Problemet med SD är större än partiets invandringspolitik

En vän till mig brukar säga att problemet med Sverigedemokraterna inte är deras invandringspolitik, och jag håller med. Problemet är partiets ideologi. Jag har skrivit två tidigare blogginlägg om varför alliansen och inte minst Moderaterna bör lägga om sin invandringspolitik. Det här är blir mitt tredje och sista (för denna gång) och det handlar om SD som i sig självt är ett invandringspolitiskt problem.

Om några dagar väljer Moderaterna en ny partiledare som om inget oväntat händer blir Anna Kinberg Batra. Om jag var en av hennes rådgivare skulle jag föreslå att en av partiets prioriterade uppgifter under de närmsta åren skulle vara att sätta stopp för Sverigedemokraternas tillväxt och att se till att detta parti trycktes ned mot 4-procentsspärren. Och detta menar jag inte av taktiska skäl, utan av ideologiska. Jag är övertygad om att om SD:s ideologi får spridning i landet kommer detta att utså misstro och splittring bland människor.

Jag ska ge tre färska exempel på den otäcka stämning som SD sprider genom sin blotta existens.

När det efter valet stod klart att SD gått framåt starkt var det en släkting till mig som berättade för mig om hur svårt det var att vara invandrare i Sverige på 1950-talet när hon kom hit. Sverige var i behov av arbetskraft när industrin gick på högvarv efter andra världskriget, men misstänksamheten mot utlänningar var stor. Nu kände hon att denna misstänksamhet plötsligt var tillbaks. 60 år senare.

En liknande känsla berättade också en vän till mig om. Hon kom också till Sverige som barn för omkring 15 år sedan och har vuxit upp och gått i skola i Sverige. Hon berättade att hon dagarna efter valet, när hon pendlade till jobbet, tittade ut över tågvagnen och funderade över vilka det var som ville att hon inte skulle bo i Sverige. Vilka var det som ville kasta ut henne?

Kan man avfärda den oro som dessa människor känner? Kanske har de gått på myten om Sverigedemokraterna som det genomonda nyfacistiska partiet? Inte består väl Sverige till 12,86 procent av rasister?

Jag gör inte det. Jag tar den på allvar. Mitt tredje exempel visar än bättre varför det är viktigt. Strax före jul utbröt en debatt om vad som utgör svenska folket. Det som föranledde debatten var en intervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i DN. I debatten kom judarnas ställning att diskuteras. I mitt Facebookflöde fick jag då läsa följande kommentar av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism:

Judar är inte svenskar, enligt Sverigedemokraterna. De tillhör den ”judiska nationen” och inte den ”svenska nationen”. Det är inte förvånande att Silberstein kritiserar denna uppfattning. Det har ju som bekant många gånger i historien påståtts att judar är främmande element i folket. Ett parti i Sverige påstår detta nu igen. Detta om något borde få varningsklockorna att ringa.

Det stora felet med Sverigedemokraternas ideologi är att man vill försöka skapa nationell samhörighet på etnisk grund, där man samtidigt förklarar att det praktiskt taget är omöjligt för invandrare att bli en del av den etniska grupp som utgör svenska folket. Resultatet blir att SD delar upp befolkningen i olika ”nationer”, där infödda etniska svenskar utgör det ”svenska folket” och judar det ”judiska folket”. Därtill finns ”samiska folket”, ”sverigefinska folket”, ”romska folket” och ”tornedalska folket”. De är ”folken” inom Sverige sedan gammalt, menar SD. Invandringen har medfört att det därutöver också finns många andra ”folk”.

I ideologin ingår också en syn på människan som bunden av sitt sociala sammanhang vilket ger henne en ”essens” som är oföränderlig eller åtminstone svårföränderlig. Den som föds in i ett visst folk får en viss ”essens” som hon bär med sig resten av livet. Olika ”essenser” låter sig inte blandas hur enkelt som helst, även om assimilering är möjlig. En människa från ett ”folk” kan anpassa sig till ett annat ”folk”, men om de kulturella skillnaderna är mycket stora kommer det aldrig att gå, menar partiet i sitt principprogram.

Det är denna uppdelning av ”folk” och ”folk” på etnisk grund som jag menar utsår splittring och misstänksamhet. Intentionen från SD:s sida är god. Man vill skapa nationell samhörighet. Det ska finnas en stark känsla av gemenskap i Sverige. Jag har själv skrivit om vikten av just detta i min Handbok i konservatism. Jag är övertygad om att det är en nödvändig ingrediens i ett gott samhälle. Däremot är det genuint skadligt om man ska försöka skapa denna samhörighetskänsla genom att understryka skillnader mellan människors etnicitet och därtill säga att en etnisk grupp är ”svensk” och andra etniska grupper inte är ”svenska”.

