jag har förstått saken rätt, ett tillfälligt byggnadslov fram till i november (SvD).

Förutom att tillbyggnaden är ful och fantasilös i sig, och förstör den fina miljön, är det svårt att förstå hur Stockholms stad, Statens fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet alla har godkänt den. Tillbygnaden är tillfällig, men man kan lugnt räkna med att såväl Operan, som behöver pengarna, som Electrolux kommer att komma tillbaka nästa år med en ny förfrågan.

Vill det sig riktigt illa återkommer sedan paviljongen år efter år tills Operan och Electrolux hävdar att den har blivit en omistlig del av staden, ett landmärke, något som sätter Stockholm på världskartan, eller vad man nu kan hitta på för larvigt argument. Politiker som inte vill framstå som ”bakåtsträvare” kommer att falla till föga, och sen sitter utväxten där för evigt, som vårta i pannan på det i övrigt mycket vackra operahuset.

__________________

Pingat på intressant.se.