Taggad: Syrien

Folkrätten är ett svepskäl för regeringen för att slippa sätta in Gripen

Också jag är mycket kritisk till regeringens ytterst magra besked om att bara ge Frankrike stöd med flygtransporter och lite annat krafs i Mali till en summa av 40 miljoner, i kriget mot Islamiska staten. Frankrike hade föreslagit att Sverige skulle ställa upp med Gripenflyg för spaning, vilket alliansen också tyckte att vi skulle ställa upp med. Men regeringen sa alltså nej.

Jag misstänker att huvudförklaringen till varför inte vi vill ställa upp för Frankrike i någon seriös mening är Miljöpartiet samt ansträngda statsfinanser. Insatsen är så liten att den inte behöver riksdagens godkännande. 40 miljoner är småsmulor. Försvarsbudgeten som helhet ligger på över 40 miljarder. Därmed kommer Finansdepartementet inte att klaga och det blir lättare för Åsa Romson att förklara för sin riksdagsgrupp att Sverige drar i krig på Frankrikes sida. Det blir ju bara ett litet krig – för svensk del.

Bloggrannarna Karlis N och Cornucopia? har redan skrivit väl om hur denna pyttelilla insats punkterar Sveriges trovärdighet som ett land som har lovat att vara solidariskt med andra EU-länder om de hamnar i krig.

Istället vill jag kommentera påståendet att vi inte kan skicka Gripenflyg av folkrättsliga skäl. Regeringen har visserligen erkänt att det finns en otydlig gråzon här, och att det alltså skulle vara möjligt att bistå Frankrike, men tycks vilja vara på den säkra sidan.

Jag uppfattar detta som ett svepskäl. Sverige har nämligen redan trupp i Irak som stöder de kurdiska förband som kämpar mot IS. Vad de svenska förbanden de facto gör är sekretessbelagt, men man kan anta att det handlar om specialstyrkor som hjälper peshmerga att slåss. Slåss på riktigt alltså. Tänk markförband som med vapenmakt röjer undan jihadister.

Denna insats är har folkrättsligt stöd i det att de svenska trupperna är där på inbjudan av Iraks regering. I regeringens proposition från den 5 november i år kan man läsa:

Den folkrättsliga grunden för den militära utbildningsinsatsen utgörs av Iraks inbjudan till det internationella samfundet att bistå med stöd för att bekämpa Isil samt de bilaterala överenskommelser som Irak ingår med deltagande stater om bland annat styrkornas uppgifter.

Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella restriktioner som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.

Islamiska staten agerar både i Syrien och Irak och Sverige har inget motsvarande avtal med Syrien. Men i och med att IS använder syriskt territorium för att angripa Irak finns inga folkrättsliga hinder för att svenska förband agerar inne i Syrien, om det är till stöd för Irak.

Jag har inte hittat någon ordentlig redogörelse från regeringens sida om varför den menar att det är folkrättsligt tveksamt att ställa upp med spaningsflygplan. Det låter högst osannolikt att Iraks regering skulle säga nej om Sverige lovade att bistå de kurdiska förbanden med flyginsatser.

___________________

Pingat på intressant.se.

Putin på förstasidan igen

Rysslands president Vladimir Putin lyckas gång på gång sno förstasidan i DN. Att hamna på förstasidan med positiva rubriker är alla politikers våta dröm. Vad är det Dagens Nyheter håller på med egentligen?

Det var Alex Voronov, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, som idag twittrade ut nedanstående bild. Voronov har helt rätt i att DN spelar Putin i händerna, och det är tyvärr inte första gången.

CQDZ9itUkAAi5a0

Den bild som Voronov twittrade ut är från DN:s landstortsupplaga, men Stockholmsupplagan är inte bättre.

DN 150929

Emellertid såg DN ut så här på förstasidan i våras, på årsdagen efter annekteringen av Krim.

DN Krim 150318

Och så här såg förstasidan ut i mars förra året när annekteringen genomfördes.

DN 140319

Varför är detta ett problem? undrar kanske någon.

Problemet ligger i att Ryssland bedriver en aggressiv utrikespolitik med propaganda som viktigaste instrument till makt och inflytande. Carl Bergqvist (Wiseman) har skrivit en mycket bra analys i Expressen som förklarar Putins maktpolitiska spel. Ryssland för ett krig i Ukraina och för att ta bort fokus på detta har han istället ökat den ryska närvaron i Syrien, eftersom han ser att USA och Europa agerar villrådigt och tafatt. Putin iscensätter därför en teaterscen i samband med FN:s årliga möte i New York för att framställa sig själv som den stora fredsmäklaren. Och DN köper allt som om det vore på riktigt.