Tankekonstruktionen där man delar in folket i ”svenskar” och ”icke svenskar” är central för SD och har alltid funnits i partiet. Det är inget nytt påfund. Jag har läst många olika varianter på detta genom åren men kärnan i SD:s nationalism är ungefär densamma som den alltid har varit.

Felet med uppdelningen i grupper är att den reserverar begreppet ”svenskt” åt en etnisk grupp och omöjliggör för andra etniska grupper att säga att de också är svenska, trots att vi vet att Sverige redan från tidernas begynnelse inrymmer olika etniska grupper. Ideologin fråntar många människor i Sverige rätten att kalla sig för svensk, och vi får en diskussion om vem som är ”svensk på riktigt”. Räcker det med att ens ena förälder är av ”svensk börd”? Allt detta skapar splittring mellan människor i vårt samhälle och är dessutom förolämpande mot dem som är svenskar men inte heter Olsson och har en pappa som kommer från Dalarna.

Diskussionen om begrepp som etnicitet, nationalitet och medborgarskap kan göras hur lång som helst. Men den är viktig att ta till sig. Sverigedemokraternas användning av begreppen ”nation” och ”folk” är långt ifrån självklar. SD menar att den ”svenska nationen” bara kan inrymma ett ”folk”. Jag kan emellertid tänka mig att en ”nation” innehåller mer än ett folk. Det är därför som jag också använder ordet ”etnicitet” och talar om ”etniska grupper”.

För att göra en lång problematik kort kan man ta drottningen som exempel. Vilken nationalitet har hon? Hon är född i Tyskland, alltså tillhör hon med SD:s terminologi det ”tyska folket”. Att resonera på det viset blir i mitt tycke snurrigt eftersom den svenska drottningen rimligtvis måste vara en del av det svenska folket av det enkla skälet att hon är drottning av Sverige.

Foto: Julia Hetta/Kungahuset.

Däremot skulle jag inte vilja påstå att drottningen är av ”svensk börd”, för så är det ju inte heller. Hennes ”etnicitet” är tysk. Såsom jag ser det är hon av ”svensk nationalitet” men av ”tysk börd”. Man kan alltså vara svensk och tysk samtidigt, vilket någon kanske tycker låter motsägelsefullt, men resonemanget landar i alla fall inte i den bisarra slutsatsen att drottningen av Sverige inte är den del av svenska folket.

Utöver detta finns också begreppet medborgarskap, men det har ingen betydelse i det här fallet eftersom det endast är en juridisk konstruktion. I ett land som USA är medborgarskapet det som skapar identiteten att vara ”amerikan”, men så brukar vi inte tänka i Sverige.

Är nu detta något att bli upprörd över? Har begreppsdiskussionen några praktiska konsekvenser? Ja, det har ju det. Sverige är ett land som har en stor invandring och därför också ett stort behov av att skapa samhörighet mellan grupper med olika bakgrunder. Vi har en stor grupp, de infödda svenskarna (dvs. av svensk börd) som en gång i tiden var nästan ensamma. Jag har inga problem med att denna grupp får bestämma spelreglerna i samhället. Den är ju störst och har hemortsrätten på sin sida. Men denna grupp, som helt frivilligt har låtit människor från andra länder invandra, kan inte dra en gräns runtomkring sig och säga att det bara är de som är av ”svensk börd” som ingår i den ”svenska nationen”. Det skapar splittring. Och om detta sker underblåser man idéer om att människor från olika etniska grupper inte kan umgås med varandra, inte kan hålla fred, att ”dom där” är annorlunda, korkade och omöjliga att ha att göra med. Det har aldrig varit en bra politik att dela upp människor i grupper. Omedelbart infinner sig ”vi” och ”dom”-tänkandet och vi börjar misstro varandra.

Ett starkt SD i riksdagen menar jag leder till ett samhälle med splittring där vi istället behöver gemenskap. SD vill inte att ordet ”svensk” ska omfatta andra än de som är av etnisk svensk börd, utan talar istället om att det finns olika ”folk” som omöjligen kan uppgå i det svenska folket. Även om ledningen för partiet är städad och vältalig banar partiets ideologi väg för en undervegetation som är genuint främlingsfientlig och där man verkligen kan tala om ett förpestat samhällsklimat. Den som inte tror mig när jag skriver detta kan själv göra en utflykt till sidan Avpixlat och läsa kommentarsfälten till de nyheter som publiceras där. Kommentarsfälten är inte Sverigedemokraterna, men det är så Sverige blir om SD:s ideologi ska få omsättning i verkligheten.

Detta var mitt tredje och sista inlägg om invandringspolitiken för denna gång. De andra inlägg som hänger ihop med detta hittar man här:

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

________________________

Pingat på intressant.se.

__________________________