____________________

Pingat på intressant.se.

Vem hjälper vi egentligen?

Idag var jag i domkyrkan och lyssnade till ärkebiskopens predikan. ”Se människan på stranden”, var rubriken apropå flyktingkrisen. Det är en bra uppmaning. Men jag skulle också vilja lägga till ”Se människan i lägren”. Förutom att gå i kyrkan ägnade jag även dagen åt att lära mig mer om hur mina skattepengar används. Vem hjälper vi?

Sverige lägger ungefär 37,1 miljarder kronor på att hjälpa nödställda, antingen genom att ta emot dem som asylsökande i Sverige, eller genom humanitära insatser på plats, eller att genom att ta emot kvotflyktingar.

Av dessa pengar går 34,3 miljarder till budgetområdena ”migration” och ”integration” i statsbudgeten. Migration kostar 17,9 miljarder och integration kostar 16,4. I migrationsdelen ingår också kostnader som har med arbetskraftsinvandring och in- och utflyttande svenska medborgare att göra. Men den största biten handlar om asylmottagningen.

Det humanitära biståndet där kvotflyktingdelen ingår uppgår i år till 2,8 miljarder. Det är alltså så mycket pengar Sverige lägger på att hjälpa människor på plats plus att hjälpa kvotflyktingar att få komma till Sverige.

faktaruta

Av dessa pengar går i år 885 miljoner kronor till FN:s flyktingorgan UNHCR. Denna organisation ansvarar för systemet för kvotflyktingar. Under förra året tog Sverige emot 1 900 kvotflyktingar.

Inbördeskriget i Syrien är en av de värsta flyktingkatastroferna just nu. Hur mycket pengar går till att hjälpa dem som bor i flyktingläger i grannländerna? Sida skriver på sin hemsida: ”Sidas stöd till Syrienkrisen uppgick 2014 till ca 320 miljoner kronor, varav ungefär 40 procent gick till insatser i Syriens grannländer, där syriska flyktingar sökt skydd.” Det blir 128 miljoner kr.

Vad betyder då allt detta? Jo, att Sverige lägger 34,3 miljarder kronor på att hjälpa de asylsökande som kommer hit på egen hand medan vi lägger 128 miljoner på dem som bor i flyktingläger utanför Syrien och inte har någon möjlighet att åka någonstans.

UNHCR räknar med att i december i år ha hand om 4 miljoner flyktingar från Syrien.

Det finns en väldig obalans mellan vad vi satsar på flyktingar som kommer till Sverige och flyktingar som befinner sig i flyktingläger. Det har sagts att Sverige är som ett akutsjukhus utan ambulans. Den som tar sig till Sverige får hjälp. Den som inte har råd får klara sig själv.

Jag vet inte hur man ska komma tillrätta med denna problematik, men vi brukar ju säga att plånboken ska inte avgöra vem som ska få hjälp.

___________________

Pingat på intressant.se.

Ett eller flera Kurdistan?

Ett folkslag vars öde jag alltid intresserat mig för är kurderna. När gränserna efter första världskriget skulle dras ignorerades denna grupp totalt, med följden att den bor i flera olika stater. Samtidigt finns det en stark kurdisk nationalism. Jag hittade en bra karta på nätet som illustrerar problemet.

Attachment-1

Den fråga som många idag ställer sig är om det skulle vara möjligt att upprätta ett självständigt Kurdistan i norra Irak. Frågan är verkligen värd att diskutera. Mellanöstern har ett akut behov av stabila demokratier. Här ligger kurdiska delen av Irak bra till. Här respekteras grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Det finns ett politiskt system som tillåter konkurrens mellan olika partier. Det finns inslag av islamistisk extremism, men de står inte högt i kurs med tanke på kriget mot IS.

För svensk del skulle också ett självständigt Kurdistan vara en bra sak med tanke på de starka personliga banden som finns mellan våra två länder. Som bekant bor det många kurder i Sverige och Sverige har ett mycket gott anseende i Kurdistan. På samma sätt som många svenskar lärde sig vad demokrati var genom migration till USA är det många kurder som nu lär sig hur demokrati fungerar genom sina band till Sverige.

Det behöver knappast också påpekas att kurderna i Irak och norra Syrien för tillfället utgör frontlinjen mot Islamiska staten, och har visat sig vara betydligt mer organiserade och motiverade än den irakiska armén. Ska islamiska staten krossas, vilket är rimligt, kommer kurderna att behöva göra en stor del av jobbet.

Men kruxet är att Kurdistan som helhet är mycket större än den del som ligger i Irak. Det allra flesta kurder bor i Turkiet. Den turkiska nationalismen är mycket stark och skälet till att Turkiet fortfarande för krig mot kurdiska PKK. Sannolikheten att Turkiet släpper en tredjedel av sitt territorium till kurderna är obefintlig. Inte heller kan jag tänka mig att Iran släpper ifrån sig en kvadratmillimeter.

En fråga som man bör ställa sig är därför om man verkligen måste ha en enda nationalstat med alla kurder i? Den nationalistiska idén med ett folk och ett territorium är mycket svår att genomföra i Mellanöstern. Det har varit svårt att få detta att funka även i Europa.

En möjlig lösning skulle därför vara att acceptera flera Kurdistan. Det finns exempel på hur etniska grupper bor i olika stater. Det bästa exemplet är ”tyskarna”. Egentligen är österrikare och schweizare också tyskar. Samma språk och kultur. Men schweizarna upprättade ett eget rike redan på medeltiden. Österrikarna bad om att få ingå i Tyskland efter första världskriget men tilläts inte det av segrarmakterna. Efter andra världskriget återskapade de allierade Österrike igen som egen stat. Historiskt sett är annars Österrike en del av Tysk-romerska riket. (Det österrikiska kejsardömet upprättades först 1804.)

Det finns mycket mer än så här att diskutera när det gäller ett eventuellt självständigt Kurdistan. Om kurderna lämnade staten Irak skulle detta vara dåligt för denna uselt fungerande statsbildning. Sunniterna skulle hamna i en än sämre ställning i förhållande till shiiterna. Den assyriska gruppen har också förklarat att de är tveksamma till ett självständigt Kurdistan. De vill inte bara byta från att den ena herren till den andra. De vill framför allt att deras rätt att existera respekteras, och det är inte säkert att kurderna är bättre på det än vad iraks araber har varit.

Därtill har också kurderna en ordentlig hemläxa att göra. De kurdiska partierna KDP och PUK som konkurrerar med varandra i irakiska Kurdistan kan väl sägas respektera demokratins spelregler, men sedan finns PKK, en militant marxisitisk organisation som inte är intresserat av demokrati. PKK finns huvudsakligen i Turkiet.

___________________

Pingat på intressant.se.

 

Avskräckning först

Någonting är seriöst fel med diskussionen om hur hemvändande jihadister ska behandlas. Med rätta är upprördheten stor när det framgår av Stockholms stads strategi att man tänker hjälpa dem med bostäder och jobb. Jag är inte expert på detta ämne, men jag övertygas inte av det som sägs vara expertkunskap.

Jag har tagit del av materialet på hemsidan för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (Mona Sahlin). Här finns vägledning för hur man ska arbeta med antiradikalisering. Huvudtanken i allt är god och förmodligen riktig. Med sociala insatser kan man fånga upp dem som är i riskzonen och hindra dem från att bli extremister. Och det är här vägledning till studier, arbete och hjälp med bostad kommer in i bilden. Förebilden för denna metod är Århusmodellen. Århus kommun har arbetat med antiradikalisering sedan 2007.

Men det finns i alla fall tre uppenbara problem som jag inte tror att ens Århus har löst.

Det första är att Århusmodellen och det material som nationella samordnaren tillhandahåller på sin hemsida är inriktat på förebyggande arbete och inte rehabilitering av hemvändande jihadister. Jag vet väldigt lite om hur man rehabiliterar brottslingar i allmänhet och metoderna för detta kan kanske vara desamma som man använder för att förebygga brottslighet. Och då kanske jobb och bostad är den rätta medicinen, men…

Ett andra problem är att Århusmodellen saknar en koppling till en politik byggd på ”allmänprevention”, det vill säga avskräckning från att begå brott. Vid vanlig brottsbekämpning är allmänpreventionen helt avgörande för att skapa ordning i samhället. Det är allmänpreventionen som håller borta anarkin i samhället och det görs genom att samhället avskräcker sina medborgare från att begå brott vilket man gör genom att hota med straff.

Tillsammans skapar allmänprevention och sociala insatser ett system med piska och morot, men Århusmodellen bygger bara på morötter. Danmark har inte heller någon lagstiftning mot jihadistresor.

Och vad händer om man bara har ett system som erbjuder morötter? Avskräckningen uteblir. Det blir ett system som mer eller mindre belönar brottslingar. Tänk efter, hur ser kalkylen ut för en jihadist? Vad får han ut av att åka till Syrien jämfört med vad han får betala? Plus: han får göra jihad (kriga med IS). Minus: ingenting, eftersom svenska staten inte kommer att straffa honom utan istället kommer att hjälpa honom med psykoterapi, jobb och bostad.

Det är huvudlöst att ha en strategi som bara bygger på morötter. Jag vet att Stockholms stad inte ansvarar för lagstiftningen, men regering och riksdag gör det och de borde ha lagstiftat för länge sedan.

Det sägs att Århusmodellen fungerar, men är det verkligen sant? Washington Post har skrivit om Århus och intervjuat en av hemvändarna. Han berättar att han visserligen är ”ofarlig” för sin omgivning, men också känd och hyllad hemmavid bland dem som ser honom som en hjälte.

thepost

Det finns också ett tredje problem med Århusmodellen (och därmed med Mona Sahlin-linjen) och det är den bristande förståelsen för motiven bakom jihadisternas vilja att åka till Syrien. Perspektivet i nationella samordnarens texter är kriminologens. På frågan om varför någon blir jihadist ges en mängd förklaringar där alla har det gemensamt att de är saker som jihadisten själv inte är ansvarig för: ”ekonomisk orättvisa, arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist, miljöförstöring, korruption, ökad mångfald, diskriminering, maktmissbruk, segregation, invandring, polisvåld, väpnade konflikter runt om i världen” eller ”kontakt med eller del av gäng/subkultur/nätverk on- och offline som tycker att våld är legitimt som medel mot upplevda hot eller orättvis behandling”.

De subjektiva faktorerna beskrivs likadant: ”Exempel på händelser som skapar någon form av kris eller trauma på det individuella planet: En ekonomisk kris, som att bli av med jobbet eller uppleva det omöjligt att ta sig ur en socialt svår situation. En politisk kris, som att uppleva sig marginaliserad, utsatt för diskriminering eller korruption. En personlig kris, som att uppleva en familjetragedi eller att bli utsatt för brott.”

samordnaren

Nationella samordnaren menar på så vis att det inte är idéerna i sig som är drivkraften bakom jihadismen, alltså inte det som individen själv med sitt förstånd har kontroll över. Istället är det någon omständighet han inte kan påverka som har gjort att han har blivit jihadist.

Detta skulle jag säga är ett mycket kontroversiellt påstående och som jag inte alls uppfattar stämma med forskningen omkring jihadism. Fenomenet med att radikala muslimska män åker till konfliktzoner för att göra jihad är inte nytt utan har funnits i decennier. Det som har hänt med Syrien är att problemet har vuxit till en helt ny nivå.

Det är idéerna om att jihadism är något gott som främst förklarar varför så många som 300 personer har åkt från Sverige för att strida med Islamiska staten. Jihadismen är en ideologi som många uppfattar som tilltalande, och den finns över hela världen och inte bara i svenska miljonprogramsområden.

Det kan vara svårt att förstå hur någon frivilligt vill åka ned till Syrien för att slåss för en organisation som är lika vidrig som de tyska nazisterna. Men tänk då att de tyska nazisterna inte bara var en liten sekt utan ett stort nationellt parti som lyckades övertyga ett folk att de skulle starta ett världskrig och dessutom utrota alla judar. Det tragiska är att fullt rationella människor, utbildade och som kommer från goda hemförhållanden, kan välja att tro på vansinniga idéer.

Så vad ska vi göra? Det som behövs är en kraftfull politik för avskräckning som gör att de som nu umgås med planer på att vilja åka till Syrien och slåss på Islamiska statens sida tvingas välja sida, att de förstår att om de väljer kriget så väljer de bort demokratiska Sverige. Det sociala priset för att åka till Syrien idag är ingenting. Det måste höjas tusenfallt. Först därefter kan man börja prata om vilka sociala insatser som kan vara lämpliga.

___________________________
Pingat på intressant.se.